Träna inkallning med grässugen häst

Det blev en tur till avelsstonas sommartomma hage i kväll igen. Så varmt och svettigt. Tänkte att det blir bra för Juppe att få springa av sig lite!

Och så tränar vi inkallning när vi väl är i bortesta hagen. Fram till grinden till hagen fick vi sällis av Hulda o co. Bara trivsamt hela vägen.

Juuuuupppe! Jupppeeee! Kom då – duktig häst!
En kvart senare . . .

 Den glada flygande tunnan kommer farande.

– Tjänare! Du jag ska bara . . .

 Eh, okej. Juppe jag går en bit bort i hagen igen och ropar.

Och så kommer du när jag ropar. Jag går en bra bit bort.
(Hojta, hojta, klappa händer, vissla, hota, svära)

– Japp, japp! Jag hör dig, jag greppar det här. Jag ska bara . . . 

Va? Sa du nåt?

 Gud vad sur du är, sa Juppe. Ta lite gräs och lugna ned dig.
Jag tog ett varv runt hagen på egen hand.
Muttrande.
 Fick syn på Hulda o Co på hemväg.
 De tränade också på sitt. Byta sida att leda på.
Kände mig som värsta paparazzin.

Här har jag alltså hunnit upp i backen mellan första och andra hagen.
Från backen leder en gång till hage ett.
Ja, jag fick gå ned igen och leda Juppe upp i betselringen.
Å anda sidan är han ju inte en häst som smiter eller springer från mig.
Men heller inte till mig. Än. Så ofta.
 Nyfikna grannar till hage ett, närmast vägen.

Tjänare killar! sa Juppe. Jag ska bara . . .  

Grabbar? sa jag till Juppe. Är du säker på det?
Mjuäh. vaddådå? sa Juppe.
De gillar inte mig, sa han besviket.

– Jag älskar kor! sa Juppe. De gillar inte mig!
 Men du, sa jag. När de ville hälsa hade du inte tid. Och om du vrider på nacken nu så ser du faktiskt ett gäng som vill säga hej.

Jajemen, sa Juppe. Jag ska bara . . . 

– Du, sa Juppe när vi var tillbaks i hemmahagen. Vilken bra kväll.
– Söta byxor du har förresten, färglada och fina.

– Vi kan väl träna inkallning lite mer tycker jag. I hagen där.
– Det gick ju riktigt bra för oss! Jag tycker du var bra när du skrek så där fint.

”Du är inte bättre än Juppe”

Sommartider är ljuvliga tider. Vi slänger upp altandörrar och ytterdörrar och låter vindar och katter svischa in och ut som dom vill.

Klampar runt med skor gör vi också och skiter i att städa. Tur att barnen är vuxna, nu slipper jag oroa mig för att andra ordentliga föräldrar ska se vår misär. Kommer folk hem till oss nu gör de det på egen risk.

Men – det finns alltid ett men. Katterna vill så gärna komma in med små ”presenter”. Presenter som jag inte vill ha. Halvdöda möss som piper i dödsskräck, fåglar som måste fångas in och, ja, ni fattar.

I kväll gjorde jag en tvärnit på köksgolvet. Där låg något vansinnigt äckligt. Och jag har ändå sett mullvadar, åkersorkar, små musungar, riktiga råttor i hel och halv form. Men något i den här stilen hade jag inte sett.

Nackhåren reste sig.

Jag gick på stolpiga ben mot en tunnhudad äcklig pryl, som dessutom blivit av med huvudet. Mer päronform än djur så att säga. Halväten säkert. Under vårt köksbord.

Jag lät som katterna när de är upphetsade, fast jag svor. Djävla-djävla-djävla-helvetes-fan-skit!

Det var en potatis.

Vi har lämnat en gäng för groddning i en låda, och de stackarna har inte hamnat i jorden ännu.

Phu. Jag joggade lättat runt liket.

Det torkade skalet såg precis ut som skrynkligt skinn. Ljust, ömtåligt och äckligt.

– Du är inte ett dugg bättre än Juppe, sa mannenvännen när han gick förbi.

– Det är precis det där Juppe gör när han ser något. Hans och din hjärna funkar likadant. Blixtsnabbt har ni hittat på en förklaring (eller ett troll).

Gnmfph, sa jag och åkte till stallet. Där stod en gentleman redo och bjöd mig armen (benet) och tog mig på promenad i kvällssolen.

Självklart tog vi horsies efter promenaden, vi är lika fåniga båda två.

 Och du säger att jag har sura mungipor, sa Juppe.

Titta på det här då!

Du har rätt, sa jag.

 Jag vet, sa Juppe.

Måste du säga sådär varje gång du har rätt? sa jag.

Japp, sa Juppe.
Deal with it.

Ett försumbart antal småtroll

I dag hade jag ett promenadsällskap som bara var lite smånervig. Studsade till vid ljud, men som ändå sänkte huvudet och ville prata.

– Smånervig, sa Juppe. Vad menar du med det? Huvudet gick som ett periskop mot omgivande fält.

– Näeh, inte mer än att det märks att du trivs med att göra något varje dag. Använda huvudet helt enkelt., sa jag.

– Självklart tycker jag om att använda huvudet. Vad är det för ett påstående? sa Juppe.

– Jag menar bara att du ju faktiskt inte är en vildhäst som ska springa för livet för att komma undan en varg eller nåt, du är en civiliserad häst som bor i en trivsam hage med elstaket runt. En biffig Bettina som följer med som livvakt på promenaderna, ja. Ungefär så. Så du kan ju tagga ned helt enkelt nu, tycker jag.

– Åh, gud. Jag måste kissa! sa Juppe.

– Måste du ta en bild till och med när jag kissar. Har jag inget som helst privatliv? muttrade Juppe.

– Fast du är söt när du kissar, försvarade jag mig.

Efter promenaden på traktorvägen där Juppe verkligen fick lyfta på tassarna tog vi oss ut på grusvägen igen. Juppe började gäspa. Och gäspa och gäspa.

Gräs blev det också.

Lite fint väder på det här så har vi snart cool-Juppe på banan igen. Han är så välkommen. Jag vet ju att det bara dröjer några dagar innan han hälsar på igen, nu kan jag proceduren så att säga. Och inte har jag så mycket emot att Juppe är som han är heller. Hellre en hispig och smart häst än en lobotomerad som inte är särskilt nyfiken. Undrar vad Juppe tycker om sin mattetyp?

Juppe – äventyrshästen!

Nja, Juppe var igen filbunke i dag heller. Jag var så jädra glad över att veta att jag kunde bjuda honom på ett äventyr på dagens promenad.

Avelsflocken har flyttat för sommaren. En stor härlig hage står tom och är utforskningsbar. Wohoooo!

Jag drabbades av koskäck eftar att ha stängt andra hagen efter oss. Det här är väl för bra för att vara sant? Ska vi bara gå här och ha det bra? Annica har nog glömt att hon lånat ut hagen till 15 tjurkalvar.

För att komma till del två av hagen går man genom en korridor som är ganska trång, efter det ivriga regnandet var den dessutom ganska lerig och hal. Jag muttrade och Juppe hispade. Efter en skogsbacke uppenbarade sig:

Ja. Paradiset.
Juppe glömde allt om att hålla sig jämsides med mig och att vi hörde ihop. Men vad gjorde det. Han hade så kul!
Och gud så vacker han är min halta häst.
Hejdå, hejdå.

Japp. Det var den hörnan av hagen.

Hej! Står du här?
Jag har tänkt att hälsa på hela tiden!
Jag ska bara . . .
Och – onda benet lyfts lika högt (nästan) som det friska, och jag blir så himla glad.
Hur det än är kan man ju förtvivla som hästägare, och när man ser livsglädje peppar det.
I morgon ska jag ringa till en straightness tränare som bor nära.
Tror det blir kanon för Juppe att träna akademisk ridkonst med rakriktningsinriktning.
 Nu tyckte Juppe att vi kunde upptäcka tillsammans.
Han hade koll på mig och vi följde staketet.
Supermacho Bettina lyfte pinnen så att trådarna blev fria.
Juppe tittade beundrande på mig i en sekund, sedan började han beta.
 Åhå! Är du där!

Juppe var så nöjd, så nöjd när vi gick tillbaks till stallet.
Alla troll hade rensats bort.
Juppe mår bäst av att göra något varje dag, det är bara så. Tror det gäller mig också som tur är.
Efter det här red jag Mackan på vägen upp mot Hallbo. Han var faktiskt lite stissig och orolig. Men vad gör väl det?
Jag tror att jag tycker det är trevligt med hästar som tar in och analyserar och hispar lite.
Det gör mig inget.
Mackan och jag fick galoppera, det gick jättebra trots lite troll här och var.
Superknepet är en övning från lektionerna med Annica, ta i en tygel och låt hästen snurra tills den står still av sig själv. Funkar finemang. Vägrar slita och dra i tyglar och mungipor.
En jättebra dag! För alla tror jag!

Stänga för bogen och ha det bra

Var börjar en att berätta om ”examen” i Tölt in harmony på våra ridlektioner?

Med uppvärmningen kanske. Vi fick lite tips från coachen innan vi fick klara oss själva.

 Det är så skönt att vrida in benen och stretcha.
Mackan tycker jag är konstig, men tänker inte så mycket på saken längre.

 Så länge vi är i slafsafram mode är Mackan på trivsamt humör.

Annica instruerar och påminner. Det här är livsfarligt läge för mig på kvällar.
Jag går liksom ned i zombiemode.

Just den här onsdagkvällen var Mackan och jag taggade.
Jag tycker det är himla kul när det är ”tävling”. Det är bara så.
Jag har haft ett sjå med mig och med Mackan när det gäller att gå på volt.
Mackan vill smita undan jobb och blir en stel pinna som inte rundar sig.
I desperation börjar jag dra innertygeln mot mig och så höjer jag yttertygeln – och säger varsågod bog att flyta ut.
Jag vet, jag vet, jag vet det här.
Sedan är det det där med att komma ihåg det i praktiken också.
Jo. Hyfsad koll.

Jobba, jobba, jobba.
Mackan brukar snabbt bli som smör i sidorna.

Men innan vi har kommit dit så har han faktiskt börjat bråka lite.
Han testar säkert mig, och så har jag nog börjat ställa högre krav på killen också.
 Annica skruvar upp volymen på bilstereon.
Klart vi ska rida till musik!
 Jag och Mackan fick rida som nummer fyra, alltså sist.
Det är en utmaning i sig att inte värma upp så att pållen är helt slut när det är dags att rida sitt program.
Vi kikade lite på kompisarna, det gick bra för hela gänget. Och alla var nöjda med sina insatser efteråt.

 Fröken Vinka, blott fem år. Hon ska lära sig att ridbanor är roliga saker.

 Yes. Äntligen vår tur.
Jag hade tagit några galopprundor i collecting ring.
Mackan hoppade nästan jämfota framåt när jag höll igen honom.
Hoppsan.
Tyvärr tyckte jag att det var väldigt roligt.
 Nja. Arbetstempo tölt blev en tölt i för snabbt tempo.
Men vad sjutton, det är bara att knoga på.
 Vad sjutton håller min fot på med här? Varför dras den bakåt?
Där gör den ju ingen nytta.
Ytterhanden får godkänt.

 Snart är första momentet avslutat. En åtta i arbetstempo tölt.

 Strax byter vi till ökat tempo tölt.
Här är det valfritt tempo som gäller, men jag och Mackan vill dra på.
Vi gör oss bäst då.

 Visst är han stilig Mackan!
En helt annan hållning än den till vardags.

Här börjar jag bli trött tror jag. Ytterhanden börjar leva sitt eget liv.
Inte på ett katastrofartat sätt, men ändå.
Jag började också tappa stigbyglarna, det är jag van vid så det struntar jag i.
Och så sista momentet: skritt.
Mackan var jätteduktig, han skrittade spänstigt men ändå avslappnat.

Och så halt. Mackan lyssnade så fint på mig att vi fick soppatorsk lite före halten.
Men det var mitt fel. Jag låg några steg före och det läste han av.
Och stå stilla i tre sekunder. Ingen match.

Istället för poäng fick vi saker att tänka på med oss, och beröm för det vi gjort rätt.

Kom inte och säg att människor saknar kroppsspråk.

Annica gillade att jag satt om när Mackan puttat mig till fel sida.
Hade jag struntat i det och det var en riktig tävling hade det inte varit positivt.
Bättre rätta till det som är fel. 

Annica sa att tempot i arbetstempo var för högt, men att jag å andra sidan korrigerade och såg till att vi höll ett någorlunda jämt tempo.
Jodå. Och Mackan kråmade sig den lille gossen. Han gillar det här.

Avsittning och klapp och beröm.
Mackan med tapirläpp.
Han har fått sitt efterlängtade godis, han får det lagt på backen.
Mackan har lätt för att bli tiggig och lite nafsig. 

Jag gillar procedurerna i stallet.
Man avvecklar dagens insats och får smälta intrycken.

Jag tycker till och med att det är trivsamt att sopa.
Allt är en del av rutinen.
 Det blir ett tack för i dag.

Vad är vi för hästarna?

Jag hade tänkt att inlägget i dag skulle handla om lektionen och ”examen” på tölt-in-harmony programmet.

Men näej, jag gör ett avsteg mot ett kvasiintellektuellt inlägg om vad vi egentligen är för våra hästar.

Varför?

I dag när jag skulle hämta Juppe i hagen (alla grabbar håller till längst bort, där de nu får beta gräs) så mötte han ändå upp. Mackan kom också, som han brukar.

När Mackan förstod att det var Juppe som skulle följa med mig såg jag hur han blev svart i ögonen. Han gjorde en tjurrusning mot Juppe och bet honom rejält över manken. Jag vrålade näääääj, och sjasade bort Mackan.

Juppe blev lite osäker, men var tämligen oberörd. Förutom att det duggade tätt av troll i skogshagen, men det är något annat.

Tror du att hästar kan vara avundsjuka? frågade jag min man när jag kom hem.

Mannenvännen har tagit alla bilder i inlägget. Han vet inget om hästar och har ingen större lust att göra det heller. Men han är glad för min skull, att jag njuter av att hänga med pållar.

Nä. Men jag tror att du förgyller Mackan, svarade mannenvännen.

Nej, han menar inte att jag är osedvanligt förtjusande i hästars ögon, utan att jag ger status. Att få uppmärksamhet av en människa och att få jobba med oss ger status. Stjärnglans.

Jag tror jag håller med. Vad tror du?

Det blir inte en enda bild i dag från uppvisningen, det blir vardagsbilder av pyssel inför istället. Ett pyssel och ett mentalt förberedande och jo, bonding, med pållen genom skötsel. Sådana bilder kan man ju aldrig ta själv.

Visst är det trevlig stämning i stallet! sa jag till mannenvännen.

Ja, alla beter sig som de är i sin egen privata telefonkiosk, svarade han uppskattande.

Och nog är det så, vi är där för att göra något. För att jobba, för att vara med våra hästar. Och så blir det lite trivsamt snack inemellan. Men det är inte huvudsaken. Det är så vilsamt. Här är ingen ute efter att veta mest eller att glänsa. Vi är. Tillsammans, men ändå inte.

Mackan som är en liten islänning lyckas se stor ut.
Hur går det till?

 Behändig storlek igen.

 Undrar vad våra fyrbenta kompisar tycker om borstandet?
Jag har bara lyckats träffa hästar som faktiskt verkar gilla kontakt, men jag vet ju att det finns hästar rent av tycker det är jobbigt.

Här var jag uppvärmd, och jackan åkte av.

Enligt reglerna för tölt in harmony får hästarna för en gångs skull ha flätade manar.
Det ska utnyttjas.

Lite trampigt blev det under flätningen, men nog se han ändå ganska nöjd ut nu?

 Ett helt gäng telefonkiosker.

Mackans ägare Karin checkar in. Vi pratar ofta om vad vi tror gör hästar glada.
Och om hur det är i människoflockar, på jobbet och sådär. 

 Med borstning och pyssel kommer också någon slags samhörighet.
Det tar sin tid, men både Mackan och jag hinner pejla in oss på varandra.
Hur är du i dag?
Tur att jag inte är professionell ryttare och kanske skulle förväntas hoppa upp på en pålle som är färdiggrejad och ”bara” rida som en gud. Jag behöver tiden i stallet, både före och efter.
Och inte är jag snabb. Jag behöver inte vara det.
Och inte rider jag som en gud heller.
Färdigfilosoferat för i dag.
Det vore kul att veta vad du tänker.
Är jag fjollig? Överanalyserande? Eller ganska vanlig?
Vad tror du att vi är för våra hästar?
Om det inte blir någon bild på Juppe? Klart det blir.
Här är han den sönderblåsta hästen med nerver av glas.
Nervig men ack så vacker.

Och till slut en riktig mysmule.
Även om han töltade (!) i säkerhet till kompisarna i nedre hagen när myset var slut.

Mackan och jag var taggade på ”examen”

Yep. Vi red tölt-in-harmony programmet en och en för Annica i kväll på lektionen. Gudars så kul.

Både Mackan och jag var taggade till max. Möjligtvis lite för taggade, men kul hade vi!

Bäste fotografenmannenvännen följde med också. Mycket nyttigt att se alla små lömska händer som smiter iväg åt olika håll, och fötter som pekar. Men – också kul att se det som ser bra ut. 🙂

Mer i morrn!

Promenix med brud med fart i

Phu. Jag och Juppe gjorde vårt bästa för att hänga med fröken Geifa i hennes promenadtempo, men vi gav upp. Solen, värmen, uj, uj.

Tror Judit-Karin fick en bra workout hon också.

Juppes mage är som en trumma, det märks att nedre hagen är öppnad. Hindrade det gossen från att vilja äta lite mer efter promenixen? He, he. Nix.

Moroten som legat till sig i pysselkorgen gick helt plötsligt bra att äta. Glad i hågen tog jag med en morot till hagen också, den tittade Juppe sorgset på.

Klart han fick sina vanliga godisbitar istället. Lustig kille det där.

Som en hel flock Baloo-björnar

Här kommer han! Världens gladaste grisepassare.
Juppe valde aldrig grisepass i hagen före skadan, han måste tycka att det är skönt att tuffa fram i pass när han vill ha lite fart.

Drygt 20 minuter på banan över bommar blev det och så lika lång promenad efteråt.
Juppe var nöjd. Med bommar så känns det som om han jobbar tror jag.
Det går också bättre och bättre att ha tygelkontakt. Han har inte velat ta det utan går mot tygeln. Nu börjar det släppa lite. Jag envisas inte särskilt. Jag försöker ett litet tag, sedan får han sträcka ut på helt lång tygel. Han tycker det är skönt och jag tror han behöver det.
I dag var det premiärsläpp i nedre hagen. Dags att vänja magarna vid större kvantiteter gräs inför sommarhagen.
Hakade på min kompis för att fota:
 (Gud, hon är verkligen underlig. Smyger bakom min rumpa och plåtar.)

Men hon är min underliga människa.
Och jag vet minsann hur kul det var innan jag fick min underliga människa. Underligt nog har jag alltid längtat efter en, och jag fick vänta ganska länge.
Man får vara nöjd med den man får helt enkelt.

Vilket grabbgäng. Tror faktiskt de började bli mätta.

Efter maten kan man ju klia varandra lite grand.
Men hur många huvuden är det inblandade här egentligen?

Tittut, sa mitt största fan.

Baldur och Scor slöt upp.

(Pssst, säg inget högt. Men hon är verkligen konstig.)

Jag tycker hon är kul jag, sa Bäbibarracuda.
Och så luktar hon så gott. Fläckvis.

 Nu började det klia på Juppe också.

Dynan hittade på ett smart sätt att klia halsen.

Frami pillade noga läppen mot en liten gren.

Dynan gick loss på allvar mot en stam.
Juppe pillade läppen mot en sten.

Nu bröt rena klikalaset ut.
Frami borstade rumpan mot en björkstam modell grövre.
 Klipinne och klihjälp.
Ibland är livet bra skönt.

 Klihjälpen behövde gnugga kinden.

Ja, ni ser ju vilken välborstad kille som inte riktigt gav sig in i matchen.
Världens mest välkammade Juppesnupp.
Han kanske ville hålla skenet uppe när jag tittade.

Juppe Big Foot

Jodå, vi tog promenaden till Hallbo igen. Cirkagurka fem kilometer. Aptrist. Det tycker till och med jag.

Men – jag tror benhårt på att Juppe mår bra av att gå sin trista promenad. Jag tror att en rask skritt sätter fart på prylar i kroppen och löser upp knasiga muskler. Det gör det på mig, så varför inte på Juppe.

Embla hade en annan fart. Juppe tittade intresserat på när hon galopperade iväg uppför backen.

Yes, jag ska ta cykeln till stallet. Lovar.

Vad gör Juppe när det är dags att ta av nosmojängen så att han kan äta? Han STÄLLER SIG PÅ MIN FOT!

Jävla idiot. Jag tror inte att en häst gör det av misstag. Han var grinig helt enkelt. Såg sådär åå, ursäkta mig-aktig ut när jag fick ett Kalle Anka-utbrott.

Tillbaks i hagen drog han iväg till polarna nästan direkt. Jag gick och hämtade bajshinken (hästbajs är så himla bra för att jordförbättra lerjord. Massor av fyllnadsmassa i hästbajs).

Yes! Sa Mackan. Nu har jag henne!
 Hur gör Juppe för att skaka godisarna ur henne?

Men lycka är kortvarig. Juppe surmule har stenkoll på mig.
Jag tänkte att vi kunde leka lite med bollen, Juppe rullar den fint med sin sura mule nu.
Mackan tittar uppmärksamt på och duttar han med med mulen på bollen.
Och får beröm. 
Tänk att man aldrig kan få något privatliv här i hagen, muttrade Juppe.

Frami höll koll på andra sidan av staketet, i skogshagen.

De tre bockarna Bruse.

Detta envetna betande. Fascinerande att inget grässtrå är längre än tre millimeter.
Oavsett var det växer i hagen.

Mackan och Dynan tröttnade på att få en blå boll sparkad alldeles för nära när jag och Juppe lekte.

Och som vanligt blev jag eskorterad till grinden.
Nu var Juppe på sitt vanliga glada humör. Jag med.
Och högerfoten kändes normal igen, tur att det var mjukt gräs under när Juppe stod på den.
Och tur är det inte alls att jag alltid har rejäla dojor på fötterna. Det ser jag till att ha.