Vi är anpassningsbara

Vid 18-draget är jag vid stallet. Då är det dags för Juppes och min putsamulestund. Det har blivit vår lilla rutin.

Så du pratar. Putsamulestund.

Du, de där mineralerna vi har börjat med.
Du kan hämta dom istället, så har vi något att mumsa på när du pratar. 
Bara tänker på mat! Näej, det gör jag inte alls.
Du kan väl kolla så att det ligger en fluffig höboll i min box också när du ändå är uppe och springer.

Mat i magen = glad gosse

Grinig? sa Juppe. Jag är väl aldrig grinig (så det stör).

Och titta, lite kvar av det gröna i bortesta änden av minihagen. Blir en bra dag i morron med alltså. 🙂

I dag njöt kompisen av att bli pysslad med också.

Okej, okej. Figuren börjar likna glad badboll. Men det är ändå en glad badboll. Och han går alltid ned allt på vintern. Det är min tröst.

Jag förstår att det är aptrist att vara ensam. Vad kan man göra när man är ensam? Äta.

Men, jag märker också att han är jättespänd i halsmusklerna. Och att bogen är stenhård. 🙁

Bildbomb på liten lupin och molnig himmel

Fick chansen att hälsa på två av fölen i Juppes gamla stall. Oj, oj.

Sötfölchock.

Två små ljuvliga barracudor med kliande tänder och en glad och tillitsfull inställning till besök i hagen.

Jorunn hade med borste för att vänja familjens föl Litla Lupin med hantering. Sött namn, lilla lupinen. Blomnamn går i familjen, och vad passar bättre när en slänt vid bostadshuset är full av lupiner.

Föl två bor egentligen i Hälsingland. Vackert fläckig, därav namet Skyfakur. Molnig himmel, typ. Har säkert stavat fel här nu på dittan och dattan.

Se och njut!

Ack ja. Och jag hörde att Juppes mamma har vaxproppar. Det brukar betyda att det blir föl inom ett dygn. Uj, uj. Ett helsyskon till Juppe. Livsfarligt. Världens bästa (men just nu halta) häst i miniversion.

Tror jag får be om ett besök där också. Så kan jag spana in storebror till fölet också.

Och hade Juppe feber? Nope. Tempad och fin och fullständigt, fullständigt urless på att stå i en liten sjukhage. Men relativt snäll, som alltid.

Hamnade i ett veteranbilsrace

Tänk vad man blir glad när andra människor är glada.

Fick snigla till stallet i dag, och kasta bilen till mötesfickor och dikesrenar. Hamnade visst mitt i ett veteranbilsrace.

Det går inte att bli irriterad när man ser grodmunsbreda idiotleenden ovanför rattarna på mötande charmiga bilar. Njöt istället.

Och Juppe, ja, efter lite övertalning tog vi tempen. Han var rejält grinig i dag. Det är säkert aptrist att stå i en minimal hage, nu med alldeles för lite gräs enligt Juppe. Ganska lagom med gräs enligt hans bukomfång.

Nåja. Tempad är han i alla fall, närmare 38. Har glömt exakt vad.

Och HALLELUJA – nu är det SEMESTER!

Ny bra termometer

Japp. På väg hem från jobbet köpte jag en Safe Horse termometer på Glada hästen i Västerås. 230 spänn, 20 spänn billigare än på Hööks. Moahahahahaha.

Attackerade Juppes rumpa med lite mer självförtroende när jag inte såg för mitt inre att termometern liksom skulle slörpas in. Kändes bra med ett pekfinger i hålet i änden på termometern.

Juppe fick en minimal tuss med hö och gav liksom upp, jag lät termometern pipa vid hans mule en gång. Han begrundade detta.

När det pep att den var färdig i andra änden så att säga såg jag hur hela Juppe pustade ut. Jag med.

37.8. Ingen feber. Skönt det.

38.0

Här står han, den rundmagade hjältehästen. Glad och nöjd med sin pyttehage med GRÄS.

De älskar mig allihop, de ger mig en hage med gräs. Till bara mig. Personligt gräs. Gjort för just mig.

Ah.

Vi hade en enda uppgift i dag. Att ta tempen. Det ska vi göra hela veckan för att hålla koll på eventuella infektioner i Juppes tvåhundrafemtioelva sticksår.

Stor häst, liten temp. Men vad spelar det för roll. Vi lyckades hispa upp varandra rejält. Juppe stod liksom i någon slags katt-skjuter-rygg-pose under tiden jag lyckades tempa med Annicas hjälp.

Herreminje. Kanske är det pipet från den hysteriska lilla termometern som är läbbigt?

Och jag ser framför mig hur termometern liksom rycks ur min hand och slörpas in i Juppe. Inte hade de ett enda ex av en termometer med stoooort handtag med säkerhetsring inne hos Hööks heller, det verkar de aldrig ha. Det är andra försöket att handla hos dom. Hrmpf.

38.0 hade guldklimpen. Och borsta fick jag göra överallt utan att det gjorde ont.

Det sitter i bogen

Världens längsta dag har så smått börjat ta slut. Nu står Juppe i box på Bäjeby gård igen, rakad på bogen och med förmaningar om att stå i pyttehage i två veckor.

Sedan ska vi tillbaks. Då blir det nog ultraljud av bogen.

– Tramua, sa veterinären om skadan.
Det tolkade jag som:
– Däng?
– Ja.

När bedövningssprutan sattes i bogen blev Juppe äntligen fri från hälta.
Röntgad är han också, där syntes inget otäckt.
Efter det blev det en spruta kortison i bogen.

Hoppas, hoppas så innerligt att det vill bli bättre nu.

När jag frågade Chris Johnston vad det kan vara för prognos på skadan, så sa han bara att det tar vi om två veckor.

Fåordigt – men schysst. Mycket bättre än att få spekulationer som inte håller. Jag känner att jag får den information jag kan få för tillfället.

Och i mitt huvud känns det ändå bättre på något sätt och vis med en mosad bog. Det kanske jag får bassning på om två veckor, men det får vi se då.

Bäjebyarna fixade raskt en jättebra minihage åt Juppe, med utsikt över gårdsplanen åt ett håll och åt Fluga åt andra hållet. Fluga fick ärva Juppes hage, hon tyckte bollen var jättespännande . . . 🙂

En lång dag på hästkliniken Mälaren räckte inte

 Varning. Det här kommer att bli ett långt och bildrikt inlägg.
Dags i dag för utredning av juppesnupp. Jag har hört gott om Chris Johnston av medbloggare och hästkompis. Så därför bad jag om honom som veterinär.

Chris har disputerat inom rörelsemekanik hos häst. Känns tryggt. Och han var lika metodisk och noggrann som veterinären Camilla hos distriktarna i Fjärdhundra.

Jag drog Juppes historia i stora drag. Det där med griffelbenet som var av sket han en stor hög i just nu. Vi var där stax före 13 med Juppe, vi var inte färdiga för dagen förrän vid 17-17.30.

Oerhört ansträngande, och ledsamt. Men – med trevlig personal och faktiskt ett kul möte mitt i alltihop.

 Dagen gick ut på det här ungefär.
Just nu kommer jag inte ens ihåg vad som gjordes när.
Men Juppe fick agera nåldyna igen. 
 Springa förstås.

 Longera förstås.

 Böja, klämma, känna.

 Och så de nedrans bedövningssprutorna.
Spår 1 var att bedöva knäet.
Det var inte knäet, vi såg lika bedrövade ut allihop för varje gång Juppe longerades och inte blev ett dugg bättre.

Här tror jag det är baksidan av knäet som bedövas bort. Här sjönk hjärtat någonstans till fotknölarna.
Chris sa att Juppe har en allvarlig skada. Det kan vara gaffelbandsfästet. Det var det inte, visade det sig. Då blev jag nästan glad. Har läst för mycket om prognosen för gaffelbandsskador. 🙁

Och mitt i alltihop, när någon ny spruta skulle göra sin verkan i 15-20 minuter – så träffade jag två bloggkompisar! Lotta Lindberg och hennes Hugrakkur fra Dallandi.
Först spanade vi in Juppe.

Sedan kikade vi in till Hugis. Så söt så man kan trilla baklänges.

Ont i bogen på något sätt, berättade Lotta. Bättre nu, men återbesök om tre veckor.
Det är jobbigt att vara djurägare. Många känslor.
Och mitt i alltihop faktiskt kul att ses IRL.  
Full fart på Lotta och Hugrakkur.
Och så ett lite mörare par.

Näej. Uppgivet.

 Juppe började se ut som ett lapptäcke.

Hugrakkur fick sin ruta på bogen förbättrad av en djurskötare med glimten i ögat. Klart grabben ska ha ett hjärta på rätta stället.
Det klädde honom.

Och vi då. Hoven bedövades bort. Nu började Juppe bli grinig och less.
 Fullt ös överallt.
När olika hästars bedövningar verkade sprintade veterinärerna iväg till nästa patient för att få snurr på undersökningarna av den.
 Spruta. Vänta. Ut och longera. Och så in igen.

Som sysselsättning efter sista sprutan för dagen fick Juppe en genomgång av rörligheten i kroppen.
Den här rara kvinnan missade jag att få namn på, men hon var en klippa. Jätteskön att ha med på undersökningarna. 

Juppe var lite stelare i vänster sida, och hade inte lika stor rörlighet i nacken från mitten av den och uppåt.
Närå. Sista sprutan gav inget resultat det heller.
Chris var förbryllad. Pratade något om en diagnos som inte finns, och att sett två av den idag. Juppe och Hugrakkur. Hm. För trött i huvudet för att komma ihåg nu.
Men Juppe sover över på kliniken och får klara sig genom bedövningar av bog och kanske lite till i morgon. Och eventuellt röntgen och det som kan behövas.  

Juppe skrivs in. Inga privata prylar får lämnas kvar, inte ens grimskaftet. Det är svårt att hålla reda på småpryttlar när det är fullt ös på undersökningar på massor av hästar.

I morgon kväll hämtar vi Juppe, och vet kanske lite mer. Usch. Det känns som det är långt dit.
Och stackars Chris som hörde att både jag och Hugrakkurs matte bloggar och utbrast: JAG HATAR BLOGGARE! Han får väl vad han tål. 🙂

Tror han kan ta det faktiskt, han verkar ha humor. Och mitt intryck av en lång dag på kliniken med Juppe är att vi var väl omhändertagna.

Själv älskar jag bloggare, men förstår Chris inställning om det i hans huvud kanske mer handlar om det som händer på hästforum – att besserwissrar ställer diagnos på vilt främmande hästar.

Själv tycker jag att bloggande tanter är det bästa som finns. Speciellt de som vågar vara ärliga med både framgångar och motgångar. Hos dem kan man hämta lite mod och lite styrka.