På volt utan lina

img_2019

Nu slipper jag fundera över meningen med livet mer. Meningen med livet är att Juppe går runt mig på en så stor volt jag vill utan att han sitter fast i en lina och att jag kan tänka och titta på hans inre bakben och då försöker han sätta det under sin tyngdpunkt.

Så är det med det.

Att Juppe numera nästan inte kör över mig när jag går baklänges framför honom utan stannar väldans tätt inpå och mycket överentusiastiskt kör ut rumpan i en sluta är bara grädde på moset.

Vi ska öva mer på att han ska vänta på mig och fråga vad jag vill. Men det kommer.

Det är så skönt. Jag vet att det bara blir bättre och bättre när vi jobbar. Ah.

Och eftersom vi är ambitiösa och snälla båda två mår vi bra när allt vill sig.

I kväll tränade vi en halvtimme ungefär. Det blir svårt att hitta på saker att göra på banan till slut och jag vill att det ska vara en kul stund för Juppe.

Jag ska be Karin att föreslå ett gympapass för mig och Juppe, ganska tydligt uppdelat så att jag vet att vi kan vara i farten minst 40 minuter.

Frid.

Kul för alla med löshoppning

dsc_0018

Yay, vi blev ett stort gäng somdök upp till löshoppning av pållar på förmiddagen i stallet. Lägg märke till vacker rödhårig häst på bilden som tror att han inte ska få vara med.

Barbies matte och jag trodde lite slokörat att det bara skulle bli vi två, och kanske någon mer. Icke!

När man löshoppar är det kul för hästen att ha en kompis med. Vi teamade helt enkelt ihop oss efter hagtillhörighet. Två hästar att hantera samtidigt är rätt lagom.

Vi byggde två hinder med ungefär sju meters mellanrum. Flera av hästarna är nya på löshoppning, då är det definitivt roligare att hindren är låga och fullt görliga att ta sig an. Det fick bli en sockerbit som hinderstöd.

Längs långsidan med hindren gjorde vi en ”landningsbana” av hinderstöd och plastband.

På andra långsidan ställde vi upp ett kryss, också det med ett kortare infångningsrep av plast.

dsc_0020Fladdrande plastband! Vad ska det vara bra för, undrade Fengur.

dsc_0021Å, är jag med på bild? Ehe, det här är inga problem för en modig häst.

Ett par uppvärmningsvarv i skritt i tryggt sällskap med matte är inte så dumt. Banan är mycket att ta in en blåsig dag.

dsc_0022Vinka är en tuff tjej, men till och med hon blev lite fundersam första gången hon löshoppade. Nu var det dags för löshoppning två.

dsc_0026Yes, där här kan jag, sa Vinka kaxigt.

dsc_0028Nu kör vi!

dsc_0029Jihaaaa!

Nu när Vinka tyckte att hon hade koll på läget bockade och studsade hon av glädje. 🙂 Så kul att se.

dsc_0030Jag tror också att hästarna njuter av att få uppmärksamhet av en hel flock människor.

När hindren togs hördes en hel kör av duuuuuukkktiggg.

dsc_0032Tjohoooo!

Hellre kort och kul än långt och träligt. Vinka tyckte det var så kul att hon till slut fick lugna ned sig med att beta lite. Då blev det Fengurs tur. Han hade storögt tittat på från banans mitt.

dsc_0037Lite till! vrålade Vinka.

dsc_0040Bara lite till! Har precis fått upp farten!

dsc_0044Wow, sa publiken i valackflocken.

dsc_0048Fengur gjorde det jättebra. Superduktig.

dsc_0052Alla dessa ben och alla dessa pinnar! Det syns att hoppning är en utmaning för hästarna både när det gäller avståndsbedömning och manövrering av kroppen.

dsc_0053Alla hästar som var med tyckte det var kul.

Trots att det var ett helt gäng hästar som testade på banan gick det ändå fort. Det är ingen idé att nöta varv efter var på banan. Det ska vara kul och inget som avskräcker.

Höga hinder kan man nog testa när hästarna fått in hopptekniken bättre.

dsc_0062Barbie tog i för kung och fosterland. Himla fin fotoposition jag hade, eller hur?

Bah, bara plastband och staket överallt. Ville att Juppe skulle få beta lite för att kolla in läget. Blåst betyder dallriga nerver, jag vet det.

dsc_0069Nog syns det att det är skönt att ha en hästkompis med? Och visst ser man att det är skönt att vara fler människor som kan styra upp det hela med lagom drivning och uppmuntringspinnar.

dsc_0072Jag och älsklingsfisen Juppe gick banan några gånger, jag såg att han tyckte det var tråkigt. Han vill flyga fram.

Min kompis är så artig, så artig. Han höll sig bredvid mig. Jag travade för att det skulle bli lite kul för Juppe med.

Ett travsteg blev sådär riktigt illa, Juppe slängde till med huvudet för att kompensera. Det är hemskt att bli påmind om att min kompis är trasig.

Det gick bra över hindren, vi tog det i Juppes takt. Ville han gå så gick vi. Väl tillbaks i hagen drog han iväg i en galopp och vrålade till polarna att JAG har löshoppat! Det var ljuvligt att se.

När Mackan hoppade hade jag för fullt upp för att hinna fotografera själv. Tur att man har kompisar som gör det istället. Baldurs matte Michaela fotade:

14915140_10155021002476029_1068458382407012871_nMackan är så himla duktig på att hoppa! Frambenen är prydliga för det mesta och han tycker det är kul, det syns på hela lilla hästen.

Michaela fick en film på när Mackan bet Baldur i sidan strax före det här hindret. Han vill tydligen vara först också . . .

Så kul förmiddag! På 1,5 timme hade många hästar fått en upplevelse och lite motion och allt var framplockat och undanstädat inom den tiden.

Löshoppar tycker jag att man gör för att det är kul för alla och för att det är lösgörande och nyttigt för hästarnas ryggar.

Här kan du läsa mer om löshoppning. Gjört!

Fortsatt flow

img_2007

Så här såg vi ut i går kväll jag och Juppe.

Mycket självmedveten häst och mycket nöjd matte stirrar in i kameran.

Vet inte vad det är just nu, men jag njuter. Min hästsamvaro är bara ett enda flow.

Jag är trött som en soltorkad manet, orkade inte ens åka till stallet i kväll. Det är illa för att var mig. Orkar bara sitta i soffan och sippa vin och klappa katter, kakelugn och man.

Når nästan allt från där jag sitter.

Men vad gör det att jag ser ut och känner mig som en äppelskrott?

I går kunde jag och Juppe koncentrera oss på ridbanan trots sällskap som höll på med annat. Vi gick så fint, Juppe blir konstigt nog sur när jag ber honom backa när jag går bredvid, det är tydligen inte samma sak som att stå framför och be honom göra samma sak.

Men nu – nu! Grejen är: jag glömde spöt. Jag ställde mig framför min kompis i spåret och tänkte – ut med rumpan. Ge mig rumpan nu fining. OCH HAN GJORDE DET!

Alldeles för mycket och VROOOOMMMM ut med hela hästen så att säga. Men han gjorde det.

Och åt BÅDA HÅLLEN.

Inget ”nu fattar jag inte alls vad du vill” utan fjutt ut med rumpan från spåret.

Jag hade ju nöjd mig med en nätt sluta, men man kan inte få allt här i världen. Vi fick en underbar början på en ny kul och nyttig och gymnastiserande övning.

Halleluja.

Hoppas världens bästa och smartaste och vackraste häst har det bra med sina polare i sin hage.

(Han är inte med på den här bilden, men i alla fall)

img_1928

I kväll stämde allt för både mig och Mackan

dsc_0001

Jag är så lycklig. En ridlektion med fokus på medellinjerna blev magisk för mig och Mackan.

Att försöka skritta rakt utan stöd av staket eller stall just på medellinjen gjorde att både Mackan och jag fick in i oss själva.

När vi stannade framför Annicas granskande ögon så bad hon mig vrida om höger ben lite, lite. Foten pekade ut, så jag behövde vrida om låret och nedåt.

Gjorde så. Kände efter noga, noga hur jag satt i övrigt. Sittben, framvikt, bakvikt. Mjukt omslutande skänklar.

Vad gör Mackan då? Analyserar läget och flyttar sina bakben till perfekt jämhöjd. De stod lite ojämt efter halten.

Så var hela kvällen. Vi var ett team, vi var tillsammans hela lektionen igenom.

Så underbart härligt det är när det händer (inte så ofta för mig för jag ställer ofta till det genom att vara för stressad eller något annat). När jag hoppade av – på höger sida för det tvingade Annica oss till så kände jag fortfarande att Mackan ville vara med mig.

Det var spindeltrådar mellan oss, när jag föreslog att vi skulle börja gå behövde jag bara tänka det. Lovely. En kväll att leva länge på. Så här kan det vara.

dsc_0004

Jag fick till och med gosa lite med Mackan. I kväll var det tillåtet.

dsc_0009

Vad sjutton ska vi göra nästa onsdag? Då är det höstlov (ska det vara nödvändigt?).

dsc_0013

Sötmular.

Och Juppe mötte nådigt upp i hagen vid utsläppet och fick en godis så klart. Då fick jag sjasa bort stackars Mackan, jag vill faktiskt bestämma vilken häst jag ska gosa med.

Tänk om det gick att kombinera de där två vid promenader till exempel, så kul det skulle vara.

På lördag ska vi i alla fall fixa bana för löshoppning. Då tror jag att Juppe ska få promenera den (eller hur) och Mackan vet jag hoppar som en liten iller. Det är bara några dagar dit.

Jag? Hur gammal? Cirkagurka 12 bast och hänger i stallet. Har inte tid till annat eller utrymme i skallen heller.

rp-p-ob-21-372

Ett av mina favoritmuseer som jag aldrig varit fysiskt på är Riksmuseet i Amsterdam, Rijksmuseum.

De har digitaliserat stora delar av sin konstsamling och släppt den ”fri”. Alltså fri att ladda ned för allmänheten och fri att göra nya konstverk av. Varje år arrangeras en tävling i bästa bearbetning av konstverk.

Och – man kan samla sin egen favoritkonst i mappar. Gissa vad det är i min mapp? 🙂

Fantastisk skritt och räsergalopp

img_1970

Han är söt utanpå min Juppe, men lite ond innuti. He, he.

Näej, skojar bara.

Han är världens bästa Juppe så klart. I kväll hade vi sällis av Hulda o Co på ovalbanan och jag tror att båda pållarna verkligen uppskattade det.

När Juppe väl förstod att det är skritt som gäller så blev skritten verkligen så där underbar som den verkligen är. Lååååånga kliv och rytmiskt och lugnt och fint. Som meditation för både ryttare och häst.

Egentligen tänkte jag att det faktiskt är bra att bara skritta på ovalen någon gång emellanåt. Man måste ju inte ge järnet där. Man måste inte lära sig att ge järnet där.

Sedan trillade den lilla tanken bort.

Juppe var ju så mjuk och fin och sänkte huvudet när jag påminde och bad om det till och med när jag hade tygelkontakt. Då kan han ju få springa lite som belöning?

Visst?

Vi testade lite tölt. Kändes bra.

Frågade Hulda o Co om de ville hänga med på en galopp. Visst! Och galoppen längs en långsida blev jättefin och lugn och harmonisk och tog slut i god tid före kortsidans böj. Äppelbit blev det också.

Hm. Det var ju himla kul det där.

Hulda o Co sa att om vi ville ta lite galopp så kunde vi göra det. Då ställde de sig bara vid sidan om banan att tag.

Jo. Det ville vi nog.

Nu var Juppe vänd mot stallet, och kanske var det dumt. Galoppfattning från skritt var inga problem.

När Juppe hade fått upp lagom lokomotivfart närmade sig böjen väldigt fort, det var ett problem. Med nöd och näppe kunde vi ta den.

Nu fick inte Juppe sakta ned, vi töltade ett varv och jag stannade bortanför ingången. Juppe flåsade men såg samtidigt väldigt, väldigt, väldigt nöjd ut.

Jag känner som sagt inte att han vill bli av med mig. Jag känner en väldig massa energi och en Juppe som kanske helt enkelt glömt att jag bestämmer från ryggen.

Om jag blir rädd? Näej, faktiskt inte. Helt galet nog sitter jag och fånler (inte bra, tror Juppe känner det). Jag är ju samtidigt så himla glad att min pålle har livslust och spring i benen. Koll vill jag ha, det får vi öva på.

Bra kväll. Alla var nöjda. 🙂

En hemsk första dag på jobbet

Nejdå, nejdå. Inte jag eller Juppe. Men Abba hade det under helgen. Då flyttade hon från trygga avelsflocken till ridstona.

Det enda jag och Juppe orkade göra i kväll var att äta godis och borsta. Jag blev svettig, Juppe nöjd.

Så här hade Abba det första minuterna på nya jobbet:

dsc_0030Strutt, strutt, strutt. Och vart man än struttar blir det fel och alla tanter glor surt.

dsc_0031

dsc_0033Och så hamnar man helt fel och precis ALLA tanter tycker man är dum och tar sig ungdomliga friheter.

dsc_0034Jag skojade bara, jag skojade bara. Titta här, jag är bara ute på en höga-benlyft-joggingrunda.

dsc_0035MAMMMMAAAAA!

Jag är inte din mamma, frästa Annica och viftade bort fröken löken.

dsc_0036Duelling cameras.

dsc_0037Å. En snäll?

dsc_0038Tant Barbie: moahahahahahahaha.

dsc_0039Ihopsläpp kan ju se kaotiska ut, eller bara utföras med små gnissel och öronviftningar. Det som är så härligt med hästar uppvuxna i flock är att allt är sorterat och färdigt efter några dagar.

dsc_0041

Dåligt drag. Att hamna i ett hörn med högrangade Saga.

dsc_0043Då blir det motion.

dsc_0045Sunna hjälper till.

dsc_0046

dsc_0047Damerna kommer att bli slanka som sylfider om det ska joggas på det här sättet.

dsc_0048Alla dessa snabba beslut, all denna stress. Jag vill inte vara stor! Jag vill hem!

dsc_0049Om jag blundar försvinner allt. Då är jag hemma igen.

I dag hördes inte mycket pip och gnissel från ridstona. Kul att ha en ny häst att få spana på, en riktig sötmule är hon.

Vi byggde en bana för avspökning av hästar

Eller – vi och vi. Jag och Juppe gled med på en räkmacka i går (bloggar ifatt) när Barbie o co byggde.

Perfekt sysselsättning en blåsig dag. Också roligt att vara fler hästar på banan. Exempel på hur en hästträningsbana kan se ut hittar du här.

Och här hittar du mer om Pat och Linda Parelli som inspirerat Barbie o Co i tänket. Roligt. Alla sätt är bra tror jag. Och mycket av tänket går igen mellan olika skolor.

Bilderna får nästan tala för sig själv:

dsc_0003Värst av alltihop. Ölburkar i en plastpåse att släpa efter sig i ett grimskaft. Det gick till slut utan att Juppe ville tänja på stegen och springa ifrån det läbbiga.

dsc_0004Plättlätt sa Juppe. Blev lite orolig när han skulle stila och han började nippra på plastremsorna. Såg framför mig en Juppe dekorerad med plast i hög fart . . .

dsc_0005Jag är skeptisk, sa Barbie om gardinen.

dsc_0007Men jodå. Lite vänlig övertalning så gick det. Lägg märke till det eleganta bakbenet . . .

Det här ”hindret” skippade jag och Juppe. Vi har fobi för snören som inte går av. Man kan få det av bakben som dragits trasiga av eltråd.

dsc_0008Nu började människorna bli fundersamma. Tänker paraplyerna vända på sig i blåsten? Blir det för läbbigt? Vi går mot vinden.

dsc_0010Du har ju ett helt äppelträd i fickan, fick jag höra. He, he. Det är korrekt, sa Juppe beundrande och med lite trutig mule.

Duktiga hästar ska få ett helt äppelträd per träning.

dsc_0022Den som fick mest träning tror jag faktiskt är Fluga (skäcken). Hon gillar inte paraplyer.

Att hon faktiskt nådigt tagit emot en näve gräs från mig under ett paraply hade hon fullständigt glömt tydligen. Lägg märke till det oerhört skyddande elstängslet som brudarna ställt sig bakom. De har alltså en stor hage, avdelad på mitten av stängsel. Bakom avdelningen var det säkert . . .

Yret kände mest sympati med Fluga tror jag.

I dag då?

Pumpade cykeln så att den blev struttig och pigg igen och så gav vi oss iväg på regnmjuka grusvägen mot Hallbo, knappa fem kilometer alltså.

Hoppsan, det var ju ett tag sedan vi cyklade. Blåsigt var det i dag med. Lite nervigt men ändå bra.

Juppe vill så gärna galoppera, men glömde liksom att jag fladdrar med i ett snöre. När jag hojtar stannar han snällt, men gled in framför cykeln. Hå, hå, ja, ja.

Tur att vi är rädda om varandra både jag och Juppe. Med lite träning kom vi åt det också. Fattar att det är kul att springa, han orkar ju det nu. 🙂

Jag ska spinna spindeltrådar till Juppe

Det är ingen ordning på mig, eller i alla fall på blogglivet. I fredags kväll fick jag och Juppe en straightnesslektion igen av Karin Wåhlin.

Först ut var Hulda och Gunilla. Det är alltid intressant att titta på varandras lektioner, man lär sig hela tiden – också av att titta på andra.

Jag har också roligt när jag jämför Hulda / Gunilla och Juppe / Bettina. Det är så olika temperament i ekipagen. H / G har ett oändligt tålamod när det gäller att slipa detaljer, rörelser ska utföras perfekt. Det ska vara kvalitet i arbetet.

När det var dags för Juppe och mig började vi med en gemensam fika på ridbanan. Gunilla hade tagit med fikakorg med kaffe och smask. Erbjöd Juppe en bit äppelkaka. Han slukade biten – och spottade ut. Anklagande blick.

Jag kopplade loss Juppe när vi fikade. Vi trivs faktiskt bäst utan snören att trassla in oss i.

Får jag visa vad vi brukar göra? frågade jag Karin.

Jepp, klart jag fick. Jag och Juppe började med att skritta raskt. Vi fick beröm för fin skritt (och det vet jag att det blir när vi kliver på båda två i rask takt). Jag snirklade runt ridbanan lite, Juppe följde mig någorlunda. Vi travade och busade lite. Backade över en bom.

Är det här träning? frågade jag Karin.

Jag tänker att det bara är bus, att det inte bygger upp Juppes kropp (och att jag borde skärpa mig och jobba med snören och trassel och spö och koll överallt på Juppes kropp).

Men jo. Om jag ser till att Juppe jobbar rätt med kroppen behövs inga snören. I början är det bra för att inte Juppe ska lära sig att en utväg i ett nytt arbetsmoment är att helt sonika gå ifrån mig. Mer om det längre ned.

Karin visade hur jag ska ”spinna spindeltrådar” mot Juppes kropp. Fantastiskt nog funkade det.

Spindeltrådarna finns i mitt huvud och min kropp. Juppe vill ju vara med mig, och där har vi en väldig fördel. Han stannar hos mig och vill jobba, sedan förstår han inte alltid vad jag vill.

När jag ”tappar” Juppe (och han vänder rumpan till eller vänder sin uppmärksamhet till något annat) ska jag vänta in honom lite kort. Sedan kan det räcka att ta något steg fram och fästa en spindeltråd vid hans bakben, alltså bara en uppmärksamhet och be Juppe flytta bakbenet.

Vad händer då? Juppe hakar på mig igen mentalt.

Vad jobbade vi på?

Volter med koll på bakben, att han istället för att använda huvud och hals att balansera med träder under sig med bakbenen och tar upp tyngd där.

Jag måste lära mig att ge mindre hjälper. Det räcker med att höja en hand liiiiiite, inte börja vifta runt med pisken.

Juppe ska lära sig att lyssna på mig och inte ånga på. 

Vi började nosa på sluta. Då klev jag in framför Juppe, vänd mot honom. Jag får alltså backa, här får vi öva på att Juppe faktiskt frågar mig när han ska gå. Sedan ska jag använda spöet inte för att som jag gjort verkligen handfast försökte putta ut Juppes rumpa, utan använda den som ett fiskespö och tänka mig att jag slänger ut kroken mot Juppes motsatta bakben och drar det mot mig.

Det funkade en gång! Då funkar det igen. Det är jätteroligt!

Det här var tydligen en blandning av straightness och liberty. Jag har fått i läxa att youtuba upp grundövningar i liberty.

Juppe är bara bäst.

Karin sa att hon också vill ha en sån PONNY. Fnys. Det ska vi ta ur henne, men vi tar en sak i taget.

Tog jag en enda bild? Näej. Det är ju inte klokt. Måste dressera både fröken och kompisar bättre. Jag och Juppe vill alltid vara med på bild, så det så. Helst film så vi ser vad vi ska jobba med.

Måste skriva av mig direkt också, märker hur jag slirar bara ett par dagar efter. Vad var det vi gjorde mer egentligen? Måste fråga Gunilla.

Hur lär man känna en häst?

Oj, oj. Det har hänt saker varje kväll, har bara inte orkat/hunnit blogga – så nu trycker det på. 🙂 Jag börjar med Mackan.

Varje onsdag har jag förmånen att få rida lektion på Mackan. Nu kommer jag inte ihåg längre hur länge jag ridit honom. Vi har varit iväg på två kurser tillsammans.

Men – jag känner inte att vi är mer än bekanta. Förstår ni? Jag och Juppe är superkompisar och så väl kommer jag kanske aldrig att känna en annan häst.

Mackan och jag är mer som arbetskamrater som artigt konverserar under tydligt reglerad arbetstid.

Jag förstår att en stor faktor för att lära känna en häst är tid. Hur det än är så går min mesta tid åt till mitt hjärta Juppe.

img_1947

Onsdagar är dock bara Mackans dag. Det har jag bestämt. Jag åker till stallet MINST en timme före lektionens start. Ofta står det också en Macka bakom Juppe i hagen. Han hoppas på att få hänga med ut och är nöjd med att få göra det.

Frid och fröjd.

Jag dukar upp ett berg av hö till Mackan i stallet och tar mig tid att pyssla med honom. Han tolererar att bli borstad och fiffad med, men jag upplever inte att han njuter av det.

I onsdags borstade jag bort det värsta och satte mig helt enkelt bredvid honom och pratade lite.

Nja. Sådär poppis. Vad vill hon? När jag gullar med snäll röst tycker Mackan om det, det märks.

img_1953

Vad är problemet då?

Inget egentligen. Annat än att jag vill fördjupa relationen till Mackan. Hitta vad han tycker är riktigt kul och njuter av.

Det finns ju hundramiljoner människor som nöjer sig med att rida och tycker det är kul att upptäcka olika typer av hästar. Vilka knappar är det som funkar på den här och vad funkar absolut inte, typ.

Jag vill ha mer än det. När Juppe blev sjuk trodde jag ju inte att jag skulle vilja rida någon mer häst någonsin.

Nu har jag upptäckt att det är väldigt kul att rida Mackan, men att jag gärna vill lära känna honom mer.

Jag har också upptäckt att tanken på att rida ännu någon mer häst lockar lite.

Nu under tiden jag skriver (och tänker när jag formulerar mig) märker jag att det väl just är faktorn tid som är nyckeln till Mackan. Vi umgås ju i hagen när jag fotar grabbarna, han kommer gärna fram och vill bli klappad och frågar om vi inte ska gå ut ur hagen.

Så något har vi definitivt. Något som ju också är på Mackans villkor, han är väl ingen gullegullhäst kanske. Det är nog något som jag tar för givet, att alla hästar är som Juppe.

När jag borstar Juppe så märker jag att han verkligen njuuuuuter. Han vänder huvudet mot mig och LER.

Vad kul det vore om det gick att leka med Juppe och Mackan samtidigt på ridbanan. Juppe funkar bra att släppa lös, jag vet inte hur Mackan är där.

Mackan vill bestämma över Juppe och ger gärna honom något tjuvnyp (i alla fall i hagen). Får flirta med Karin som äger Mackan helt enkelt, vi kanske kan busa tillsammans med pållarna på banan någon kväll så är vi i alla fall två som kan styra upp om det blir för röjigt.

Har du något tips? Mat är kärlek har jag tänkt (alla funkar väl som jag gör).

Att rida ut är nog ett bra knep, det är bara så himla svårt att få till tidsmässigt.

img_1955

Trivsamma stallet, där det ofta finns mycket att titta på.

Barbackagalopp – vad ger ni mig för det!

img_1944

Så här ser en väldigt lyckad kväll ut. Ryttare vet att man blir väldans smutsig i rumpan av att sitta barbacka på en häst, hur välryktad den än är kryper det fram stöv ur pälsen. Brallorna borde vara helsvarta.

Juppe är inte ens en välryktad häst, han är ett mumintroll. Därför åker de där brallorna runt i tvättmaskinen nu.

Juppe och jag gick mot ovalbanan i skymningen. Kavade mig upp på hans rygg med hjälp av pall.

Vi har fått i läxa av Karin att öva på harmonisk och taktfast och fin och avslappnad skritt. Jag satt och verkligen försökte känna efter att jag satt rätt. Inte tippade för långt framåt, inte för långt bakåt.

Ingen som inte rider kan förstå att det är ett 120-procentsjobb att skritta en häst.

Förra gången sa också Karin när hon tittade på mig när jag satt på Juppe att skritt faktiskt är en rörelse mer i sidled (för ryttaren), alltså parallellt med mina höfter – mer än bak och fram. Jag sitter och juckar fram Juppe. Jodå, visst. Man ska hänga med i rörelsen, men jag har nog härmat det där man ser på islandshästtävlingar där det juckas hej vilt.

Nu försökte jag slappna av i nedre delen av kroppen och känna efter på riktigt. Vick-vick på höfterna blev det ju också då, inte bara juck-juck.

Moahahahahha, ni fattar eller hur? Ser att det ser helt galet ut i skrift det här.

Jag tror nämligen att jag sitter och motverkar hästens rörelser. Jag är för spänd. Där kan man lätt störa en häst som inte travat på länge. Juppe tar ju snällt travfattning, sedan ballar det ur.

När vi hade varit duktiga ganska länge började Juppe mulna. Han drog upp huvudet och trippade och nästan vibrerade som en jetmotor. Nu var det väl dags för att springa?

Hela gården var full av ridskoleelever och föräldrar och åskådare. Åker jag av är det någon som kommer att hitta den sorgliga högen tänkte jag. Juppe skulle stanna och beta – det vet jag.

Iväg alltså. Lugnt och fin galopp i början och snygg fattning och sedan – WROOOOOMMMM! Men han stannade hyfsat snällt före svängen på kortsidan. Vågar inte galoppera i en sväng än, måste ha mer koll känner jag.

Var det svårt att sitta kvar?

Nej! Inte alls lika svårt som i trav! Vi fick inte till trav mer än fläckvis. Korta sträckor.

I en galoppfattning knep jag åt med rumpan i någon slags försök att få Juppe att lugna sig, då slog han i passväxeln! Ahahahahaha, det gick fortare än galopp. Men det blev stopp på det med.

Vi var så nöjda, så nöjda när vi knallade iväg till stallet, min terapeut och jag.

En krattig dag på jobbet är trots allt bara en krattig dag på jobbet. Bäjeby-Annica sammanfattar läget bra tycker jag: men en galopp – det är livet.

img_1945

Efter terapisessionen.