20 bra minuter är bättre än inget

Kapson på i dag. Juppe gillar den inte. Han försöker slörpa i sig snöret som är fäst vid kapsonen. Demonstrativt.

Men väl på ridbanan var vi bra. Vi skrittade med schvung och gjorde svängar över bommarna som ligger utlagda.

Juppe touchar aldrig en bom, han har stenkoll. I dag tyckte han det var kul, då går det som en dans.

Övergångar till trav och en back med tryck i. Sedan fick det vara bra. Kompisarna fick mat och jag hade inte hjärta att missunna Juppe det (trots mat i stallet och snabb betstund).

dsc_0001

Hösthästar.

dsc_0005

dsc_0007

dsc_0014

Njutarhäst.

dsc_0017

Världens finaste lugg.

dsc_0019

Och en Frami som börjar bli riktigt bra på att posera. 🙂

Nu är den här – lerpansartiden

img_1787

img_1788

Så här såg han ut, den ”svarta” hästen Mackan när han hämtades ur hagen för onsdagens lektion.

På ett sätt var det ju himla skönt att det kom regn under två dagar. På ett annat – inte.

Lektionen handlade mycket om att inte låta varken hästar eller ryttare sakta av och slappa när det började bli jobbigt. Det är ju så lätt att göra det.

Vi töltade på. Jädrar vad vi töltade på. Både på ridbanan och på ovalen. Vi var faktiskt världsbäst.

Mackan låg på som ett ånglok för att få upp farten och slippa jobba så in i bängen. Det var svårt att hålla emot, jag hade svårt att hitta ett sätt som funkade helt enkelt. Svängde lite, gjorde förflyttningar medelst tyngd. Ibland lättade det, men ofta hade jag ett ton Mackan i händerna.

Något att jobba på helt enkelt.

Jag har träningsvärk grande. Klart Mackan också har det.

Annars? Gick jag faktiskt på krogen i går med kompis och mådde gott. I dag blir det en Juppedag däremot. Tog ledigt för att riktigt få fisa runt och ha det bra.

 

Svinsvårt med skritt uppsuttet

Det var inte lika lätt att få Juppe att slappna av när jag satt på hans rygg.

Tänk så förtvivlat lätt hans långa slanka ben hamnar i någon slags ballerinatripp. Jag glömde titta på klockan, men det känns som att vi kanske höll till på stubbåkern en knapp timme.

Jag var helt slut. Juppe var svettig och trött.

Vareviga minut fick jag tänka till hur jag skulle få Juppe att få med sig bakbenen/ställas/slappna av lite/sänka farten utan att tappa motorn.

Det gick sådär. Men vi var nöjda ändå. Jag var nöjd när Juppe frustade. Rom byggdes inte på en dag.

Jag hoppade av två gånger för att Juppe skulle få sträcka ordentligt på halsen och för att han skulle få vila mentalt.

Trodde vi skulle kunna tölta hem. Prutt heller. Juppe krullade ihop sig till en ostkrok som ville galoppera, eller passa eller göra kullerbyttor. Vad som helst bara inte lyssna på mig.

Styrde in på ovalen. Juppe var lika flamsig där. Fick i alla fall iväg honom i tölt två långsidor åt båda hållen, åt ena hållet kändes han som en överkörd boaorm. Åt det andra kändes det helt okej, då var han lite mer samarbetsvillig också.

Rom byggdes inte på en dag.

I stallet fick vi gosa med Barbies hund.

img_1764

Skeptisk men nyfiken Juppe.

Han smälte när han fick en vänlig slick på mulen.

img_1771

När voffelinan vände andra änden till fick han en smack av den yviga svansen över mulen.

Detta begrundades.

Juppe tittade fascinerad på den nu vilt viftande svansen.

img_1772

Jag har bestämt mig, sa Juppe. Jag vill ha en hund i julklapp.

En hund med en ful liten tunga i ena änden och en viftig svans i den andra.

img_1775

Det blir svårt Juppe, sa jag. Hundar kan inte bo i lösdrift.

img_1776

Du tänker sno den själv, sa Juppe.

Näej, sa jag. Det skulle jag aldrig göra (eller?). Och det funkar inte med katterna hemma.

img_1777

Då tänker jag ha dig som hund, sa Juppe.

Går bra det, sa jag.

Aktiv skritt och uppmärksamhet

img_1752

Stubb är bra har jag och Juppe kommit fram till. Då lyfter vi på fossingarna.

Jag hade ett extra långt grimskaft mellan mig och kompisen i dag. Helt i onödan, Juppe blir gärna som ett frimärke på mig. Måste konsultera Straightness-Karin om det där.

Annars? Wow.

Efter lite sedvanligt gruff, som att Juppe inte väntar in mig, tittar på annat, försöker äta – jag var som en iller med spöet, så släppte allt. Ett litet tapp-tapp på nosen eller bogen eller ett bakben som behövde bli lite rappare. Jag var överallt, som en hök.

Och tillslut, Juppe hade full koll på mig. Vi svävade fram (nåja) över stubben i fin harmoni. Juppe frustade och frustade och kände sig duktig, han var duktig!

Det tog en timme. Herreminje. Men sådant har jag tålamod med, tycker till och med att det är kul. I morgon tänkte jag försöka mig på det här uppsuttet.

Klart grabben fick äta ett ton maskrosblad och gräs.

Ingen blogglust

dsc_0051

Vi har tagit både små och längre promenader varje dag jag och kompisen. Underbara, härliga, ljuvligt varma september.

Sol på näsan varje dag.

Men det är inte kul att blogga just nu av lite olika orsaker. Bilderna blir krattiga. Blä. Det är inte ens lika kul att gå till stallet som vanligt.

Ska försöka boka en inspirationslektion med straightness, det behöver vi.

dsc_0054

Huldas matte tittade på mig och Juppe när vi brakade iväg i trav i dag, både på gropig traktorväg och på slät grusväg. Det går inte att se att Juppe är halt för en lekman. Skönt det.

Ska försöka variera lite mer tempon. Längtar faktiskt (lite) efter regn för då blir grusvägarna mjuka och då kan jag och Juppe cykla igen.

Juppe plockar ur minnet: skänkelvikning

Jag tror att markarbete är svårare än att rida. Sitter man på ryggen på en välutbildad häst så har man liksom lite koll på vad som händer. Jag har svårt att hinna med från backen.

Står man på backen och försöker berätta med hjälp av ett spö och uppmuntrande tillrop att pållen ska vinkla ut rumpan och endast rumpan i en sluta så är det svårt.

Äh. Det slutade med att jag ställde mig mellan staketet och Juppe och puttade ut hans rumpa (inte stylish). Då sa Juppe AHAAAAAAAA och så rusade han iväg i en skänkelvikning längs hela staketet.

AAAAAAaaaaaAAAAaaaaAAAa sa jag. Akta bogen! (När jag väl kom ifatt).

Vi gjorde det åt båda hållen. Trots allt.

Och så gick vi spänstigt och fint och krusedullade och gjorde små utflykter över bommar och häpp hade 40 minuter gått. Tänk.

Jag älskar min häst. Förklara det för någon som inte har ett djupt och innerligt förhållande till ett djur. Det går nog inte. Juppe är verkligen både min guldkant och min mindfullness-oas i tillvaron.

Inget är lätt, men det är alltid intressant. Tänk om man kunde tänka likadant om jobbet varje dag.

dsc_0011

Att få Juppe att förstå vad jag vill är det roligaste jag vet. Jag tror han tycker det är nästan lika kul att jobba med mig.

dsc_0008

Taggad Juppe som precis landat i hagen.

Det här tror jag är den sedvanliga kontrollen av om jag har godis kvar. Genom att vika upp läppen kopplar Juppe in Jaconbsons organ, en del av hästens rika doftvärld.

dsc_0006

Mackan håller sig alltid i närheten. Hälsar artigt och nipprar sedan vidare på det som finns att nippras på i hagen.

dsc_0010

Och så slappnar Juppe av. Jag brukar sitta på huk i hagen och ha en Juppe som sniffar i mitt hår och som står med sänkt huvud och bara är.

Så himla trevligt. Jag har bestämt mig för att jag aldrig har bråttom hos Juppe. Hur lång tid saker än tar så är det lagom lång tid. Det finns inga tider att passa.

Den bortskämda tiden efter att barnen flugit ur boet. Min tid är min.

En racer- och dressyrmacka

dsc_0026

Fanken vad svårt det är att få till en bra bild på Mackan. Nu börjar stallet bli väldans mörkt att fota i när det är dags för lektion 19.30.

Men visst är han fin, Kormakur?

Gjorde en kruledutt i pannluggen så att han skulle se bra i mörkret.

Vi värmde upp med Mackans och min favoritgren (andra uppvärmningen, pållarna var igångskrittade först förstås) Röda lyktan säger stopp.

Rrrr. . . som i röda lyktan betyder full fräs framåt – från en kortsida på ridbanan. Säger stopp ska betyda stopp när ridfröken Annica vänder sig om och tittar på alla hästhovar.

Stoppet gick sådär för mig och Mackan. Men det var inga problem att få full fart framåt :-)))))))

Och hur ska man kunna få stopp när man inte ens tänker det själv i huvudet. He, he.

Sedan tragglade vi på framdelsvändning och bakdelsvändning. Svårt, svårt, svårt och vi gjorde flera fina försök. Annica hotar med att det ska bli terminens tema, de ska sitta de förgrömskade vändningarna.

(Blä)

dsc_0031

Det blir något kungligt över en självmedveten Macka med bekymmersrynka ovanför ögonen.

Ikväll blev han beundrat av en mamma med dotter. Det trivdes han med. Och han har ju en helt fantastisk svart päls som liksom glittrar av sig självt.

dsc_0032

Brutal blixtbild för att visa glittret. Tyvärr ser ju pälsen inte svart ut längre då, utan mer brun. Det stämmer inte. Mackan är verkligen svartsvart.

Ikväll fick jag ladda ned en ficklampsapp till mobilen för att hitta ut till hagen. Jag har inte hunnit fatta att kvällarna är mörka nu. En ljum september har gjort mig bortskämd.

Nyponpassion

Trivsam kväll, noll krav. Promenix upp till Hallbo och tillbaks. Med stopp längs vägen.

Undrar om det är sant det där att nypon (är det c-vitaminet tro) är bra för hästens leder?

Min fina trinda korv fick äta gräs också förstås.

Hindrade det honom från att sucka lyckligt när höet serverades i hagen?

Icke.

dsc_0019

Titta, mat, sa Juppe. Det kurrar lite i magen så det passar bra.

dsc_0021

De borde lägga in lite fler tussar under natten.

dsc_0022

Fast människor är ju lite ynkliga. De ska tydligen ligga som pinnar på backen i åtta timmar för att vara pigga.

Och får de inte ligga som pinnar i åtta timmar kanske de inte orkar upp för att ge oss frukost.

Så vi skiter i extratussarna då. Vi njuter av dem vi får.

dsc_0024

En soft dag

Promenix på grusvägen upp mot Hallbo med Hulda o Co som sällskap, det är grejer det.

Kvällen hann bli sval och frisk och skön.

Hulda har ätförbud på promenaderna, jisses tänkte jag i mitt huvud. Undrar om Juppe tänker respektera ätförbud han också. Det gick fint (han fick beta en masse efter promenaden).

dsc_0003

Softish gäspade Juppe nöjt.

Vi glömmer inte att ta horsies va?

dsc_0004

dsc_0005

dsc_0008

Japp, vi är typ bäst, sa Juppe.

dsc_0009

Jag ska också ta horsies när jag blir stor, sa Bäbibarracuda näbbigt (och han tittar noga på hur vi gör).

En gnutta mer kontroll

Äsch, inte kunde jag och Juppe låta bli stubbåkern i dag. Juppe var en lite fnorkigare och mer nervös Juppe, han såg några oerhört mystiska bilar på andra sidan av åkern. Där hade de inget att göra ansåg han.

Suck.

Jag viktade honom åt olika håll, gjorde lite lagom med krulledutter. Viktade fram för trav och fick något hafsigt i stil med det.

Jag gav upp och hoppade av.

Vi gick för att stirra ut mot bilarna. Det vill säga, jag drog ned Juppes huvud för att visa honom att jag har kollen. Cirka 159 gånger gjorde jag det. Sedan var allt frid och fröjd.

Jag satt upp igen. Sedärja. Nu hade vi en hel härlig åker framför nosen. I dag tänkte jag inte att vi skulle dundra fram i 180, utan att vi kunde vara lite mer överens om farten.

Det gick sådär, men Juppe är vänlig nog att stanna när jag ber honom. Godis förstås.

Det var väldigt svårt att skritta på åkern. Tripp, tripp, tripp, snubbel. Åtta ben och en mule som pekade mot molnen.

Vi snirklade runt tills det värsta släppt, bad om stopp ett par gånger och varje gång såg liksom Juppe lite förvånad ut över att jag satt där och delade ut godis.

Vi tog lite kortare galoppsträckor.

Jag var tvungen att styra in på ovalen för att kolla om min kompis var styrbar där också. Det var han.

Vi skrittade och tog några raksträckor i tölt (kändes sådär, men det är ju så länge sedan). På långsidan bort sa jag okej till galopp. Hann bara tänka det innan Juppe slängt i växeln och vrrrrroooooomat iväg i hetsig vansinnesfart.

Det här blir intressant tänkte jag när kurvan närmade sig och jag hoooade. Inga problem. Juppe stannade.

Han är ju typ bäst.

Jag har inte känt något hack eller ryck av smärta varken i dag eller i går. Jag kan inte påstå att det varit ren fröjd, Juppe har varit spänd och går emot tygeln. Men det är en start. Och vi är väldigt överens om att galopp i tempo furioso är jädra kul.

Nu ska vi promenera som vanligt ett par dagar. Chilla lite. Köra lite straightness.

Rida har jag tänkt att jag kan göra en eller två gånger i veckan till att börja med. Vi har inte bråttom. Vi har det bra.

dsc_0001Nöjd hjältehäst.

dsc_0003

Inget gos i dag heller. Juppe hade bråttom till polarna i nedre hagen.

dsc_0004

Du kan gosa med mig, sa Mackan.

Godisar tycker jag är gosigt.

dsc_0006

Det blev inget av med godis. Pillade kamratligt i Mackans man istället. Beundrade hans kritvita strån som är insprängda lite här och var. Hans pappa ser tydligen likadan ut, kritvita strån bland allt det mörka. Fint. Dålig bild dock, leta i mitten av bilden . . .