Ingen får högre styltor än Juppe

Stackars Juppesnupp. Varje vinter är det likadant, och varje vinter hinner jag inte riktigt med att beställa snösulor av hovis.

Jag får ringa ut hovis extra helt enkelt.

Michaela upptäckte stackars hästen så här i hagen i dag och knackade bort ett gäng platådojjor. Och jag åkte ut i kväll och trodde att det nog skulle gå att rida . . .

Näej.

Men jag upptäckte att Juppe snällt står kvar när jag gör rundsmörjning eller knackning eller vad man ska kalla det.

I stallet fick alla hovar torka ur, gnodde till och med med handduk, sedan smörjde jag ett tjockt lager tjärsalva i hovbottnarna. Hoppas det hjälper lite.

Undrar varför det fastnar så på snuppis? Om han har ovanligt djupa hovar?

Ska googla på det där med att göra snösulor själv av glasspaket.

Meningen med livet

Foto: Michaela Pettersson

Underbart med ridkompisar som står ut med skritt. Lite husmorsgymnastik sådär – fast för hästar. Vissa i det här gänget går upp i varv när kompisarna galopperar och andra är bara fridsamt inställda på att sällskap är kul. Alltså är det okej med skritt.

Och så kan ju jag och Juppe haka på. Det syns på Juppe att han tycker att det är jättejättejätteroligt. Öronen var som små missiler riktade framåt.

När kompisarna töltade hemåt hoppade jag av och promenerade kompisen. Det var okej det också tyckte Juppe efter lite övertalning.

Äppelgodis är gott.

Foto: Michaela Petterssson

”De förvirrade”.
Först tänkte vi undvika grusvägen till Hallbo eftersom älgjakt pågick. Så vi ställe kosan mot sommarstugan och – ja där tog det stopp. Ett sms berättade att jakten är över – då vände vi.

Hästarna såg ut att tänka en massa saker om oss.

Fånflin och gäspar

Tror inte det finns en så härlig syn som den här. En Juppe med massor av kompisar runtomkring, men som ändå lunkar till staketet och vill gräva sig ut när jag kommer.

Torsdag betyder ju inte solskensritt i vanliga fall. Just nu är det turbulens på jobbet, och ja – då bestämde min kropp sig för att inte somna. Fruktansvärt irriterande. Stannade helt enkelt hemma från jobbet och sov ifatt på förmiddagen eftersom jag inte pallar att jobba utan sömn.

Juppe var piggelin och glad, jag var glad men ungefär lika piggelin som Patti:

 Man blir ju helt slut av att gäspa.

Smittsamt är det också.
Vi fick i alla fall en fin ridtur jag och Juppe. Nu tog vi hela grusvägsrundan som blir fem kilometer när uppförsbacken i skogen till Hallbo inkluderas. Tänker att uppförsbackar är bra.
Juppe vill smita lite i backen, jag stod i lätt sits och dämpade farten så gott jag kunde. Hoppas att det bara är ett utslag av att kompisen är otränad, så att det inte gör ont i uppförsbacken och han vill smita för den skull. Märkte inte antydan till hälta i alla fall.
På hemväg kunde vi inte hålla oss. Jag hoppade av och gick i nedförsbacken för att inte belasta Juppes bog, strax före en raksträcka hoppade jag på igen. Juppe och jag tänkte samma sak. Mjuk härlig grusväg – som gjord för tölt.
Jag var skräckslagen för att Juppe skulle ha ont, så jag var nog inte bästa ryttaren. Glömde både takt och allt vad det var, men töltade gjorde vi och vi fånlog ikapp.
Min fluffiga superkompis skulle ju kunna ta tillfället i akt och brassa, han har ju en del uppdämd energi. Det märks. Men han är en maräng och stannar på fläcken när jag ber honom. Gullgosse.
 Nöjd kiss efter promenix.

Och så omgruppering.
Undrar varför. Vem det är som bestämmer att nu ska vi blanda om här?

Jaha ja. In kliver bossen från vänster.
Det var väl något därifrån som jag inte snappade.
Nu hoppas jag att frisk luft och bra tur gör att jag sover som en Patti i natt.

Modiga som lejon

Tänk så trivsamt det är med sällis, Hulda med pilot hängde med på promenaden. Juppe fick sadel på och efter en liten uppvärmning satt jag upp.

:-))))))

Inga problem med monsterlampan från ryggen och underliga skuggor eller så. Juppe var lugn och kände sig duktig.

Hulda vädrade oroligt i höjd med källarbacken, jag svepte med starka ficklampan över fälten och fick se tre vilds ovanligt stora kaniner. Grå stora kaniner.

Huldas pilot sa att hon skulle skena om det var vildsvin, så det var det inte. Inte ska hon någonsin gå på promenad heller på kvällen om det var vildsvin. Så när jag tänker efter var det nog bara tre åkersorkar som blänkte med sina mörkerseende ögon mot oss.

Juppe är rätt okänslig för åkersorkar. Det är skönt.

För vi ska fortsätta gå på promenader. Nu vet jag att det går fint att sitta upp också med halvlyse på. Hoppas det funkar lika fint när vi är utan sällis.

Juppes första kraftfoder

Juppe är ju misstänksam som en sexmånadersbaby när det gäller det här med att testa andra saker än hö, gräs och hösilage.

Så det var med lite lättare bävan jag köpte en säck med protein special från granngården.

Om inte annat så äter ju någon annan häst upp det, tänkte jag.

Ett kilo skulle grabben ha, men det lät tokmycket så jag halverade – och serverade.

Juppe åt! Katten Musse stirrade missunsamt på när han knaprade i sig av pelletsarna. Det ökade säkert aptiten. En liten rest gav vi bort till Barbie som också fick en smakportion.

Jippi!

Tror Juppe behöver extra protein, han blev som ett snöre förra vintern och tappade både muskler och fett. Om vi nu ska försöka biffa upp oss med muskler för att kompensera för en ond bog är det bäst att börja käka tillskott nu tänker jag.

Och vanliga tråkpromenaden tog vi och släpade fötterna efter oss så det tog 50 minuter. Tänker det är bra att börja försiktigt med att gå med broddar på hårdfrusen väg.

Söndag in slow motion

Juppe åt ett berg av hö och blev borstad och borstad och borstad i solen utanför stallet.

Sedan skutt ut i hagen igen. Chefen i hagen tittar alltid uppmärksamt på mig och håller sig på avstånd (surkärring).

Nye Kormakur har blivit bra kompis med Juppe och hade väldans svårt att förstå att jag bara ville ha med mig en häst. Och jag gillar inte att ha ett gäng hästar för nära mig, det känns läbbigt. Jag vill ha dem en bra bit bort.

Till slut blev jag riktigt sur och baffade till Kormakur på nosen och backade undan honom. Juppe såg nervös ut.

Chefen tittade på. När jag var färdig gick han värdigt fram och chasade bort Kormakur. Bra så?

Bra så.

Vet inte vad det är med mig, men jag gillar lite truliga hästar. Jag har placerat Chefen i det facket. Gillar honom mer och mer.

Det är bra att prata av sig

När en välkänd islanshästtränare skrev ett inlägg häromdagen på Ishestnews skrev jag ett beskäftigt svar. Jag känner verkligen inte igen dålig stämning vid tävling eller någon slags hård och missunnsam attityd från andra.

Tvärtom. Jag tycker islandshästvärlden är en vänlig värld.

I dag dök två vänliga upp på Bäjeby för att träna på ovalen med sina fina hästar. De frågade snällt hur det var med mig och med Juppe.

Och ja, det kan inte hjälpas. Ögonen blir tårblanka, jag känner ju det. Men det är skönt att berätta som det är, och att säga högt så att jag hör själv också att ingen ju kan veta hur det är om ett år. Hur mycket Juppes kropp har reparerat sig då.

Kramar fick jag också.

Ack ja.

Men lika glad är Juppe. Han trivs. Det värmer gott. Han möter upp lika snabbt trots att han hänger med sina polare nu.

Det enda vi gjorde var att mysa i stallet. Jag lät Juppe proppa i sig mat, tänker att han behöver det nu när han rör mer på sig i hagen.

Sedan gick vi ut till hagen igen. Juppe frustade förvånat. En av Juppes hangarounds dök upp. Nyfiken i en strut.

 Halt! Vem där?

Eh, jag. Bäbibarracuda.

 Vad gör Juppe då?
Gnisslar mot den stackars lilla grabben.
Jösses.

Surfarbror.

Juppe tänkte och tänkte på hur han skulle klämma ur en godis till ur mig.

En division i fancluben tittade andäktigt på när Juppe testade olika varianter av yoga.

Ibland behöver man en puff

Foto: Annica Strömberg
Som både jag och Juppe längtat.
Stallägaren kom med ett förslag, varför inte släppa in Juppe samtidigt med Kormakur i grabbflocken. Så blir det inte bara fokus på Juppe.
Jo, kände jag i hela kroppen.
Ihopsläppet blev fullständigt odramatiskt. Och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser Juppe njuta av manlig samvaro. Ahhh. Det är ett riktigt hästliv.

Övertydlig häst

Juppe tycker det är jädrigt tråkigt att gå på grusvägen. Väldigt, väldigt, väldigt tråkigt.

Det är nästan kul när det kommer lite vindar och spökar i min ridkappa eller i hans neonpyjamas.

Tråååååååkigt! Säger Juppe och böjer sig som en makaron mot min godisficka.

Inatt kanske han har desto roligare. Två nyblivna och väldigt glada hästägare hade fått hem sina pälsklingar till stallet. Bäjebys egna uppfödning Vinka stod i boxen bredvid Juppe, han började med sin Juppesspecial. Vinkla överläppen till en elefanttipp och klappa snällt på Vinkas mule.

Hon såg ut som tjuren Ferdinands mamma, storögd och fundersam.

Och i en box längre ned stod Korvmackur (nej, inte korvmacka på isländska – utan en isländsk poet. Själv hittade jag bara en Kormákur när jag googlade), som skulle kunna vara en bror till Vinka, men som inte är det. Båda är nämligen svarta och har en vit stjärn i pannan. Vinkas är stor och kritvit. Korvmackurs ser lite mer ut som en måne på väg i nedan, hälften är kritvit, resten lite suddigt grå.

Finfina pållar båda två, och alltid kul att se på människor som är glada. 🙂

Jäkla muskler att knipa åt

Sedär! Vi tajmade in Hulda o Co. 🙂

Juppe och jag tog hela 6 kilometersrundan, och Hulda med sällskap avbröt någon kilometer tidigare.

Juppe är en maräng. Och man är ju absolut modigast när man gör saker man egentligen inte vågar. Juppe STIRRADE in i skogen och fnyste. Jag sa: äh.

I slutet av skogrundan stod en blå bil parkerad. Världens mest livsfarliga bil, men det gick bra det med. Och jag satt på utom första och sista kilometern. :-))))))

Satan i gatan vad svårt det är att korrigera sin sits. Jag fick hela tiden säga åt mig att slappna av i låren, ahhhh, där landade rumpan och sittbenen och jag kände vad Juppe gjorde.

Och så var det armarnas tur, vad i helskotta gör ni i någon slags dans bredvid Juppes man. Skärpning!

Aaaahhhhh, så skönt för axlarna att hamna rätt och händerna blev så stilla och snälla så. Hrmpf.

Klart grabben fick smälla i sig mat. Och mer mat väntade i hagen. En bra dag för Juppesnupp. Han blir så glad när han får beröm, Juppe får en hållning som en krigarhäst i brons och blir glad i ögonen. Jag med för övrigt.

Som sagt. Jag är ett geni som tagit ledigt onsdagar. Vilken livskvalitet!