Så här ser såret ut nu

Jag kan inte alls bedöma om det här är ett fint sår, men jag tror det.

Torrt och snyggt.

Biten som började blöda i går var bara rosa i dag.

Jag börjar bli ett proffs på killar i paket. I dag gick det snabbt att få till ett bandage. Skönt att kompressen inte hade fastnat i såret som jag var rädd för.

Lite klumpigt blev det över hasen men, men.

Och så fick jag nyss mejl från Agria där det står att jag får 0 kronor i ersättning. Suck.

Det blir spännande att få räkningen då.

Eftersom jag är ganska nypåläst på försäkringar så kommer det faktiskt inte som en total överraskning. Det blir ännu en mager månad, med andra ord. Men spänstig hoppas jag.

Paketexpert

Ta daaaaaaaaa!
Säger både jag och Juppe.

Stackars underbara älskade kloka fantastiska Juppe. Han fattade att jag var nervös när jag kom till stallet i dag och började duka fram prylar för bandagering. Fram med plastpåsar för att slänga guckelimojs med och häpp, en sax för att klippa av gamla eländet med.

Juppe fnorkade lätt men gav upp. Han förstod att nu gäller det. Jag laddade med tonvis med hö och greppade saxen och klev fram till min häst.

Juppe vände runt huvudet och kikade på sitt bakben och mig och – lyfte hjälpsamt bakbenet mot mig.

Jag drog i svansen mot mig så han ställde ned benet igen och skärpte till mig och började klippa i eländesbandaget. Nu skulle ju skenjäveln bort.

Det var som att klippa i klibbig betong. Det gick inte alls. Hack. Klipp. Hack. Klipp. En millimeter gick att få bukt med i varje klipp. Gasbindan är tokseg. Jag fattar varför veterinären har ett rakblad.

Jag gav upp och började linda av alla 1000 varv istället. Juppe hoppade till när det lät när första tejpvarvet lät ritsch.

– Nä, nä. Sa jag och snurrade envetet vidare.

Varv på varv på varv på varv. Juppe inspekterade varje lager som skalades av. Det hamnade i en hög bredvid hans hö.

Jag tror han uppskattar att jag är ärlig och inte försöker gömma det som är läbbigt.

Det blev ett berg av ludd och gasbinda.

Och nog fanken hade kompressen innerst hamnat lite på sniskan och ett av såren hakat i gasbindan. Jag fick rycka och det rann blod igen.

Såret är väl stort som en tumnagel ungefär. Resten såg jättefint ut. Rosa och läkt.

Försökte kika efter svallkött, men kunde inte alls bedöma om det var vanlig nyläkt hud eller något annat.

Städa, städa, städa. Fram med plastpåsar och hej och hå.

Juppe var lycklig. Han frustade och tittade på benet och tittade på mig. En liten blodrännil rann efter benet.

Pusta, pusta.

Jag öppnade kompresspaketen som jag köpt. Helvete. Det var inte kompresser med blank yta som jag ska ha, det var gasväv. Satan i gatan.

Surt.

Men, men. På med gasvävskompresserna med vetskapen att jag får göra om det hele i morgon. Vad gör det tänkte både Juppe och jag. Korvar runt akillessenan och ludd och på med gasväv. Den där knacka på mogen pumpa-känslan fick jag inte riktigt till, men vi var nöjda ändå.

Vi firade med att ta en promenad till baksidan av stallet och äta GRÄS! Juppe fick bara ta lite smakprov, vill inte att hans mage ska balla ur.

Han frustade så det ekade på gårdsplanen.

Och så hopp in i boxen igen. Juppe stilade och bröstade upp sig och var så nöjd!

Jag studsade runt och städade efter oss som en ekorre på speed. Jätteglad.

I morgon ska jag ringa veterinären Eva på Hästkliniken Mälaren och fråga om såret som blöder och fråga vad det nu är som gäller för mig och Juppe. Fick vi börja gå nu? 20 minuter?

Och begravningen av arbetskamraten som jag berättade om i går. Jo. Den var vacker. Och ack så jobbig, men naturligtvis mest för man och mamma.

Jag är inte ett skvatt religiös men uppskattar verkligen ritualen kring en begravning. Att ha en guide som tar en igenom ett farväl och som styr upp det hela. Kyrkkaffet som gör att man får pusta ut lite och minnas den kära.

Jag kommer aldrig att kunna gå ur Svenska kyrkan, de har en viktig roll i vårt samhälle. Inte bara vid begravningar.

Ibland känns det som om Svenska kyrkan är de enda som står upp för humanistiska värderingar och som vågar att stå för sitt ställningstagande.

Na na na na na månnddaaaagggg

Juppe, Juppe. Stirra in i mobilen då. 

Jag vägrar. Du ser dum ut.
Det gör jag väl inte? Lite glad kanske.

Vänta. AAAAaaa. Sluta dra mig i grimman!

Nu. Nu. Det blir perfekt! Trycka eller släpa dra, släpa dra?

Ge mig mobilen annars vill jag inte vara med!
Ge dig. Jag börjar få ont i kinderna. Det känns lite stelt i käkpartiet.

Trycka? Dutt, dutt?

Juppe? Försöker du äta upp mobilen?
Jag orkar inte med det också. Varför ler du? 
?

Ok. Skärpning.

Är min profil bättre? Jag tycker mulen ser så stor ut?

Titta! Den får ju inte ens plats!

Nehej Juppe. Du är helt perfekt!
Och i dag har jag handlat massor av byta bandageprylar, utifall att jag måste göra om det hele . . . 
I morrn är det tisdag!
Morgondagens jobbiga men förhoppningsvis vackra: begravningsgudstjänst ska hållas över en arbetskamrat som dog alldeles för ung. Hon var en krigare som kämpade in i kaklet men som inte orkade hela vägen fram till lungtransplantation.
Nu ska hennes mamma och hennes man orka med det som händer i morgon.
Och på kvällen kommer jag och byter bandage på Juppe.

Dubbelgull med tandborstning

Underbart att se en krävande och lite lätt störig Juppe i morse.

Ge mig mat nu eller dö.
Mycket hellre den attityden och minen än den ledsna. Han åt som han inte fått mat på tre dagar.
Det har han.
Vi tog lite fotvård i dag igen, för att ha lite att göra. Tvättelitvätt och pillepill.
Och så hopp in i buren igen. Eller lite lagom hopp.

Jag vill att Juppe ska tycka att det ändå är rätt okej att vara i boxen igen, så varje gång han går in ligger lite av hans älskade mineraler där i krubban.

Jag fick inga!
Öh, jo. Du har bara ätit upp dom. Det gick fort.
Och på eftermiddagen fick sjuklingen besök igen.
Det är lika bra att säga som det är.
Ja, jag borstar Juppes tänder ibland. Inte så ofta, men ibland.
Jag köpte en protesborste på apoteket (de är lite större och kraftigare) och köpte barntandkräm som är mild och god.
Juppe tyckte inte det var så himla kul att borsta tänderna.
Men jag upptäckte att han hade tandsten på den där lilla singeltanden som ser ut som en minibete.
Det ska jag pilla på i morrn.
Beröm gillar han däremot grabben.
Tror inte det spelar någon roll vad det är, han har behov av att få höra att han är duktig och han har definitivt behov av godiset som är belöningen.
Då blir det frust och glada ögon även om tandborstning inte är någon favorit.
I morrn är det måndag. Halleluja.
Då är det nämligen tisdag dagen efter det.
Då slipper Juppe skenan. Och jag ska slå in min grabb i paket alldeles själv.
Och jag får ringa till kliniken och fråga vad jag fick för råd för Juppes tillfrisknande.
Var det okej att hoppa ut i sjukhage då?
Och var det nu vi fick börja gå?

En Juppe med ledsna ögon

Jag tycker Juppe hade så ledsna ögon i dag när jag kom till stallet. Hela han slokade på något vis.

Skönt att det är lördag och gott om tid för Juppegos. Han fick massor av hö och så tvättade jag hans ansikte med vatten, och tvättade av hovarna också. Tycker hovarna ser så läbbiga ut när de trampar runt i boxen.

Juppe släpar ju ena bakbenet efter sig och allt blir till en härlig mix i boxen.

En omgång med gummipiggmojängen som ska ge skön massage och en omgång borstning blev det också.

Till slut började Juppe se lite piggare ut. Usch. Jag är ju Juppes sociala liv just nu. Inte mycket till socialt liv. Får åka till stallet två gånger i morrn.

Nu får det bli tisdag snart.

Och så ska jag ta mig samman och skriva om Patrik Kittels clinic. Den var suveränt kul!

Ses i morrn? Näej!

Vi övar och övar på selfies.
Nu kikar Juppe självmant in i mobilen, fåfänga häst. 
Kolla blicken. Behövs jag här tycker Juppe? Näej.
Och det sista jag sa efter att ha borstat mig svettig (min belöning är när Juppe belåtet fiser – då vet jag att han ändå mår gott) – ses i morrn!
Det gör vi ju inte.
Jag har beställt biljett till Patrik Kittels föreläsning på Strömsholm för 100 år sedan. Jag kommer aldrig att förstå varför man inte passar på att presentera en föreläsare mer, man kan ju inte förutsätta att alla vet vem Kittel är.
Jag menar inte att Strömsholm är unika, det är mer en allmän undran. Kul ska det i vilket fall bli hoppas jag, särskilt som föreläsningen tar sin utgångspunkt i ryttaren.
Måste vädja till stallkamraterna att gulla extra med Juppe i morron.
Att kröna en arbetsvecka med en föreläsning istället för att sjunka ned i soffan med ett glas rött, betyder det att man är nörd?

Mvh

Orolig men ändå nöjd.

Mineraler är Juppes ljuspunkt

Längtar efter Juppe varje dag när jag är på jobbet. Tänk om han kunde hänga med ändå. Övervaka kopieringar i kopieringsrummet kanske.

Men näej. Juppe står där han står och jag jobbar där jag jobbar.

Grabben blir glad när jag kommer. :-))))

Mest glad blir han när han traskat de få metrarna till pysselplatserna och får äta hö. Ofta är det ett gäng hästar runt oss, då njuter han lite extra.

Men – han blir också otålig och lite grinig om det inte händer så mycket. Nu börjar det märkas att det är trist med ben i paket.

Om hästar kunde le så skulle Juppe göra det när jag häller ut hans mineraler i fodertråget. Ah! Njutning! Slaskig mule som kör runt efter allra sista smulan med gottis. Synd att han inte får äta en sisådär 20 kilo mineralpellets per dygn. Skulle unna honom det.

Och visst sjutton var bandaget lite blött i dag igen. Han hade en rejäl blöt fläck på ena sidan av magen också, han lägger sig väl helt enkelt och sussar i sitt eget kiss.

Rackarns, skena en vecka till

Förhoppningsfull häst (allra mest förhoppningsfull är kanske damen bakom kameran). Ska skenan bort i dag?

Svaret blev nope.

Såret ser jättebra ut. Kanske att det finns antydan till svallkött på en av sårytorna, jag ska hålla koll. Annars, allt läker fint. Stygnen togs bort i dag. Juppe var en hjälte, det gör ont bekräftade veterinären. Man måste ju faktiskt in och rota lite för att få tag på stygnen.

Juppe höll masken som han alltid gör. På gott och ont.

Att behålla stygnen gör mer skada än nytta efter två veckor. Kroppen reagerar mot den främmande materian och sätter igång processer som inte gynnar sårläkningen alls.

Så stygn bort även om sår sitter på lite dumma ställen, som det gör på Juppe.

Jag hängde med i bandageringsprocessen för att lära mig göra ett egen paket nästa tisdag. Då utan skena. Då kan också Juppe få komma ut i sjukhage igen om allt är med oss. Till och med få ta en liten promenad.

Vill allt vara på vår sida nu så ska Juppe vara igångsatt och presentabel för Chris om en månad sisådär. Då får vi veta om irap-sprutorna gjort nytta.

Så här högt räcker det om jag bandagerar nästa vecka.
Då är det ju ingen skena att klä in i vadd. 

Vid hasen löper akillessenan, den ska man vara rädd om och se till att inget tryck hamnar enbart och hårt på den. På varje sida ska jag göra en liten korv av vadd för att bredda ytan att bandagera mot.
Vid hasen, kör gasbinda i åttor – löst.

Veterinären körde med metaforer som jag greppade. På övriga benet och speciellt över skadorna och längre ned kan man ta i rejält när man drar på gasbindan över fluffet. När bandaget är stadigt nog ska det låta som en mogen pumpa när man knackar på det med nageln.

Got it.

Och så ett varv med självgreppande bandagetejp överst.

Det ska jag väl klara.

Gör jag inte det så sa veterinären att hon åker förbi Västerås på onsdagar. 🙂

Och så var det dags för sista irap-sprutan för Juppes grundbehandling av bogen.

Två sprutor ligger kvar i frysen, kan vara bra att ha om kompletterande behandling behövs.

Stackars Juppe vet vad som komma skall när sprutor tas fram. Ändå står han snällt och stilla. Hjärtknipande.

Klart grabben fick ett ton godis och massor av beröm. Han är fantastisk min häst.

Lite less men godmodig

Juppe släpar paketbenet efter sig i boxen och tycker det är helt normalt. Benpaketet var lite blött i dag också, alltså måste han ju pinka helt snett. Alternativt pinka och sedan lägga sig i pölen.

Vi längtar tills i morrn båda två.

Juppe tittade intresserat på barnridgruppens förberedelser inför lektion och mumsade på hö. Jag kammade hovskägg med kattkam. Ingen verkar ens orka mobba mig längre för mitt pedanteri.

Och. Jag har faktiskt upptäckt att jag är grymt ridsugen. Jag har inte varit det hittills. Men när jag och en stallkamrat pratade om uppehåll i ridning och hur man ska komma tillbaks häromdagen så kände jag. Jag vill tillbaks till ridningen!

Men – det vette sjutton hur det ska gå till. Jag vill inte minska på Juppes pysseltid, jag vägrar att låta eventuell ridning gå ut över hans välmående. En helgkurs kanske? Dagkurs? Så han slipper se att jag är otrogen?

Nåja. En sak i sänder. Och i morrn är det veterinärtajm. När är inte klart i detta nu.

Fullt ös i stallet i dag också

Peppar, peppar. Juppe håller sig på gott humör. Han är glad och godmodig och har haft fin underhållning i stallet i dag också, det har varit Bäjebymästerskap.

Jag fick grillad korv, grabben fick hö. Och så fick vi en keps.

Han är inte ett under av elegans med det där paketet på bakbenet, men snart så hoppas vi bli av med eländet.

Det är skönt att ha ett gäng att prata med i stallet. På Bäjeby är det nästan alltid någon i farten. I dag var det ett helt kompani:

Ack ja. Och i morrn är det måndag. Skönt det. Då är det tisdag alldeles strax nämligen och dags för veterinären att komma på besök. Bra det.

Tycker jag fick till flätorna riktigt fint när jag flätade om och kammade. Juppe tittar förundrat på mig men tycker det är mysigt med pysslet.