Nu två tappskor

Juppes hovar är bedrövliga. Jag börjar nästan gråta när jag tittar på dom.

Hovslagaren som ställde till med det här har en tvåårig utbildning bakom sig, det kollade jag upp innan han fick närma sig Juppe. Men vad hjälpte det?

IMG_1587Juppe ser ut som om han har ankfötter istället för hovar.

I dag upptäckte jag att han tappat ytterligare en sko också. Fan.

Jag är så trött på att jaga hovisar. Den ordinarie hovisen (som inte ställde till med det här) är ofta ute och reser. Hen jobbar som en idiot, sparar pengar och kastar sig iväg på äventyr. Det betyder att det är j-ligt svårt att få hjälp när det behövs.

Visst, om hovis är på hemmaplan går det jättebra. Hen är snäll och har dykt upp på helger om det krävts.

”Han går inte sönder av att gå med tappskor”, tröstade hovis per sms.

Hur vet du det? tänkte jag. Gå själv med bara en sko i två veckor så får du se hur kul det är.

Som det är nu vågar jag inte göra något med min kompis. Jag tar in honom i stallet och klämmer och känner på hans hovar och ben. Proppar i honom hö och berättar att han är vacker.

Juppe ser olyckligt på mig, han känner att jag är orolig. Det känns som att vi tagit 15 steg bak från att känna att vi är på G och träningssugna och starka och lyckliga.

Hatar det här.

Hatar att vänta.

Hatar att vara orolig.

Hatar att vara maktlös.

Har du en bra isishovslagare så ro hit. De växer inte på träd (uppenbarligen).

Självklart har jag mejlat hovisen som verkat Juppe så fel, med bilder och hela tjonkarongen. Jag bad hovisen ta råd av en kollega och ta reda på vad han gör fel så att det inte blir så här på nästa isis han tar sig an.

Så här bedrövliga är Juppes tassar:

IMG_1590

IMG_1592

IMG_1593

IMG_1596

IMG_1598Min absolut enda, pyttelilla, pyttelilla tröst är att det regnar ihållande. Tänker att det är skönt med blöta för trasiga hovar. Skönt med hagar som är leriga och mjuka.

Helt otroligt att det ska vara så svårt att hitta en skicklig hovis. Jag känner att jag måste hitta en ersättare till hovis som är ute och flyger och far jämt. Det klarar varken mina nerver eller Juppes hovar.

Otroligt fräckt att han inte fixade en vikarie själv i somras förresten, utan att jag skulle behöva leta som en galning. Ja, jag är förbannad. Med rätta.

Lite lugn och ro så är transporten okej

Jag satt på huk inne i transporten. Juppe stod på rampen och begrundade livet.

-Ska jag ta kort, undrade Huldas matte. Det ser så kul ut när du sitter där.

Juppe och jag vill alltid vara med på kort eller film. Vilken fråga, he, he.

Så här såg det ut till slut när Juppe fått begrunda det där med att stå på transport ett tag. Han är inte så pigg på att gå på, och när han är duktig och kliver på för att få sin godis vill han inte stanna.

Han vill ut direkt. Men en sak i sänder.

Vi skuttade över lite bommar också.

Fel häst!

Det kan man inte tro, men i går kväll kom sommaren på återbesök. Ljum kväll mot kind och mule och faktiskt motljus i hagen när jag skulle hämta svarta Mackan för att rida lektion.

Vad glor alla på? undrade jag när jag trevade mig fram mot Mackan.

DSC_0007Höll på att få med mig den här, tills jag resolut lyfte på pannluggen (man lär sig!). Där fanns ingen stjärn. Hoppsan, en omacka.

Vidare till nästa som också var fel.

DSC_0001Har ju fått lära mig av straightness-Karin att man ska imponera på sin häst.

Vet inte jag vad de ser ut att tänka.

DSC_0004

Jaja. Uterittstema på kvällens lektion igen. Hurra!

Först snälla-ögon-på-varandra-på-ridbanan-övning, villervalla typ och krocka inte.

Mackan var så duktig på att hålla traven och har blivit mer kompis med bommar. Så fin liten häst.

Ännu bättre var han i backen bakom avelsstonas vindskydd. Tänk er en rejäl jordknalle med stenar och träd på. Trångt, både mellan stammar och ibland bland stenar på backen.

Mackan bar mig som en prinsessa. Han tycker det är läbbigt på nedväg, det är jättebra att han tycker det för jag måste skärpa till mig massor och sänka händer och hjälpa till att luta mig bakåt.

Han var helt slut som häst efteråt. Mackan hade knogat på till max, inte minst mellan öronen.

Fin kväll!

Demon-Juppe

IMG_1517Demon, det kan man inte tro när man tittar på den här mildögda hästen. Eller hur?

Det fick räcka med två kilometer på stubbåkern i dag. Fjuttigt, men ändå något.

Det var där Demon-Juppe slog till. Nejdå, nejdå. Han drog inte. Han gick fint bredvid mig, travade bredvid mig, osv osv.

Fengur som var på ovalen stirrade med fasa på oss. Vi var en bra bit bort, men det spelade ingen roll. AAAAAAAAAAAA!

Vi skrämde slag på honom. Fengur slet sig. Allt slutade lyckligt. Juppes och min självbild som biffiga monster fick sig också en puff.

Ja. Ja.

Då kommer jag osökt att tänka på kroppsspråk. Och språk ur munnen också. Och så är vi tillbaks på kursen.

Jag har ju själv upptäckt hur svårt det är att gå bakåt raskt på en volt. Det är bara ett exempel på hur man som människa faktiskt kan bromsa sin häst.

En kvinna fick order att öka tempot på volten. Det gick helt enkelt inte. Hon gick med myrsteg bakåt. Det är inte bara hästar som behöver öva.

Flera ekipage på kursen hade problem med att människan var som en pinne. Marijke förvandlade sig till en mimartist, när hon gick baklänges för att bjuda in en häst att följa med så blev hennes kropp ”ihålig”, tänk ostkrok.

Det går inte att säga till en häst – häng med här – och stå i givakt som en tennsoldat. Man blockerar.

Spännande. Jag är inte bättre själv, det är inte det jag menar. Däremot tänker jag definitivt vara mer uppmärksam på mig och min kropp. Jag känner mig aldrig löjlig i Juppes sällskap, jag ska plocka fram mimartisten i mig.

På clinicen fanns också ekipage där hästen faktiskt dominerade sin människa stundtals. Då är det lätt att både känna sig liten och se liten ut. Ingen bra grej.

Och så talspråk då. En väldigt vanlig grej på clinicen som verkligen förvånade mig var att många hade så svårt att berömma sin häst. Alltså på det där översvallande verbala sättet där man verkligen krämar på med BRRRAAAAAAA och HURRRAAAAAA eller vad man nu vill ta till när hästen verkligen gör något fantastiskt.

BINGO – helt enkelt! Jag har tvåhundramiljoner bingo-ord. Det är ju för många. Jag är den där matten som berömmer lite för mycket istället och borde knipa igen tills hästen verkligen presterar. Alltså försök i rätt riktning ska definitivt uppmuntras, men BINGO ska man bara ropa när det är det enligt Marijke.

Häpp. Over and out för i kväll.

Att lita på hästen och låta den tänka

IMG_1508Ren efter två hinkar ljummet vatten och inte helt missnöjd. Även om det ser ut så.

Ordinarie hovisen drog iväg till Island för en vecka och hade inte tid att åtgärda tappskon innan avresa. Inte alls bra. Juppe ska alltså gå i två veckor med tappsko innan hovisen har tid med honom.

Hoppas hovisen blir magsjuk igen, det var orsaken till att han inte orkade med Juppe.

Det blir till att leta efter ny hovis igen, igen, igen. Suck. Så här kan vi ju inte ha det. Lönnfeta tanter med lönnfeta hästar ska ju ha lika bra service som vilken tävlingshäst som helst.

Men över till roligare saker.

IMG_1501Nej. Inte Juppe. Ville bara klämma in en till bild på snyggingen. Här i stirrigare och mer frustrerad version, han har just försökt rulla bollen för att skramla en godis till ur mig.

Och DET ska inlägget handla om.

En minnessnutt från kursen helt enkelt.

Marijke de Jong har en jättehärlig inställning till hästar, och hon lär ut riktigt fina saker tycker jag. Hon vill ha dialog med sina hästar. Dialog med hästar som tar ansvar för att sköta sitt jobb och tar ansvar för att hålla kroppen på det sätt människan vill.

Exempel:

En av kvinnorna som gjorde markarbete och red med sin häst på clinicen ledde sin hästs huvud ned mot backen. Det är liksom defaultläget inom straightness training. Kolla att hästen är avslappnad och ned med huvudet och ställa huvudet åt båda hållen för att checka.

Det var bara det att kvinnan aldrig släppte kapsonen. Hon höll ett stadigt tag på båda sidor om hästens mule. Den satt i ett skruvstäd, och var nog van att göra det.

Jag kände igen mig. Svårt att släppa kontrollen. Och så lite irritation på det så är man där.

Men vad lär sig hästen av det? undrade Marijke (på ett mycket vänligare och elegantare sätt än jag får till här).

Hästen lär sig att det är lika bra att stå kvar där i skruvstädet, men den stänger av huvudet.

Hästen ska vilja lista ut vad det är vi vill. Hästar vill undvika tryck, en bra sak när man vill ha dem dit man vill.

Och en häst kan lätt lära sig att hålla huvudet i en vettig vilsam position, och inte minst – att lära sig att hålla sitt eget huvuds vikt. Inte lassa över det i händerna på en ryttare, eller slänga iväg det där det inte ska vara.

Hur lär man hästen det då?

Marijke lär ut att man ska tänka som i leken varmt – kallt. Ni vet, jag letar efter något blått. Är det i högra änden av rummet? Kallt, säger lekledaren och så får man fortsätta gissa.

Till slut har man gissat rätt, även om det tar ett tag.

Marijke tycker inte det är schysst att bara säga kallt till hästen, en häst behöver information. Då är det bättre att avleda, visa vidare.

Man kan definitivt släcka en hästs upptäckarlust genom att nöta något för länge, för ofta, eller sprätta till med något oväntat som gör att den blir på sin vakt.

På varma och bra sidan sätter hon upp tre R. Release, reward och relaxation. Alltså bort med tryck (kliv bort från hästen och låt den vara i fred när den gissat i rätt riktning. Låt den smälta informationen och ha koll på när den är redo att testa igen), belöning och avslappning.

Släppa trycket ska man göra på momangen hästen gör något bra, ofta, tidigt och låta pausen vara länge.

Belöning kan vara allt från att låta hästen ”bada” i positiva känslor, varm snäll uppmuntrande röst, klappningar och Marijkes speciellt cup – forma handflatan till en skål och klappa med skålen. En helt annan känsla än att få en handflata dängd på sig.

Efter den här helgen blev jag mycket mer nyfiken på Straightness training- systemet. Det kanske sägs samma sak inom akademisk ridning, det vet inte jag. Men jag tycker Marijkes skola är sympatisk, det räcker.

Det var nog vad jag kunde klämma ur mig för i kväll. Fråga gärna om jag är oklar. Högst osäkert om jag kan svara, men jag kan ju ge min tolkning av det hela i alla fall.

Här är godis för alla gångartsryttare. Marijke förklarar att tölt är lika avancerat som piaff.

En hel helg med straightness, hur låter det?

IMG_1495Så här såg Juppe ut när jag kom för att jobba med honom i dag. I går bara orkade jag inte, clinicen på Rotbrunna som skulle ha slutat klockan 18 åkte jag från klockan 19 och då var ett ekipage kvar.

Här kan du se lördagens inledande teorilektion med Marijke de Jong. Hon är så enormt spännande som person, en urkraft som på tre år har blåst liv i en system för att träna hästar som hon kallar Straightness training.

Nu har jag samlat på mig lite clinics under mina få hästägarår. Men det har varit kunskapstörstande år.

Jag har kommit fram till slutsatsen att alla system är bra system, bara de funkar hjälpligt för dig – och det är ingen nackdel alls om du har en tränare som bor relativt nära.

Det finns riktigt bra hästkännare inom många discipliner och inriktningar numera, och jag tror att alla har kommit fram till ungefär samma sak. Fast sätten att nå dit är lite olika.

Marijke har ju gjort det smarta att hon håller kurser över nätet. Där tror jag hennes absoluta storhet finns. Eleverna filmar sig och får bedömningar på distans. Perfekt om man till exempel bor i Finska Karelen som faktiskt en av kursdeltagarna gjorde (först fem eller sex timmar i bil med trailer bakom, sedan 12 timmar på färja och sedan en timme med bil och trailer från Stockholm till Rotbrunna – så kunskapstörstande är vi hästmänniskor ibland).

Clinicen var värd varenda krona (1 400 som fotfolk). Det var den första clinic jag varit med om som fokuserade en hel dag på arbete från marken. Suveränt!

Har man inte kvalitet när man står på backen får man det heller inte när man sitter upp. Säger sig självt.

Jag är för trött för att skriva mer, tänkte mer spotta ur mig sådant som fastnade i mitt huvud framöver. Jag tog inte en enda anteckning, det ska bli kul att se vad som kommer ut.

Och ni som tittar på videon (gör det – det är bra!) kan ju gissa vilken typ av hästägare jag är. He, he. Och vilken av typerna är du själv?

Vikariehovisen kunde inte islandshästar

IMG_1474Juppe har helt okej hovar, faktiskt. Det kan man inte tro när man ser den här bilden.

För sisådär sex veckor sedan (?) var det dags för skoning igen. Ordinarie hovis var på Island och mådde gott. Hovisar borde förbjudas från att ta semester.

Okej, okej. De kanske ska få ta semester då. Men det är sannerligen inte lätt att hitta en vikarie som inte bara är skicklig hovis utan även kan islandshäst.

Jag såg att vikarien var väldigt försiktig när det gäller att korta tårna på Juppe, här har vi nu resultatet av det.

Fan.

Självklart är ordinarie hovis på gång, han ska bara ha magsjuka färdigt först.

IMG_1475Vän av ordning kanske tycker att vikariehovisen borde komma och rätta till det hela. Jag vill inte.

När Juppe blev sjuk och fick sin permanenta skada i bogen väcktes någon form av varulv i mig. Jag försvarar min häst.

Jag gör mitt bästa i alla fall för att freda honom från obehag. Jag lyckas sällan, men min ambition är att han ska ha det så bra som en islandspålle kan ha det.

IMG_1481Juppe skiter väl i hur hans hovar ser ut. Men springa på stubbåkern var han lite sugen på.

Jag med.

Vi tog en värdig promenad längs åkerns kanter och mätte upp knappa två kilometer med sportappen.

Kan vara bra att veta.

Magnus berättade att stubbåkern ska stå i tre-fyra veckor till. Så vi hinner, vi hinner.

Buäh.

IMG_1483Snygg är han i vilket fall.

Och det fanns en liten rest av misstänksamhet kvar i mig under promenaden. Enda gången Juppe har dragit från mig var på den här stubbåkern. Nu var han en perfekt gentleman.

Så här såg det ut på film strax innan han drog för ett år sedan:

Och så här:

Hej muskler!

Ah, första lektionen för terminen i går kväll på världens bästa Mackan. En häst med sönderblåsta nerver. Och så kommer jag och säger att vi ska jobba.

Det var faktiskt uteritt på lektionen! Jätteroligt! Och Mackan som egentligen ville springa ifrån alltihop var jätteduktig. Han bar mig som om jag vore en dyrbar last i branta backen i avelsflockens hage.

Jag tycker det är helt okej att vara en häst som blir stressad och inte riktigt vet vad som ska göras. En är väl Juppetränad. Jag känner aldrig att Mackan vill bli av med mig, han är bara uppe i varv. Och vem är inte det emellanåt.

Magmusklerna känns av. Skönt.

I dag blev det den här killens tur:

IMG_1469I går kväll när jag hämtade Mackan ur hagen tittade han inte ens upp från mumsandet av grässtrån.

Han vet. Tydligen så fort jag kliver in i hagen.
IMG_1471I dag när jag tjoade Jupppeeeeeee så kom han sättande för att få sin godis.

Han vet att det är hans tur. Och han är sannerligen värd det (tycker han och jo, jag också).

IMG_1472Och en lika stor puss som Juppe gav sina fans när jag plockade fram mobilen fick han själv efter avslutat pass på banan.

Juppe tar det där med att han ska checka av vad jag vill på allvar. Han är jätteduktig. Glömde spöet i kväll igen, så jag pekade mot sadelgjordsläget när jag ville att han skulle gå framåt. Det fattade han.

En fullkomlig maräng!

Dessutom satte vi två längder med ryggningar i raketfart. Som grädde på moset gjordes dessa längs medellinjen på banan, svårt! Och det blev faktiskt ganska rakt.

Supermule!

Vädrade själar

dagens promenix

Ah. Finns inget ljuvligare att knalla i skogen.

Tills hästen får stroke av att höra ett skott.

Där var det väldigt skönt att kunna stoppa Juppe från att springa runt i cirkel. Naturligtvis blir hästar rädda på det minst lämpliga stället på promenaden, det verkar vara en naturlag.

Stenmur med läbbiga hål på ena sidan och trång skog på andra. Inget manöverutrymme alls. Vi i princip stod på varandra när han ville sno runt.

Jag bad kompisen dra ned huvudet ungefär 150 gånger, till slut lugnade han ned sig och vi kunde gå vidare. Lite beröm när han sänkte huvudet och gick bredvid mig gjorde susen.

Man känner sig himla liten och pinnig när 400 kilo (plus) häst brallar runt.

Skott två var inte behagligt, skott tre som rullade fram gav inte mer än en ryckning genom Juppes päls.

Han är himla smart min häst och vill göra rätt. En godis eller två hjälper också till.

Bra dag, helt enkelt.

Juppe har fått en kapson

Inom islandshästvärlden är det vanligt att använda kapson, inte minst till unghästar.

Jag har aldrig använt en förrän Juppe fick en i går.

DSC_0087Vadfalls? Ska jag ha en snabel?

Juppes kaspon är från Fakur. Det här var ovant för både Juppe och mig. Jag tror nog att det ska bli lättare att ställa Juppe när trycket liksom kommer rakt från mulen. Tror det blir tydligare än när snöret dinglar under hakan på ett ganska löst sätt.

Vi testar helt enkelt.

DSC_0088

En kapson ska tydligen sitta ganska lågt. Juppes ska få några hål till. Vi härmade lektionen i dag på egen hand, jag märkte att lädret gett med sig lite så jag ska göra några hål till.

DSC_0089Tränar-Karin hjälper till med alla snoddar. Hon tycker det är smidigast att ha en tunn läderlina där fram, en longerlina.

DSC_0090

DSC_0091Min fantastiska häst var fantastisk i dag också, trots att vi inte hade stöd av Karin.

Fy för den ledes vad det är svårt att få till allt i rätt ordning. Typ uppmuntra Juppes inre bakben att lyfta lite extra genom att peta med spöet i skänkelläge – när benet är i luften.

Gluäk.

Juppe var bättre än mig. Jag hinner i alla fall inte vara rädd för att se Juppe knycka till av smärta när han går i fel läge (nej, det har aldrig hänt i skritt. Bara i trav på volt).

Jag har för mycket att tänka på för att ha hjärnkapacitet till mer än att gå på en volt. 🙂

Inte alla är stormförtjusta i kapsoner. Så här skriver Markus Ridakademi. Å andra sidan säljer han själv kapsoner. Här skriver han också hur de ska sitta.