Lyx-Juppe testar: Hrimnir tredelat bett

Det är klart en Juppe är värd ett nytt bett för en tusenlapp! En Juppe förväntar sig högsta kvalitet.

Säger tandis att gamla bettet är kasst, då köper matte ett nytt. Till exempel när matte är på Vintermästerskapen i Strömsholm och strosar i Karin Åbergs butik.

Yep. Det blev alltså det här:

Bett Hrimnir tredelat

Ni ser ju själva. Varje bett är röntgat för att upptäcka sprickor. Och så får man en snygg vikingaplutterutt på sidan av D-bettet. Precis som en vikingahäst vill ha det.

Kostade faktiskt inte ens en tusing. Bara 995.

Kände mig lagom intelligent när jag letade efter märkningen som skulle vara i vänstra nedre hörnet av bettet. Jag tycker det är så himla svårt att veta att bettet är fäst rätt vid huvudlaget.

Bra med märkningen.

Bra med en Juppe som är van vid en matte som lyser med ficklampa lite här och lite där, till exempel för att leta efter märken på bettet.

En Juppe är alltid lugn. Det är faktiskt det som är särskilt utmärkande för en Juppe. Lugnet i alla lägen, sa Juppe.

Hm. Man ser ju inte riktigt bettet, även om du är snygg ur den där vinkeln, sa jag.

En Juppe är som sagt alltid lugn, sa Juppe. Tålmodig, vänlig. Modigt möter Juppen alla faror, även om han inte har halsen som en giraff. Det får matten ha.

Där satt den! sa jag. Och så ser man att du har lite läppstift efter jobbet på ovalen också. Inte för mycket, utan lagom med skum. Precis som tandis sa att det skulle vara.

Men hur skönt är det med den där nosgrimman egentligen? Det ser knäppt ut att ha den över ringen på bettet. Jag kanske ska skita i den helt enkelt.

En Juppe är trygg i sin manlighet. En Juppe tycker att killar kan ha läppstift. Men nosgrimmor har juppar inga åsikter om.

Hurra för grupptryck och välkommen Doris!

Uj, uj. Halt i dag också. Och alla hästar var lite hispiga i stället. Och inte hade jag tagit mig iväg på långpromenad om det inte funnits andra hurtiga i stallet. Då hade Juppe och jag bara orkat tre varv på ovalen.

Nu orkade vi sisådär sju kilometer i tung blötsnö i skogen. Häpp. Helt slut i rutan om jag ska vara ärlig. Har kanske lite svårt med att gå lagom fort också. Jag och Juppe brukar anpassa farten efter hans långa slanka ben.

Nu finns det en ny rödhårig tjej att beundra på Bäjeby också. Doris har flyttat in.

En shettisdam med tio år på nacken, inkörd och lugn som en filbunke. Klart vi blev kära hela bunten.

Blir så glad för mattes skull också. Hon har längtat så efter en liten häst att få ta föl på och att få åka efter i vagn. Ska bli så roligt att följa ekipaget.

Grabbflocken stod och försökte vissla. Det gick sådär, men jag tror att Doris känner sig välkommen. Hon verkar inte alls stressad eller förvirrad över att vara på ett nytt ställe.

Juppe var lika slut i rutan han. Så fort jag släppte ut honom i hagen gick han till favvoträdet och parkerade sig. Trädstammen får tydligen vakta rumpan, då går det fint att sova.

Äckligt nöjd med att vi var så hurtiga.

Juppe testar: Waldhausen fällskrapa

NEJ!

Sa Juppe. Jag skiter i att du köpt en fällskrapa när du åkte på Vintermästerskapen UTAN MIG.

Prova själv, fräste han.

Möh, mäh, öh. Sa jag. Du gillar ju inte ens att åka transport. Eller rättare sagt, du går ju för fanken inte in frivilligt.

Hur ska du då kunna följa med till Strömsholm? Du hade ju förstås tagit publiken med storm, det är ju inte det, fortsatte jag inställsamt.

Vi trippade mot stallet på isig stallbacke. Jävla väder, sa vi i kör.

Härmas inte, sa Juppe och fällde öronen bakåt.

Titta vad fin, fjäskade jag. Med gelhandtag så att jag inte slinter. Köpte hos Karin Åberg som sålde på tävlingen i dag. Emmishopen har också (undrar om de inte är lite billigare, men å andra sidan slapp jag ju frakt).

Mer hö! sa Juppe.

Ska bli! sa jag.

Fällskrapan är av klassisk modell med djupa piggar som når ned i pälsen. Det behövs. Juppe har en annan skrapa, men den tar inte lika mycket hår.

Den här har en gles sida som inte luggas så mycket när pälsen är vinterlång, och en tätare som kanske blir bra när mer av pälsen släpper mer lättvindigt.

AAAAJJJJJJJ! Vrålade Juppe.

Det är ju bara 15 hårstrån pep jag till mitt försvar.

Suck. Det kanske blir lättare en annan dag. Längre fram.

Vi gick i alla fall ut på ridbanan och traskade över bommar. Juppe tar i fint. Men iväll krävde han godis, han blev inte glad för en gåva. Han skulle bara ha. Basta.

I morgon är en ny dag. Och ja, Juppe. Jag vet att jag inte umgåtts tillräckligt med dig den här veckan. Så blir det ibland.

Fruktansvärt svårjobbat

Juppe och jag stapplade ut på ridbanan. Vi blev oerhört besvikna när det var is överallt. Jättesvårt att gå ledigt och fint med schvung till och med för en pålle med broddar.

Tyvärr, tyvärr fick vi knoga på jättekort och återgå till mys och höätande i stallet.

Ett hårt slag så här på fredagskvällen. Vi som längtat efter ett hårt pass.

Nåja.

I morgon är en ny dag. Kanske åker jag till Vintermästerskapen i Strömsholm då, om orken och andan faller på.

Här tröstar jag Juppe med att en häst behåller sin kondition i sisådär 4-5 veckor innan den börjar tackla av. (Tänk den som kunde säga detsamma).

Obildbar och gnällkärring dessutom

Jag lägger ju en ofantlig del av min fritid på något som för det mesta ger mig enormt med energi, lust och glädje.

Klart en hamnar i en svacka ibland. Klart det blir trögt ibland.

Ibland verkar det där ibland dra ut lite på tiden. Så känns det för mig nu.

Jag känner mig f-imej helt obildbar. En lönnfet tant som tyvärr inte har någon talang för det där med ridning.

Fy.

Så stygg ska man inte vara mot sig själv.

Skäms. Och skäms ännu mer när jag tänker på hur gnällig jag var i kväll på kompislektion med Karin och Frami.

Stackars fröken Annica fick också lyssna på eländet förstås.

Sånt gör inte någon glad.

Jodå, det trillade minsann ned någon polett i jämmerträsket också, även om min kropp inte riktigt lyckades administrera ut det till Mackan.

En positiv grej (mer får ni inte, någon måtta får det vara):

Jag gör för mesiga halvhalter (alltså när det inte räcker med säte utan när tygeln också måste vara med). Ställ dig mittemot en kompig med lite skönt gung i knäna och bra stöd av magmusklerna.

Första omgången gjorde jag halvhalterna i bara händerna. Annica som lekte häst stirrade oförstående på mig.

Kopplade på magmusklerna, släppte ned axlarna, sög in armbågarna till kroppen och kraaamade till med tyglarna. Annica lystrade! Och jag såg att tygeln fick effekt på hennes kropp.

Sedan retade vi upp varann rejält genom att gå från lös och slafsig tygel till en halvhalt. Så jädra obehagligt! Det kom ett ryck från ingenstans. Jag skulle bocka, så det så.

Nu är det bara att streta på och hoppas att någon liten polett vill trilla ned på allvar, då blir allt roligare igen. Jag vet ju det. Få lite lön för mödan. Det är ju bara att träna som gäller.

Inte skogstokig – skogslycklig!

Det där med att ta en ledig fredag OCH en ledig måndag, det är lyx i kubik. Så härligt att kunna ta en promenad i dagsljus.

Sällis fick vi också av Dynur och Embla.

Enda nackdelen var väl det här.

Fast vad gör det om hundra år. Tvättmaskin har jag också.

Juppe och jag fick knata på rejält för att hänga med i Dynans och Emblas tempo. Vi hakade på Embla för en sväng i skogen också när Dynan gick på grusvägen till Hallbo.

Tror jag har varit en slädhund i ett tidigare liv. Blir glad och lycklig av att gå mig svettig och rödkindad.

Juppe tyckte också det var kul. Han gjorde små spontana travfattningar både här och där, när andan föll på typ.

Men tillbaks i hagen var det siesta.

Mackan, Mackan. Det här med lera och en fd svart häst.

Finns det något i hela världen som ser så luggslitet ut som en sovande islandshäst i en lerig hage? Med lite fällningstuffsig päls några förrymda halmstrån i manen. En liten luffare. Får lust att ta hem, duscha av och bädda ned i soffan.

Jag då? undrade Baldur.

Jo, du med.

Markarbete med oförklarligt sur matte

Ibland är det inte lätt att vara Juppe. Jag bara kände hur nerverna kryllade när vi skulle göra markarbete på ridbanan.

Lite brådis var det eftersom det var lunchpaus i en kurs som hölls på gården.

Juppe var svårstartad. Det blev liksom ingen sprutt. Jag blev grinig. Juppe blev grinig. Tänk att det smittar det där.

Jag viftade mer och mer vildsint med spöet och skämdes och skällde om vartannat. Till slut blev det i alla fall halt och back och trav ur backen och en trav med spänst och bakben involverade. Phu.

Vi släppte ned axlarna både jag och Juppe och chillade i stallet. Det blev ju en skön dag trots allt.

Spännande med kurs tyckte grabbarna. Hela gänget följde aktiviteterna på ridbanan noga.

Juppe tröttnade direkt på mig och hängde hellre med polarna än med surmatten.

Vilket rövargäng! Underbart för hästar att få leva så här i flock.

Man har väl en storsint häst. Juppe sa hejdå i alla fall. Det skulle ju kunna dyka upp en godis då också.

En morot smaskade han faktiskt i sig i dag som belöning när han levererade på ridbanan. Och några godispellets. Man bryter ju inte en vana bara sådär. ^^

Här tar hästtandläkaren bort vargtänderna

Vad är det här? En kalkstensgrotta i Penninerna?

Nix. Det är en hästmun som är fullständigt frisk och fin. Jämna fina tandrader, tandkött som är rosa och fint och utan skador.

Det är islandshästfröken Vinka som blir undersökt av veterinären Anna-Lena Hellqvist, Anna-Lena har specialiserat sig på hästtandvård även om hon förstås utför andra veterinärundersökningar av häst.

Munstege på. Vinka brydde sig inte nämnvärt om undersökningen, hon har fått lite lugnande medel i en spruta.

Som ni ser sitter det också en lampa på stegen. Innan undersökningen gjordes (som gick snabbt eftersom Vinkas mun var fin) så sköljdes tänderna rena med vatten.

Vi var ett gäng i stallet som ville ha våra hästar undersökta. Det blir ju lite billigare när det är fler som delar på milkostnader. Det är också skönt att ha sällskap av varandra och kunna hjälpa varandra med att värma vatten och hålla sköljvattenshink.

Under tiden Vinka och Barbie undersöktes fick Juppe stå och mumsa på hö. Hästen får inte äta på ett par timmar efter sedering, så det är bra om magen är full. Snart var det Barbies tur:

Anna-Lena fick många frågor av Barbies matte och av mig. Så skönt att brassa iväg alla funderingar man har och få bra och snälla och utförligt förklarande svar.

Bara det är värt pengen.

Barbies matte hade beställt borttagning av en vargtand, men det blev två. Hon och veterinären möttes av en annan syn när munstegen höll upp Barbies mun.

Sår och tänder som slitits snett eftersom hästen försvarat sig när bettet legat på vargtänderna. Barbie har helt enkelt bitit tag om bettet istället för att låta det ligga på lanerna (eftersom vargtänderna tog emot).

Klart man blir ledsen som matte, klart man får dåligt samvete och tänker att de där tänderna borde ha tagits bort för många år sedan.

Men hur ska man veta allt?

Ser du vargtanden? Det är den lilla, lilla tanden som syns högst upp i tandraden. Närmast gommen. Jag trodde vargtänder var stora, men det är de inte. Barbies vargtänder var stora som mina lillfingernaglar och jag har inte stora händer.

Här hittar du en bra teckning över tänderna i hästens överkäke.

Anna-Lena tröstade igen. Bara för tio år sedan var rådet att vargtänder bara skulle tas bort om de orsakade besvär. I dag svarar Anna-Lena att vargtänder ska tas bort på unghästen – alltid, just för att de inte ska ställa till med skador.

När unghästen släpper sina mjölktänder händer det att vargtanden lossnar den med. Det är skönast för alla. När det inte händer måste hästen få hjälp att ta bort tanden.

Juppe mumsade vidare i godan ro i en annan del av stallet. Ovetande om munstegar och sprutor.

Här är den ena av vargtänderna. Liten och pyttig, eller hur? Det är heller inte alla hästar som får vargtänder, tror det är ungefär som våra visdomständer.

Veterinären använde en tandhävel (ser ut som en blandning mellan en mejsel och en pytteliten svagt böjd kofot) för att skära bort ligamenten runt tanden. Det går inte att dra ut en tand bara med en tång.

Barbie fick också lokalbedövning för att inte känna av ingreppet.

Tandhäveln i arbete.

Allt gick väldigt snabbt. Barbie fick också några tandkanter slipade med en fin liten elektrisk borr. Ann-Lena vill ta så lite av hästens tänder som möjligt.

Fingret pekar in mot en av de tänder i underkäken som Barbie använt för att hålla fast bettet och som nu är snedsliten.

Nackdelen med att vänta med att ta bort vargtanden är att den kan ställa till med bettskador som den här. Risken är nu att Barbie befäst ett dumt beteende och fortsätter bita fast sitt bett.

Nu ska hon och matte gå promenader i två veckor, hon får ridas bettlöst men kloka matte tänker passa på att jobba från backen.

All respekt för en matte som tar tag i problem när man får fakta serverade. Dåligt samvete är bara dumt att få, bättre att jobba vidare mot nya mål.

Juppe då? Han hade fina gaddar och fin gom.

Men. Ständigt detta men. Jag måste köpa nytt bett (wohoooo – shoppa!).

Veterinären tittade på Juppe när han betslade sig själv och smälte som en smörklick. Men, hon gillar inte mittdelen på hans tredelade bett som är av koppar eftersom koppar är giftigt. Nackdel två med det här betsel är de runda delarna som fäster till kopparmitten, de pekar upp mot gommen när tungan lyfter betslet.

När något trycks mot gommen säger en reflex hos hästen att nu har jag en lagom portion gräs i munnen som ska malas runt och sedan sväljas. Den reflexen kan ingen rå på. Därav Juppe joxande med bettet kanske?

Koppardelen är ju också tuggad på, det syns mycket tydligt. När det blivit vassa delar har jag tagit en nagelfil och slipat bort kanterna.

Naturligtvis borde jag ha tänkt ett varv till och bytt bett istället.

Det är som sagt lätt att vara efterklok.

Veterinären gillade vinkas eggbett. Ett eggbett har fasta ringar som är D-formade. Det är snällt mot hästens mungipor och gör att bettet inte slinker fram och tillbaks i munnen.

Juppe fick prova Vinkas bett och det låt perfekt i hans mun. Nu är det bara att kolla storlek och märke (om det står) och ge sig ut på jakt.

Innan jag hittat ett nytt bett kan Juppe använda ett gummibett som jag köpt tidigare. Tur man är shoppinggalen. Så mycket rids han ju inte heller.

En spännande dag för alla.

När Juppe nyktrat till gick vi ut till hagen. Där var det dags för siesta.

Jo, ännu en liten chock fick vi.

Juppes favoritgodis i pelletsform är en mardröm för tänderna. Jag såg hur det satte sig som cement i hans tänder. Trots att veterinären sköljde och sköljde och petade med instrument ville det inte släppa.

Hu. Jag måste bli mer sparsam med det. Juppe får lära sig gilla morotsslantar och äpplen helt enkelt. Naturliga godsaker beter sig inte så.

Mycket nyttigt att få se med egna ögon.

Veterinären Anna-Lena gillar inte ens foder i pelletsform. Juppe får ju också proteinpellets (fast det tänker jag inte sluta med).

Hästars tandborstning är ju att äta grovfoder, alltså hö och hösilage. Och gräs när den årstiden kommer. Det är det deras tänder är gjorda för.

Juppe fick ingen avskedsgodis. Han lunkade raskt bort till chefen, kusin Frami och ställde sig rumpa mot rumpa med honom. Det kändes tryggt, det såg jag.

Ikväll var det Mackans tur

Det här lilla lakritstrollet var så sött när jag kom till hagen i dag. Han har liksom gett upp hoppet om att jag ska hämta honom tror jag. Förra onsdagen var jag ju sjuk, så då red vi inte lektion.

När jag stått och klappat Juppe och fortsatt ropa på Mackan vågade han tro det var sant, han kom som skjuten ur en kanon ur vindskyddet. Rolig kille.

Och vi hade kul. Vi hade töltövningar av samma sort som jag och Juppe testade i går. Tölta på fyrkantig åtta, ha koll på tempo och svängar. Start, stopp. Lösgjordhet.

Och så skutt ut på ovalen för att köra låtsastävling. Så roligt. Härligt att känna en taggad Mackan också.

Nu är nästa grej för mig att kunna känna när Mackan går i fin tölt, för det känner jag faktiskt inte. Eller vågar inte lita på. Det där omdömet om att Mackan slår över i passtakt i ökad tölt som jag fick på skojtävlingen på Järnvägens spökar i mitt huvud.

Jag förstår nog att det handlar om att varken jag eller Mackan hade varken bakben eller huvud med oss när det äntligen var dags för oss att rida på skojtävlingen i Skultuna. Men det har fastnat.

Inte antydan till passtakt i ökade tölten i kväll lovade Annica. Men så var bakbenen med också. Han höjde sig som en liten racerbåt mackeluren. 🙂