Det blev visst lite blogg-semester

Betyder det att jag inte umgåtts med min kompis? Alls icke.

Vi har ridit ut. Nu är kossorna på sommarbete vardagsmat för en Juppe. De får till och med jogga längs med staketet utan att det blir läskigt.

Juppe har tydligen lärt sig att flirt-blinka mot kameran.

Vi har markarbetat och vi har ridit ut ensamma i skogen. Och jag har gått på lektion med Mackan (som är en liten pralin till häst, och praliner tycker tydligen om att hoppa).

Livet är gott helt enkelt.

I går kväll red vi ut och hamnade bakom två energiska småkillar på cykel. Småkillar på cyklar har ett ungefär lika logiskt rörelsemönster som ekorrar på kokain.

Killarnas föräldrar promenerade efter.

Juppe log farbroderligt mot de små. När föräldrarna kommenterade den vackra hästen och sa att han såg så glad ut så behövde liksom inte jag tänka på att jobba med Juppes överlinje. Det fixade han själv.

Och i dag markarbetade han mig efter två dagars intensivt trädgårdsarbete. Det var behövligt.

Jättetrevligt har det varit, sa Juppe. Men nu hör jag tyvärr att det kommer en liten traktor här. Vi hörs, helt enkelt.

Nu börjar Juppe bli blank och fin som en säl

Jo, jo. Fläckvis blank och fin börjar han bli min kompis. Nu syns gropen i skadade bogen tydligare också. Jag kikar på gropen med skräckblandad förtjusning. Förtjusning för att Juppe funkar så bra trots skadan.

Nu får jag röra och greja där också utan att Juppe blir misstänksam.

En halvtimme rörde vi på oss på ovalen. Eftersom jag var på fest i går och jobbat hela dagen i trädgården i dag så fick Juppe springa.

Juppe får bestämma själv vilken fart han vill ha i galoppen, i dag bjöd han på en långsida med riktig räserfart! Ha, ha. Njuter.

Kompisen är så van att jag bara vill att han kör en gångart på långsidan att han självmant bryter av före kortsidan. Nu har jag utökat kraven på Juppe till ett helt varv i en gångart – det tyckte han var kul. Och jobbigt.

Ett varv klarar han lätt vad jag än väljer för gångart, men jag är noga med att han ska skritta och varva ned och vila inför nästa ansträngning.

Kanske lite hönsmammaattityd. Men så är det.

Tillbaks i hagen kände sig Juppe rik (se bilden ovan). Dels har han tryckt en påse hö, fått beta groteskt mycket och så är grabbarna i andra änden av hagen och pillar med höhögar där. Det betyder en hel rad av höhögar för Juppe att njuta av.

Du, kan du tugga lite hö åt mig? sa Juppe. Jag känner mig lite sliten faktiskt.

Du klarar det Juppe, sa jag. Och kanske möjligtvis är det så att vi får springa lite till du och jag för att minska midjemåttet på både dig och mig.

Usch, sa Juppe. Det tar vi till hösten när det är lite svalt och skönt. Nu ska vi träna på att fylla ut pälsen ordentligt. Du är lite glest behårad, men det är bara snyggt tycker jag. Kör med pälsglans bara så märker ingen något.

Japp, du är i all fall blank och fin utan pälsglans Juppe. Men, mja. Jag får nog kolla till cykeln så att vi kan cykla lite tillsammans. Du behöver ju inte kånka på mig, men röra på oss lite mer ska vi göra.

Jag är utbränd, sa Juppe. Ta hänsyn.

Idag tränade vi på hundpromenad

Vi älskar sällskap. I dag fick vi sällskap.

Du, grabben, varför har du så lång tunga? undrade Juppe när promenadkompisen flämtade efter en timmes rask promenad.

Grabb? Även en dam kan vara skönt behårad, sa Wilma (?). Hm, sa Juppe och tänkte kanske på tjejbaciller och slabbedaskaren till puss han fick innan vi började gå.

Jag är så nöjd med att Juppe är så lydig när vi är ute och går. Det går att säga ”varsågod” och låta honom beta några tuggor och sedan gå vidare utan kamp.

Det är en positiv bieffekt av ett ändlöst promenerande.

Vajna och Barbie med bihang hängde med.

Juppe muttrade något om att han minsann inte har någonting (förutom mig då). Inte så mycket som en egen liten katt. Eller slaskig hund.

Voffelina poserade genast med allvar i blick. Klart Juppe ska ha en egen hund.

Han är lite jobbig att vara ute och gå med, annars går han att rekommendera.

En vill ju gärna vara en positiv förebild för rasen, sa voffelina och log.

Kan ni inte sätta er tillsammans så jag får ett kort? sa jag.

Då blev det helt plötsligt lite . . . ansträngt.

Hund och hästspråk är i alla fall rätt likt varandras i vissa fall. Tittar en bort så är man både ointresserad och ganska artig. I alla fall inte påstridig.

En multira – blåtira på mulen – mycket manligt

Juppe har attityd. En ny attityd. Eller nygammal attityd, det är väl jag som glömt bort kanske.

Nu är han tillbaks, den rätt så retfulle och bråkstakige Juppe. Inte mot mig, men mot hagkompisarna.

Biffig, vacker och med akut behov att vara dominant. Över någon.

Men Juppe? Du har en . . . knöggel på näsan. Vad har du gjort. Det är en bula där, mitt på!

Fnitter, hö, hö. Äsch, det är väl inte så mummel, mummel, sa Juppe.

Juppe. Det är väl inte så att du muckar på något vis med kompisarna?

Nejgudnej. Vill du ta en närbild av multiran?

JA VARSÅGOD, HÄR ÄR DEN, sa eller skrek Juppe upphetsat.

Vänta, vänta, var då? sa jag. Det är lite tjockt där på mitten va?

Det vill jag lova, sa Juppe. Ser du rispan?

Nä, nä. Vänta, sa jag och vred på objektivet.

Nu då? sa Juppe. Visst är den magnifik? Manlig? Fruktansvärd att beskåda?

En reva längs hela den ståtliga mulen.

Jamen vad i? sa jag. Har du fastnat i en gren eller? Rullat dig knasigt?

NU FÅR DU SKÄRPA DIG FAKTISKT, sa Juppe.

DET VAR EN KAMP PÅ LIV OCH DÖD.

Kolla in min hingstnacke. Det var den som räddade mig. Alla muskler som spelar under den smidiga huden. Redo att användas.

Ja, ja, sa jag.

Jag tycker inte att du låter så där särskilt entusiastisk, eller uppmuntrande heller för den delen, sa Juppe. Vill du att jag ska ha ett bakben i paket kanske?

Nämen skärp dig, sa jag på strängt mattemanér. Någon måtta får det väl vara.

Kul att du känner dig stark och frisk, men nu gäller det att vi tänker taktiskt och långsiktigt här, sa jag.

Hö, hö, hö. Gulligt, sa Juppe.

Sedan gick vi och övade på det där med att gå på en transport.

Då var jag inte så gullig längre.

Men det gick bra. Juppe var sannerligen skeptisk. Blåste gjorde det. Men han gick efter mig upp på släpet (jag var så listigt att jag packat en påse hö, och så ytterst listig att han inte fick äta så mycket i stallet = motivationsfaktor).

Jag försökte verkligen att hänga med 110 procent på vad som rörde sig i Juppes hjärna. Att be honom backa och gå av innan han kom på tanken.

Phu. Det är inte lätt. Min puls gick ohjälpligt upp, Juppes med. Men vi grejade det.

Juppe stod förtröstansfullt kvar och åt hö ur påse i slöpet en bra stund.

Sedan tog vi paus och longerade oss över kullen nära ovalen. Så gick vi tillbaks till pass två i släpet. Gick ännu bätte.

Juppe blir rädd för ljud, det är bara så. Han lyder mig när jag säger NEJ och ber honom vara kvar i släpet, när jag visar att jag har kollen och vaktar honom. Men trygg och glad är han inte.

Jag hoppas det kommer. Jag vill inte att han bara ska acceptera släpet, jag vill att han ska trivas där, precis som han trivs i en box.

Hej Juppe! Ska vi . . . he, he, leka lite? sa Baldur. En klippa i Juppes liv.

Tyst fåntratt, sa Juppe. Hon glor.

Ni är ju outsägligt grabbigt äckliga sa jag. Hur i hela friden kan ni äta från rator? Ni äter ju från en toalett!

Tehe, sa Juppe.

Hejdåhejdå, sa han sen.

Coolt – vi övade gaedingakeppni

Till och med jag ser hur självmedveten Juppe ser ut. Nöjd med sig själv.

I kväll hade vi den makalösa turen att hamna i skottlinjen för en lektion, jag frågade om jag fick rida igen en missad lektion på min Juppesnupp och det fick jag.

Gänget skulle öva gaedingakeppni. Tävlingsformen där det är hästen som är i fokus, det är hästen som tävlar och ryttaren är bara ett bihang. Vinnaren blir en gaedingur – en drömhäst som alla vill ta med sig hem.

Smarta Annica lät oss starta först, så vi inte skulle värma och förbereda oss i evigheter.

Och visst är han en dröm min pålle. Lättväxlad och så fin, så fin, så fin. Inte någon gaedingagalopp än, men det förväntar jag mig verkligen inte. Och det tror jag inte skulle vara bra heller (även om ni kan spana in Juppes helt liksidiga muskelkuddar på bogen här ovanför, just sayin).

Det där med form och tygelkontakt måste vi öva på.

Fin kväll. Juppe betade resten av lektionen och fullständigt glödde av trivsel.

Vi firade med att ta horsies.

Du, den där antennen gillar jag sa Juppe. Nu ser det i alla fall ut som om du har ett piggt öra.

Måste gå till frissan fnissade jag. Och synkade som vi är så blundade vi båda på sista horsieförsöket.

Biff-Juppe och jag på oval i regn

Nu har jag hunnit landa i huvudet lite efter besöket av djursjukgymnast och efter straightnesslektion.

Jag har kommit fram till att tejp på Juppes bog tänker jag testa för att få honom att lyfta benen högre och använda fler muskler.

Men där sätter jag nog stopp.

Jag vill inte skynda på annat sätt än att bygga långsamt. Jag och Juppe har det ju bra och jag tror inte att jag rider sönder honom. När jag inte är hypernervös går han inte på bogarna. Och hypernervös är jag bara i närheten av djursjukgymnaster och veterinärer.

Jag och Juppe tog sikte mot ovalen. Hagarna har stora torksprickor i leran så att det skvätte ned lite regn kändes bara välkommet.

Jag testade ett sätt att få Juppe att sänka huvudet och jobba i mer rätt ställning. Baske mig om det inte fungerade.  Piloten ska bara ha tungan rätt i mun hela tiden.

Mer om det i morrn.

Trivsam kväll. Iskalla lår, bortdomnade tår och skvättande snor. Precis som det ska vara.

Bildbomb på en fantastisk Juppe

Straightnesslektion i dag för bästa Karin. Tamejtusan om inte hon också tyckte att vi var så där bra och vackra och biffiga som vi kände oss. Sluta – tjohooo. Lång och låg som jag trodde att vi glömt – nemas problemas (blir bara problem när vi är nervösa båda två).

Vi ska öva på trav, där jag kan räkna takten och Juppe hålla takten. Vi ska öva på att gå från skritt till trav och skritt och trav.

Gå över till längre sekvenser sa Karin. Mängdträning.

Så det ska vi.

Wohooooo.

Visst är jag bra, sa Juppe nöjt.

Jättebra, sa jag. Nu travar vi ned till grabbarna!

Vad i! sa Frami med hangarounds.

Ska vi äta upp dom?

Näej. Pep killen till höger. Jag törs inte.

Så vi slapp bli mellis jag och Juppe.

Det är lite Åsa-Nisse över de där grabbarna, sa Juppe självmedvetet.

Tsss, sa två snövita änglar till hästar som finbetade graciöst bredvid varandra.

Tsss, sa två svarta som bara skulle ”klia” varandra vänligt.

Vad ska vi gör då? sa svarta rumpan närmast kameran och lät väldigt lik en av gamarna i djungelboken.

Ahhh. Kallar du det pälsglans sa du, sa Juppe och fnittrade.

Glääääääns över sjö och straaaaaand. Äh, nä, den är jag trött på.

Vi tar den här, vrålade Juppe. Jösses sa jag. På tyska dessutom? Var får du allt från? (Följ gärna länken till youtube och sätt på ljudet för absolut rätt juppeupplevelse).

”Papa wie ein Pfeil
sprang hinauf auf die Seil,
eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.
Er spreizte die Beine
ganz breit auseinand’,
sprang hoch in die Luft
und stand auf die Hand.
Eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.”

Det som är lite bra med dig är att du sjunger när vi rider i skogen, sa Juppe.

”Er lachte: “Haha, haha”
und machte: ”Hoho hoho”,
ganz sachte: “Haha haha”
und rief: “Eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp.”

Cheeesus, sa jag.

Jag kan ju inte tyska. Jag skulle knappast bräka fram en gammal tysk schlager.

”Oh, mein Papa war eine wunderbare Clown.
Oh, mein Papa war eine große Kinstler.
Hoch auf die Seil, wie war er herrlich anzuschau’n!
Oh, mein Papa war eine schöne Mann.”

Nä, nu blir jag snart orolig, sa jag.

Vi kanske tränar för hårt trots allt. Det kanske sätter sig på hjärnan på vissa hästar? De tappar sitt hästspråk och går över till tyska?

Jag ville bara visa att jag har många strängar på min lyra, sa Juppe.

Och du. Den där sjukgymnast-Cajsa. Du kan väl tala ett allvarsord med henne nästa gång.

Hon sa att jag var korkad.

Jag vet, sa jag. Jag hörde det. Men jag tror att hon bara ville skoja lite, för att jag var så nervös och sådär.

Vi får hoppas det, sa Juppe. För en Juppe är inte korkad för att han inte äter upp en Cajsas högra hand för att komma åt en godis. Tanten ville att jag skulle stretcha, så då gjorde jag det.

En Juppe är vänlig och klok och låter bli att äta upp fingar och sånt.

Har inte påstått annat, sa jag.

Äh, jag vet, sa Juppe.

Vad ska vi gör?

Ja, vad ska vi gör?

Hm. Låg mig gissa. Hästen som rullade sig för dig i favoritgropen måste ha varit vit, sa jag till Juppe som helst plötsligt såg ut som en skimmel.

Wow! skrek Frami. Häng med!

Vadå, vadå, vadå? undrade jag.

Kolla! Brudarna springer!

Heja! sa Juppe. Må bäste man, äh, märr vinna.

Inte ska du behöva stå där och vifta hjälplöst med kameran, sa Juppe. Blir det bra såhär? Lite från sidan? Syns bröstmusklerna?

Jag kan också sa Frami. Kolla, här har vi en popplanschgullig Frami.

Och här, ÄNNU gulligare.

Och nu, manligt macho.

Nu. Ensam, bekymrad cowboy.

Nu då, nu då. Muskulös hals och bestämd haka.

Jättefint Frami. Men en grej kan man inte anklaga hästar för – jag har inte sett en häst med en fyrkantig och rejäl haka. Men pampig hals har du absolut.

Äh. Nu då? Sa Frami.

Mjaeh, sa jag.

Fyra år med Juppe i dag!

Fasiken. Jag tog tvåhundrafemtio bilder på när Juppe bjöd sina kompisar på morotsjuice.

Sedan tog snälla Maria 250 bilder på när jag och Juppe tränade på ridbanan.

Och av alla bilder fastnade bara en enda på minneskortet. Jävla minneskort.

Kameran konstaterar torrt: det är något fel på minneskortet. Välj ett annat.

Nåja.

Juppe sippade lite på sin juice, kompisarna drack mer. En Juppe har inget emot att få pappersserpentiner runt halsen, så ser en mycket viktig häst ut.

Vad säger man?

I fjol var inget roligt år i mitt hästägarliv, inte året dessförinnan heller. Nu känns det ändå som det finns mer än hopp. Det finns liv.

Juppe visar på alla sätt att han känner sig så stark och vacker som han ser ut.

Det firar vi med straightnesslektion i morrn förmiddag.

Då ska ett annat minneskort stoppas i kameran.

Så här fin var Juppe för tre år sedan när vi firade vår ettårsdag.

Men Doris – du poserar ju

Livet är gott mot dom goda. I dag fick jag fint sällskap av Baldur o Co på långa turen.

Baldur får gå först och känna att han har hår på bröstet, och Juppe får traska efter och veta att det i alla fall inte är hans underbara saftiga rumpa som ryker först. Win-win.

Värme i luften bitvis. En pust från frysboxen bitvis. Men trivsamt ändå.

Och  – all denna lycka. Mitt inre jublar när Juppe spetsar öronen och satsar framåt. Min fantastiska kompis håller ju faktiskt för ridning.

Långa rundan tar två timmar typ. Jag satt på Juppes rygg hela tiden.

På hemvägen vann Juppe en power walk-tävling mot Baldur med all sin energi. Han gick så höftbenen vickade och benen gick som pistonger.

Han visste vad som väntade. Grönt gräs som belöning.

Det är så roligt och så avslappnande att grabbarna verkligen tycker om varandra. Inget blir till riktig tävling, inte ens powerwalk. Baldur får tölta ifatt utan att Juppe blir sur, och vice versa.

Så skönt.

Det blev en ljuvlig ledig dag helt enkelt.

Och en del av grundlyckan är det helt okomplicerade och njutbara sociala umgänget över åldersgränser i stallet. Det är så mycket värt för mig.

Juppe stretchade efter turen och sa ett trevligt hejdå.

Sedär. Där ligger ju en Doris och halvlurar.

Doris tittade på mig under halvslutna ögonlock. Väldigt lik en annan fux jag känner nära.

Förstår inte vad du menar, sa Doris.

Jag blev bara plötsligt sött, trött när du dök upp – med din kamera.

Visst är det lägligt?

Sötnöt, sa jag. Släpp ned mulen mot backen och ge efter. Du är nog trött på riktigt.

Tyst och fota istället, sa Doris.

Jag är ju van att lyda order, så det var inga problem.

Bra, sa Doris.

Snuskgubbar

Kvällsvecka. En är trött. En kommer ofta på besök i valackflocken när det är siesta.

Men? Vad sjutton är det för ställen som gubbsen väljer att tupplura på?

Den här killen har omsorgsfullt valt ut en av bajsställena. Ler i sömnen gör han också, omgiven av rogivande dofter.

Baldur låg planterad i största bajshögen, toaletten bredvid ligghallen. Bajshörnet som är mest populärt av kvantiteten på bollar att döma.

Han log också nöjt.

Granne med honom låg Juppe.

Men lilla vän! Inte låg jag i någon bajshög, sa Juppe fryntligt.

Det hängde bajsbollar från de långa stråna på hans mage.

Jag sa inget.

Jag berättade heller inte att jag köpt tre nya tvättsvampar. En av dem har en mer rivig kvalitet, för att ta bort flugskräp på bilen.

Om jag skrattade hest inombords? Ja, det gjorde jag. Någon gång blir det tvättväder, det blir det.

En mer renlig division av snarkande grabbar.

Kulighet 1:

Jag och Juppe har övat på snören och skit över kullen som är granne med ovalbanan. Det tyckte vi var roligt båda två! (Longering med kapson och lina).

Juppe fick knata uppför och nedför kullen och lite på sniskan med. Som belöning fick han stanna och beta lite då och då.

Han var väldigt lydig och jag väldigt sträng. Det var helt ookej att beta när han själv tyckte det var lagom.

En gång försökte han smita undan genom att vända sig mot mig istället för att knata på. Då bytte vi ställe och gick in på ovalen och knatade för att sedan återvända. Polletten trillade ned.

Både Juppe och jag blev andfådda. 🙂

Kulighet 2:

I dag får Juppe fötterna fixade. Å så härligt att få rida på en kompis med nya skor i morgon. I dag orkade jag inte ta mig ur soffläge. Sista jobbkvällen väntar, så det är jag värd.