Juppe verkar inte ha ont längre

I dag var Juppe en lyxjuppe. Equiterapeuten Lena Rosqvist kom på eftermiddagen och gick igenom Juppe.

Jag var fast på jobbet, så Annika hjälpte till. Så skönt att ha möjlighet att be om hjälp.

Lena kom mycket väl ihåg Juppe, det var ju hon som upptäckte att han var halt. Kändes bra att hon visste hur han var när han var som värst, som nyskadad.

Jag fick en genomgång på telefon efter behandlingen, och Annika har fått instruktioner på hur Juppe ska masseras av mig.

Nu var halsen mjuk och fin, och bogen vaktade visserligen Juppe men han verkar inte ha ont. Han har tappat nästan alla muskler på vänstersidan av bogen, så han väljer att inte använda de musklerna helt enkelt. Högersidan var också muskelfattig.

Ingen överraskning för mig.

Över manken hade han lite låsningar.

Orkade inte åka ut till stallet för att hämta Lenas noggranna behandlingsbeskrivning, men känner mig glad och nöjd trots allt.

Kanske ska Juppe börja ha lite vikter på framtassarna föreslog Lena. Givetvis efter samråd med veterinär.

Skönt. Nu ska Lena gå över Juppe en gång till om drygt en vecka, sedan måste jag baske mig ringa det där samtalet och beställa veterinärtid. Det är märkvärdigt trögt att göra.

Första ensamturen med Mackan

Det blev grusvägen till Hallbo tur och retur för Mackan och mig i dag.

Första gången vi drog iväg ensamma faktiskt. Läbbiga huset var läbbigt för Mackan med, han skuttade till en gång men inte mer än så.

Sanningen är ju att jag längtar efter fart, så Mackan och jag passade på. Det blev tölt och galoppfattningar. Mackan klarar inte en galoppfattning från skritt, däremot funkar det jättebra från tölt. Måste fråga Annika om det är okej att göra så.

Grabben har fattat att det är kul och okej att galoppera. :-)))))))))

Visst dör galoppen liksom ut efter ett tag, så jag försöker föregripa det och sakta av själv istället. Pusta lite, och så göra ny fattning.

Vi hade kul! Mackan var svettig när han kom tillbaks. Jag bjuder alltid på att hoppa av en bit innan, tror det är skönt att få släppa ut magen och slippa ryttare en bit.

 Är det jag nu, sa Juppe utan blixt.

 Är det jag nu, sa Juppe med blixt.
Äsch vad du leker, sa Juppe. Mackan slickade sig nervöst om läpparna.

 Jag tänkte att du skulle vila, Juppe. Vi gick långt igår.

 Långt? Du är galen.
Hästar är stäppdjur. En stäpp är lång. Eller en taiga.

Titta, titta. Så här brukar turisterna göra med Eiffeltornet.
Om en häst i förgrunden liksom nafsar efter tornet i luften så ser det ut som man ska äta upp det.
Så här! Gnafs! 
Gnafs!
 Ser du hur pigg jag är!

Juppe, du får nöja dig.
I morgon kommer equiterapeuten och går igenom din vackra kropp. Det ska bli så bra, så bra att hon kommer.
Skönt att ha ett proffs som kollar av Juppes stackars muskler. De han har kvar.
Och känner efter om det finns några låsningar någonstans, i ryggen eller någon annanstans.
Jag är speciellt nyfiken på om han kompenserat sitt skadade bakben med det andra, jag tycker han reagerar lite när jag borstar på det ”friska” benet. Eller det som inte varit skadat rättare sagt. Nu ska ju alla ben vara friska förhoppningsvis.

Vår-Juppe!

Det var ett helt gäng med folk och fä som njöt av stallets varma södervägg i dag. Ingen verkade vilja åka hem.

 Förlåt att jag säger det Juppe, men du har en riktig kalaskula.
Tittar man på dig från sidan så ser magen helt okej ut.
 Men med avslöjande vårljus lite snett framifrån . . .
Juppe log.
– Tack, ja jag tycker hela jag är kalas. Kul att du säger det. 
Musse testar vita vovvens nerver.
Vad gör vovve om jag drar i hans snöre? 

 Men chilla, sa Musse. Jag skojade ju bara.

(Jättekul)

I dag kom kalaskillen och jag ihåg att både sätta igång och slå av appen.
Vi gick 3,6 kilometer på 55 minuter ungefär. Ett trivsamt snigeltempo. 
 Tur att vi gillar promenader båda två.
Och tur att vi är överens om hur de ska gå till.
Knäpp då, knäpp! sa Juppe. Jag blir snöblind!

Sedan var det Mackans tur. Jag var sugen på att markarbeta honom, så det gjorde jag.
Fixade dessutom en date till på torsdag. Då ska Mackan och Baldur löshoppas om allt går planenligt.

Mackan tyckte det var lite underligt att stå utanför stallet och sneglade bakåt mot stallplanen.

Han skötte sig galant i longeringen.
Inga problem med att gå runt, och bara lite problem med att byta varv.
Tror det är lika mycket mig som det är Mackan, vet att jag kan vara otydlig i longering.
Men det där med att skritta över bommar fick vi öva på.
Med beröm så går allt, samma stuk som med Juppe.
Tänker det är bra att vänja Mackan vid bommar, så går det att trava honom över bommar vad det lider (och när ridbanan är lite mjukare). 
Inget hårt jobb för Mackan i dag alltså, men säkert lite att klura på.
 Patti och Juppe gnafsade lite.
Alla grabbar har hårtussar bortryckta lite här och var.
Vårtecken?

Näej, jag biter aldrig mina kompisar sa Juppe.
Fläskläppen han fått en en kompis dallrade känslosamt. 
Patti är fuuuuul.

Skojar bara. Han tål väl lite humor?

 Och fet som en griiiiiiissss.

Och luktar som en grrriiiiiiiisssss.

 Humor, som sagt.
Du, tack för att du kammade svansen så fint åt mig i dag.

 Nä, jag fjäskar inte. Hästar vet inte vad fjäsk är nämligen.

 Nu tänker jag sola lite.
Du kan stoppa in en godis under läppen på mig innan du går.
?

Spöken? Vilka spöken?

Myspysen.

– Det är O-E-R-H-Ö-R-T viktigt att inte försöka hålla fast i en häst som blir rädd. Det är bättre att låta den springa runt lite och lugna ned sig, sa Juppe.

Jag fattade vinken och frångick vår numera vanliga rutin. Det där med att ha träns på och tyglarna över halsen, precis som om jag skulle rida. När vi går brukar jag ha ett tag runt båda tyglarna under Juppes käke.

Jag drog tyglarna av Juppes hals och lät honom spankulera på en tygelsbredds avstånd från mig.

Jag glömmer inte så lätt att han drog ifrån mig i somras, slet sig och galopperade iväg. Visserligen då i grimma, men man vet aldrig.

Ikväll var Juppe så i gasen att han fullständigt struntade i att vi gick alldeles ensamma, i skymningen, förbi läbbiga huset och folkracegaraget.

Det var som att hamna bredvid en oerhört självupptagen man vid en bättre middag. Enda samtalsämnet är – mannen och hans liv och leverne. Eller karriär. Inga frågor om en ens egen person.

– Man kan lätt frestas att hålla hårt, hårt i en häst som blir rädd. Det enda som händer då är att människan bekräftar att det här är farligt, farligt.

Jag teg. Juppe ökade farten och kom förbi mig. Han stirrade oroligt ut på fälten. Jag smaskade till med spöet i marken för att markera, det är inte okej att gå förbi.

– Det är ju också en fråga om förtroende! Jag menar, vad säger en ryttare som sitter på och hela tiden smyghåller i tyglarna?

– Just det! Fara! Var på din vakt!

(Skönt, jag behöver inte ens svara)

Snön knarrade under våra fötter och vinden svepte fram och ruskade i träden. Juppe vädrade, men höll sig bredvid mig.

Rätt vad det var så var vi tillbaks i stallet. Rödkindade och glada. Och Juppe hade glömt sin självständighet och tyckte att det var rätt skönt att bli gullad och gosad med trots allt.

Läbbigt när det är halt

Det blev en halvtimmes jobb för Mackan i dag. Hade ju supersnällasilversaras grundregel ”gör vad du vill, men gör det i 40 minuter” i huvudet, men både jag och Mackan blev liksom lite rådvilla till slut.

Vad gör man på en ridbana som är full av is?

Är det något jag är skeptisk till så är det faktiskt halka. Där blir jag rädd.

Vi värmde upp med markarbete. Mackan fattar verkligen nada. Nu börjar han greppa små volter runt mig, men i ena varvet kliver han nästan på mig. Jävligt irriterande.

Sedan ville jag att han skulle kliva över elegant med bakbenen vad-det-nu-heter. Oj, oj, oj. Här fick vi slita. Mackan blev grymt irriterad, och jag blev nöjd först när han gjorde en någorlunda okej ansats åt båda hållen. Även här var det nästan stört omöjligt åt ena hållet.

Blaha.

Satt upp, Mackan stod som ett ljus. Tror både han och jag var lite andäktiga sådär över att ha en hel ridbana för oss själva. Vad stor den är helt plötsligt. Och vad gör man?

Halvhalter och halter. Krumelurer och ökningar och minskningar.

Och så kom jag på att göra en saraövning till, börja rida på en stor volt och minska den tills den är som en ärta och så öka igen. Svårt, svårt! Jag fick sitta om många gånger och Mackan och jag slet och slet.

Då hör jag det: Mackan börjar slöööööörpa på bettet! Han suger och suger och knogar på och jag blir så glad så glad! När Mackan får beröm tar han i ännu mer och vill ännu ännu mer.

Och så gjorde vi åt andra hållet med, efter lite pust på långa tyglar. Mackan vill inte riktigt länga ut och söka sig nedåt. Men det kommer väl.

En fin halvtimme fick vi i alla fall.

 Hjälp, hjälp! Pep Mackan.
Hon håller fast mig och riktar en, riktar en, ja pryl mot mig!
Le Mackan!
(Hjälp, hjälp! osv)
PS! Jag fick glutta på söta fölet ”Tårtan” i stallet också. Herreminje. Det är ju så lätt att glömma att hästar liksom inte föds till ridhästar.
Små pållar måste verkligen lära sig allt, som att bli klappade på av människor. Det kan ju vara läbbigt till och med när man har mamma med sig i boxen.

Vi tragglar apport

Titta vilken fin bild det blir! sa Juppe förtjust.
Men vad fanken, jag då, sa jag. Ska inte jag synas?
Juppe svarade inte utan återgick till höet. Helt plötsligt hörde han inget.
Juppe frustade lättat när han förstod att vi skulle ut på ridbanan. Fina, upplysta, trygga ridbanan.
Högg med en borste med lång, mjuk borst som apportföremål. Juppe lunkade snällt mot borsten och pillade med läppen. Det kommer nog att ta sin tid innan han fattar att han ska plocka upp föremålet.
Men vad gör det när grabben är välvillig och på gott humör?
Vi övade lite på att Juppe ska gå bredvid mig snällt och fint också, utan grimskaft alltså. Det gick sådär. Han blir ivrig och hamnar före mig. Eller också är han oförskämd, jag vet inte. När jag stannar stannar han snällt och hamnar som en ostkrok runt mig, det känns ju inte så oförskämt, utan mer undrande. Var tog du vägen?
Kort sagt, fin kväll. Vi var ensamma i stallet, det är mysigt det med. Eller – ensamma och ensamma:

Lille Luther följde med på promenaden

Äh. Juppe var en orolig själ i dag med.

Skitjobbig.

Annika höll på och grejade i folkaracegaraget. Uj, uj, uj. Och precis innan vi kom fram klev Ove ut genom en dörr. Och där stod tanten Dagny också minsann som äger huset vi promenerar förbi.

Mycket bra. Juppe såg skeptisk ut trots allt. Och när Fengur hann ifatt hans rumpa visste han inte riktigt hur han skulle hinna med att vara rädd för allt.

Suck. Men vi stod och pratade ett tag och saker blev lite mer normala i en viss hästs huvud.

Väglaget var riktigt jävligt. Klasktung blötsnö som bildade styltor trots att Juppe har snösulor på. Juppe var riktigt grinig. Jag blev svettig och sammanbiten.

Juppe hade bråttom, han trodde det gick att springa bort från det där jobbiga. Jag petade stopp på hans bog med spöet varannan meter ungefär. Suck.

Till slut kom vi in i någon slags lunk ändå, skritta, skritta, skritta, fjouppppmmmffff så försvann en stylta. Skritta, skritta, skritta och pfffffllloooofffff försvann en från andra framhoven.

Och så vidare, och så vidare.

Vi led nöjt med varsin liten Luther på axlarna.

Juppe blev andfådd! Jag med. Svettig som en gris. Båda var på bra humör när vi kom tillbaks till stallet. Lite specialmumshästfoder och skutt ut i hagen till kompisarna som lyckligt nog precis hade börjat äta lunch.

Juppe bad inte ens om en godis. Han släpade sig bort till närmsta högen där gammelfarbror Dynur stod.

Jag dööööör, sa Juppe.
Mat i rättan tid.

– Du Juppe, vad gör hon.
– Varför står hon och stirrar på oss med den där saken i händerna? 
– Scchhh, jag äter, svarade Juppe.
– Hon vill att du tittar in i gluggen och ler. Då blir hon nöjd och försvinner (vilket ju vore en god sak, så man får vara ifred någon gång).
– Såhär?

– Ja, ja, bra där Dynan.
– Jag tror jag är utbränd. Eller så heter det ju inte längre, utmattningsdepression är väl den korrekta termen.
– Jag tror jag har en utmattningsdepression, stönade Juppe.
– Du Juppe. Det funkade inte. Hon är kvar.
 – Glo inte på henne, sa Juppe.
– Hon kan bli så hemskt uppmuntrad av sånt.
– Jag är så utmattad att det känns som att pälsen ska lossna.

– Det enda jag orkar tigga med är överläppen. Räcker det?
Njaäh. Vi ses i morrn Juppe.

Skönt hispiga hästar

Förlåt mig mina synder. Jag tycker det är rätt skönt när det inte bara är Juppe som ser spöken mitt på blanka dan.

I dag hade vi sällskap av tre hästar. Barbie, Frami och unga fröken Vinka. Jag och Juppe promenerade så klart, och Vinka o Co gjorde det förbi avelsflockens hage.

Därefter blev det både intressant och förvirring.

Barbie och Frami fick lite fart, även om det blev lite utflykter i dikeskanter och annat. Men eftersom jag och Juppe gick där vi gick, och Vinka faktiskt blivit eskorterad flera gånger av hr Juppe så tog hon det säkra före det osäkra.

Hon ville INTE ränna iväg i tölt efter två snabbt försvinnande kompisrumpor. Hon ville hänga med Juppe. Skritt duger gott. När Juppe stannade så stannade Vinka.

Här gjorde Anna som äger Vinka det största av allt tycker jag. Hon sa som det var, att hon inte visste hur hon skulle tackla situationen. Vad sjutton ska jag göra nu? Hoppa av vill jag ju inte.

Jag föreslog att hon skulle skippa konflikten och istället helt enkelt skritta bredvid Juppe och mig, även om det inte var det hon tänkt sig. Jag tror det viktigaste av allt är att göra utflykter till något behagligt och roligt för unga hästar. Men vad vet jag.

Det blev så.

Och på hemvägen tuffade Vinka till sig tillräckligt för att bjuda på tölt en sträcka trots att Juppe och jag gick. Det tycker jag är stort! Det är det inte alla hästar som gör.

Det är just det här som gör det så himla roligt att äga häst och få förmånen att iaktta hästar på nära håll. Det är aldrig, aldrig tråkigt.

Jag förstår att det rasslade rejält i Vinkas huvud.

Det rasslade i Juppes huvud med. Han såg spöken överallt. Suck. På hemväg förbi hemska huset var det som att promenera med en giraff. Stön.

En tröst var att alla hästar tyckte det var läbbigt. Blåst? Fullmåne? Dagaktiva vampyrer? Vildsvin i trädgården?

Det får vi aldrig veta.

Redan här märkte jag att Juppe var hispig.
Alltså när jag hämtade honom i hagen.
Tänk att man märker det direkt. 

Lugnande hö efteråt.

Med Embla från Gullunge mittemot vid skötselplatserna blir det aldrig bråk.
De här två är som Lady och Lufsen.
De kan äta hö ur varandras mungipor utan att någon blir sur. 

Sötnöten funderar på hur han ska klämma mer godis ur mig innan jag försvinner ur hagen.

En slurk.

Och Juppes söta sura mungipor och fantastiska skägg.

Yoga, kanske?

Roligt med lössläppt kompis

Torsdagar betyder kväll utan lektioner på gården. Har man tur är ridbanan ledig. Det var den ikväll.

Juppe ska ju inte snirkla för smått, det är inte bra för hans bog. Men jag tänker som så att det är mer okej när han sköter sin kropp själv. Utan longerlina eller tyglar eller annat.

Nej, jag uppmuntrar inte att han går i små cirklar, men ibland vänder han ju lite tvärt.

Juppe älskar våra ridbanekvällar lika mycket som jag gör. Det här är myspys på hög nivå.

Då HÄNDER det nämligen något. Ikväll tänkte jag att vi kunde fortsätta med det där med apport. Högg med mig en av mina reflexvästar att ha som apportföremål.

Jobbet börjar redan vid grinden som stängs med två lösa brädslanor. Juppe blir ivrig, han väntar snällt men har inte riktigt koll på var han har sin kropp. Backa, backa och så titta på mig som balanserar brädor och grejar.

Och – av med grimskaftet. Här skulle man kunna tänka sig rodeoshow av värre slaget. Men Juppe är smartare än så.

Vi började med att gå bredvid varandra och öva på halt. Sedan blev en bajshög på banan mer intressant än jag. Jag bröt inte ihop för det utan väntade.

Juppe spetsade öronen och vände tillbaks till mig, jag kastade iväg västen och – Juppe lunkar efter. Det han klurar på fortfarande är om det är bra om han petar med hoven, duger det lika mycket som när han duttar med lång läpp på västen?

Det dög inte alls.

Jubel och applåder när grappen liksom nappade efter västen. Och inget alls när han krafsade med hoven.

Sedan övade vi på att backa genom att jag viftar med händerna framför honom. Det gick bra (förutom att jag började fundera på om det gör ont när han backar. Nojig, jag vet).

Geira blev hämtad av lillmatte och hennes mamma. Vi är ofta i stallet samtidigt.

Vägen till stonas hage syns från ett hörn av ridbanan. Juppe blev en oerhört vacker häststaty tills mamma Marie hojtade att det var spöken i farten igen. :0)

Två gånger har nämligen Juppe nästan fått stroke vid läbbiga huset, och två gångar har han tröstats/övertygats/skämts lite grand när den glada trion hälsat. Det är ju jättebra att jobba på den nojan. Tror den släppet snart.
Det känns nästan som att Juppe är lite mörkrädd.

Och när vi tröttnat på back och apport och annat plockade jag fram kameran. Ridbanan på kvällen är ju perfekt för att fota.

Nästa gång ska jag ta av grimman och muta Juppe med tonvis med godis så att han står så still att jag inte behöver blixten.

Visst är han fiiiiiin min fis:

 ?
Varför står du och viftar med reflexvästen?
Ska jag hämta den nu?

Eller ska jag yoga?
Får jag en godis till då?
Dagens bonus: det var så ljust av skymning + fullmåne att det inte behövdes ficklampa för att lämna av Juppe i grabbhagen. Underbart!

Vi fattade galoppen

Inte lätt att ta horsie med en svart häst. Vad är vad liksom?

Rolig kväll. Fullständigt urslut i rutan, värmen nådde liksom inte ned till mina fötter. De domnade av.

Tölt i små åttor, trav över bommar (Mackan var så undrande att han inte fick in traven. När han förstod vad det gick ut på klarade han det galant) och galoppfattningar på ovalen.

Mackan hade kul, vi fick in galoppfattningar i båda varven som var helt okej. Sedan var tydligen galoppen flack. Men vi kommer igen.

Så roligt att se Mackan så taggad. Han tyckte inte att vi hade galopperat färdigt efter två halva varv. 🙂