En multira – blåtira på mulen – mycket manligt

Juppe har attityd. En ny attityd. Eller nygammal attityd, det är väl jag som glömt bort kanske.

Nu är han tillbaks, den rätt så retfulle och bråkstakige Juppe. Inte mot mig, men mot hagkompisarna.

Biffig, vacker och med akut behov att vara dominant. Över någon.

Men Juppe? Du har en . . . knöggel på näsan. Vad har du gjort. Det är en bula där, mitt på!

Fnitter, hö, hö. Äsch, det är väl inte så mummel, mummel, sa Juppe.

Juppe. Det är väl inte så att du muckar på något vis med kompisarna?

Nejgudnej. Vill du ta en närbild av multiran?

JA VARSÅGOD, HÄR ÄR DEN, sa eller skrek Juppe upphetsat.

Vänta, vänta, var då? sa jag. Det är lite tjockt där på mitten va?

Det vill jag lova, sa Juppe. Ser du rispan?

Nä, nä. Vänta, sa jag och vred på objektivet.

Nu då? sa Juppe. Visst är den magnifik? Manlig? Fruktansvärd att beskåda?

En reva längs hela den ståtliga mulen.

Jamen vad i? sa jag. Har du fastnat i en gren eller? Rullat dig knasigt?

NU FÅR DU SKÄRPA DIG FAKTISKT, sa Juppe.

DET VAR EN KAMP PÅ LIV OCH DÖD.

Kolla in min hingstnacke. Det var den som räddade mig. Alla muskler som spelar under den smidiga huden. Redo att användas.

Ja, ja, sa jag.

Jag tycker inte att du låter så där särskilt entusiastisk, eller uppmuntrande heller för den delen, sa Juppe. Vill du att jag ska ha ett bakben i paket kanske?

Nämen skärp dig, sa jag på strängt mattemanér. Någon måtta får det väl vara.

Kul att du känner dig stark och frisk, men nu gäller det att vi tänker taktiskt och långsiktigt här, sa jag.

Hö, hö, hö. Gulligt, sa Juppe.

Sedan gick vi och övade på det där med att gå på en transport.

Då var jag inte så gullig längre.

Men det gick bra. Juppe var sannerligen skeptisk. Blåste gjorde det. Men han gick efter mig upp på släpet (jag var så listigt att jag packat en påse hö, och så ytterst listig att han inte fick äta så mycket i stallet = motivationsfaktor).

Jag försökte verkligen att hänga med 110 procent på vad som rörde sig i Juppes hjärna. Att be honom backa och gå av innan han kom på tanken.

Phu. Det är inte lätt. Min puls gick ohjälpligt upp, Juppes med. Men vi grejade det.

Juppe stod förtröstansfullt kvar och åt hö ur påse i slöpet en bra stund.

Sedan tog vi paus och longerade oss över kullen nära ovalen. Så gick vi tillbaks till pass två i släpet. Gick ännu bätte.

Juppe blir rädd för ljud, det är bara så. Han lyder mig när jag säger NEJ och ber honom vara kvar i släpet, när jag visar att jag har kollen och vaktar honom. Men trygg och glad är han inte.

Jag hoppas det kommer. Jag vill inte att han bara ska acceptera släpet, jag vill att han ska trivas där, precis som han trivs i en box.

Hej Juppe! Ska vi . . . he, he, leka lite? sa Baldur. En klippa i Juppes liv.

Tyst fåntratt, sa Juppe. Hon glor.

Ni är ju outsägligt grabbigt äckliga sa jag. Hur i hela friden kan ni äta från rator? Ni äter ju från en toalett!

Tehe, sa Juppe.

Hejdåhejdå, sa han sen.

Publicerat av

Bettina Bäck

Bettina Bäck

>En tant/hästblogg. Här händer det något varje dag. Vi har ett rikt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *