Hurra för snälla grannar!

Min plan var att hinna med en enda sak i dag, cykla på värdigast möjliga sätt till stallet och gulla och promenera med Juppe och sedan cykla hem igen.

Och så öppnade sig himlens portar och på klart.se varnades för mycket starka vindbyar.

Suck. Klart man gnäller på facebook.

Det är en bra sak att gnälla på facebook, en snäll granne lånade genast ut sin lilla bil. Hurra!

Jag hann bli glad flera gånger för billånet, det kom flera skurar. Fort gick det också, trodde jag skulle hämta ett lermonster ur hagen, men icke. Juppe stod vattenkammad och prydlig och väntade på mig. 🙂

Posten funkar hem till mig!

Juppe ÄR verkligen försäkrad, nu har vi fått hem ett försäkringsbrev. Wohooo! Försäkring extra allt, känns toppen.

Försäkring?

Jag ser ingen?

Juppes grannhagekompis Fluga.
Gillar du tjejer Juppe?

– Vad fånig du är. Kom igen, det är 2015.

Ska du gå redan? Jag vill inte leka med bollen. Den är ful.

 Du! Du kan flytta in! JAA! Vi kan dela hage!

Finns massor av plats här!
(Och om jag har fattat allt rätt så får jag ha det ynkliga gräset för mig själv) 
Men för f _ Stäng av blixten när jag pratar!

Muttra, muttra.

 Snart Juppe, snart blir det flytt in i grabbflocken igen.

Hur många snartar går det på en strax?

 Tänk inte på mig, jag har det bra här.

Absolut. Här är det festligt värre.

Jomen, så här kan jag stå hela dagen. Och . . . stå.

Sällskap på ridbanan

Som jag längtat efter våra tråkiga promenader! Jag har inte kunnat åka till stallet på två kvällar. Juppe kom också i full kareta när han fick syn på mig i hagen.

Två glada alltså som blev ännu gladare när Hulda o Co gjorde oss sällskap. Hulda var stissig eftersom hon flyttat till ny flock igår och dessutom brunstar.

Blåst. Mmmm, skönt sa coola Juppe.

Japp. Låtom oss jobba.
Vi knatade på i 20 minuter.

Sedan hejade Juppe på Hulda utanför staketet.
Jag följde med Hulda sedan till hagen för att hjälpa till vid grinden, om det skulle vara nyfikna, buffliga kompisar där. 
Bufflig, jag? Det är jag som bestämmer. 

Hästbalett.

Pyret: Det är bra Hulda, nu gnafsar du där och fnyser åt den så är vi snart klara.

Pyret: Lite mer tempo Hulda om jag får be. Och lite mer bestämt sådär.

Det är så svårt att hitta kompetent personal i dag.
Svårt med rekryteringen. Allt ska man behöva berätta. 
Pyret: inte tokigt alls Hulda. Inte tokigt alls. Nu är det snart lagom svängrum här för en bastant brud i sina bästa år.

”Vi har gjort fel”

Halleluja!

Du tittar nu på en försäkrad häst! Till skillnad från när jag skrev det här.

Usch vilket nervskrynklande elände det har varit. Och alldeles frånsett att jag är en idiot så har det ju ordnat upp sig på bästa möjliga sätt.

Korta varianten: Juppes försäkring kickade aldrig igång när jag köpte honom. Agria ska ha skickat två brev för att påminna mig om att skicka in veterinärintyg. Brev jag aldrig sett.

Varför är jag idiot? Jag borde ha sett att Agria inte började dra pengar från mitt konto, och jag borde ha efterlyst ett försäkringsbrev.

Efter att ha ringt kundcenter på Agria och blivit bemött på ett sällsynt snorkigt sätt ringde jag Agrias sverigechef för hästförsäkringar.

Trevlighet 1: hans mobilnummer står på Agrias hemsida. Ett litet wow i sig.

Trevlighet 2: karln lyssnade. Han lyssnade på allvar. Jag fick skicka alla handlingar kring Juppe direkt till honom. Han fixade en handläggare åt mig, och det tog ett par dagar för denna också trevliga handläggare att kontakta mig.

Trevlighet 3: handläggaren kunde lägga de magiska orden i sin mun – vi har gjort fel. Det är stort.

Summa sumarum: Jag har Juppe försäkrad från när jag köpte honom. Första veterinärbesiktningen gäller. Jag behöver inte lägga pengar på att göra en ny besiktning.

Agria får inte ta ut premier för hur långt som helst tillbaks. Jag betalar Juppes försäkring från 1 januari och framåt.

Det blir en peng, men vad gör det när guldklimpen har sin försäkring. Jag är så nöjd, så nöjd.

Försäkringen kickar in lite grand tror jag vid Juppes hälta. Självrisken är ganska hög, men några tusingar bör Agria betala för veterinärvård. Boxkostnader och sånt står jag för tydligen. Gör inget. Juppe är försäkrad.

Varför det är så viktigt för mig? Jag har högsta veterinärkostnadsförsäkringen, det känns tryggt om Juppe till exempel skulle behöva opereras någon gång. Då behöver jag inte fatta otäcka beslut baserade på ekonomi.

Vi firade med att byta ovalen mot ridbanan, där Annica ställt fram lite koner och annat att spankulera runt. Lite omväxling för en sjukling.

Och här är en kille som inte bryr sig alls. Juppe har lite utsikt mot honom från sin box:

Juppe jättehispig

Ibland undrar en vad det är som gör en Juppe dallrig och härlig i nerverna.

Ibland undrar en om Juppe blir härligt hispig och dallrig bara för att han har tråkigt.

Vi tog vanliga promenixen på grusvägen i dag. Eller, nja. Vi kom halvvägs. Halvvägs bjöd Juppe på balettpiruetter (AKTA KOTAN!) i varv på varv runt mig.

Det var ett troll eller något i närheten.

Suck.

Jag blev livrädd för att Juppe skulle göra sig illa, och rädd för att han skulle springa över mig. Han var nämligen jääääääättteeeerääääääddddd.

Sedan åt han lite. Sedna blev han jääääääääättteeeeräääääddd igen.

Vi tog ett varv på ovalen också, mest för att lugna mina nerver och för att få mitt nu griniga humör att lägga sig. Jag vill inte vara osams med Juppe när jag stoppar in honom i boxen.

Underhållning hade han i alla fall. Pyret i grannboxen skrek som en liten gris bara Juppe tittade på henne. Nu var det Juppes tur att se grinig ut.

En godis för en bajshög?

Träckprovstajm i dag.

Jag hoppade in i hagen och ställde mig vid Juppes toahörna. Han gick snällt och ställde sig och klämde ur sig en hög. Han brukar göra det för det mesta när jag hämtar honom.

Jag blev så glad att han fick en godis. Juppe stirrade klentroget på mig. Godis för en bajshög?

Det märks att snuppelito har tråkigt.
Men snart, snart hoppas jag att han får busa med de andra grabbarna. 

Och varje dag så njuter jag av vägen till stallet.
Livet är gott mot dom goda.

Kopuss!

Hjälp, jag har varit borta ett dygn och jag längtar mig blå efter pållejuppe.

Han var glad över att se mig också. Vi tog en promenad på grusvägen, nu med nya highlights efter vägen. Kor.

Tänk så rädd han var första gången han fick syn på en ko. I dag fick han en kopuss. Hela gänget med kalvar var nyfikna och söta. En ko var speciellt intresserad av Juppe, och Juppe lyfte mulen från betet och duttade mule med kossemosse.

Då fick han en rejäl slabbedabbare, en kopuss med extra allt. Juppe begrundade, rullade upp överläppen och luktade. Och fortsatte äta.

Sötmule.

Inte hann jag få pussen på bild, men det är kon som har bläs som tittar stint på Juppe som stod för kyssen.

Promenad på vägen – wow!

Vi kräver inte mycket nu, jag och Juppe. Kändes som ett äventyr att gå på grusvägen som omväxling. Juppe blev extra nöjd när han manligt och rådigt gick före en lätt tveksam Barbie.

Ny sysselsättning under tiden så att säga. Har läst om ett NH-tips för att lugna hispiga hästar. Lär dem sänka huvudet på kommando.

Yep. Juppe fattade galoppen, och jag tror det hjälper faktiskt. Om inte annat blir det lite annat att tänka på än tomtar och troll och hästätande soptunnor. Det märks att Juppe också är uttråkad, han är ivrig att vara till lags och mån om att försöka förstå vad jag vill.

Äntligen en solig kväll!

Det firade jag och den här mildögde herren med en halvtimmes promenad på ovalen. Och med att tvätta hovarna innan det var dags att hoppa in i boxen.

Jag får för mig att leran torkar ut både hovar och hud något enormt. Men det är ju bara för att jag översätter Juppes ben med mina egna nariga trädgårdshänder.

Ooooooooovalen!

Kvällen happening: nosa på teddyludd under sadel med uppspärrade ögon och näsborrar. Men grabben gjorde det, dutt, dutt med nosen. Då får man lakritsgodis.

Nåja, det finns ju faktiskt vuxna människor som gallskriker och börjar veva runt när de får syn på en spindel. Då kan väl en häst få vara rädd för lite ludd.

Sedan blev det . . . ovalen.

 Juppe:
– Du, jag är lite dålig på att räkna ibland. Hur många varv har vi kvar?
Jag:
– Vi räknar inte varv. Jag kollar hur lång tid det tar.

Tid.

Tid . . .
Det är ungefär som att vara hungrig och inte få äta.
Att vänta och vänta. Det är tid va? 
Att inte få äta det goda saftiga, fina, nyregnade, fräscha, krispiga, gröna gräset?
Nu då? Nu har det gått tid!

Sorry Juppe, vi är bara halvvägs än.

Det fixar vi snabbt!
Du går och pratar här med mig och rätt vad det är så är vi färdiga och du får äta gräs! 
Gräs!

Men gå då människa!