Vad tycker ni – är vi bra på slutor?

 

Vad har man goda stallkamrater till om inte som kameramän (bestämmer att det är som sjuksköterska, det är en kameraman även om det är kvinna).

Näej. Det blev inte den harmoniska stund jag trodde. Jag och Juppe var lite småosams i början, det gick över. Jag ska inte skylla på Juppe – det var jag som blev distraherad av traktor och av Huldas jobb.

Jag kan tydligen inte koncentrera mig när det händer saker runtomkring. Blir en bra grej att öva på.

Jag vet inte hur en korrekt sluta ska göras. Men jag tror vi är på rätt väg jag och Juppe. Det här är ändå inte en av våra bästa dagar.

Jag tycker Juppe är genialisk. Han tyckte det var ett mysterium de första gångerna han skulle böja ut rumpan i en ostkrok. Nu gör han det utan att tveka i båda varven.

Vi testar att göra det ute på grusvägar och på ovalen och lite varstans. Vi grejar det.

Dessutom är han nästan aldrig grinig. Skäms när jag är det. Men jag riktigt kände hur jag slickade öronen bakåt när snögloppet hällde över oss och jag blev distraherad av omgivningen. Jag som gillar väder. Skärpning.

Tror jag är lite grundtrött helt enkelt. Blir bra med ledigt fram till fredag.

Vem behöver vindflöjlar när hästen har hovskägg?

Vilken fantastisk dag! Så nöjd och glad och leeeeeeedig.

Jag och Juppe funderade på att ta långa rundan men nöjde oss med dryga timmen över Gullans glänta. Jädrar vad det blåste.

Det blåste så mycket att jag inte ens visste om jag ville in i skogen. Inte så sugen på att få en gren i skallen.

Men jo, vi gick. Juppe var inte överlycklig första delen av promenaden (tänk att jag visste det på förhand), men halvvägs tinade han upp. Vi småvisslade och vände mularna mot vinden.

Tårarna rann på oss båda.

Juppe fick bara äta gräs där han tycker livet är som läbbigast. Vid jakttornet där det smattrade av takplåten över tornet och av lite plast.

Här är den – Gullans glänta. En superhärlig uppvuxen liten glänta. Jag och Juppe passade på att träna på volter och böjning av våra kroppar, jag gick baklänges runt stammarna och Juppe följde efter.

Sista raksträckan mot stallet passade vi på att göra slutor i båda varven. Ha!

Juppe ser ut som en krigarhäst med stolt hållning och jag behöver inget spö för att han ska förstå att rumpan ska ut. Eller – går det till och med lättare utan spö?

En så superduktig häst får förstås äta massor med färskt gräs.

Godis?

Nu är jag så sugen på att ta straightnesslektion igen så att vi får visa upp våra slutor. Och så vill jag ha mer inspiration för vårt markarbete. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi fortsätter med markarbete nu och inte blir överivriga. Jag tror inte det är bra om jag rider Juppe för mycket.

Vad hände med att springa supersuperfort, sa Juppe.

Vi hinner sa jag.

Sisten ned till grabbarna? sa Juppe.

Äh, sa jag. Fusk. Du har ju fyra ben och jag har bara två.

Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.

Insättningar och uttag på hästkontot

I förrgår gjorde jag lite markarbete med Juppe och löslongerade honom på ridbanan.

Varför vill inte Juppe galoppera på ridbanan som andra hästar, undrade jag på nytt.

Klart en Juppe kan galoppera på en ridbana, bestämde jag. Speciellt när Juppen bara har sin egen kropp att hålla reda på.

Så smask och svisch med spöet i luften och gaaaaaloooppp.

Juppe drog iväg i irriterade rivstarter och visade på alla sätt och vis att det här var ett ÖVERGREPP.

Det är det väl inte alls det, sa jag men blev lite osäker. Fast vi blev osams i andra varvet också för säkerhets skull. Juppe blev en nervig studsande arabhingst.

Bah, sa jag.

En del av min hjärna säger att Juppe är en prins på ärten som inte gillar när jag säger åt honom att jobba. Speciellt inte när jag säger åt honom på skarpen så att säga.

En annan del av hjärnan säger att Juppe visar i vilka gångarter han helst vill jobba.

Detta ska jag inte klura så mycket på. Jag ska boka lektion med Straightness-Karin i stället och visa henne. Ska bli kul att höra vad hon säger.

För att kompensera den stötta springaren fick han beta bredvid den ljuvliga Doris hage och få långa blickar av Yret som inte fick vara med.

Och så parkerade jag mig i hagen för att umgås och lägga lite plåster på såren.

Sånt gillar en Juppe.

Karin har sagt att det finaste man kan ge sin häst är möjligheten att sova och slappna av. Så jag satt snällt på en sten i sovhörnan under tiden min kompis slumrade.

När Juppe öppnade ögonen ibland såg jag att han log mot mig igen.

När jag suttit och blivit kall i rumpan ett bra tag viskade jag hejdå och åkte hemåt.

Juppe slumrade vidare i skogshagens lilla sovrum.

I dag när jag skulle hämta min häst var han skeptisk. Nä, varför ska jag följa med dig? Grimma? Varför då?

Studs och blä för blåst och sisådär.

Men vi tog en promenad på gårdsplanen och sa hej till ett släp, en traktor och soptunnorna. Sedan var livet okej igen.

Som grädde på moset fick vi sällskap av Hulda på Gullans glänta-rundan. En timme i sol och visserligen lite blåst, men det var ljuvligt ändå. Vilken skön start på dagen!

Juppe töltade som en gud och blev bara rädd en gång.

Hulda grymtade av uppdämd energi. Så kul att se henne så peppad.

Juppe testar: Uvex ridhandskar

Uvex tillverkar ridhandskar också, jag som trott att de enbart tillverkade hjälmar.

De senaste veckorna har jag varit en mycket ambitiös handskprovare. Jag har provat Uvex sommarvariant som är någon typ av Roeckl-kopia och en fordrad vintermodell.

Handskarna på bild här ovanför är av vintermodellen – här kan du läsa mer.

Jag är tokkinkig när det gäller passform på handskar. Det här är Uvex sportstyle winter i storlek 6. De går lös på 400 kronor.

Lillfingrarna är för långa, liksom ringfingret och tummen. Men – jag bestämde mig för att inte bryta ihop utan att använda handskarna ett tag för att se om de anpassade sig efter mina händer.

Jag är otroligt känslig för när handskar är för stela, det får inte ta emot när jag sluter handen runt tygeln. Det gjorde de här. Bestämde mig för att testa ett tag till och har använt dem när jag gjort markarbete med Juppe och på fler ridturer.

Lite smidigare blir handskarna, men sådär härligt mjuka är de inte. Däremot är fordringen makalös. Det är någon slags microfleecekänsla innuti, perfekt nu när april skämtat med ridvädret.

Så här ser ”handflatorna” ut.

Jag hade inte hållit värmen i minusgrader i handskarna, men nu är de perfekta. Mobilvänliga är de också.

Vad jag brukar använda för slaskiga handskar annars så här års?

Törs knappt erkänna. Jag kör med H&M skinnhandskar för 200 spänn paret. Hopplös passform, de hänger som sladdriga korvskinn runt händerna – men de spjärnar inte emot och värmer lagom i och med att de har stickat foder inuti.

Så här fula är H&M-handskarna. Jag var tvungen att lägga till en katt för att ni ska orka titta på ovansidan av handskarna:

Tål förstås inte vatten och är inget man vill visa sig i om man vill vara det minsta fin. Uvexhandskarna tål att visas upp, de är snygga.

Sommarmodellen då? Jag har ju hittat ett par handskar som sitter som en smäck från Roeckl. Så jag bad om att få testa storlek sex även på Uvex performance 2.

Sedär. Kul och snygg modell som bekräftar att det inte bara är jag som blir hysterisk av handskar som stramar över knogar och handrygg. Syns dåligt här men handsken är sydd i två material, på ovansidan där man böjer sin hand består handsken av tyg vävt som ett glest nät. Gillar!

Ser ni nätet över knogen?

De här handskarna däremot var faktiskt lite trånga över lillfingret. Där ställde också sömmen med nätdelen till det, den kändes rejält. Trots att lillfingret var lite trångt var den även lite för lång, men det kan jag leva med.

300 spänn går handskarna lös på. Lite billigare än Roeckl.

Vore fingrarna lite rymligare på den här handsken skulle den ha fått toppbetyg av mig. Den är definitivt något att satsa på för den med långa och smala fingrar. Mina fingrar är visserligen korta men ganska stabbiga, min handflata är också bred.

Jag gillar materialet i de här hanskarna, det är något liknande som Roeckl använder.

Måste lägga till den här bilden också, så att ni verkligen ser att handsken är svart, kameran vill få den till gråblå på de andra bilderna.

Det här är det absolut första samarbetet jag gjort på bloggen. Ever.

Jag tycker att Sportbutikonline.se var modiga som vågade skicka handskar till mig. Så här svarade jag nämligen när butiken tagit kontakt via min och Juppes blogg:

 

Jag känner att jag måste vara ärlig. När jag testar olika produkter och berättar om dem på min blogg så är jag brutalt ärlig. Gillar jag inte en produkt så skriver jag det, och motiverar varför. Precis som jag lika noga berättar när jag gillar något.

Då fick jag det här svaret:

Hej Bettina. Tack för din respons. Då vi tror väldigt mycket på Uvex eftersom det är världsanvänt och jag använder deras produkter själv också.

Vi har inget emot ärliga svar, vi anser att vi har bra produkter så vårt erbjudande står kvar om intresse finns.
Visst blir det guldstjärna till den butiken?
Det är en riktigt schysst inställning tycker jag.
Och ja, precis som jag ”hotade” med blev det en ärlig recension av handskarna. Det tror jag alla vinner på i längden, både ni som läser min blogg, företag och förstås jag själv om bloggen. Allra mest bryr jag mig om mina läsare och att ni litar på mig.
Jag tycker det är modigt att låta en surtant testa, ska jag vara ärlig blev jag otroligt förvånad när sportbutikonline.se tog kontakt – samarbeten med butiker/tillverkare verkar mest vara något som yngre bloggerskor ägnar sig åt.

En timme i skogen

Vi skrattar SMHI:s hot om snöflingor rakt i mulen. Kvällen blev ju jättefin och solig.

Om Juppe har en ny vårgrimma? Har påven en lustig mössa? Grimman kommer från Imperial riding och den korallorangea färgen matchar förstås matskålen. Och så är grimman strösslad med stjärnor och peacemärken. Tufft.

 

Juppe har lätt för att spänna sig, men vi knogade på. Ikväll satt jag på kompisens rygg.

Tycker ändå att det går bättre för varje tur, trots att vi ofta rider utan sällskap. En gång hoppade Juppe över ett litet dike med mig och en gång klev jag av och hoppade bredvid honom. Sånt tycker han är kul den lilla grisen.

Sedan dök det upp troll och så blev det lite blött och läbbigt om hovarna, det gillar verkligen inte Juppe. Men – han lyssnade på mig och klev lugnt.

Med lite galopp, lite tölt och mest skritt tog ändå lilla skogsrundan över Gullans glänta lite drygt en timme. Perfekt tur att ta efter eller före jobbet nu när det är lite ljusare ute. Den ska vi satsa på.

Jag borstar och borstar och borstar på min kompis, det yr hår omkring oss. Nu längtar jag efter att han får sin sommarkostym på. Då blir han inte så svettig heller när han rör på sig.

Hagens chef Frami är borta på påsksemester, liksom Mackan.

Jag funderade på om det skulle bli oroligt i grabbflocken då, men icke. Lugn och frid och ro.

Lite snöflingor, lite löshoppning

Planen var en långpromenad. Det blev ändrade planer. Det började blåsa och virvla snöflingor och så tröt orken. Och söta föl fanns det att kika på också i stallet, bara titta inte klappa.

Söta fölisar kan ju förstås lätt bli smittade av allt möjligt, de är som förskoleungar på äventyr. Har inte tänkt så förut. De har ju inte sett så mycket av världen och mött så många människor och andra hästar.

Juppe var på min linje.

Fast jag känner att vi egentligen behöver äventyr och lite strapatser för att rensa våra huvuden. Ridbanan blir trälig i längden.

Men i dag stod det två hinder där minsann, jag släpade fram fyra bommar och sedan var vi på g.

Juppe var lite trög i starten men knogade på som han alltid gör. Jag tror inte att han tyckte att det var speciellt roligt att hoppa, han gjorde det mest för att vara duktig och snäll.

Vi blev flåsiga båda två.

Bra jacka det där, sa Juppe. Skönt att veta var jag har dig.

Juppe är gosig och vill gärna klia och klappa på mig i hagen.

Fölisarna som flyttat hemifrån tittade storögt på oss. Jag var jätteläbbig, ändå var det noga att stå längst fram så man kunde titta på det läbbiga riktigt bra.

Sedan var det skönt att snutta lite på skruvarna i gallret.

Jag tror att Juppe skulle bli en bra fritidsfarbror. Han bryr sig inte om små kryp nämnvärt, jag tror inte han skulle jaga eller vara dum mot dom.

Ska vi inte ta en utan blixt, undrade Juppe. Så det gjorde vi.

Nä, blixt var bättre.

Världens bästa töltpolis!

Yep. Bad äldsta dottern på Bäjeby följa med som töltpolis på ridturen i dag.

En tonåring som både är påläst, skicklig och kan hantera tanter med flyktig stressandning eller ingen andning alls. Vore jag förälder skulle jag vara så stolt att jag sprack. Nu slapp jag det och kunde bara njuta av tryggheten coachningen betydde.

Jag visste att du skulle klara det hela tiden! sa Juppe.

Ja, eh. Jättebra inställning Juppe, sa jag. Men jag var liksom lite rädd att du skulle halta, eller bara gå på bogarna. Men Matilda sa att du använde bakbenen mycket mer än hon trodde att du skulle göra.

Det tar jag liksom som ett tecken på att jag ändå lyckas rida dig rätt okej. Trots att jag är livrädd.

Och du var fantastisk Juppe, sa jag.

Jag vet, sa Juppe.

Japp. Så var det med det. Både Matilda och jag var överens om att Juppe fuskar med att knixa av huvudet bakom lodplanet med en krulledutt. Det är ingen picnic att rida Juppe just nu. Det kräver konstant jobb och passning.

Men – under tiden vi red krulleduttade han färre och färre gånger. Och vi töltade i uppförsbacke och vi galopperade med ett prydligt stopp. Det blev bara problem på hemvägen när Juppe hade avsevärd energi över.

Det bidde one-rein stop. Suck.

Å andra sidan osuck. Han vill gå framåt, det är jättebra. Nu ska jag bestämma att han får gå lagom framåt så att han inte gör sig illa.

Det blir mer ridturer med Matilda om hon vill förstås.

Nejmen vad-fn. Jag måste gå till frissan. Vi börjar till och med anlägga samma frisyr, sa jag till Juppe.

Gud vad guuuuuuligt sa Juppe.

Grmphf, sa jag.

Baldur II som stått och tittat på oss gav upp och lade sig ned bredvid oss för att rulla i kvällssolen. Bra uppvärmning inför kvällshöet.

Aaaaahhhhh.

Tänk om en skulle . . . sa Juppe.

Ahhhhh. Svalkande lerpartiklar mot glansig och nyborstad päls. Finns det något bättre.

Tror inte det. Jag riktigt känner hur pälsglansen i svansen liksom ger upp.

Vad fånler du åt Juppe?

Det har du inte med att göra, sa min kompis.

Titta matte, titta! Korkskruven! Känner du igen den? Aahahahahahahaha.

(Juppe special under ridning för att få känsliga mattenerver i dallring. Halsen vrids i 395 grader och får begreppet ”gå emot tygeln” att kännas futtigt).

Hästmassage – vilken grej det är!

Hästar är verkligen sin kropp, det är fantastiskt. Men det ska jag skriva mer om längre ned.

Först börjar vi med sötdöden:

Den här söta ettåringen var på besök i stallet med sin mamma och sina mattar. Det är något fel på min hjärna, jag har glömt vad sötfölet heter. Det var i alla fall dags att vänja sig av med ha full uppmärksamhet av mamma. Kort sagt, dags att flytta hemifrån.

Fölis var inte planerad utan föddes mitt i vintern. En liten tuffing som blivit mer hanterad än de flesta föl, utan att vara jobbig. Bara lite mer van vid människor.

Visst vill man ha en sån här?

Alltså, frillan. Och färgen. Ögonen. Attityden. Tror jag har fått fölfeber. Den här lilla donnan ska tydligen bli silversvart. Det är ju svårt att tro, men så är det.

Fölnappning kanske?

Ibland (eller ganska ofta) blir jag så stolt över min hispiga häst. Han är ängslig för vissa saker, men så oändligt snäll och modig med andra saker.

Den här grabben är uppväxt i flock och för honom är det inga problem att säga ett avmätt och farbroderligt hejhej till ett föl.

Ett föl som var mycket intresserat och ute på äventyr. Farbror Juppe bevärdigade henne knappt med en blick, nos, nos. Hej, hej, lilla plutt. Absolut inget att bli det minsta upprörd för.

Barn får samma behandling.

Tänk att de vet, eller förstår.

NU är det dags för det där med att hästar verkligen är ett med sin kropp.

Snälla stallkompisen som är utbildad massör har erbjudit sig att massera Juppe. Jag tycker att han är spänd i nacken.

Massören höll med.

Just nu är hon inne på en massagemetod där ett av beröringssätten beskrivs som att klappa gulan på ett okokt ägg, ni vet sådär lätt så den inte spricker.

Baha. 400 kilo djur och ett klapp för att inte förstöra hinnan på ett ägg?

Det funkar.

Juppe fick stå lös på ridbanan (ety han är ett förunderligt snällt, vackert och ståtligt djur).

Stallkompisen har försökt massera förut, då var Juppe mer reserverad. Nu gick det bra. Han klev undan när han tyckte det blev jobbigt (fantastiskt att kunna ha honom lös så han kan berätta).

Och när han väl accepterade och slappnade av, gäspningar, ögonlock som klappade ihop och läppar som darrade.

Ska försöka härma massagen så gott jag kan. Tror det här är fantastiskt bra, inte minst för en häst med en skada.

Tillbaks i hagen frågade jag Juppe om han var trött.

Har aldrig varit spänstigare faktiskt, sa Juppe.

Superpigg. Redo för lite äventyr. Jodå.

I morrn ska vi tölta med töltpolis. Det blir kul, sa jag.

Jagudja, sa Juppe.

Okej, ses i morrn då. Hoppas vi är piggare då, töltpolisen lär i alla fall vara det.

 

Strakbent promenad + The Barracuda is back!

Foto: Maria Miller

Det var nog tur att vi fick trivsamt sällskap av trygga Vajna. Juppe har så himla lätt för att spänna sig när jag sitter på hans rygg.

Och spänner sig Juppe så hamnar jag omedelbart i en tankeloop om juppar som går på bogen och blir trasiga.

Han ville inte riktigt slappna av någon gång när jag satt på. Först när jag satt av och gick före var det prima liv.

Vanesak, visst. Men jag hoppas att det också är lite lösa röda vackra hår som ställer till det. Vårhisp.

Bäjebys härligaste lilla huligan är tillbaks också efter inridning. Allas vår Bäbibarracuda har fått sällskap i en specialhage för killar som behöver gå på fri tillgång av hösilage.

Sedär, det är inte bara Juppe som har frisörskills. Baldur också. Har man en Bäbi att testa på så får man ju passa på.

Blä.

De missade en mager häst, sa Juppe. Titta här, bara ynkliga strån.

Jag sa inget eftersom jag är en fläckvis snäll matte.

Titta, Baldur dog. Gud va bra, sa Bäbibarracuda.

Nähä.

På’t igen.

Vapenvila en liten stund. Svältande häst i bakgrunden.

Lägg av då! vrålade Baldur.

Eller hur! sa Bäbi.

Så kul att han är tillbaks. Har faktiskt saknat den lymmeln.