Reflexbootsen satt som en smäck

 Juppe modellar.
Boots fram och reflexskydd på bakbenen.
Allt från Horze och i storlek medium. Perfa.

Och är kanske lite sugen på gräs.
Vi knallade på i en timme i dag. :-))))))
Appen verkar visa någorlunda rätt sträcka för en gångs skull, 4,7 kilometer.
Kompisarna i stallet hade kurs i centrerad ridning och det såg så kul, så kul ut.
Snälla människor frågar hur det är med Juppe och jag drar min ramsa om att det får vara som det är med Juppes hälta på böjt spår. Nu orkar vi inte med mer behandlingar.
Och att det får vara okej att kanske inte kunna tävla igen (fast här ljög jag tydligen, kände att jag fick en klump i halsen).
Men nu är det nu. Och nu jobbar vi på att stärka oss, vi trivs med att knalla. Juppe hörde två skott i fjärran och brydde sig inte nämnvärt. Han kanske har blivit coolare med knallar.
Juppe tycker INTE att det räcker med en timmes hålligång. När jag mockade med mig en hink bajs till komposten kopplade Juppe på alla clowntrick han kan för att få en godis.
Först lite vatten för att vara i toppform.

Har hon godis?

Japp. Lite yoga kanske? Nähä.

Ska jag bolla med bajshinken?

Nähä?
Juppe har lite tråkigt. Nu när han fått upp flåset lite tror jag resten av Juppe hänger med. Han kopplade väl ned hjärnaktiviten när han stod inne i sjukbox och i liten sjukhage. Nu är han sugen på utmaningar.
Får försöka hitta på lite trick som inte betyder böjningar av den vackra kroppen. Det måste väl vara okej att lyfta på hovar, även om man nu är lite paj i bogen (vet ju inte det eftersom jag inte longerat ännu). Tror det får bli det. Peta på ben, höja hov. Eller kanske hålla upp hov själv?

Längtar efter att få rida

Jävla sportstracker. Så trött på att appen lägger till minst dubbelt så mycket på sträckan. De galna raka linjerna åt olika håll är väl appens försök att hitta mobilmaster och täckning.

Juppe och jag knatade på i 42 minuter. Nu har mörker och spöken blivit vardag. Juppe hispar till lite ibland, men mest för att väcka mig tror jag.

På lördag ökar vi till 50 minuter. Tänker vara noga med att inte ha bråttom. Vi har inte bråttom.

Men kanske, kanske provar jag att sitta på Juppe på onsdag när jag är ledig. Då har vi knatat i 50 minuter ett par dagar och jag tror nog att grabben pallar det då.

Längtar som en tok att bara få sitta på ryggen på min Juppe i skritt. Undrar vad han tänker när jag sitter upp?

Älskade hästen vande sig ju snabbt igen vid träns och är så snäll att han själv gapar och fixar dit bettet. Han är så söt då, läppen blir lång som en snabel och han fixar och donar. Självklart med målet att få beröm – och en godis.

Får kanske börja med att promenera med sadel några dagar innan. Det är ju ett tag sedan han hade den på.

Som sagt. Längtar.

Den här veckan gör jag som jag lovat mig själv, tar en Juppefri dag. Det blir i morrn. Då blir det AW.

Så här bländar du inte hästen

Tyvärr har inte min matte kommit på det där, fnorkade Juppe. Sån här lyx begåvas bara Hulda med.

Skitsmart lösning när man promenerar sin häst. Så fort man tittar på hästen så hamnar ju ofelbart ljuskäglan i den stackars hästens ögon annars.

Ska experimentera jag också. Och leta efter ett stadigt och bra skärp.

Juppe och Hulda fnorkade sig genom promenaden i dag. Juppe började med att vara gentlemannamässig och gå före och vara cool. Sedan drabbades båda hästarna av skepticism på en sträcka. Vildsvin? tänkte jag men vågade inte säga något.

Ah! Denna härliga känsla av att ha promenerat trots mörker och kyla. Lutherskt värre.

Najs med sällis också, även om Juppe fick bråttom på hemvägen. Gräset väntade. Vi försökte vänta artigt så att Hulda skulle slippa se orgien.

Bus eller godis?

Vi kommer att få massor av godis, inte någon skulle våga säga bus till de här två typerna. Eller hur?

Mörkerpromenad två gick mycket bättre. Knappt något fnys och inget bråk vid spökställena. Myrtakt, men ändå framåt, det duger för mig.

En sån liten grej som att Juppe slappnar av och litar på att vi kommer att överleva en promenad ut i svarta natten kan göra mig väldigt lycklig.

Då känns det som att vi åstadkommit något, övervunnit något och klivit ut lite starkare och gladare på andra sidan. Ingen stor grej kanske, men mycket värt för mig/oss.

Nu känns det helt görligt att göra om det hela med mig uppsutten vad det lider. 🙂

PS! Vad tror ni om att klippa ut ett par rediga huggtänder i vit kartong till både mig och Juppe? Blir det ännu mer godis då? Kanske självlysande huggtänder? Eller det kanske är att ta i.

Normal tid för vem?

Jag och min kropp är inte överens med byte till normaltid. Ljusa morgnar och bäckmörker när man slutat jobbet.

Fattar nada.

Jag och Juppe grep oss an mörkret sammanbitet och bestämt. Juppe fick sin orangea neonpyjamas med knäppe över bogen och jag fick min ficklampa och reflexväst.

Sedan dök vi ut i mörkret.

Gick riktigt bra faktiskt. Det spökade på de vanliga ställena, men vi kom förbi.

Juppe fnös skeptiskt hela tiden. Men grabben är en underbar liten lyckokaka, han hänger med ändå. Vi var vansinnigt nöjda med oss själva efter 40 raska minuter på grusvägen.

Valde att ta snälla lampan på första turen. Vi hade ju fullmånen som lyshjälp också. Värstinglampan åker fram om några dagar, den är i alla fall laddad och klar.

Juppe trippade också äntligen på nyfiffade hovar, med broddar. Vågade inte beställa verkning och skobyte förrän han var mer van vid att böja på benet.

Tror Juppe är hälsokostare

Han är ju misstänksam mot det mesta – men älskar äpplen, morötter och nypon.

Vi gick våra 40 minuter i dag i sol och frisk vind. Klart Juppe fick plocka nypon på tillbakavägen.

På stallplan fick vi chansen att öva lite på att kliva på släp. Geiras släp stod framkört. Juppe nosade länge och grundligt på mattan på rampen, klev upp med två hovar.

– Be honom att backa innan han gör det själv, sa Geiras matte. Så det gjorde jag.

Och så bad jag honom kliva upp igen. Det gör han snällt, och han vet vad jag vill. Det är bara det att han vill bestämma om han ska kliva på över huvud taget.

Det blev i alla fall en trivsam stund utan stress. Det kanske är något att klura på för grabben.

I grabbarnas hage stod välkomstkommittén.

 Frami ville kolla in mig och kameran.
Men se det går inte för sig . . .

För här ska JAG stå.

 Och jag, pep någon på tryggt avstånd.

Det här gänget tröttnar man aldrig på.

Gör inte så här

Älgjakt = gå på asfaltsvägen. Gå på asfaltsvägen = synas ordentligt.

Rotade fram ett ilsket gult täcke åt Juppe, och eftersom vi inte hade någon sadel att fästa täcket i så tog jag en täckesgjord.

Juppe och jag knallade iväg. Juppe var lite skeptisk, täcket prasslade och vi tog en ny väg. Jag blev mer och mer irriterad på Juppe som blev mer och mer underlig.

Tills jag tittade på hur täcket satt. Juppe hade fått kjol. Gjorden satt vid snoppen ungefär. Jag stretade och drog rätt så gott det gick. Juppe tittade med stora mörka ögon på mig.

Och så gick vi tillbaks. Täckhelvetet kasade bara mer och mer bakåt, men vi klarade oss till stallet. Nu fick ju världens bästa häst beröm istället för skäll och då såg han inte lika olycklig ut.

Av med täcket och ut igen. Vi ska ju röra på oss 40 minuter per dag nu, så vi tog sikte mot ovalen. Juppe frustade lättat och satte sådan fart att jag fick påminna honom rätt ofta om att jag vill gå först.

Tillbaks i stallet hamnade vi på en damfrisering. Två damer stod reda att bli friserade. Juppe tittade blasé på de brummande rakapparaterna. Det där kan han.

Han åt hö och tittade på Vajna och Embla som trippade runt sladdar och fnyste åt rakapparaterna.

Jag gjorde en grundklippning på Vajna (roligt) så att både matte och Vajna vande sig. Det blev inte elegant, men det blev.

Både Juppe och jag njöt av sällskap och pysslet med damfriseringen.

What a night what a moon what a boy

Nu får ni sätta på ljudet för att få in rätt känsla.

Jodå. Ungefär sådär hektiskt, med måne och allt. Och för all del, lika vispigt glatt och jazzigt också blev kvällens promenad.

Vi hinner längre och längre på våra 30 minuter, det är lite roligt. Jag tänker varje kväll att nu får vi öka på tiden lite och så tar vi sikte på en punkt lite längre bort. Och varje kväll ser jag att vi har gått lite drygt 30 minuter.

Belöningen.

Juppe the Arty horse.

Här undrar ni om det bara är instrumentalt stomp du lyssnar på. Näej, häng kvar bara lite, lite så får du höra på en jazzlegend. Underbara Billie Holiday förgyller vilken kväll som helst. Ja, alltså lite extra förutom . . .

Ett klokt beslut!

Vettigt! Rent av klokt, sa Juppe.
Det regnade vertikalt när jag kom till stallet. Där och då kändes mina nylonstrumpor ganska helfel.
Det fick bli en pysselkväll istället. Juppe tittade kärleksfullt på mig när jag svabbade av honom med en handduk. Nu har det äntligen blivit lite ordning på den där matte.
I vissa vinklar är du till och med snygg! sa Juppe.
Hans långa trutande överläpp som letade efter höpåsen avslöjade honom.

Bra sprutt på oss

 Rappa på!

Juppe kan verkligen inte komma ur hagen tillräckligt fort. Ibland tror jag att han ska gräva sig ut när jag inte är tillräckligt snabb.

Nu går vi vår halvtimme i riktigt bra tempo. Juppe försökte stissa och stanna vid läskiga huset i dag igen, men nu har jag förlorat tålamodet och viftar lite med pisken så slår han i ettan igen och traskar framåt.

Längtar tills vi kan öka på promenaden så att jag hinner bli lite andfådd och får känna mig lite mer hurtig.

Det syns att Juppe är lika nöjd som jag när vi traskat färdigt och stannar vid favvoätstället.

Just nu har min kompis inte speciellt mycket tålamod med borstning däremot, han vill in i sin älskade box och knapra på hö. Fast lite gos går ju bra.