Att gå vilse i skogen var precis vad vi behövde

Fina pållen före promenaden. Jag fick tårar i ögonen bara av att åka till stallet. Kändes skönt att stå och borsta på kompisen ett tag och sedan gå på promenad.

Varför inte ta skogen i dag när vi har tid? tänkte jag.

Jajemen, sa Juppe.

Vi gjorde väl allt ungefär som man inte ska göra med en häst med krasslig bog. Vi hoppade över diken, klafsade över vattensjuka gärden med läbbiga hål i. Jag tyckte att jag hade bra koll på stigen.

Det hade jag inte.

När vi irrat ut ur skogen såg vi ett ensamt hus. Hurra! Vi klafsade över ännu ett vattensjukt gärde och så knackade jag på helt enkelt. Vi tyckte vi var jättebra, jag kopplade loss Juppes ena tygelände så han fick ett långt koppel, då nådde jag att gå uppför trappan till ytterdörren på huset.

Näej. Mannen i huset hade ingen aning om var Bäjeby låg. Lite lagom sur såg han ut också. Men jag fick i alla fall reda på vad hans hus hette.

– Kan du ta bort hästen härifrån, sa mannen och stirrade på Juppe som stod snällt med munnen fylld av mannens saftiga gräsmatta.

– Ja, sa jag och såg väl ut som en fågelholk. Jag hade ju inte tänk parkera Juppe hemma hos honom.

Mannen såg lite fåraktig ut och stängde dörren.

Hade en häst och en matte gått vilse hemma hos mig hade jag nog tyckt att det var lite kul om de knackade på. Och nog sjutton hade jag nog hjälpt till lite mer. Men alla är olika. Han tyckte uppenbart inte om hästar och det får man ju respektera.

Ringde Annica, hon greppade på en sekund var vi var och beskrev vägen hem.

Det blev en fantastisk dag. Jag och Juppe klafsade glatt genom lera och pölar hemåt på en stig.

Jag kände mig faktiskt lycklig. Det här är lite av vårt gamla liv, tänkte jag. Äventyr utan rädsla för att göra en krasslig häst illa.

Och Juppe frustade och frustade.

Klart han fick beta, klart han fick proteinmums.

Vi var rätt möra när vi kom ut till hagen. Är du trött Juppe? frågade jag.

Jag? Näej.

Det här kan vi göra om nu på studs.

 Vad är väl åtta kilometer för en häst?
Vi är gjorda för det här.

 Men Juppe, du orkar ju inte ens hålla ögonen öppna.

Jo.

Och den sakramentskade bogen. Roten till alltings elände.

Fast inte märker man av någon muskelfattig bog när vi är ute och promenerar. Jag tänker också att jag faktiskt inte behöver sitta på Juppe i onödan. Jag mår bra av att gå jag också.

Det är fantastiskt befriande att gå vilse. Gör det! Man blir glad!

Japp. Jätteglad, sa Juppe.

Skalpmassage à la Juppe

Ah, vilken härlig tur vi fick idag, jag o Juppe o Saga o Judit-Karin. Här verkar faktiskt appen ha funkat. Både sträcka och tid verkar stämma någorlunda.

Turen är jättefin, har skrivit det förut och gör det igen. Det här kan bli min favvis. Nu har jag o Juppe dessutom en chans att hitta. Vi beväpnade oss med plastband idag, båda jag och Judit-Karin. 🙂

Nu tror jag att jag kan ta mig runt själv om det kniper.

Skalpmassage tänker du? Jo, jag åkte tidigt till stallet. Jag har ju lovat Juppe kamning av hovskägg och man är ju bara en liten lort om man inte gör som man lovar. När jag dunsade ned på betongfundamentet som bildar en liten mur i mitten av pysselplatserna i stallet, framför Juppe och kammade så slutade han dräggla, gossen sträckte ut överläppen som en tapir och så började han kärvänligt och mycket, mycket försiktigt att klia mig i pannan och i hårbotten.

Juppelovelove. 🙂

Kändes bra med 9,6 km i lätt regn. Älskar hösten!

Vrålåk som vrålåk?

Juppe blir rejält svettig nu när hösten är så varm. En tur på en timme betyder en genomdränkt kompis. Då får man tvätta.

Vi hade sällskap:

Farfar Bäjeby sköljde av Ferrarin inför vintern. Och jag Juppe.

– Du får ju i alla fall hålla på och leka hela vintern, sa han. Det får inte jag.

Måste försök hitta en väg genom skogen så att det går att göra en rundtur av det här (länk till sportstracker).

Tror inte riktigt på längden på turen måste jag säga. Tror appen hoppade lite för mycket och lade till sträckor.

1,2 mil i sol och trevligt sällskap

Ja, vad säger man. Livet är allt bra härligt. Två morgonpigga kompisar på plats i stallet och studs iväg. Riktigt fina ridvägar fick vi traska längs, grusvägar och en körväg i en skog som lär vara smaskens under vintern.

Jag vet inte vad jag har gjort, min app Sportstracker som jag älskar vägrar helt plötsligt att dela med sig av kartan över turen. Du kan kika här.

Tycker den heter lite annorlunda också, mot vad det brukar stå? Grrr, ska jag behöva betala något kanske?

Juppe friskade upp sig längs vägen. Han gjorde fintfint lösgörande övningar för nacken, det såg lite grand ut som när barn leker äta-äpplet-från-dinglande-tråd-med-händerna-bakom-ryggen. Japp, så är det ju att vara häst.

Vad gjorde jag då?

Foto: Maria Miller
Jo, skrattade så jag höll på att trilla av. Han är för rolig min kompis.

Juppe HAR lokalsinne!

Förra gången tappade Juppe en sko när vi skulle gå vilse i den här delen av skogen. Den här gången kom vi iväg som vi skulle.

Juppe var lite stissig från start, men promenixen gick bra. Jag hade ju planerat allt i förväg. Gå längs åkerkant på liten skogsväg, check. Där har vi stor lagård, check. Vilken liten mysig stig in till vänster! Oj, det är ett kalhygge här! Hm. Såg jag verkligen en grusväg på kartan?

Vi skådade E 18, vi skådade en grusväg som slutade i ingenting. Vi hoppade över myrar. Och små diken.

När jag gått före Juppe och trixat oss över en kraftledningsgata blev jag lite fundersam. Jag visste helt enkelt inte längre vilket håll vi skulle gå mot.

Hur kunde det här hända? He, he. Tur att jag har dagen på mig, tänkte jag. Och tur att stallägaren är nyförlöst och alltså håller sig hemma, får ringa henne om det riktigt skiter sig.

Under tiden jag sitter på Juppes rygg och gör upp en plan B börjar han streta väldans ivrigt mot en stig åt det håll som jag just dissat. Äh, tänkte jag. Jag hänger med. Vatten finns det i dikena, och gräs växer överallt. Grabben kommer inte att svälta ihjäl.
Juppe stretade envist på i ett tempo som vi inte haft tidigare. Mycket målmedveten ung man. Och si, vi kom ju ut på vägen som vi använde för att komma in i skogen. Duktig Juppe!

Han är ju värd varenda krona!

Juppe på säker mark. Borta bra, hemmahagen bäst.

Mäh – tappsko igenigenigen

Jag och Juppe hade planerat att gå vilse rejält i närmaste skogen idag. Finns väl inget annat sätt att lära sig hitta, så resonerar vi.

Efter några kilometer tror jag att Juppe har brutit benet eller något. Hoppar av som en virvelvind och upptäcker att höger framsko hänger med en söm. Suck. Vred bort skon helt och hållet och stoppade i fickan.

Vad gör vi för fel? Visserligen var det lite blött och moschi i marken, gör det att skorna lättare trillar av? Eller trampar snuppis på sina egna fötter?

Har lämnat meddelande på telefonsvararen till bästa hovisen. Buäh. Vi som skulle ha lunkat runt hela lediga dagen.

Nya dojor, älgkviga och skogsröjning

Bästa hovisen kom och fixade nya dojor åt snuppis. Hans hovar hade växt rejält!

Efter fixet så kastade vi oss ut på lilla lata skogsrundan. Den blev inte så lat ikväll, jag hoppade av och började släpa bort granstammar som fällts tvärs över stigen. Lika bra att göra det tänkte jag.

Juppe följde intresserat mitt arbete, men till slut blev han lite orolig och stirrig. Eftersom jag var rätt slut och svettig så hoppade jag upp igen. Men vad i?

Det var ju ett område till som var lika täckt av gran i varierande storlek. Jag såg att Juppe stod och funderade. Smackade lite lätt och killen traskade framåt. Det han inte kunde kliva över knuffade han helt sonika undan med bogen. Det är min kille det.

Underbar ljus kväll.

Halvvägs hem såg vi en älgko eller kanske snarare en kviga. Juppe spetsade öronen, ökade farten – och såg inte snäll ut. Undrar vad han tror att han ska göra? Spöa älgen?

Tror inte rundan är riktigt fyra kilometer, ska mäta en gång till. Som vanligt glömde jag stänga av direkt när jag kom till stallet. Och den här gången ser jag att appen mätt lite, lite knasigt. Det är lite hopp åt olika håll där vägen är rak.

Har hittat en bra app som visar rundan!

Sports tracker heter appen som faktiskt verkar mäta ganska korrekt även ute i skog och på mindre landsortsvägar.

Nu har jag använt den två gånger och är impad!

Har testat några andra appar som visade hur jag och Juppe hoppade över E18 ett par gånger längs rundan och fördubblade på så sätt den avverkade sträckan. Det här är bättre.

Nu har jag också ett litet hopp om att jag faktiskt ska kunna hitta hem igen också med hjälp av appen, den talar ju i alla fall om var jag är. Har nämligen världens sämsta lokalsinne. Juppe verkar heller inte särskilt intresserad av att vi ska komma hem.

Jag letade upp appen i ”butiken” i mobilen, kostar gratis. 🙂

Jag hittar bättre än tant Fluga

Tre pållar på rad idag.

En kladdigt tur längs en åkerkant och sedan en sväng förbi ett lantbruk och kyrkan. Mycket najs.

Foto: Caroline Widell
Första pållen vek av hemåt tidigare, äventyrslystna Juppe och Fluga tyckte inte att det räckte med 45 minuter.
Hur är det nu då man går igen? Frågade jag.
Fluga vet, följ henne bara, sa stallägaren.
Vi följde Fluga, och det kändes liksom lite fel. Brukar vi inte gå vänster här? Eh, Fluga, ska vi in i träskmarkerna. Tycker du verkligen om oss? Vad vill du oss egentligen?
Vi fick förlita oss på mitt utmärkta lokalsinne istället (här hade min man börjat gråta, det vet jag). Men det gick jättebra! Förutom att det lite geggiga stället nu var en bäck (Juppe hoppade, Fluga gick), skogsmaskinernas framfart har gömt stigarna lite, och sista biten mot vår lilla grusväg var verkligen slörpigt lerig.
Vi överlevde. Glada och rosiga.
Undrar vart Fluga ville gå? Hälla? Mellandagsrea?

Wow – vi fick guida

Tanthästen Fluga har fått en ny trevlig ryttare två dagar i veckan.

Juppesnupp och jag fick ta täten och visa minsta trevliga skogsrundan, ridfröken hakade på med fina Messa.

Fantastiskt att jag, JAG, och Juppe då förstås får visa någon en ridrunda.