Juppe går i obs-klass

Lättare snopen juppesnupp.
Tog inga risker i dag. På med träns och häpp fram med spöet. Icke ett grässtrå fick Juppe lukta på.
Vi hade tur och fick sällskap av Baldur på vägen ut, båda grabbarna njöt av att ha sällis.
Juppe ville gärna vrida ut huvudet från mig och titta på allt från åkrar till osynliga kompisar. Det fick han inte. Jag var benhård.
Det var fokus på mig som gällde. Vi jobbade. Punkt slut.
På hemvägen var det inte roligt alls. Det sket jag i. Några rundor runt mig blev det, inte bra så klart med en bog som är uschlig.
Juppe trodde inte det var sant när jag ledde honom förbi godaste ätstället. Och jodå, han fick hö i stallet både före och efter promenixen.
Ska definitivt ta träns i morgon med. Nu är det slutpjoskat. Vill inte ha en häst som drar.

Juppe drog som en avlöning

Det här har pållen drivit mig till:

Visst är det väl ändå underligt hur personligt man kan ta tjafs med sin häst. Tror det till stor del beror på att vi hästägare drillas så hårt att tänka och tro att vi måste vara hästens ledare.

Visst, det är vi som ska bestämma. Men ibland känner jag att det går till överdrift. En lättare urballning kan ju vem som helst råka ut för.

Speciellt om man stått i en aptrist liten hage väldigt länge.

Så försöker jag tänka. Men samtidigt öppnade jag en flaska rött och ringde pizzerian och beställde en härligt fet och slabbig calzone.

Juppes ”promenad” blev kort i dag.

Det kändes lite underligt när jag skulle filma hans njutningsfulla bläddrande med nosen i stubbåkern. Varför drar han med huvudet utåt?

Ja, ja. Han är väl fortfarande lite stissig efter blåsten. Har ju blåst lite i dag med.

Tjena. Tror faktiskt grabben planerade en rymning på tidigt stadium.

Han drog som en raket i galopp längs stubbåkern. GLUÄK! Tänkte jag. VÄGEN!

Men nejdå, han var inte värre hysterisk än att han stannade för en tankning på godaste stället att beta. Hrmpf.

Och snabb hjälp att fånga in honom fick jag också gudskelov.

Juppe åkte direkt in i rutan utan att passera mer saftigt gräs. Han såg lite förvånad ut när jag lämnade honom så snabbt. Ingen idé att bli arg, men heller inget att uppmuntra.

Blir lite orolig att han tänker att han är starkare än mig och kan dra när han vill. I morrn blir det promenad med träns, och spö så klart.

Min man försvarar Juppe

Det blåser! På mina vackra öron!

I dag blåste det rejält. Jag och Juppe höll på att inte ta oss in i stallet. Juppe gjorde dubbla frivolter och alternerade med att frysa till en häststaty.

Inne i stallet var det likadant. Fnys. Staty. Fnys, fyra straka ben och hoppa jämfota en halv dec.

AAAaaaaAAAAaaaaaAAA, mina nerver går i kras. Fast lite bättre har jag blivit. Jag lyckas ignorera honom en gnutta mer.

Och så tänkte jag, kan vi inte gå en promand är jag en lort. Och så gjorde vi det. Hysteri på gårdplanen, lugn och harmoni på en stubbåker vi inte har gått på efter nyår.

– Jag förstår honom, säger min man när jag kommer hem och klagar.

? (Vad i helvete vet du om hästar tänkte jag i mycket små bokstäver i smyg).

– På gården vet man ju inte vad som väntar. På åkern ser han allt som kommer.

Stön. Han har rätt mannen i mitt liv.

Vi fick nämligen två fantastiska varv på stubbåkern närmast ovalen. Ett varv = drygt 20 minuter.

Juppe körde ner nosen i stubben och plöjde med mulen. Flopperflopperflopper lät det när stråna dansade. Såg jättekul ut. Ibland tjuvåt han lite, jag såg inget.

 Ät-strategi 1.
Smart-Juppe stannar och kissar, ibland ”kissar” han.
Och eftersom han stannar så tror han att det är okej att köra ned mulen och äta.
Nu är inte det okej eftersom kisspauserna kan bli ganska täta och inget kiss kommer.
Stanna för att kissa = stanna för att kissa. Inte för att äta.

Juppe efter promenad.
 Jo, vi överlevde med knapp nöd att ta oss till hagen också.

Vaddå blåser?

 Gäsp. Stissig jag?
Nu har du drömt igen.

Men du är söt ändå.

Mmmm. Och så luktar du så gott. Speciellt från högra fickan.

Du är go du, säger Juppe.

Ho, ho. Som om en islandshäst skulle vara rädd för blåst.
Jag menar Island, och blåst. Ho, ho.
När var litet föl berättade mamma om hur mycket det blåste på Island hela tiden, och jag sa till henne – vad är Island mot den här blåsten . . .
Öh, hejdå Juppe. Syns i morrn.

Vågade inte longera

Äsch. Gör det i morrn (jodå, kan ju för fanken inte dyka upp hos kliniken utan att ha longerat igen).

Usch.

Men eftermiddagen var härlig. Juppe och jag spänstade iväg på en av våra rundor. Stora skördetröskor sket han fullständigt i. Ett imaginärt troll i skogen däremot pysslade han en hel del med.

Men så är det väl med rädda människor med. Tittar man tillräckligt noga och länge i skogen så nog sjutton står det ett troll där.

Önskar verkligen att Juppe snart får hänga med sina kompisar, han längtar. Och jag tror att kompisarna längtar. De står ofta så solidariskt och lite förundrat vid Juppes lilla ruta och pratar med honom när jag kommer. Tur det. Bra kompisar.

Tufftufftufftuff

I kväll traskade vi på i bra tempo. Skönt. Vi kände oss hurtiga och glada, frisk luft efter regn och fräscht gräs som belöning.

Och så tänker jag, herregud vad vi hästägare är fixerade vid våra hästars små stelheter och ömmande punkter. Klart vi ska vara.

Men själv undrar jag om jag skulle gå igenom en hältbedömning efter de här promenaderna. Skorna är nog inte de bästa och högra skinkan protesterar högljutt och lårmusklerna muttrar. Trots det är det ju skönt att röra på sig.

Tur att jag inte är veterinär. Eller häst.

”Varsågod”

Jag försöker tänka hunduppfostran. Typ godisbit på nosen och sedan ett varsågod.

Eller hur! Hä, hä!
Nåja. I slutet av promenixen så greppade Juppe högst motvilligt att stanna inte betyder mulen ned som en stångjärnshammare och glufsa, glufsa. Utan att stanna är just stanna.
Stå och titta på utsikten ett tag. Tvåhundra ryck ned mot marken och näej – titta på utsikten. Ah, andas. Mmmm, njuta.
Och sedan: varsågod.
Det gick sådär, men trägen vinner. Tre gånger av 295 funkade. Vi försöker igen i morrn.
Kolla vad bra vi börjar bli på självporträtt. 🙂

Jösses, har träningsvärk

Ikväll var Juppe som en frustande gräsklippare, en Edward Scissorhands fast med 19 glufsande huvuden istället för de där saxarna. Ja, ni fattar.

Juppe fick inte äta en enda gång under promenaden, det var så det fick bli.

Och när vi traskade där på vägen så hann jag att på allvar upptäcka att – jag har träningsvärk. Pinsamt. Framsida lår, vader, lite uppåt magen. Yep. Träningsvärk som gör kroppen tung och motvalls.

Det har säkert Juppe också.

På hemväg var moder natur med storätaren. Ett litet och otroligt sött rådjur blev alldeles förvirrad när vi dök upp. Juppe blev en  staty (cirka 2,45 sekunder, sedan fattade han att NU är det läge att äta). Rådjuret spanade in Juppe och tänkte något i stil med: mamma!

Den kom skuttande raka vägen mot oss, och hade jag bara kunnat hålla klaffen så hade jag kanske kunnat fippla upp mobilen i tid och ta en bild.

Nåja. Trivsam kväll. Vi hamnade i fil bakom nervösa och uppspelta ridskolebarn på en liten barbackasväng på vägen ut också.

Denna värme!

Nej, nej. Vi klagar inte. Det törs vi inte.

Men den av oss som håller på att sätta vinterpäls ser kanske lite . . . lite . . .

Det är så svårt att somna när det är varmt, klagar Juppe.
Hur jag än vrider och vänder och vrider och vänder och vrider . . .
Okej, okej. Jag fattar Juppe. Stackars dig. Men nu är hösten på gång på allvar, nätterna blir snart riktigt svala.
Jag förstår precis vad du menar!
Jag är helt slut, säger hagkompisen.
Slut? säger Barracudan.
Titta vilken fin liten grabb han blivit Barris (nej, nej. Det är mitt namn på honom efter hans ivriga gnafsande på grabbarnas svansar).
Sötöra.
Yes. Gäller dig också Juppe, så klart. Sötaste örat.
En timme var vi ute i dag, men med våra pauser blev det nog ungefär de där 45 minuterna som vi får gå.
Vi inspekterade nybyggena, tittade på spännande presenning. Och skrämde tyvärr en motionerande man, han kom bakifrån på vägen.
Hm, hur gör jag nu hann jag tänka och sa till Juppe, titta nu får vi besök. Och Juppe gjorde en Juppe, tre skutt fram och en lappsväng. Sedan var allt lugnt. 
Men det kunde ju inte den stackars mannen veta. Törs jag gå förbi? frågade han. Oh ja, sa jag. Juppe är bara lite bakskygg, rädd för grejer som kommer bakifrån.
Sedan möttes vi igen. Då brottades jag med Juppe som ville äta när jag bestämt att vi skulle gå. Han tjuväter! stånkade jag. Ja, vem gör inte det, sa mannen och spänstade vidare.

Kompisarna är kvar :-)

Visst är du du?

Dig som jag fick en slabbig puss av?

Knappt fyra kilometers promenix förbi kossemossorna i dag. Det var verkligen ett tag sedan. Jag tror att de här har ett speciellt band. Tror kanske att det var kompisen som pussade Juppe för ett tag sedan, men den här stod bredvid och ville göra likadant.

Trodde nästan att kossan skulle komma över till oss ett tag (HJÄÄÄÄÄLP, vad gör jag då?).

Juppe var en nybadad och sval fis när vi traskade iväg. Det var inte jag om man säger som så. Vid kossemossorna var det extra gott om flugor.

Hjärtat höll på att gå i bitar när kompisen såg ut så här när vi gick.

Visst går det väl bra att blanda kossor och hästar i en hage?

Jag vill ha en ko! Juppe med!