Jag tror vi har det – slutor i båda varven

Jadå. Trött som en gnu. Inte mycket ork, men orka släpa sig ut på ridbanan för att öva på någon liten grej – det orkar vi.

Juppe gjorde sitt bästa för att bli upprörd över att han hörde röster i stallet. Stön. När vi diskuterat rimligheten i det så släppte det.

Han fick till finfina slutor i båda varven! Och jag som hade glömt spöet också. Ha! Vi som var så bäst gick in i stallet och mumsade på hö igen.

Min mildögda kompis.

Men spränga en sten bakom rumpan är okej

Gluäk. Ofattbart trött efter bara två kvällars jobb. Kvällar är inte min starkaste gren. Är en morgonpigg tant så är en. Å andra sidan hinner jag ju till stallet före jobbet.

Igår jobbade vi från backen lite lagom. Juppe är pälsfällningstrött och jag med. Och jag vill absolut inte rida mer än varannan dag. Nu ska vi ta det piano så att vi inte får några bakslag.

Vi börjar riktigt få grepp om slutorna – tror jag. Måste boka lektion och få det bekräftat.

I dag fick vi sällis av Hulda o Co på promenadvägen bakom stallet. Bra med sällis när Juppe tycker det är lite läskigt att jag sitter på hans rygg istället för att gå framför och äta upp troll.

Lite svajigt känns det i tölten, men jag tänker att vi måste våga lite också. Annars vet vi inte var gränserna går för vad Juppe kan och inte kan.

Lite bekväm har han blivit min häst. Sitta där på ryggen och ställa krav och ha mig. Å andra sidan, när solen skiner och alla våra nerver är under kontroll har vi himla roligt och då vill Juppe att det ska gå fort framåt.

Inte mig emot. Men gråmulna, blåsiga dagar ska vi sträva på. Bygga muskler, träffa troll, bli kompisar även när jag sitter på ryggen. Fina grejer.

Just det. Spränga sten var det. I går sprängde en bonde en stor sten som låg på en åker. Boooooommmm, sa det dovt när vi stod ute och pysslade i ordning oss. Inga stora saker sa Juppe och fortsatte äta.

One rein stop – världens bästa grej

Jag jobbar kväll, då kliver man in på jobbet klockan 14 och släpps ut 23.

Fördel – en hinner ta en runda på sin häst i solskenet.

Förmiddagen var ganska sval, både jag och Juppe trivdes i våra vinterkappor. Juppe var en blandning mellan lugn och frust och lite nerviga hopp på grund av blåsten. Större delen av promenaden gick faktiskt jättebra. Det var någonstans i skogen det blev jätteläbbigt.

Jag klandrar inte Juppe. Han gör grejer jag inte hör. Och ibland ser han spöken som jag inte ser. Men det är inte okej att springa.

Det är länge sedan jag fick göra one rein stop på Juppe. På den här promenaden fick vi öva mycket på det.

Juppe tar entygeltaget jättebra, jag tror till och med att han trivs. Han springer några varv som en makaron och slipper få mungipor som en beagle. Till slut stannar han självmant och ser lite filosofisk ut. Då går det att prata.

Ack ja.

Men det är också ett bra tag sedan jag och Juppe var ute på äventyr ensamma, där jag sitter på ryggen. Det är inte alla hästar som klarar det. Det gör vi och det kommer att bli bättre med mer övning. Fin start på veckan helt enkelt.

Och tänk bara att kunna stå utomhus och solen och borsta och äta hö.

Kvalmigt vårväder för hårfager islandshäst

Tog med bollen ut till ridbanan för att jag tänkte att min ståtliga häst ville lira lite.

Jag kickade bollen och den fooooooor ivääääääg.

Juppe tittade nollställt på bollen.

Han gick snällt några varv, gjorde riktigt fina försök till slutor.

Men näej. Juppe var inte på humör.

Det är okej tänkte jag då. Man måste inte vara på humör jämt. Vi går ut i hagen och bara chillar lite.

Det är så varmt, pustade Juppe.

Vänta, jag glömde vad jag skulle gnälla på.

Du, är det inte hemskt varmt och kvavt. Kvalmigt rentav?

Ge mig lite vind! sa Juppe.

Det blåser ju halv orkan, sa jag.

På Island är det här bara som en liten fis, sa Juppe.

(Hur nu en häst som är född i Sverige kan veta det. Okej, okej, mamma är islandsfödd, men ändå).

Jag KVÄVS. Eller börjar yra. Jag känner mig yr! sa Juppe.

Har jag benen upp? Eller jag menar öronen såklart. Öronen uppåt?

Titta, jag har frossbrytningar!

Okej. Vi irrar in i skogen. Bra idé, sa Juppe.

Jag orkar inte. Varje steg tar emot.

Du tycker inte att du överdriver lite Juppe? Bara lite?

Det är väl ändå svalt på natten? Och så borstar ju jag så jag får aparmar varje dag. Det lossar ju ändå massor av hårstrån.

En Juppe överdriver aldrig. Du har det bra du, som är slät och skär och kan ta på dig kläder.

Kompisarna ser ju rätt pigga ut i alla fall, sa jag till Juppe. De tycker visst det är spännande med mattebesök i hagen.

Stick, sa Juppe. Jag har värmeslag och det smittar.

Nu går vi.

Du vad var det du hade med istället för mina underbara lakritsgodisar?

Havreknäcke heter det. Det äter jag till frukost varje dag.

Du. Gör inte om det.

Älskade hästar får lakritsgodisar. Andra får havreknäcke.

Capisce?

Var får du allt ifrån, sa jag. Hur kan en häst som står i en hage härma maffiaboss-italienska?

Där fick du något att fundera på hela vägen till hästbutiken, sa Juppe.

 

Latmaskar? Alls icke

Jag har bara inte haft så stor lust att blogga. Men – jag och Juppe har tagit första ridturen i skymningsljus. Nu funkar det faktiskt med nöd och näppe efter jobbet.

Juppe blir lätt spänd när vi rider ut ensamma, så jag kräver inte så mycket mer än att han ska sänka sitt huvud även när jag sitter på. Vill inte ha någon högre fart när han är en linjal.

Lektionen i onsdags med Mackan var sådär (inte hans fel). Jag hade totalt missat att det skulle regna. Inte så lätt att fatta trav och dessutom hoppa över hinder när man har en grinig isglass på ryggen.

Och så här hade jag och Juppe det i går kväll:

Juppe fick en lååååång och härlig helkroppsborstning. Tror det sitter extra fint nu när alla håren ska av.

Frid och harmoni.

Undrar om man kan lära en häst att blinka bara med ena ögat. Om svaret är ja gör nog Juppe en flirtblink bättre än jag.

Vi tog snabelutrustning på för jag känner att det är dags att påminna Juppe om att använda sin kropp rätt. Han halkar lätt in i gamla mönster när jag sitter upp.

Gosmulen var så duktig! Han kopplade på bakbenen och baske mig om vi inte börjar få lite kläm på det där med tomatform (samling) och sluta (där rumpan ska puta).

Någon hade lämnat en hög lucernhack i foderrännan. Smaskens hälsar Juppe. Perfekt fredagkväll alltså.

Markarbete på fläckvis lömsk stallplan

Jomen. Ibland är jag fiffilurig.

Borstade och pratade med Juppe både länge och väl, sedan var det kapson på och ut på en skymningsmörk stallplan.

Skitbra, tänkte jag.

Lite bilar som kommer och åker, läbbiga soptunnor, spöket i Annicas och Magnus häck, trollet som bor vid knuten på ladan.

Nu gör vi läxan i markarbete.

Jag tänker att det är bra att Juppe lär sig att lyssna på mig och arbeta istället för att titta på spöken. Det gick riktigt bra, han blev riktigt, riktigt grinig när det var dags för en sluta längs med lagårdsväggen. En traktor i rumpan och dessutom en rad soptunnor som stod och hånlog.

Juppe ville inte. Men han tog i, han böjde ihop sig till en snygg tomat och tog i under lite bläng och fnys. Tadaaaa, där satt den! Då slutade vi och gick tillbaks till stallmyset. Tror jag har lite lätt för att ge efter och tycka synd om Juppe, men inte ikväll.

Spöket som gömmer sig vid lagårdsknuten?

Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Juppe fick vara sur i dag – han gick lektion i går!

Fredagskvällen började med en besvikelse för Karin. Frami hade dragit av sig en sko i leran. Vi som skulle rida kompislektion på Frami respektive Mackan.

Men – då stod ju redan Juppe i en lånad box och såg ut att ha det lyxigt med privat hösilage i en rejäl tuss. Snabba beslut. Ut med Frami i hagen och ut med Juppe på skötselplats istället.

Det där tidigare spontaninhoppet med Juppe på en lektion gav mod. Häpp.

Jädrar så kul det var. Vi töltade på åttor och travade och gjorde galoppfattningar. Naturligtvis med rejäla skrittpauser när Juppe behövde, perfekt med kompislektion där. Då fick Mackan slita lite extra . . .

När jag väl blev lösgjord i huvudet så att det kunde sprida sig i kroppen så hade vi roligt! Det märks inte på Juppe att han har en skada. Flåset är inte det bästa, speciellt inte på ett tungt underlag. Men han orkade! Han hade K-U-L!

I dag ville jag ta det lugnt helt enkelt. Promenera och låta honom mjuka upp eventuell och högst trolig träningsvärk.

Vi fick fint sällskap! Shettisdamen Doris ägnade varken Juppe eller Fengur någon större uppmärksamhet. Å andra sidan gjorde inte grabbarna någon stor affär av att Doris var med heller.

Juppe har ju till och med haft en shettis som handhäst, det bodde ju en liten kille i hans förra stall. Eller bor rättare sagt.

Juppe var rent ut sagt trulig. Gick som en snigel. Doris körde med lätthet om.

Men vad gör det när man jobbat som ett lokomotiv dagen innan. Och inte såg han trasig ut heller. Träningsvärk och vackra röda hår som lossar kan väl göra alla lite buttra.

Sol som gluttade mellan moln och fågelkvitter. Fina grejer.

Foto: Maria Miller

Fengur tyckte det var spännande med sällskap och gick och hummade åt både Doris och Juppe för att verkligen kolla att de var med. Perfekt turledare.

Fin dag helt enkelt. Och massor med lossade röda hårstrån, mycket trivsamt för en borstande matte.

Vi behövde de där knappa fem kilometrarna båda två. Juppe var trött när han kom ut till hagen, kompisarna höll siesta.

Så här fin var han när jag hämtade 🙂

Tystnad – tagning, vrålade Baldur när han såg kameran. Men Ess stegrade bara en gång, sedan var han färdigt tyckte han.

Favvo-Dynan är alltid en försynt gentleman. Tassar artigt efter till grinden.

Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Juppe testar: visualise sportswear på matte

Hoppade på lektion för Karin Wåhlin i dag, bra att känna pressen när resten av straightness-gänget i stallet övar och är duktiga.

Tur hade jag. Karin ville testa en kollektion med ridkläder på någon som inte är rädd för att vara med på bild 🙂 Självklart gjorde jag och Juppe honnör och ställde upp.

Visualise sportswear heter kollektionen. Finns på fejan också. Fanns det en svensk återförsäljare? Har glömt. Återkommer.

Tur att det blev delvis uppsutten lektion i dag, jag är verkligen inte i form. Mer som en sladdrig ballong om jag ska vara ärlig.

Såhär kanske det ser ut som en ganska vanlig jacka. Men icke. Kolla in de smart placerade revärerna som löper både längs armar, över axlarna på både fram och baksidan och som markerar linjen för ryggraden. Även det både på fram och baksida.

Vitsen? Ja ni ser själva. Det går inte att prata sig ur en sned sits. Linjerna talar ett mycket tydligt språk. Vore jag ridfröken skulle jag tvinga på varenda elev den här. Tur att jag inte är ridfröken.

Den älskade fickparkeringsbara hästen och jag gjorde också premiärtur med bettlös ridning. Kapson på helt enkelt. Har inte ens vett att vara rädd. Jag känner mig så trygg med Juppe.

Jag älskar varje rött hårstrå på hans kropp. Han ställer upp på det mesta. Även om det passar honom bra att bli lite rädd för prylar ibland.

Jag är väldigt svankryggig och skulle försöka få svanken att flyta ut. Ack ja.

Jävla fötter. Men ränderna är bra.

Här kände jag att gränsen gick för min förståelse för Juppe. Han blev ”rädd” för min ridkappa. Men ränderna är ju fortfarande bra. Ryttarens balans blir ju otroligt tydlig.

Men vad gör lite spök. Inte ett dugg. Juppe är så otroligt positiv, han är kul att jobba tillsammans med både på ridbanan och i skogen. En helt suverän kompis.

Sa jag det att jag älskar min häst?

Titta. Varenda litet tippat höftben blir synligt.

Det ska också finnas ett program att köpa som gör att det går att analysera bilder där man jackan på sig. Suveränt för den som är noga med detaljerna.

Tänk att jag vågar trava på Juppe. Tänk så mycket som har hänt på ett år.

Vi jobbade med att få till bananen på volt. Jag ska komma ihåg att hjälpa till med innerskänkeln när bakbenet är på väg upp. Vilken skillnad det gör!

Och ja, vi travar på volt. I båda varven. Visst, ibland känner jag ett felsteg men Juppe rättar till sig och jobbar utan knyck och ryck när han går rätt och fint samlad och i balans.

Glömde fråga Karin vad jag ska göra när Juppe gör motsatsen till det här, krummar ihop sig bakom lodlinjen. Han gör gärna det när han tycker att arbetet blir jobbigt. Det är hans sätt att smita.

Det blev en fin lektion med lite påminnelser om det vi ska jobba med. Slutor där Juppe faktiskt kan inta formen av en snygg banan. Jag ska flytta min boll bakåt och komma ihåg halvhalter. Och innerskänkeln på volt.

Att rida i kapson gick finfint. Juppe är lite vårbusig, men det tycker jag att man kan få vara. Och inte busig som att han vill få av mig, utan lite lättare döv sisådär. När jag känner mig piggare ska jag ta itu med det.