Så här halt är Juppe

Ack ja. Han är fortfarande halt min kompis. Så här såg det ur när jag longerade första gången och fick hjälp av Michaela att filma.

Hur det än är så är Juppe ändå väldigt mycket bättre än han har varit.

Longeringen hade ju ingen större sprutt, så vi gjorde ett försök till:

Han är lite mindre halt den här gången. Svårt, svårt att se på en film.

Jag har promenerat några varv på ovalen varje dag med Juppe, han njuter av det. Kör ned nosen i backen och riktigt tänjer i skritten. Ibland testar han att jogga lite också bredvid mig.

Undrar om han helt enkelt är stel? Det kanske är dags att börja promenera lite längre?

Måste ringa veterinären och rådfråga helt enkelt.

Hur det än är så får jag lite hopp när jag ser filmerna. Halt ja. Men bättre.

Och som alltid, vacker och på bra humör:

Och kompisklippt. Försöker tala om för grabben att det inte är någon bra idé, men grabbar är grabbar tydligen.

VARFÖR GÖR DU INTE MARKARBETE?

Det här blir ett inlägg i två delar. Del 1 är mycket kort och handlar om att Juppe och jag lasttränade i dag. Ingen stress och press, vanlig grimma och grimskaft och massor av godis.

Grabben gick på själv. Vi började med två hovar och jobbade oss uppåt. Back mellan gångerna och lite utflykter för att göra annat.

Så här nöjda var vi båda två:

 – Äsch, det var väl inget. Det gör vi om när som helst.
Del 2. Rapport från kursen med Anton Pall Nielsson aka Toni.
Hur det än är så är det lite nervöst med kurs. Och lite extra nervöst när hästen inte är Juppe som jag känner utan och innan utan Mackan.
Och nervöst att jag och Mackan inte känner varandra mer än ganska ytligt än så länge.
Kursen hade ett nytt och jättebra upplägg. Vi red en halvtimme ensamma för Toni. Han börjar alltid med att fråga om det är något speciellt vi vill träna på, eller om det är några problem som ska tacklas.
Jag berättade som det var att jag ridit Mackan en 6-7-8 gånger och att vi börjat lära känna varandra. Att jag inte galopperat på honom och att jag hört att han har problem med galoppen.
Mackan och jag visade hur vi brukar rida. Och så fick jag höra det igen: det är som att du inte vill att hästen ska reagera. Jävla skit. Men jag vet att det är sant. Det blir lite segt och slött och bekvämt.
Jag och Mackan fick öva på start och stopp och att rida in i halten. Om vi gjort det förut? Jahadå. Men när Toni står och tittar på oss så blir det liksom en stopp med honnör, så att säga. Det är svårt att fånga vad det är som gör det.
Toni gullegullar inte och förstår inte (börjar aldrig ens argumentera och förklara, det är ingen idé). Han vill bara att saker ska göras rätt. Det är en schysst utgångspunkt för min skalle, inget att klura på så att säga. Bara att göra. Och inte så himla bara heller.
På en halvtimmeslektion kände jag hur Mackan blev oerhört mycket med lyhörd och med på noterna. Det sa jag till Toni.
– Ja? Var det inte meningen det då?
Jo.
En sololektion och en grupplektion per dag. Kämpigare än man kan tro.
På något sätt känner jag mig som ett barn som trillat baklänges i en utvecklingstrappa när det gäller min ridning.
Min kropp är emot mig, jag är spänd och kommer inte ned i sadeln ordentligt. När jag är snäll mot mig tänker jag att jag red Mackan första gången 26 december. Jag har alltså ridit en månad efter i princip ett uppehåll sedan april. Jag har ju skrittat Juppe lite till och från.
När jag inte är snäll så blir jag bara arg på mig. På Tonikursen spökade min kropp med alla gamla hyss den kunde hitta på. Händer som smyger sig över mankammen, flaxande händer, hårda händer. Lår som stretar emot och klämmer.
Allt. Typ.
Jag till och med lutade mig bakåt för att få Mackan att stanna. Fick då ett pekfinger i magen och tillsägelse att andas ut istället.
Nu tar jag det med buddistiskt lugn för det mesta. Jag var mest förundrad över mig själv. Och på ett sätt är det väl bra att allt spökar när man har stränga ögon som granskar. På’t bara.
Jag hade glömt Tonis övning där man rider i en liten åtta. Hästen ställs från åttan en bit och det gör ofta underverk med mjukheten.
Dag två red vi på en volt och skulle få både bakben och framben att hålla sig på strecket som Toni drog upp med foten. Omöjligt. Men kul.
Ni fattar. Jag kände mig inte världsbäst.
Dag två undrar Toni: gör du markarbete?
Öh, näej.
VARFÖR INTE? EN PILOT GÅR IGENOM CHECKLISTAN INNAN HAN FLYGER. MARKARBETE ÄR DIN CHECKLISTA. KOLLA HALTER, KOLLA MJUKHET, KOLLA LYDNAD.
Öh. Ja. (Honnör)
Jag vet att det är markarbete och lydnadsjobb som gjort att Juppe och jag är så tajta. Här var det inte läge att börja urskuldra sig. Det är bara att köra igång och jobba från marken. Jag kan ju övningarna och Mackan behöver sannerligen lite mer tillit och respekt.
Låter det som en jobbig kurs? Njäej.
I mitt huvud är det mer så här: ingen tvingar mig att rida. Jag rider för att det är kul.
För mig har det bara varit kul att rida Juppe, när han blev halt blev jag så ledsen att jag faktiskt tänkte att jag inte har lust att rida om inte Juppe blir bra. Någonsin.
Nu rider jag Mackan och har roligare för varje gång.
Jag behöver både Annicas lugna och peppande pedagogiska förklaringar av grundridning OCH Tonis upprappningar.
Om Mackan och jag kommer iväg till en Tonikurs igen så ska vi vara oändligt mycket bättre tillsammans, så tänker jag. Då ska vi minsann visa osv osv.
Grej två som jag fick höra som har kommit till omedelbar tillämpning:
Varför har du spö?
?
ANVÄND DET. PETA PÅ LITE FÖR ATT FÅ MED BAKBENEN.
Och – Toni ryar nog inte om han inte känner att ryttaren tål det. Dessutom är han också oändligt snäll och hjälpsam. Det låter lite monsteraktigt när jag beskriver men så upplever jag det inte. Bara rakt och handfast.
Dessutom fick Mackan mycket beröm, Toni sa att han är en mycket trygg och trevlig häst. Det blir bra att du rider honom, sa han. Toni frågade efter hur Juppe mår också, men höll klaffen när han såg mina ögon bli tårblanka. Så helt okänslig är han inte.
Jag blev faktiskt jädrigt peppad av helgen. Så kul att titta på de andra också, alla har ju sina saker att jobba på och kul att få höra Tonis förslag på lösningar och övningar.
Söta Mackan efter sista lektionen. Helt slut i rutan, precis som jag.
Nu blir det bara lite bilder på sotlugg (Mackan) och linlugg (Juppe) som jag tog i dag.
 Le? Jag tänker inte le, säger Mackan.
Han har inte fattat det här med fotografering ännu. Vitsen och det och så.
Och slutligen en riktig tangorabatt, tillhörande senaste charmören som flyttat till Bäjeby.

Fyra varv på ovalen

Då blir man så här glad. 🙂
Eller så här!
Juppe njöt av sina varv. Körde mulen ned i backen och sträckte på kroppen. På långsidorna gick vi på i rask takt, skönt det med tror jag. Frust, frust.
Tror inte det blir så mycket promenerande i hagen när det är så här, slaskigt och halt och läbbigt.
Orkar jag skriva om kursen i dag? Näej. Aaahhhh, förvandlas till ett geléhallon när jag kommer hem. Ett behagligt tillstånd.

Pysselpålle

Näej. Inte orkar jag blogga om kursen i kväll.

Efter lite pyssel med en mycket nöjd Juppe så blir det tidigt i säng, det känner hela jag. Ah, vad jag längtat efter världens bästa Juppe.

Mackan kom fram och hälsade i hagen, sedan tycker jag att han liksom trippade bort på ett väldigt hastigt sätt. Ville han inte åka på kurs igen?

Vilken kille att åka på kurs med!

Mackan, inkvarterad Agerstastyle.
Mannenvännen hämtade två trötta kompisar på Agersta islandshästcenter i dag. Trötta men nöjda och glada.
Två lektioner per dag har vi haft för Anton Pall Nielsson aka Toni.
Jag ska såga av mig händerna, eller nej förresten, då kan jag inte peta på Mackans motor och det ska jag faktiskt göra. Vad har jag spö för? frågade Toni.
Ja, säg det om det inte används.
Återkommer om kursen. Noll hjärnkapacitet kvar. Glad om jag klarar mig till duschen.
Mackan såg mer än lättad ut när han hoppade ut i sin egen hage. Nu är Bäjeby hemma för honom, det syntes. 🙂 Frustningarna han levererade när han klev ur transporten gick inte av för hackor.
Fantastisk helg, för oss båda faktiskt tror jag.

Kurs i morgon – lite nervöst

Jag är inte jag om jag inte blir lite prillig och nervös inför att resa någonstans. Det räcker tydligen att resa till Uppsala.

Och näej. Jag är ingen hemmakatt, jag har varit i Australien, Nepal, Indien, Thailand och Vietnam, bland annat. Det är väl bara så jag är.

I morgon får vi se hur lättlastad Mackan är. Vi ska på kurs tillsammans under både lördag och söndag. Mannenvännen ser lite lätt skeptisk ut. Lättlastad häst? Finns det såna?

Fixade i stallet, packade hösilage och prylar, allt under Juppes överinseende. Min kompis är alltid lite sval i attityden när jag varit borta några dagar. Jag har varit rejält snorig så jag har hållit mig hemma och vilat.

Det syns dåligt, men hästar har sinne för trädgårdskonst.
De raka spåren till höger är efter traktorn.
Hästarna gör lite sirliga svängar på sina vägar. Mycket fint. 
Men vem möter upp trots allt.

 Juppevännen så klart.

 Så fin, så fin med rimfrost över hela sig.
En riktig sagohäst.

 Till och med öronfluffet hade rimfrost. Gulligt.
Det läcker väl värme där.

 Bäbibarracuda som så gärna vill komma fram och hälsa.

Juppe manövrerar rumpan så att den alltid är riktad mot lillfisen.
Jag tänkte inte alls hälsa.
Jag tänkte äta snö just här, det tänkte jag hela tiden. 

 Hästarnas utsikt åt ena hållet. I dag en akvarell av Lars Lerin.
 Juppe är lite lättare frustrerad av att mina besök är korta, och att det bara blir stallmys.

Och kolla här. Allén mot Breds kyrka. Igen.
Vägen till stallet tröttnar jag aldrig på – som jag skrivit förut. 

Uj. Många bilder blev det.

Nu blir det nog varken bilder eller uppdateringar på ett par dagar. Anton Pall Nielsson aka Toni gillar inte att man tar bilder på lektionerna. Han gillar säkert inte att man bloggar heller, men det är som det är. Han får överleva.

Så vi hörs om några dagar helt enkelt!

Fjäska, fjäska

 Nja. Juppe visste inte riktigt om han hade lust att komma fram till mig ikväll.
Kanske. Lite grand ändå.
Vi möttes halvvägs.
Det syns inte på bilden men han hade en lugg helt pudrad med frost. Fint.

Grabben trodde att jag skojade när jag sa att vi kan väl göra lite trick i stallet? Och borsta lite?

Ibland får man bara vika sig. Vi gick två varv på ovalen. Juppe var så nöjd, så nöjd. Mulen plöjde nere vid marken hela tiden. En gång föreslog han – jogga? Men då sa jag nähä du.

Det här håller inte för en kille som är borskämd med total uppmärksamhet. Jag får börja promenera efter helgens kurs med Mackan.

Promenera och hålla koll med longering.

Varför går man på kurs med hästen?

I dag blev det heldag på Bäjeby gård. Och vilken heldag! Vi blev bortskämda som vanligt med god och fräsch mat och välbehövligt fika.

Kompisarna på kursen verkar vara lika trevliga oavsett vilken omgång av kurs det är. Det tror inte jag är en slump, det tror jag beror på gården och kursarrangören. Vi pratade en del om det på rasterna, vilken stämning det är i olika stall och vad det gör med oss och vår tro på oss själva som ryttare.

En viss fux stod och tittade noga på mina och Mackans lektioner . . .

Jag fick tid att gulla med honom mellan förmiddagens pass och eftermiddagens.

Hjärtat smälter när världens bästa kompis kommer sättande. Varje gång.

 Snygg? Ja?

Kormakur? Nja.

 Hör bara på namnet. Korvmackur. Korv-mackan.
Jag vet inte jag.
Så kan man väl också heta.

 Älskar färgen på Juppes päls. Lite sol på den är ju inte fel förstås.
Och det ytterst manliga skägget matchas fint av oerhört långa, blanka strån på halsen.
Vilken fantastisk päls min kompis har.
Sur?
Ha, ha. Vad får du det ifrån?
Jag är inte sur för att du går på kurs med den där Mackan.
Vi får se om han orkar.
Plutten.

Och inte är jag ledsen heller.

Eller stött.

Jag klarar mig alltid.

Jag kan ställa mig i det mest ödsliga hörnet i hagen och ha det lite festligt med mig själv.
Japp. Inga problem.
Gå du.
Och det gjorde jag. Det är ju viktigt att inte förmänskliga sin häst. Ge honom egenskaper som han inte har, eller förståelse som han inte har. (Här rullar jag upp läppen på sant Juppemanér).
I dag kände jag att jag och Mackan verkligen klickade på allvar. För mig är det viktigt att känna att hästen har roligt, och det kände jag i dag.
Jag är för trött för att sammanfatta allt vi tränade på och förstod tillsammans. Det handlar om halter och halvhalter där Mackan ska lyssna på mig (JA!). Och den viktiga yttertygeln. Om att kunna göra en framdelsvändning (låter helt vansinnigt och jag är inte säker på att vi gjorde rätt så många gånger – men vi försökte båda två!) I TÖLT – för att sedan göra skänkelvikningar i tölt.
HA HAAAAAA!
Och vi mjukade upp oss med att göra en variant av one-rein stop, fast egentligen kyssa stigbygeln i både skritt och tölt. Det gav en fantastiskt uppmärksam, mjuk och lite förvånad häst!
Tips så här i allmänhet: låna ut kameran och uppmana att plåta hejvilt. När du får tillbaks den har du massor av skoj att titta på:
Annica hjälper mig med Mackans träns. Remmar åt alla håll.

Karin på Frami, hon lånar ut Mackan till mig.

 Annica på Bäjeby till vänster.
Goa människor med hjärtat på rätt stället.

 Och Mackan och jag. Han lyssnade så himla fint i dag!

 Annica gillar vinterklädernas revärer.
Det blir ju onekligen tydligt hur du sitter i sadeln.

 Vi red båda lektionerna tillsammans jag och Karin.
Tänker att det är kul att se hur jag rider Mackan också (hjälp, lite nervöst).

 Hjärteknip: jag kände verkligen att Mackan gjorde sitt allra, allra bästa.
Precis som jag.

Yes. Ursäkta många bilder. Men det är sannerligen både en lättnad och en enorm glädje i att hitta tillbaks till sin ridlust. Jag trodde den hängde ihop med bara Juppe, men nu känner jag den med Mackan också.
Jag tror att jag måste lära känna, och lära tycka om de hästar jag rider helt enkelt.
I dag blev det minsann lite gos med Mackan också, gos som jag kände att han uppskattade. Det är en viktig grej för mig, det är bara så. Jag måste känna att hästen uppskattar mig som ridmänniska och som stallkompis.
Jag vill inte bara sitta upp och vara boss och skicklig ryttare (nä, är inte skicklig ryttare än, men lärande).

Vad är rätt?

Grabben är smart. Det är bara så. Han trivs superbra när han får något att klura på.

Nu fattar han att det är mulen som ger applåder, och extra applåder när han krafsar med läppen på apportprylen. En gång bet han fatt i frisbeen av mjuk plast.

Om han är en maräng annars?

Jajemen. I dag med:

 Party. Fri tillgång = hästar som man vet var dom är. 🙂

Vem kommer ändå?
Och – hupp! Vem får jag som bonus varenda gång?
Stackars Mackan.
Men i morgon ska jag ägna mig åt honom. Då blir det rida kurs + gulldag. Juppe får tröstäta hö.
Tycker Juppe gått upp i vikt av bara några fjuttiga dagars fri tillgång.
Fast han är inte fet. Han är manligt mullig, då heter det pondus. 
Härligt störig uppsyn.
Du? Vad ska vi göra nu? Du? Hoppa hopprep?
(Ingen dum idé, passa dig Juppe). 
Pussmule.

Första steget mot apport?

Det där med att jag pekar och Juppe duttar med mulen på något, det kan vi.

I minus 20 gick vi ut till ridbanan och roade oss. Något vill vi göra, Juppe har tråkigt när vi bara pysslar i stallet. Han behöver använda hjärnan.

Är han bra, eller är han bra?

Nu är bara frågan hur vi får till att han tar upp prylen i munnen. Men det hinner vi klura på.

Jag har inte klurat färdigt på att Juppe visade hälta på volt i trav i förrgår. Det processas.

Annars? Vi trivs. Som alltid. Juppe är en maräng och jag är så tacksam för att han finns i mitt liv, vi har så roligt ihop. Okej, jag kan inte rida. Men det är inte hela världen.

Sötnöt.