Inte bara ryttare och matte utan människa också

Vi knogade på i dag med sluta. Lite övergångar fixade vi också. Maffig trav, både på mig och Juppe. Yep.

Men huvudet var inte riktigt med mig, det märktes på Juppe. Skönt med en häst som greppar läget, blir lite fundersam. Sådana dagar ska vi också ha, det rättar till sig. Jag vet det. Det är skönt att veta.

Som ryttare och matte är man ju inte bara ryttare och matte, man är till exempel också dotter till en mamma som gått in i en mycket tidig demens.

Ack ja, det livet, det livet. Det är alltid både och tycker jag. Glädje över ett perfekt och vackert och sprillans nytt barnbarn och på sätt och vis sorg över att aldrig kunna prata med sin mamma på det sätt man är van vid.

Och på sitt sätt märker Juppe vad som rör sig i mig. Det är vackert tycker jag. Och så sätter jag en liten guldstjärna på mig själv för att jag ändå fattar att jag och min sinnesstämning påverkar min fantastiska häst.

Här är det inte läge att ge honom skulden för att slutan inte blir perfekt, om någon hästägare nu skulle få för sig att något sådant är pållens fel.

Och mitt i alltihop är det alltid skönt att hänga i stallet. Göra vardagliga sysslor, borsta på sin häst och hänga med grabbarna i hagen:

Jag och Juppe börjar bli överens med kapsonen från Fakur. Jag fattar grejen med den, att den styr ställningen på Juppes huvud mycket mer än en grimma.

Juppes och min trognaste fanclub. Bäbibarracuda.

En så klok och fin liten häst. Inte alls bufflig och dum, bara nyfiken och vaken. Redo för att säga hej på ett schysst sätt.

Blixt i nyllet? Inga problem. Han vet att jag är snäll under min sura tantyta.

Snyggare bilder utan blixt.

Visst är han ljuvlig!

Nu får du väl för f-n ge dig! fräste Juppe.

HÄÄR är JAG.

Fast han orkade inte vara så sur över att jag gav Bäbibarracuda lite uppmärksamhet. I ligghallen låg sprillans ny och doftande härlig halm.

Det njöt alla av.

Nej. Jag håller på att svälta ihjäl, sa Juppe. Se, jag orkar inte ens hålla upp huvudet. Så försvagad är jag.

Titta inte på mig för då kanske jag trillar omkull.

Mäh, sa jag. Du spottade ju ut det fina nyårsäpplet jag kom med till dig. Då kan du väl inte vara så hungrig.

Det smakade mysko, sa Juppe. Säkert hårt besprutat. Sedan såg jag inte att du hade på dig plasthandskar när du hanterade min mat. Vintertid är magsjuketid.

Du ger mig bara en hård lakritsgodis till så låter vi udda vara jämt.

Sötnos, sa han till.

Den här grabben vet jag inte vad han heter. Han var lite nervös först när jag stod bredvid honom i ligghallen, men han står nyfiket kvar. Samma lika varje gång jag är i hagen, lite kul. Är det Axel kanske?

Och så var det dags för Ess att jobba. Vroooommmm hördes det till slut från nedre änden av hagen efter att matte ropat ett tag (hurra för enorma hagar!). Bossen Frami har fått en ny hangaround.

Båda grabbarna gav JÄRNET i galoppen. Jösses. Det var så jag flyttade mig lite diskret mot väggen av ligghallen. De gav allt.

Det syntes hur skönt det kändes för hästarna att få använda alla muskler till max utan att det står ett staket i vägen efter tio meter. Full kareta.

Varken jag eller kameran hängde med.

Sedär. En fin sista dag på året, tillbringad på bästa stället/stallet.

Tjohoooo – en liten snutt av samlad trav

Lektion i kväll igen. Så jädra kul. Vi är inne i ett Bettina-Juppe-flow.

Jag tror att både jag och Juppe har gjort plats för lite nya kunskaper. Polletterna har plats att trilla ned.

Dels börjar jag fatta det där med diagonaler och hur jag påverkar ett ytterben med en innertygel. (Wow!) Sedan får jag inte till det så långa stunder, men ändå. Och Juppe lyssnar på mig och har fin energi och glatt humör.

Han försöker och försöker och försöker tillsammans med mig.

Varje gång han gjort något riktigt extra tar han en sväng in till mitten och fröken Karin Wåhlin. Han vill ha beröm.

Såg du hur duktig jag var?!

Jag ser till och med härifrån där jag står hur duktig du är, svarade Karin.

Nu kan vi få till skritt-halt-back-trav. Ha, ha, haaaaaaa. Och för att förvirra både mig och Juppe, skritt-halt-tölt. Juppe är otroligt känslig för mitt kroppsspråk – det är jag med. Tänker jag fel eller faller bort så gör inte min kropp rätt. Då blir allt pannkaka.

Men tar jag ett rejält travsteg framåt och tänker TRAV så blir det så. Måste få till ett tölt-kommando också. Tölt till exempel, kan ju passa bra. Det är ändå stor skillnad mot trrrrraaaaavvvaaaaa.

Och en gång blev det till och med en snygg och fin samlad trav. Jisses, vilken kväll.

Jag var så till mig att jag glömde fota. Så jag kör bilder som mannenvännen tog efter kadriljen, jag tycker de visar hur vi jobbar ihop jag och Juppe. Och jag tycker de visar det där med kroppsspråket också.

Here we go. Håll i er. Jag kan tydligen inte välja bort särskilt många bilder, men ni är kanske vana vid det här laget:

Kompisen vill hänga med mig. När jag jagar bajs i hagen också (räddar min hushållskompost med hästbajs full med mikroorganismer).

Se sån stil vi har på tassarna. Impad av mina benlyft?

Och steglängden?

Läxa: öva på att styra upp det där med tyglar och kapson och spö. Snören och skit, kort sagt.

Fattar inte att jag tycker att det är så besvärligt. Mycket mer avspänt utan snören och skit. Juppe hakar ju på ändå, för att han vill.

Tokig tant som lägger ned mycket tid på sin fantastiska häst (inte ser han så jädra skadad ut i bogen?). Tur tanten har en snäll man som förstår det där med att det är viktigt att åka till stallet. Mannen har sina intressen, jag mina.

Hur det än är så går det ju sällan att göra ett stallbesök på under tre timmar. Fattar inte, men så är det.

Tvärnit!

?

Så skönt att det är mer än okej att ge en godis som uppmuntran i straightness training också. Det skulle jag ha gjort i alla fall, men bra att det anses okej – till och med som en nödvändighet.

Jag tycker lite synd om människor som inte vågar släppa garden och leka. Å andra sidan tycker väl sådana människor att jag är en jobbig typ som borde skärpa till mig.

Titta. På volt runt mig, utan snören och skit.

Och jag är så koncentrerad på min kropp att visa vägen rätt att jag ser ut som en flaxande pippi. Men Juppe lyssnar. Och ännu bättre. Han förstår.

Bäbibarracuda: jag älskar dom. Vilken underhållning!

Godis och beröm. Motivationsbränsle för en juppesnupp. Eller, ja, jag går ju också igång på ungefär detsamma.

Det handlar väl om att våga säga att – jösses, vad du är bra!

Någonstans där kan underverk ske. Och en tant vågar träna sin häst med permanent skada i bogen och både tanten och den skadade hästen glömmer bort att oroa sig för bogar och annat och bara gör.

Islandshästen mot strömmen

Jädrar i min låda vad det blåser i dag.

Jag och Juppe bestämde från stört att det räcker fint om jag kammar hans skägg väldigt noga.

Då har jag fått lyfta armen lite och fått motionera. Juppe hjälper till med att tugga hö och på så sätt spreta ut håren.

Win-win.

Mjmppfffjffsschmmm-bra matte, sa Juppe.

Va? sa jag.

Ibland är du en himla bra matte, sa Juppe med urtuggad mun.

Du har en himla fin färg på pälsen, sa jag.

Tack för vänligheten, replikerade Juppe. Jag förstår så väl att avsikten är god, men jag tycker inte att du behöver fälla kommentarer eller recensera mina kläder.

Jag blev så paff att jag satte mig ned.

Grabben har ju rätt. Det är ju den fina hästen – oavsett kläder – jag vill ge en komplimang.

Du har helt rätt Juppe, sa jag.

Äh, ta det inte så allvarligt, sa Juppe. Jag tror det är stämningen i samhället som vi lever i som smittat av sig på oss alla. Men man kan ju ta ett juppeandetag och tänka efter lite.

Det är ju inte grimman som gör hästen, så att säga.

Du är fin utan grimma också, sa jag. Speciellt med nykammat skägg.

Du är så snäll, suckade Juppe. Sedan får du se ut hur du vill. Du får till exempel ha ganska ont om skägg.

Du, tack för andra omgången hö, men nu tror jag att det nästan (men bara nästan) tar stopp i magen.

Ska vi se vad grabbarna har för sig i hagen?

Juppe försökte hetsa upp sig för en fladdrade presenningsbit vid en hästtransport. Det gick sådär. Han fick en godis när han gick fram och nosade på fladdret.

Fåntrattar! skrek Juppe.

Nåja, sa jag. Jag har ju sett att du är med och leker ibland minsann.

Sen kom Magnus med välfyllda lunchhöpåsar. Då stod Juppe så här, när alla andra sprang åt andra hållet. Mot maten.

Äsch, sa Juppe. Jag är väl islänning. Jag kan leva på ett granbarr i två veckor.

Här sa jag ingenting. Till exempel om två välfyllda höpåsar. Jag kan unna Juppe höpåsarna, jag tycker inte han ser så illa ut när det gäller bilringar för att vara en häst som inte går på hårt jobb.

Se hur de beter sig! sa Juppe.

Syns i morrn sa jag. Och då är det lektion!

På vägen ut var jag noga med att prata högt bakom Frami, ledarhästen, som stod och åt i allra första saftiga höhögen nära grinden. Inte hjälpte det.

Vinden tog tag i min kappa och smällde upp ridflärpen där bak. Whooooffff. Frami gjorde en dubbel piruett på stället och fick det att se väldigt naturligt ut att han 1,5 sekund senare stod och åt ur två kompisars höhög. Arbetslunch typ. Här står vi och pratar jobb.

”Ni har det så bra tillsammans”

Ah. Lektion med Karin Wåhlin igen. Yes.

Och alltid börjar det med samma fråga: vad har ni gjort då? Ja, vad har vi gjort? Gnetat med sluta, försökt få till den där bananen i Juppe och det är så himla svårt. Tröttnat på ridbanan, galopperat, promenerat och lekt. Och börjat om igen.

Eftersom jag tagit hem kapsonen för att putsa och sedan glömt ta med den fick det bli träns. Tyglarna satte vi i nosgrimman. Det blir ju nästan som en kapson.

Vi visade lite hur vi traskar på volt, det blev bättre när jag sträckte upp mig och gjorde halvhalter med kroppen.

Han är duktig på att lyssna på mig Juppesnupp. Sedan var det det där med sluta – och med bananen. Juppe blir lätt mer som en linjal, eller till och med böjd åt fel håll.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur människor i det här läget klarar att lista ut själva hur de ska gå vidare med träningen av sin häst. Jag behöver hjälp, så är det bara.

Eftersom vi hade tyglar som utrustning i dag så försökte jag hålla i innertygeln när jag gick baklänges snett framför Juppe, nästan framför.

När Juppe lyfter sitt yttre bakben ska jag krama i innertygeln. Inte peta med spö, eller fiska med det för att få med mig rumpan. Bara gå normalt (fast baklänges) och krama, krama, krama med tygeln när bakbenet diagonalt mot innertygeln är lyft i ett steg framåt.

Vad händer då?

Jo, Juppe flyttar som genom magi sin rumpa ut från spåret. Fantastiskt. Det räckte att jag tänkte sluta för att det skulle bli en.

Och – Juppe hade i alla fall fläckvis en korrekt ställning av huvudet. Han är på väg att bli en prydlig banan.

Jag som trodde att han kanske helt enkelt inte kunde bli en banan. Stackars bogen och så vidare, och så vidare.

Klart han kan bli en banan. Bara han fattar grejen. Bara han fattar vad jag vill och att jag fattar vad jag ska be honom om.

Lite fin trav på det som grädde på moset. Här är det svårt att be om samling utan att det blir tölt. Visserligen fin tölt men det är ju inte meningen. Något att öva på minsann. Övergångar.

Usch, vi ska öva på tyglar och snören och skit också. Vi måste få koll på det.

Nu är vi laddade och sugna igen jag och Juppe. Men hjälp över de där trösklarna behövs för både min kompis och för mig.

När jag försöker skaka loss hans nacke för att få rätt ställning slänger Juppe skamlöst och njutningsfyllt ut snoppen. Härligt med gos.

Jag kan röra mig tillsammans med Juppe utan att känna mig osäker ett enda dugg. Han har superkoll på mig och stannar när jag vill. Jag känner bara välvilja, och ibland blir vännen uttråkad. Men vem blir inte det?

”Vad bra ni har det tillsammans” sa Karin. Och ja, visst har vi det!

Bättre häst kan ingen ha.

Gosemosen efter träningspasset.

Vi gillar att bara hänga med varandra ett tag. De andra grabbarna var i nedre hagen, så vi fick vara i fred också.

När jag fått fota ett tag brukar Juppe kliva fram och klia både mig och kameran med läppen.

Han blir så härligt skrynklig runt ögonen och ser så snällögd ut när vi pratar i hagen.

Du, bländskyddet på objektivet håller på att trilla av, väste Juppe ur mungipan. En snygg häst har inget emot att bilden blir inramad, men det är ju tråkigt om jag ska få solreflexer på alla mina porträtt hädanefter.

Iiihhh, sa jag när jag såg en rejäl tuss med hår på backen.

Äh, bry dig inte om det, sa Juppe. Du ser ju att det bara är en obetydlig svarthårig häst som blivit av med lite spret. Ingen fara. För mig alltså.

God fortsättning med sol på nästippen

Så här ser en Buddha-Juppe ut som har bränt ur förgasaren.

Vi sket i ridbanan i dag. Vi sadlade på och kände lite på grusvägen. Grusvägen var fin. Det blev lite galopp, och lite till och så lite till.

Juppe hade gladeligen ställt upp på mer galopp men jag hoppade av och tänkte att lagom och bra är bäst.

Skönt att få brassa. Vi körde rumpa ut på gårdsplanen också. Gick finfint. Bäst av allt är att jag kan stanna Juppe och få honom att tänka. Ibland går rumpan åt fel håll, då är det okej att peta på bogen för att få stopp och börja om.

Japp. Japp. Fast lite fotosugen var jag ju allt. Buddha-Juppe stod ju bara där och myste.

Men Hulda, mohahahahahaha. Henne har jag inte lyckats få ett vettigt foto på.

Hjälp. Matte gick ut med hö till kompisarna och lämnade mig ensam med . . .  med hon där.

Egentligen är det Huldas fina stora ögon jag skulle vilja få fram. Det är bara så jädra svårt på en mörk häst.

Hästögon är så häftiga. Pupillen ser ju inte alls ut som på ett människoöga.

Hulda undrade vad jag ville egentligen, och slickade sig fundersamt runt munnen.

Jag tycker hon har så fint huvud Hulda.

Näej, en bild så här från sidan blev inte bra. För rotigt med alla streck i dörren och skylten där också.

?

Hulda undrade över varför hon skulle stå i dörröppningen. Och varför den ena människan visslade maniskt och den andra hoppade jämfota.

En ny variant av den här bilden tror jag på. En dag som inte är solig, så att dörröppningen blir mörkare.

Lite sött, men lite knäppt också på något vis.

I grabbhagen är det ingen som bryr sig om mig och min kamera längre.

Eller?

Blir det här bra, undrade Baldur hjälpsamt.

Eller föredrar du:

Eller lite mer från sidan?

Den enda som inte riktigt vill vara med på bild är sötmackan. Hans öron står alltid åt alla håll, eller bakåt. Han har för fullt upp med att fundera ut hur han ska skaka en godis ur mig tror jag, för att ha tid att sträcka upp sig för ett foto.

Med öron som missiler

Jag får skärpa till mig helt enkelt. I dag sadlade jag Juppe för långpromenaden tillsammans med Baldur o Co.

Ungefär en tredjedel av tvåtimmarspromenaden satt jag på hans rygg. Vi skrattade alla när jag satt upp. Juppes öron spetsades till glada spröt som bara pekade rakt fram och benen gick som trumpinnar.

Positiv är ett blekt ord i sammanhanget.

Juppe ville vara först. En galopp hade suttit fint (nej, nej, nej, inte i riktning hemåt).

Så härligt med sol på nästippen och sällskap.

Nästa gång ska jag sitta på hans rygg under halva sträckan. 🙂

Baldur och Juppe går så himla fint ihop. Båda är godmodiga hästar som kan vara nära varandra utan att någon blir sur. På hemväg hade de en tävling i powerwalk.

Om Juppe var sliten? Näej. Lite fuktig i pälsen vid ljumske och bog. Han var redo för varv två.

Inte ser de trötta ut de fina pållarna.

Bakom Juppes rumpa tittar Mackan fram.

Anklagande.

Och ljuvligt lerig.

Svårt att ta in att det är julafton i morgon.

Inte lätt att ta bilder på så kärleksfulla killar.

Det blir lätt för nära på något vis.

Sötnötar.

I dag åt Juppe morötter också. De hamnade i hans matskål i lagom stora ätbitar och då minsann dög det.

Nu kan Juppe fickparkera sig

Ikväll red jag lite och fickparkerade lite. Hulda blev inspirerad och lärde sig hon också. Hästar är så smarta djur!

Bilderna tog mannenvännen i söndags, men principen är densamma. Tänker att fickparkering är bra för många situationer.

Nu när Juppe har fattat vad jag vill och inte tycker att jag är läbbig som står på en pall blir han närmast lite irriterad när jag inte kravlar mig upp fort nog – han väntar ju på sin godisbelöning.

Det blir lite baxande fram och tillbaka. Och ena hållet är det fortfarande stört omöjligt i. Men han har fattat grejen, min vackra Juppe.

Och Bäbibarracuda tittade beundrande på oss. Han följde mannenvännen som en hund (bra jobbat bäbis, mannen blev lite förtjust).

Tror det är julafton varje gång vi pysslar med något i hagen. Bäbibarracuda är en smart liten grabb.

Bildbomb: Konsten att rida kadrilj med 13 islandshästar

I dag hade vi fin och traditionsenlig kadrilj på Bäjeby gård, med efterföljande skinkmacka och fika.

Om vi övat på kadriljen? Näej. Den var helt improviserad och jag tycker vi var fantastiskt imponerande (får man tycka så när man är med och rider?). 13 ekipage på banan och allt gick som smort!

Vad är det med det? kanske någon tänker. Men man ska komma ihåg att alla hästar inte gillar varandra, att alla ryttare ska se till att kadriljkompisen hänger med, och att man inte trycker upp sin häst i rumpan på den framför och skapar kaos. Vi kan det här med snälla ögon och hänsyn. Me like.

Det är tur att Mackans ägare Karin är inne på samma linje som jag: more is more. En pimpad häst ska synas.

Karins roliga dotter Malin var en smula skeptisk till julluvan jag köpt, som av en händels matchade den min hjälmluva perfekt.

13 hästar i julkadriljen betyder Bäjebyrekord! Coolt. Det visar också hur lekfulla och roliga alla vuxna kvinnor är i stallet. För kvinnor är det hela bunten. Nybörjarmännen (en sån grupp finns också) var inte med i uppvisningen.

Karin hade förberett med rosetter och röda band till svansen till både Frami och Mackan.

Rosett-artisten i arbete.

Det finns så mycket glädje, bejakad barnslighet och prestigelös uppmuntran i stallet. Varje gång jag åker till min häst och till stallet tankar jag energi. Jag är så tacksam för att jag har en häst, får låna ytterligare en häst och har det här intresset.

Tänk om alla arbetsplatser kunde vara så här? Tänk vilka storverk vi skulle utföra tillsammans. Och så kul vi skulle ha.

Det här är jag faktiskt himla stolt över. När jag nyss lärt känna Mackan stod han inte still när jag skulle sitta upp. Han kunde börja traska iväg och det kan bli väldigt farligt om man fastnar i stigbygeln och släpar efter.

Nu står han som ett ljus. Lite stolt över mig själv blir jag också. Jag ser att jag hjälper Mackan genom att avlasta min kroppsvikt genom händerna på sadeln när jag sitter upp.

Teamwork.

Ta daaaaa.

Jag tycker om att ha gott om tid på mig, hinna värma upp och känna av både pållens och mitt humör och dagsform.

Vem som fotar? Mannenvännen så klart. The one and only. Tur att jag träffat en man som är så rörlig och frigjord mellan öronen.  Han är kort sagt kul.

Uppvärmning.

More is more. Visst?

Klart för drabbning.

Vi hade inte övat in en hel kadrilj, men vi har övat på att rida kadrilj. Det är viktigt att den som rider på ytterspår sätter hög fart, och att den som är innerst saktar ned eller byter till lägre gångart. Det är viktigt att ge flyt till kadriljen och att få kompisarna att glänsa. Parkompisen är viktigast av alla att hålla koll på och jämna steg med.

Vid möte rakt över ridbanan, blixtlåsprincipen. Varannan alltså.

Dubbla led igen.

Det är ju så himla kul när allt stämmer! Hästarna håller med, det märks.

Vinka och Mackan blev parkompisar. Så kul, de är nämligen väldigt lika varandra utseendemässigt. Båda har en stor fin vit stjärn i pannan och är svarta.

Att vara en del av 13 ekipage som kan samsas och se snygga ut på en ridbanan är mäktigt.

Annica skrek ut order till oss som en general till häst.

Det är också kul att snappa och utföra ögonaböj.

Underbara Mackan brydde sig inte ett dyft om luvan som slängde i pannan. Han kråmade sig och visste att han var snygg.

Vi fick omgruppera för att ge bättre fotomöjligheter vid uppställningen. Kolla Baldurs man fylld av snöflingor . . .

Kolla gänget! Visst är det imponerande!

Vinka och Barbie.

Frami längst till vänster med alla sina fina rosetter.

Ridgruppskompisen Barbie igen.

Kadriljkompisen Vinka.

Fluga.

Saga med renhorn.

Frami.

Baldur.

Embla.

Och finaste Mackan.

Och en fluga igen. Eller har jag blandat ihop alla hästnamn nu igen?

Nöjda och glada var vi allihop i alla fall. Och trivsamt fika blev det. Med senap ovanpå skinkan – inte under. ^^

Konsten att fickparkera en häst

Det är ju rätt ljuvligt på eftermiddagarna, när ljuset är på väg bort. Nä, jag älskar ljus, men det är skönt och vilsamt med den där blå vinterskymningen – också.

Vi fick sällskap på ridbanan, jättebra. Bra på att öva att hålla uppmärksamheten på mig även om det händer saker runtomkring.

Jag var trött och utan inspiration, så är det ibland. Men – ett inlägg på facebook inspirerade i alla fall till att öva på fickparkering.

Jag ställde mig på en pall och försökte få Juppe att backa in rumpan parallellt med pallen för att jag helt enkelt lättare ska komma upp.

Svårt, svårt. Vi tragglade och Juppe klurade och klurade. Till slut gick det bra åt ena hållet, då fattade han att rumpan skulle in mot mig. Åt andra hållet gick det inte alls.

Men han försökte. Det är det som gills.

Då blev vi så inspirerade att vi gick in till stallet efter hjälm och träns!

Roligt, Juppe frustade så fort jag kom upp på hans rygg. Det gillar han tydligen. Vi tog lite skrittrundor, jag hoppade av. Och så körde vi om hela proceduren igen. Det går finfint att hoppa upp på Juppe nu.

Några omgångar av övning till så kan han nog åt andra hållet med. Finfis.

Vi var jättenöjda båda två.

Älskar min fåniga häst, som skulle göra vad som helst för en egen kamera.

På vägen ut klappade jag Patti (som jag har lite respekt för och som jag inte brytt mig så mycket om att närma mig). Han tittade intresserat på mig och blev nog lite inspirerad. Dags för en rullning för att fira:

En skön stund i stallet helt enkelt.

Lite pilligt ont i halsen och i öronen har jag, men jag tänker inte ställa upp på att bli sjuk före jul. Så det så.

Tappsko – rackarns

Juppe försökte smita från mig i hagen. Fast jag förstår honom, han hade precis landat framför en sagolikt smaskig hög med hö.

Jag försökte fota hästarna i skenet från en fantastisk fullmåne, det gick sådär. Tror jag måste köpa en ny kamera faktiskt, eller i alla fall nytt kamerahus.

Och i stallet upptäckte jag att Juppesnupp dragit av högra bakskon. Tjopp. Snopet.

Å andra sidan inte så underligt, utrustad med snösulor som han är, och så slaskigt det har varit.

Fullt ös i stallet var det i kväll, så mysigt.