Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Sedär – mycket lugnare i dag

Japp, japp. I dag blev jag nästan uppmött vid grinden. Sol ute sol i sinne.

Hej kompis! sa jag. Välkommen tillbaks.

Hej på dig du, sa Juppe. Jag har inte varit någonstans. Du är lite underlig, men jag har ju vant mig vid det. Skulle nästan kännas konstigt med en normal matte nu.

Jag menar, skönt att du inte är så sprättig och rädd längre. Jag fattar ju att du inte varit ute och rest på egen hand, sa jag.

Som sagt. Trivsamt underlig är du, sa Juppe. Och eftersom han gillar att prata om sig själv i tredje person så fortsatte han:

En Juppe tittar lugnt och manligt på eventuella faror. Bedömer risker. Lyssnar noga. Tuggar på saken. Och går vidare med sin pinniga människa vid sidan av sig. Och det är ju tur för pinniga människor.

Så här: nu hör vi något på ridbanan. Juppen lyssnar. Juppen stuntar i det.

Svinbra, sa jag och muttrade lite inombords om att manlig mens kanske finns och att hästar eventuellt kan vara mångalna.

Snälla, kära nån, sa Juppe mästrande och överseende. Manlig mens? Ohohohohohoho. Det är nog bäst att jag promenerar dig lite. jag tror det får bli på ovalen så att du inte råkar ut för några överraskningar. Det verkar du inte tåla.

Har du inget att tugga på, undrade Juppe. Det kanske kan funka på dina nerver.

Matte, grabbarna och jag har pratat om det där med hårfärg på människor. Vi tror att din kanske ger anlag för nervositet.

Men det kan du ju inte rå för. Jag vill faktiskt inte ha någon annan sorts matte än den sort du är.

Du är lite sprättig, men också intelligent och livlig. Bra konversatör. Kul helt enkelt. Jag är nöjd. Vem vill ha en lobotomerad matte liksom.

Sådärja, sa Juppe. Nu har du nog fått lite lagom stimulans. Jag kan promenera dig tillbaks till hagen. Så får du ledigt sedan.

Jag tror att en människa behöver bara vara ibland. Få hänga lite med andra människor och bara vara. Bra för huvudet, sa Juppe.

Vad sitter du och gapar för? undrade Juppe. Man kan ju bli lite orolig för dig.

Och så gör du bara så här när du går på isen så går det bra. Tripp, tripp, tripp. Lugnt och fint.

Jaha.

Undrar vad Juppe ska hitta på med mig i morgon? Vi kanske går på ovalen igen då?

Efter en period av fullständig harmoni är Juppe ett nervvrak

Jag är så förundrad och fascinerad över att Juppe och jag som haft ett sånt flow så länge har hamnat i ett läge där vi knappt kan ta oss ut ur hagen.

Juppe som förut har övergivit höhögen för att möta upp mig vid grinden får jag nu traska och hämta, i dag fick jag stanna och ta en diskussion om att fortsätta promenaden i hagen tre gånger. Innan vi ens kommit genom grinden.

Köra ned huvudet hjälper bra. Eller hjälper bra till den punkt då jag blir förbannad.

Hur det än är tippar jag över den gränsen där jag inte kan hålla mitt humör i schack, och det är ju förfärligt gjort av mig. Jag vet ju hur Juppe är ihopskruvad.

När Juppe studsat för nittielvte gången och vi inte kommit halvvägs till stallet, då fräser jag åt pållen och rycker ned hans huvud. Inte alls så där lugnt och fullständigt befriad från känslor som jag borde göra utan med rätt mycket nervsvall.

Jag blir helt enkelt stressad, arg och faktiskt lite rädd när han kommer till det här läget.

Det är bara att stå ut. Jag vet att det snart blir bättre. För varje grej vi gör tillsammans som blir en bra grej så lugnar sig vågorna. I dag promenerade vi på ridbanan en halvtimme med Hulda och jag fick faktiskt några frustningar på väg till stallet.

Huldas matte som har gått en utbildning i hästmassage tog sig an min hispiga pålle.

Lite komiskt blev det allt. Juppe som brukar slänga ut snoppen och njuuuuuta när han blir borstad eller får massage stod som en snygg häststaty i brons.

Neeeer med huvudet sa jag och tryckte lätt och jodå huvudet sjönk. För att en sekund senare: bbbbooiinnnkkkk – åka upp till högsta våningen igen för att det knäppte i dörren eller för att ett troll vinkade från ett hörn i stallet.

Känns så bra ändå att ha en knådad häst. Det enda Huldas matte kände var spända muskler där man kan stoppa in en hand mellan halsen och bogen. Ingen underhals eller något annat tok, så vitt det gick att känna på en Juppe som inte slappnade av.

Kanske är han mer på spänn efter att ha fått nya kompisar i grabbkollektivet också, två pållar har flyttat in.

Upptäckte att den ena är mycket lik Mackan. Råkade visst rycka upp hans pannlugg för att upptäcka att där inte fanns en stjärn. Ooops.

Lite förvånad blev han, men han tog det med fattning.

Nu hoppas jag på helt vindstilla dagar, lite lätt sol och harmoni. Jag vill ha guldjuppe tillbaks. Då ska han få guldmatte igen också.

Bronsstaty får massage. Otacksamt objekt att massera.

Och så här såg han ut på ridbanan i går kväll i fullmånens sken. Han kanske är en vampyrhäst? Blir lite orolig när månen ropar på honom?

Puta med rumpan i en sluta

Yep, jag och Juppe tog på snabelutrustning i dag (kapson). Juppe blir inte glad av att ha ett snöre hängande på mulen. Han gillar det inte. Det gjorde han inte i dag heller.

Huldas matte hjälpte oss att få till det där med en sluta i alla fall åt ena hållet. Förra gången när jag försökte själv blev jag så desperat att jag ställde mig mellan Juppe och staketet och helt enkelt knuffade ut hans rumpa.

Icke snyggt och inte effektivt.

Juppe lärde sig inte ett skvatt.

I dag mjukade jag och Juppe upp oss på Bäjebys stora parkering. När det var dags för sluta så ställde Huldas matte Juppe mot Bäjebyarnas häck (nej, inte deras rumpor på rad utan privata tomtens avgränsning i form av växter).

Jag var för mesig när jag petade på Juppes rumpsida mot häcken, han fattade inget. Huldas matte tog över och var mer bestämd och efter ett par försök så flyttade faktiskt Juppe ut sin rumpa. Frambenen stod still.

Hurra!

Han är världens smartaste och sötaste häst. Vi fick till det tre gånger åt det hållet, och en halv gång åt andra hållet.

Jättebra!

Och jag är så impad av tjejerna som driver bloggen Elfstrands att jag bäddar in deras youtubeklipp om skolorna öppna och sluta här. Följ dem om du vill veta mer om häst och gymnastiserande övningar för häst.

Ett pass på stubben

Jag håller på att få en helt okej kondis faktiskt. Alla dessa tempoändringar gör underverk med mig.

Jag tror Juppe känner ungefär likadant. Han var inte helt övertygad om att det dög med skritt på stubben. Nu vet jag hur min kompis är, så när han börjar titta bort vrider jag hans huvud mot mig, när han börjar bläddra i stubben med nosen petar jag med spöet för att han ska bära sitt huvud och jobba bättre.

Han blir sur, men han blir också mer uppmärksam på mig. Till slut blev det ett så där riktigt härligt pass. Han var med mig på riktigt.

När vi skulle trava blev det kanske . . . överentusiastiskt, men han stannade efteråt. Inte illa.

img_1812

img_1811

img_1810

Och mer då?

Ouäff.

Ett surr av för och emot i skallen.

Här har vi tre skäl för att stanna på Bäjeby:

img_1817

Det här är faktiskt min fanclub. Inte Juppes. De väntar tålmodigt tills Juppe går och dricker vatten, sedan slår de till.

De vill hälsa på Juppes godismaskin.

Ett skäl emot lilla lösdriften: Jag fick inte ett bra intryck av ledarstoet i hagen. Hon strök öronen bakåt när hon fick syn på mig och den attityden behöll hon.

Jag är ingen tuffing när det gäller hästhantering. Faktiskt tycker jag inte att man ska behöva vara det heller. Unghästar och föl kan förstås behöva en åthutning, men annars ska det väl funka bra för en människa att spankulera omkring i en hästflock tycker jag.

Eller?

Hagens bröderna Dalton

Juppe har vunnit på triss. Yes, i går kväll gick hans dröm i uppfyllelse. Han kommer att bli ännu FETARE.

Volangerna kommer att öka i omfång inför vintern. Wohoooooo!

Grabbarna får låna avelsflockens hage. Det är sant. Enorma mängder orörd klöver, kärringtand och midsommarblomster. Bingo.

Det finns bara en liten hake i det hela. Ett litet fel i bilden av paradiset. Råmande kor. Den stora skräcken för alla grabbar (men inte för Juppe som gärna vill ha en slabbedaskare). Juppe blir blötögd av kor. Han vill ha en egen. Eller två. Eller en flock. Jag förstår honom, jag älskar också kor.

Så här såg det ut när de tuffa bröderna Dalton flyttade ut till hagen bredvid skräckkorna. Jag gick i förväg och borde ha fått bättre bilder, men, men. Skyller på värmeslag och att jag borde ställt om kameran på annat ISO-tal.

DSC_0001Juppe värmer upp.

DSC_0002Juppe laddar. Motorn är påkopplad (bakbenen).

DSC_0004En grabbflock coming up! Snart levererad.

DSC_0005

DSC_0007

Vilket gäng sötnötar. Juppe såg glad ut när han såg mig i backen. Ännu gladare när han såg kameran.

Småskitarna som sprang bakom såg mig inte alls. Det berodde inte bara på flughuvorna.

DSC_0008Äventyr i sommarkvällen i 180.

DSC_0009Fet? Jag är inte fet! Jag är bara lite bukig på mitten. Det rättar till sig när jag får lite klöver.

DSC_0010Hjärtat gick i kras när jag såg grabbarna springa efter Juppe. Hade Juppe haft lite vett och fattat att allt det här var nytt för kompisarna hade han inte behövt galoppera nedför backen (tycker jag).

DSC_0011Storbusarna klarade sig ju bra.

DSC_0012Borde inte steeplechase vara en gren inom islandshästvärlden?

Hupp! Någon har lagt ett TRÄD där!

DSC_0013Och så världens sötaste lilla aborrmun. Med ben överallt. Och tuffa storebrorsor som tar sig tid att bocka och bralla i backen ned till stora ängen.

DSC_0014Och så älskade, ödmjuka Dynan. Som också blev glad över att se mig och kunde stanna och hälsa på mig och nosa på en dynghög med äran i behåll. Tripp, tripp, ned till ängen.

DSC_0015

OKEJ GRABBAR! HÄR BRUKAR ALLTSÅ KORNA STÅ OCH HÄLSA. HALLÅ KORNA – VAR ÄR NI! vrålade Juppe upphetsat.

Ingen hade tid att lyssna. Här var det uppspelt värre. Kor, Juppe ljuger värre än en häst travar.

DSC_0017Vänta! Vänta! Det är sant! Ropade Juppe och sprang ifatt grabbarna.

DSC_0019Juppe ville visa att han kunde den här hagen. Han guidade kompisarna, trots att kompisen som ligger närmast honom nog tagit ledarrollen. En roll som Juppe faktiskt inte vill ha (hästar är så sköna, alla accepterar sin plats i flocken).

DSC_0022Här äter man också.

DSC_0024Dynan som ju också känner till hagen lyssnade intresserat. Tyvärr var de andra redan på väg på andra äventyr då.

DSC_0025SA JAG ATT VI KAN TITTA HUR MYCKET VI VILL PÅ KOR! sa Juppe.

Ingen lyssnade.

DSC_0026Vem sa att man inte kan vara vacker trots en bogskada?

Juppe gav sig inte. Jag tittade intresserat på. Han vägrade att lämna täten. Mat och kor är viktiga saker. Här var han experten. Så det så.

DSC_0029Till slut föll det ro även över bröderna Dalton.

DSC_0032Ännu glatt ovetande om att kor kommer att utgöra fonden till den här vyn väldigt ofta.

DSC_0035Det här är kornas hörn, sa Juppe. Här kommer de från sin korridor ut till sin äng. Nähähähähähähä, sa bröderna Dalton. Ta den om jultomten och hans berömda renar också. Så äter vi under tiden.

DSC_0038Inga kor skulle våga sig på bröderna Dalton! sa bröderna Dalton.

DSC_0042Kom nu, sa Juppe lycksaligt. Jag vet inte var vi ska börja. Eller om vi ska börja med de gula eller de blå blommorna.

Herregud. Jag känner mig inte riktigt fokuserad. Tänk om jag gått in i väggen så här före hagbytet. Blivit stressad och fått hjärnan överhettad?

Vi tvåbeningar packade ihop oss efter utfört uppdrag. Kul att se nöjda hästar på äventyr. Att alla blir glada gör alla glada.

DSC_0045Å! Ska vi gå hem nu? Tack för utflykten! sa bröderna Dalton artigt och radade upp sig efter Annica.

Vi fick vifta ned dem igen. En förvånad och övergiven hög grabbar.

Och i dag när jag hämtade Juppe fick jag med mig hela raden i en artig kolonn.

? tänkte jag.

Hela flocken stod bakom min rygg och Juppes breda bak och glodde på kor.

Jag var svettig efter att ha hämtat Juppe i hagen (!). Efter att vi briljerat i vår paradgren mys-i-stall där Juppe somnade och jag fick fram en blänkande fet sälhäst så gick vi ut till ridbanan.

Vi fick exakt 13 fina minuter där ute. Juppe var rackarns så pigg och det var så kul att känna. Vi tog bommar åt alla håll och kanter och Juppe ville gärna ha lite fart, så vi körde tölt på några raksträckor.

Det kändes befriande bra, han hade tryck på bakbenen så det blev inga läbbiga ryck eller snedseglingar.

Bra så. Jag tänkte vi kunde ha ridbanan som tema den här veckan.

Fina hovar och fina grabbar

Håll i er. Jag orkar inte skriva särskilt mycket, jag har bara orkat knäppa runt med kameran.

Juppe har fina hovar igen, vikarierande hovis såg att han belastar hovarna lite olika. Men ingen fara, och sprickorna är bara torrsprickor. Puh. Nu kan jag sluta noja om det. Också.

DSC_0027Kungen av grisepass tillbaks i sommarhagen. Är det någon som kan förklara varför grisepass är så föraktat och anses så förkastligt?

Juppe väljer gärna det och det är okej med mig. Om det inte är farligt för hans kropp – och det tror jag inte det är?

DSC_0030Juppe var inte övertygad om att det är manligt och lämpligt att få ett flugband inflätat i luggen. Trumpen.

DSC_0034So much for instinkt. Inte en enda kompis i sikte dit min vän satte siktet. Längst bort i hagen.

DSC_0037Mja. Kanske har hon rätt. Den här gången. Det händer inte ofta.

DSC_0038Sedärja. Flugorna kan surra hur mycket de vill.

(Måste hitta ett tunnare band som är lättare att fläta in i luggen).

DSC_0041Så skönt med fina tassar igen.

Ska skärpa till mig där också. Juppe ska få bygga muskler lite mer. Det är en del i sluta-dalta-konceptet.

DSC_0042

DSC_0044Å vad han är rolig min hottentott.

Tröttnar aldrig på att hänga med honom.

DSC_0045

DSC_0047Nu har hottentottstammen hört att det är något mysko i deras hage. Alla sluter upp.

DSC_0048Juppe vet hur man gör. Han går och hälsar.

Jag som är okunnig människa tittar häpen på. Det är ju bara ett dygn sedan han var en del av gänget. Så nytt är det ju inte. Eller?

DSC_0049

DSC_0052

DSC_0054

DSC_0055

DSC_0057De är så vackra när de sorterar ut sina hästhemligheter.

Jag stod på en sten för säkerhets skull. Inte vill en vara i vägen när hästar diskuterar livet och det och så.

DSC_0059

DSC_0061En liten filur jag gillar snappade läget sekundsnabbt. Hon där, på en sten. Låt de där pyssla med sitt så ska jag . . .

DSC_0062

DSC_0063

DSC_0064

DSC_0065

DSC_0067Yes. Stora grabbarna sysslar med sitt. Nu ska jag sniffa loss på det där bihanget till Juppe.

DSC_0068

DSC_0069

DSC_0071

Allt väl där uppe, du underliga? undrade Juppe. Jajamän, sa jag.

DSC_0074Yes! sa Bäbibarracuda. Sitt nu still så ska jag nosa.

Blä. Nästan lika äcklig som Juppe.

DSC_0075Bäbi får nosa. Ni andra kan dra! väste Juppe.

DSC_0076Vad vet jag. Kanske borde jag ta kommandot även här på något vis. Men det gjorde jag inte.

DSC_0077Bäbibarracuda sniffade loss på mig. Helt okej. När han tog hela min fot (storlek 35 – det går) i sin mun så sa jag nej.

När han spottat ut sprätte jag till med benet för att markera att det där vill jag inte vara med om. Lämna mig ifred.

Bäbi studsade bakåt. Duktig Bäbi.

Vad händer då i flocken? Alla går fram till Bäbi och nosar på honom. Är du okej? Vad hände?

DSC_0078

DSC_0079Juppe går fram till mig och undrar vad som hände. Helt plötsligt känner jag mig som en ful gubbe (okej, gumma). En våldsverkare som tagit till för grova medel.

DSC_0081

DSC_0083Lugnet lägrar sig snart.

Och jag tröttnar aldrig på att titta på grabbarna som så naturligt och lättvindigt delar upp arbetsuppgifter och chillar tillsammans.

Där finns inget gnissel i maskineriet. I hagen råder full harmoni (när inte jag stör). En perfekt torsdagskväll.

”Du är inte bättre än Juppe”

Sommartider är ljuvliga tider. Vi slänger upp altandörrar och ytterdörrar och låter vindar och katter svischa in och ut som dom vill.

Klampar runt med skor gör vi också och skiter i att städa. Tur att barnen är vuxna, nu slipper jag oroa mig för att andra ordentliga föräldrar ska se vår misär. Kommer folk hem till oss nu gör de det på egen risk.

Men – det finns alltid ett men. Katterna vill så gärna komma in med små ”presenter”. Presenter som jag inte vill ha. Halvdöda möss som piper i dödsskräck, fåglar som måste fångas in och, ja, ni fattar.

I kväll gjorde jag en tvärnit på köksgolvet. Där låg något vansinnigt äckligt. Och jag har ändå sett mullvadar, åkersorkar, små musungar, riktiga råttor i hel och halv form. Men något i den här stilen hade jag inte sett.

Nackhåren reste sig.

Jag gick på stolpiga ben mot en tunnhudad äcklig pryl, som dessutom blivit av med huvudet. Mer päronform än djur så att säga. Halväten säkert. Under vårt köksbord.

Jag lät som katterna när de är upphetsade, fast jag svor. Djävla-djävla-djävla-helvetes-fan-skit!

Det var en potatis.

Vi har lämnat en gäng för groddning i en låda, och de stackarna har inte hamnat i jorden ännu.

Phu. Jag joggade lättat runt liket.

Det torkade skalet såg precis ut som skrynkligt skinn. Ljust, ömtåligt och äckligt.

– Du är inte ett dugg bättre än Juppe, sa mannenvännen när han gick förbi.

– Det är precis det där Juppe gör när han ser något. Hans och din hjärna funkar likadant. Blixtsnabbt har ni hittat på en förklaring (eller ett troll).

Gnmfph, sa jag och åkte till stallet. Där stod en gentleman redo och bjöd mig armen (benet) och tog mig på promenad i kvällssolen.

Självklart tog vi horsies efter promenaden, vi är lika fåniga båda två.

 Och du säger att jag har sura mungipor, sa Juppe.

Titta på det här då!

Du har rätt, sa jag.

 Jag vet, sa Juppe.

Måste du säga sådär varje gång du har rätt? sa jag.

Japp, sa Juppe.
Deal with it.

Noll kronor igen från Agria

Hej

Du får ersättning med 0 kronor från Jupiter Från Ådalen´s försäkring. Du hittar mer information i bifogad pdf eller på Mina sidorhttps://kund.agria.se

Med vänliga hälsningar
Agria Djurförsäkring


Måste ju säga att det är väldigt svårt att få någon som helst överblick över en hästförsäkring som kund.
Vad sjutton är det som ersätts? Och varför betala 1 728 kronor i fast självrisk. När det i nästa mening i brevet från Agria står:

Självriskperiod

Den fasta självrisken dras bara en gång under 125 dagars självriskperiod. Om du har fler kvitton, 

före eller efter det här besöket/besöken hjälper vi dig


oss. Adressen hittar du längst ned på första sidan.


Nåja. Skickar väl in fakturan som kom nu för återbesök så får vi se hur det går med den. Räknar med noll kronor igen på något sätt och vis. Fast jag inte förstår varför.

Staketskadan är något annat än bogskadan, det fattar jag. Men varför det då ska dras självrisk igen fattar jag inte. Eller om karensen har trätt in. Och varför ska det vara karens på skador? Det är väl inte helt ovanligt att en skadad häst gör illa sig igen. Är det inte bättre att enbart reglera det med att tak för ersättningen?

Ja. Ja.

Ser fram mot en månad utan veterinärräkningar, och för all del besök hos veterinären. Lite lugn och ro helt enkelt.

En fin kväll på ovalen fick vi i alla fall, även om det är lite träligt att lunka runt, runt i en halvtimme. Å andra sidan njuter vi av att FÅ lunka runt, runt en halvtimme. Så det så. Sällis fick vi också av Hulda.

En gåta på fyra ben

Japp, japp. Samma rutin i dag. Lunk, lunk på ovalen.

Men något var underligt när jag hämtade Juppe ur hagen. Han väntade lite nonchigt på fel sida av mig för att bli utsläppt. Jag vill ha trådarna i höger hand och Juppe på vänster sida. Han dippade med nosen mot plasthandtaget och jag tänkte att nu jädrar kommer Juppe att hoppa jämfota. Nope.

Lunk, lunk. Och en ännu mer nonchig Juppe släpptes in i hagen. Fattade nada. Han tänkte gå in på fel sida nu med. Herrejösses. Dålig dag?

Stod kvar och kikade på min häst. Som kikade på mig. Han kom fram och lade läppen på tråden mellan sin och Flugas hage!

Cheesus. Jag la handen på tråden, nada. Inte en enda liten puls.

Nytt batteri fixar Bäjebyarna på ett kick. Men jag undrar så vad Juppe ville med att visa att tråden var strömlös. Var han lite kaxig? Eller påpekade han stillsamt att han ville ha lite el där för att hålla alla troll borta?

Kul är han i vilket fall.