Nerverna, nerverna

Härligt! Bra väder = Juppe kan vara utomhus i sin lilla sjukhage. Och fint sällskap hade han också i grabbhagen av Axel som blivit stor häst nu och fått titeln Ridhäst.

En riktig snygging! (Juppe höll inte med)

Ja, ack salamanka. Två nerviga blir inte mindre nerviga i varandras sällskap. I dag var Juppe som en krutdurk. ALLT var läbbigt.

Trodde det skulle vara roligt att Patti och Skór var i farten, men Juppe struntade i deras eventuellt lugnande effekt. Han kör sitt race. Det stod ett TROLL någonstans.

Vi kom i alla fall in i stallet och väl där lugnade vi ned oss båda två.

Tänk som sagt att man kan bli så glad av två varv på ovalen. Valde ovalen som Juppe känner sig trygg på, nya promenadvägar får komma en bra och ohispig dag.

Tror jag ska försöka hälsa på Juppe två gånger om dagen i helgen och vänja honom vid lite action. Han är väl i samma tillstånd som jag är när jag varit sjuk, när jag kommer ut i stora vida arbetsvärlden är det jobbigt. Jag kan snudd på bli folkskygg (nja, men känslan, känslan).

Om jag är överlojal med min häst. Japp!

Och kolla så fint jag matchar grimman med plåstret (vi får psykiska problem annars):

Hur det än är så känns det som vi klarat av det läbbigaste med hältan. Jag kanske ljuger för mig själv, men det kan vara skönt ibland att göra det. Sänka axlarna (som fortfarande gör j-ligt ont).

Tio minuters underbar promenad

Helt fantastiskt. Vi överlevde en promenad över stallplanen till ovalbanan. Jag är en fiolsträng, Juppe är en hispig pålle.

Det har varit för mycket för oss båda helt enkelt, Juppe har fått leva i sin egen bubbla för länge så nu är allt lite läbbigt.

Men väl på ovalbanan frustade vi! Vilka fantastiska 10 minuter. :-)))))))

Fick hjälp av en stallkompis att titta på Juppes sår. Gud så svårt att avgöra om det vätskar sig (då ska man ringa veterinären), men ingen av oss trodde det.

Stallkompisen har en häst som nyss friskförklarats. Vi filosoferade fritt.

Varför har man en häst egentligen?

Frågan är befogad om man har en häst som är långskadad eller som skadar sig gång på gång.

Vi kom fram till att det inte bara är själva ridningen som är grejen med att ha häst. Det är förmånen att få umgås nära med ett djur också.

Stallkompisen tror att hon förlikats med tanken att kanske bara kunna rida sin häst två-tre gånger i veckan. Hästen kanske inte håller för mer.

Det är okej. Promenerar man sin häst så får man ju motion på kuppen. Jag tänker att Juppes väg till att bli frisk får vara hur lång som helst, bara han blir hållbar och just frisk. Jag och Juppe kan promenera till Kina.

MEN, som bakgrundsbild på datorn har jag den här:

Och det är dit jag vill komma igen. Det är målbilden.

Två ynkliga gånger hann vi tävla jag och Juppe, och två rosetter har vi.

Nej, nej. Jag menar inte att det är själva tävlandet som är grejen utan det där med att bli bättre och bättre tillsammans. Att känna att vi är ett team som tar oss an en tävling och njuter av det!

Och den roliga vägen dit, träna och gå på ridskola och hoppa på kurser.

Men där är vi inte. Nu är vi tillbaks på ruta ett. Och jag tycker att jag så här i efterhand kommer ihåg att kirurgen på telefon sa att prognosen för Juppe är god.

Den 18 augusti ska vi tillbaks till kliniken. Fram till dess tänker jag bara jobba på att sänka axlarna (som gör ont!) och försöka njuta av att umgås med min trevliga häst.

Ett titthål i bogen

Sååååå skönt att få klappa på Juppe igen. Tror han tyckte det var trivsamt att se oss också.

Juppe väger 407 kilo, och när jag pep lite förskräckt när jag såg det sa internveterinären genast att Juppe inte var särskilt fet. Tvärtom såg han fin ut för att ha stått så länge.

 Det är jädrigt slitsamt att ha en sjuk häst.
Både jag och Jesper och Juppe har tröttnat på det här nu.
Skönt att det är två veckor till återbesöket.
Självklart instagrammade vi tillsammans innan vi klev mot transporten.
Och – hur gick det då?
Näej. Operatören Dylan Gorvy har tydligen kikat på bursan vid bogleden. Han ringde när vi var på väg hem med Juppe i transporten och han bekräftade det jag tolkade utskrivningspappret som – att inget onormalt hittades.
Det som är bra:
  • Muskeln som löper över bogen som heter något tjusigt och som motsvarar vår biceps ungefär är hel och fin. Juppe har väl helt enkelt en mysko grop i bogen. Han kanske är född sån?
  • Med titthålskirurgi ser man mycket men inte allt. Det Dylan Gorby kunde se av skelettet var helt och fint. Med andra ord. Där är Juppe hel och fin.
  • Juppe får gå i sjukhage ute eller stå i box OCH – ta daaaaaaaaa – vi får gå 10 minuter om dagen. Det tror jag både mitt och Juppes psyke kommer att må väldigt bra av. Vi är spända som fiolsträngar båda två just nu.
  • De är ju så otroligt trevliga på hästkliniken Mälaren. Jag skäms över hur många gånger jag ringt och tjatat om besked om Juppe.

Det som fortfarande är jobbigt:
  • Juppe är ju fortfarande halt. Vad är det som är fel? Det vet vi inte.
  • Juppe har en måttlig inflammation i bogen (ska fota av Dylans beskrivning på engelska i morron så får ni läsa).
  • Vi ska på återbesök om två veckor (fasa – ska det bli mer sprutor nu?).

Men det skiter jag i för kvällen. Jag gottar mig redan åt tio minuters promenad i morgon. Så det så.

Världens längsta dag är inte över än

Gulp. Jag har hunnit ringa två gånger till hästkliniken Mälaren i dag för att höra när Juppe skulle bli opererad. (Kan nästan höra snacket i deras personalrum, åååå neeeeej, det här hon igen. Nu får du ta henne).

Vid 15-draget blev jag uppringd och en snäll människa berättade att Juppe är opererad och har vaknat ur narkosen och står på sina egna vackra ben.

Människan sa också att kirurgen skulle ringa upp under eftermiddagen eller kvällen. Gluäk. Sitter som en hålögd uggla och väntar fortfarande 19.16 pip. Han har nog missat att ringa och gör det i morron.

Ack ja. Det viktigaste återstår ju, att få höra om det var något bensplitter att ta bort. Och hur Juppes prognos ser ut.

De verkar ju jobba jämt på kliniken så jag sitter snällt fint vid telefonen några timmar till.

Jodå, det blir operation i morgon

Det HÄR är tamejruttan det enda roliga med det här stället, så nu ger jag järnet, sa Juppe och sprallade grande när det var dags att longera före sprutan.

Bedövningssprutan som på något sätt sattes i en muskel istället för en led (min fria tolkning – någon slags blandning av biceps och bogblad) tog bort hälften av Juppes hälta. Så operationen som var förhandsbokad till i morgon blir verkligen av.

Vi klarade av proceduren någorlunda jag och Juppe. Men när det var dags att lämna över Juppe för övernattning på Hästkliniken Mälaren så brast det för mig. Då trillade tårarna. Stackars Juppe. Jesper vet jag ju klarar av både tårar och annat.

Chris som redan var mitt uppe i nästa patient tvärnitade när han såg min snörvliga uppenbarelse och sa: det blir BRA.

Fast det tror jag inte riktigt på. Än. I morron kanske. De har lovat att ringa så fort de vet något.

Lite blandade bilder bara som kära maken knäppte från kvällen:

Och överlever vi det här, jag och Juppe så måste både han och jag sluta tröstäta. Fast inte sådär tvärt, vi vill ha en skonsam nedtrappning.

I morron är det i all fall klinikdags

Världens snyggaste häst har börjat fälla sommarpälsen på allvar. Fick med halva svansen med kamningen i dag. Det är säkert skönt.

Och i morron far vi till kliniken igen när arbetsdagen tagit slut.

Hoppas nu innerligen att vi får svar på vad det är som är fel. Och att den där sista bedövningssprutan som Juppe ska få i bogen tar. Då blir det operation.

Hulda är oflörtbar

I dag kom jag till stallet när Juppe smällt i sig sitt kvällshö. En mätt kille (inte så mätt att han inte ville ha mer) som hade tålamod med mig.

Najs! Jag passade på. Nu står det ett styck kastanjenötsblank fux i stallet. Shiny, shiny. Nu är han ren under när han rullar sig i leran i morgon. 🙂

När Juppe hoppade in i boxen igen följde Hulda hans steg. Juppe klev fram till gallret och strutade till överläppen och pillade på Huldas överläpp. Sådär som han gör med alla sura brudar.

IiiiiiHHHHHHH! skrek Hulda och sparkade med ett bakben.

Juppe begrundade detta. Sedan strutade han ihop sin överläpp igen och killade Hulda på mulen genom gallret.

IIIIiiiiiiIIIIIhhhhhhhh! skrek Hulda. Då iiiiade faktiskt Juppe tillbaks.

Gosa i hagen? Är du galen?

Här står då Saga och följer varje rörelse Juppe och jag gör.
Hupp, tänkte jag. Det är nog ingen bra idé att göra som jag tänkt, ta en ätarrunda i obetade lilla sjukhagen närmast Saga.
Det slutar nog med bråk på något sätt.
Bråk? 
Varför skulle det göra det, sa Juppe och fyllde på med ett MMMMMMMMMM, GUD VAD GOOOOTTTTTT! om grästussen jag ryckte åt honom. 
Jag sa MMMMMMMMMMMMMMM . . .

SÅ SAFTIGT!
 – Men ge dig nu Juppe. Du behöver ju liksom inte vifta med grästussarna framför kompisarnas mular.

Nejdå. Jag kan stå här. I min sjukhage och suga på änden på stråna som sticker upp.
Jag klarar mig alltid. Jajemen.

Kul att se dig förresten. Lika kul varje gång. . . 
 Varsågod Juppe, några tussar till.
GRRRRRRR, vad gott. Eller vad hästar nu säger.
 Japp. Det var det.

 Du. Ska vi skrämma slag på Hulda.
Bara hoppa över några små snörstumpar här och ropa HEJ!
Kom igen! Vi klarart!

 Cirka sex juppesteg bakåt, sedan full fart. Hm. I höjd med saltstenen ett avstamp och vi är iväääägggg.

Det vill du inte. Nehej.

Vi kan ju mögla bort här i hagen då. 

 Titta på andra hästar med större hagar.

Drömma om bättre tider.

Här satte jag mig på Juppes saltsten ett tag och glodde. Vad gör gossen då? Han tittar mig djupt i ögonen och biter ytterst mjukt och försiktigt i mitt knä!
Jag hoppar upp som ett skållat troll är rätt förbaskad.
Det är kul att grabben visar vad han vill och inte vill, och att han visar vad som är tråkigt. Men det finns gränser. Jag är inte en hästkompis som man kan reta igång till lite kul gruff. Det tål min tantkropp inte.
När jag ska ut ur hagen vecklar Juppe ut sin fina överläpp och kittlar tråden. Han vet att elen är avstängd just när det jobbades med hagarna.
Han är fruktansvärt kul att umgås med min kompis. Inte en tråkig minut där inte. Riktigt smart är han, min halte vän.

Å! Klia kompis!

Stackars Juppelito, han blev uppenbart jättejättejätteglad över att hamna mittemot kompisen Patti i stallgången. Juppe tittade och tittade. 
Och så streeeeetade han mot Patti, vek ut sin fina överläpp och stylade kompisen i pannluggen.
Juppe var så nöjd, så nöjd. 

Och Patti. Ja, han var som vanligt.

En liten happening för världens bästa häst i alla fall.
Försöker komma ihåg att mocka ur Juppes lilla sjukhage någon gång då och då. Har fått nådig tillåtelse av högt älskade maken att låta bajset åka i vår bil, då i en hink med lock. Juppe bidrar just nu till vår hushållskomposts snabba tillfrisknande.
I dag gick Yret i lilla hagen närmast stugan.
Hon är verkligen en häst med attityd. Störst och bäst på hela gården. Klart jag ville fotografera henne, hon stod så fint i motljus och allt.
Hon riktar något mot mig. Ska jag spränga staketet?

Nej. Jag tänker INTE komma närmare. 

Sluta tjata! Utan morötter blir det inget fotograferande av.

Muttra, muttra.

Sådärja. Nu kan hon fotografera svansen med teleobjektiv om hon vill. 

”Han borde vara odräglig”

Nu har Juppe finaste lackskorna på igen. Känns skönt att han har nyfiffade hovar inför operation på måndag.

Jag har ju vant mig vid att bli mobbad (på ett vänligt vis) för mitt pjoskande och daltande med Juppe. Juppe slickade förnöjsamt på sin godisslickburk lite då och då när hovis och lärling grep sig an sitt jobb.

Skönt med långa hovslagare, de får så bra vinkel på ryggen när man vill vila mulen lite.

Juppe, hovis och lärling i intensivt samspråk om hur sömmen ska fiffas.

Hovis tittade uppgivet på Juppe som stod med sockersmetig mule och vänlig blick och såg ut att njuta av uppmärksamheten.

Hovis: Han borde vara helt odräglig och hopplös (med tanke på mitt väldans oauktoritativa sätt och generösa godisutdelning. Jag kräver till exempel inte alltid en konst eller liknande för att han ska få en godbit).

Men si det är han inte. Juppe är inte alls lagd åt det nafsiga hållet och blir lika stirrig som jag när det höjs röster och hojtas ut order.

Men jag vet att vissa hästar blir som kobror som går till attack efter minsta lilla godissnutt. Hur är hästarna som du umgås med?

Kanske borde jag ha tagit reda på om de tänker dra av Juppe dojjorna under operationen, men det har jag inte. Spelar ingen roll. Vill att hovarna ska vara fiffade i alla fall.

Lärde mig också en bakväg till Juppes sjukhage. Den ska vi aldrig ta igen. Juppe blev oerhört upplivad av att gå in i sin gamla grabbhage. Herreminje. Trodde han skulle dra faktiskt.