Obildbar och gnällkärring dessutom

Jag lägger ju en ofantlig del av min fritid på något som för det mesta ger mig enormt med energi, lust och glädje.

Klart en hamnar i en svacka ibland. Klart det blir trögt ibland.

Ibland verkar det där ibland dra ut lite på tiden. Så känns det för mig nu.

Jag känner mig f-imej helt obildbar. En lönnfet tant som tyvärr inte har någon talang för det där med ridning.

Fy.

Så stygg ska man inte vara mot sig själv.

Skäms. Och skäms ännu mer när jag tänker på hur gnällig jag var i kväll på kompislektion med Karin och Frami.

Stackars fröken Annica fick också lyssna på eländet förstås.

Sånt gör inte någon glad.

Jodå, det trillade minsann ned någon polett i jämmerträsket också, även om min kropp inte riktigt lyckades administrera ut det till Mackan.

En positiv grej (mer får ni inte, någon måtta får det vara):

Jag gör för mesiga halvhalter (alltså när det inte räcker med säte utan när tygeln också måste vara med). Ställ dig mittemot en kompig med lite skönt gung i knäna och bra stöd av magmusklerna.

Första omgången gjorde jag halvhalterna i bara händerna. Annica som lekte häst stirrade oförstående på mig.

Kopplade på magmusklerna, släppte ned axlarna, sög in armbågarna till kroppen och kraaamade till med tyglarna. Annica lystrade! Och jag såg att tygeln fick effekt på hennes kropp.

Sedan retade vi upp varann rejält genom att gå från lös och slafsig tygel till en halvhalt. Så jädra obehagligt! Det kom ett ryck från ingenstans. Jag skulle bocka, så det så.

Nu är det bara att streta på och hoppas att någon liten polett vill trilla ned på allvar, då blir allt roligare igen. Jag vet ju det. Få lite lön för mödan. Det är ju bara att träna som gäller.

Varje arbetsgivares dröm?

Här är jag och några av mina underbara stallisar.

Vi har ett gemensamt. Nyfikenheten på hästen och en evig, evig strävsam kamp för att bli bättre ryttare.

En grundnyfikenhet och en öppenhet för instruktioner som kan hjälpa till mot målet, att bli en så bra börda som möjligt på pållens rygg. 

Och vi fattar – här handlar det inte om OS-nivå. Det handlar om att bli bättre för hästens skull, för vår egen skull. Därför släpar vi iväg oss till lektion på kvällarna, oavsett väder.

Oavsett trötthetsnivå så här mitt i veckan blir vi snabbt piggare (pållarna med).

Ikväll jobbade vi med halvhalter, halter och snygga, koncentrerade svängar.

Borde inte sådana här människor vara de mest åtråvärda i hela världen, typ i en arbetsgivares ögon? Hästtanter som aldrig ger upp (förlåt alla yngre hästtanter) och aldrig ger tappt.

Konsten att fickparkera en häst

Det är ju rätt ljuvligt på eftermiddagarna, när ljuset är på väg bort. Nä, jag älskar ljus, men det är skönt och vilsamt med den där blå vinterskymningen – också.

Vi fick sällskap på ridbanan, jättebra. Bra på att öva att hålla uppmärksamheten på mig även om det händer saker runtomkring.

Jag var trött och utan inspiration, så är det ibland. Men – ett inlägg på facebook inspirerade i alla fall till att öva på fickparkering.

Jag ställde mig på en pall och försökte få Juppe att backa in rumpan parallellt med pallen för att jag helt enkelt lättare ska komma upp.

Svårt, svårt. Vi tragglade och Juppe klurade och klurade. Till slut gick det bra åt ena hållet, då fattade han att rumpan skulle in mot mig. Åt andra hållet gick det inte alls.

Men han försökte. Det är det som gills.

Då blev vi så inspirerade att vi gick in till stallet efter hjälm och träns!

Roligt, Juppe frustade så fort jag kom upp på hans rygg. Det gillar han tydligen. Vi tog lite skrittrundor, jag hoppade av. Och så körde vi om hela proceduren igen. Det går finfint att hoppa upp på Juppe nu.

Några omgångar av övning till så kan han nog åt andra hållet med. Finfis.

Vi var jättenöjda båda två.

Älskar min fåniga häst, som skulle göra vad som helst för en egen kamera.

På vägen ut klappade jag Patti (som jag har lite respekt för och som jag inte brytt mig så mycket om att närma mig). Han tittade intresserat på mig och blev nog lite inspirerad. Dags för en rullning för att fira:

En skön stund i stallet helt enkelt.

Lite pilligt ont i halsen och i öronen har jag, men jag tänker inte ställa upp på att bli sjuk före jul. Så det så.

Juppe om Ernst

Yes. Ställde klockan på ringning i dag också. Sovmorgnar är för mesar.

Sanningen är att jag är smått beroende av Juppes och mina promenader, fyra kilometer börjar kännas för kort.

DSC_0002

Jaha du. För kort. Ja, jag har frisk aptit, så vi skulle kunna gå längre.

Det regnade som bara sjutton i går kväll. Efterlängtat får jag säga.

Skogen doftade så gott och det var riktigt fräscht ute, även om det var fuktigt.

DSC_0003Oj. Riktigt fuktigt. Mina skor blev snabbt slaskblöta både utanpå och innanför, brallorna sög effektivt åt sig daggdroppar och skjortan gjorde samma sak från trädens grenar.

Hupp. Kameran immade igen och det gick sådär att torka med blöt skjorta.

DSC_0005Dagens wildlife. Oändligt många spindelbon på alla gärden och ängar. Så fina när trådarna fångade upp daggen.

– Det skulle bli ännu finare om du fick in skärpan, sa Juppe eftertänksamt när han stod och tuggade och stirrade in i kamerans lilla skärm.

– Jag gör så gott jag kan här.

– Ja, mer kan ingen begära, sa Juppe.

-Storsint av dig, sa jag.

DSC_0007

– Titta, sa Juppe. Det är nästan så man kan bli förälskad i var och en. Man blir liksom alldeles VARM inombords.

?

DSC_0009

-Nu skulle det bara tassa förbi en katt här också, så hade en inredare inget här att göra, fortsatte Juppe drömmande.

? sa jag igen.

DSC_0010-De små spindlarna liksom smeeeeeeker upp sina bon, hummade Juppe.

Jag tänkte att det i alla fall inte kan vara värmeslag. Ja, inte frös jag trots att jag var blöt inpå skinnet. Men tokvarmt var det inte heller.

DSC_0011Nu går vi vidare, föreslog jag.

-Varför gå den logiska vägen, när det finns så många andra vägar? svarade min kompis och såg liksom chokladblöt ut i ögonen.

Vad fanken?

DSC_0016-Man blir ju KÄR i var och en av dom! sa Juppe.

-Ja, du har sagt det, sa jag.

-Har jag? sa Juppe.

DSC_0018-Se, det är som en hel liten skogsorkester av spindlar, sa Juppe.

-Kul liknelse, sa jag. Det här känns bekant på något sätt. Vet inte hur, men det känns som att jag har hört det förut?

DSC_0019-Här står jag och känner in ängen, sa Juppe.

Men vad fan, tänkte jag, men sa det inte högt. Hjärninflammation? TBE? Slickat på elstaketet?

DSC_0022-Jag hoppas att det uppstår en skön förvirring, sa Juppe nöjt.

DSC_0026– Jag vill ha sommar över precis hela kroppen, inte bara doppa tårna i den, sa Juppe.

DSC_0028Han ser ju hel ut på utsidan i alla fall, tänkte jag.

Nu var jag så förvirrad att kameran slaskade emot varenda blött träd. Och när jag gnodde med min flugmedelsindränkta skjorta blev det inte så mycket bättre.

-Du? Vad är tår? undrade Juppe.

-Du har ju alltid skor på dig. Men när vi tittar på Ernst i sommarstugan så är det så svårt att se. Bilden är liksom så långt bort, och vi får bara titta genom fönstret. Borde inte vi ha egen tv?

DSC_0040Jaha, sa jag lättat. Det är Ernst som spökar.

-Oj, kolla på de här bilderna Juppe, du blir som värsta hollywoodstjärnan med all den här imman.

– STORSTÅTLIGT, sa Juppe.

-Jag ÄLSKAR BILDERNA. Skicka genast in till tv4. Du kan få bli min medhjälpare. Ring hovis, jag måste gå barfota.

DSC_0042

-Bilder på vackra mig får det att brumma som glada humlor i mitt bröst, sa Juppe.

-Okej, sa jag. Då blir det några till.

DSC_0043

DSC_0047-Hjärta, hjärna, i någon form av skön förening där, övade sig Juppe inför sin programledarroll.

DSC_0049-Är man avslappnad nog för att stå och titta på en ovanligt vacker häst en stund så slipper man äta magmedicin till hösten, sa Juppe.

-Apropå höst, sa jag. I kväll ska du och kompisarna flytta ned till avelsflockens hage. Dina kompisar behöver koträning.

-Menvadfaen, sa Juppe. Då missar jag nästa avsnitt av Ernst!

-Fast du får käka klöver på en hel äng och titta på kor hur mycket du vill.

-Sant, sa Juppe. De kan ju behöva något snyggt att vila ögonen på de också. Trevliga djur.

DSC_0050

-Precis, sa jag. Och du får publik. Om nu grabbarna har tröttnat lite på Juppe-Ernst menar jag.

DSC_0052-Nej, jag skojar Juppe. Jag förstår väl att de inte kan få nog.

DSC_0053

-Få nog! fnyste Juppe.

DSC_0054

DSC_0056

-Jag skojade Juppe, sa jag ju. Ingen kan få nog av dig.

-Vill mena det. Och så vill jag säga: tack kära publik för att ni tittade och var med oss. Om ni vill så dyker vi upp igen, sa Juppe.

DSC_0059

-Nu har du blandat ihop det, sa jag. Det där är Martin Timell stuket. Du vet, byggprogrammet där han snickrar åt andra. Lite fjäskigt tycker jag faktiskt att sluta så.

-Jag tycker det är TREVLIGT, sa Juppe. Så TACK, kära publik.

Och där gick jag till bilen.

Inga problem att cykla med världens bästa häst

IMG_1039

IMG_1041

Mannenvännen har servat min gammelcykel. Bytt kedja, bytt däck, fipplat med växlarna så att cykeln är mer lättväxlad än när den var ny (för väldigt länge sedan).

I dag fick cykeln åka med till sommarhagen.

Jag var lite nervös faktiskt. Juppe är ju världens bästa Juppe, men ibland blir han rädd för de mest mystiska saker. Och blir han rädd så blir han på tvärs med hela världen.

Men Juppe såg godmodigt på cykeln och hälsade på den genom att dutta med mulen på den. Mulduttar brukar ge godis har Juppe lärt sig.

Juppe var så jädra bra! Han höll stenkoll på mig och cykeln och förstod direkt att nu kan vi få springa här.

Jag vågade inte låta honom springa särskilt långa sträckor, det är dumt om han blir trött och tar något felsteg och gör sig ännu mer illa.

Kompisen växlade mellan tölt och fantastisk trav. Varje gång jag saktade in så gjorde han samma sak. Marängen!

En gång valde han grisepass, men det var på hemväg och kanske var han lite trött då.

Klart grabben fick godis för varje stopp! Han fick så mycket beröm att han blev alldeles simmig på ögonen. Jag blir så lycklig när han är lycklig och känner sig duktig.

Jag klev av cykeln i backen upp till hagen och så gick vi visslande sista biten.

Tror både jag och Juppe längtar tills i morgon, då ska vi cykla igen!

DSC_0001

Den regniga gårdagen ägnade jag åt att gå igenom rykthinken. Icke ett lerkorn på våra saker nu. Skönt.

DSC_0003

Surmackan tål inte att Juppe kommer i närheten. Juppe har lärt sig och kastar sig undan när Mackan kommer sättande för att hälsa på mig.

DSC_0005

Det syntes på hela Juppe hur nöjd han var efter jobbpasset. Gräset smakade extra gott.

DSC_0007

Bäbibarracudas storebror stod och kliade rumpan mot en stadig en. Aaaaahhh!

DSC_0011

Juppe tycker jag är rolig när jag står och glor.

Ingen av oss har vant oss vid nya bloggen ännu. Juppe är knäpptyst, han som brukar pladdra så.

Gillar inte att det inte går att lägga till små gadgets, som google translate till exempel. Och månadens mest lästa. Måste fråga den stackars supporten om det.

DSC_0019

Nu börjar Axel (om det är Axel?) undra varför hans rumpa är så intressant.

DSC_0024

Sjas! sa han.

Och jodå. Jag begav mig hemåt, i alla fall för några timmar.

Känner mig som värsta stallfjortisen, jag ska nämligen tillbaks till hagen i kväll. Då blir det långtur tillsammans med ett gäng igen. Mackan ska ut och luftas. 🙂

Jag tror på det här!

Häpp. Upp med tuppen för träning i morse.

Jag och Juppe tog det första trevande steget i straigtness training. Juppe fick lära sig att sänka huvudet på kommando, gick på ett försök (ja, han är världens smartaste häst).

Att ställa huvudet utan att böja kroppen, att se till att huvudet varken dimper ned eller flyger upp. Koll, helt enkelt. Och så vicka, vicka, vicka lite på huvudet. Tänk att en liten vickning av huvudet där fram kan synas genom en helt hästkropp och vicka på höfterna där bak.

Häftigt.

Juppes nacke knakade till slut. Han såg så nöjd ut. Blinkade och tuggade.

Andra grejen som vi gav oss i kast med är att ha Juppe i en bra position och att han ska ta ett steg med bakbenen på mitt kommando. Första gångerna räckte det nästan med att tänka på hans bakben, sedan tror jag att han blev lite trött och grinig – då fick jag peta med pisken i skänkelläge. Som en flugvift ungefär.

Juppe ångade på några gånger, någon gång lyckades vi med det som övningen går ut på. Att Juppe ska fråga mig – hur många steg ska jag ta? Hur fort ska vi gå?

Jättebra för mig och juppesnupp.

Tror det kan hjälpa mig att fokusera på att han gör rörelser rätt istället för att vara livrädd för att han gör sig illa. Och om jag kan styra hans fart så gör han sig ju inte illa.

Jag tror det blir riktigt bra det här för oss. Nu ska vi öva lite varje dag i sisådär knappa två veckor, sedan är det dags för lektion igen. Längtar.

Och längtar tills i morgon, då ska äntligen Juppe få njuta av grabbarnas grandiosa sommarhage. Det ska bli så kul att se honom där! Unnar honom det.

Han får bli hur fet och blank och fin som helst.

Jag och Juppe var helt slut i rutan när jag släppte ut honom i grabbhagen efter jobbpasset. Jag fick ta bort nosgrimman inne på ridbanan. Juppe gäspade så käkarna höll på att gå ur led.

Han var inte ensam om att vara trött:

 En tufsig Bäbibarracuda tittar upp bakom Dynan.

 Fast man heter inte Bäbibarracuda utan anledning.

 En gäspning och tre sekunder senare var han klar för drabbning.

 Suck.

 Dubbelsuck.

 Kan någon trolla bort honom?

Ungefär här fick Dynan nog och reste på sig. Jag förstår honom.
Fast han är himla söt och busig den lilla aborrmunnen.

Nu får vi längta till höstens lektioner

Hur fort har inte den här terminen gått?

Och så roligt det har varit att lära känna Mackan. Det trodde jag aldrig.

Ikväll var det dags för sista lektionen som bjöd på en mix av lek, tävling och – kadrilj. Bara en sån sak.

Jag och Mackan var bra så länge våra kvällshjärnor hängde med, här gällde det att rida på tid på en bana och lyckas pricka en boll (som rumpan fått vakta) i en hink och en ring på ett kastkors.

Gudars vad sånt är kul. Tur att det inte är viktigt att vinna. ^^ Vi kom tvåa. Trots att vi bara tävlade mot oss själva (host). Vi höll lite koll på de andras tider också.

Mackan var vansinnigt sur i dag. Han ville inte kyssa stigbygeln utan såg mer och mer svart ut i ögonen. Hoppa upp och få igenom därifrån, tipsade Annica. Hoppade upp, Mackan var som en stelopererad linjal.

Jävligt grinig helt enkelt.

Underligt nog tog jag det med ro. Och till slut hade vi lika kul båda två.

Både vi och hästarna fick fika:

Under fikat fick vi människor kasta ur oss idéer och önskemål om vad vi vill träna på till hösten. Riktigt roligt i sig att få klura på vad man vill lära sig mer om, eller vad man vill förstå.

Som varför fötterna vill peka rakt ut som antenner.

Eller hur ett flagglopp går till. Och sportgrenar med för den delen.

Och vad är egentligen en mjuk hand?

Ja, det finns mycket kul att slipa på och att förstå (eller åtminstone att skrapa lite på ytan på).

Juppe – äventyrshästen!

Nja, Juppe var igen filbunke i dag heller. Jag var så jädra glad över att veta att jag kunde bjuda honom på ett äventyr på dagens promenad.

Avelsflocken har flyttat för sommaren. En stor härlig hage står tom och är utforskningsbar. Wohoooo!

Jag drabbades av koskäck eftar att ha stängt andra hagen efter oss. Det här är väl för bra för att vara sant? Ska vi bara gå här och ha det bra? Annica har nog glömt att hon lånat ut hagen till 15 tjurkalvar.

För att komma till del två av hagen går man genom en korridor som är ganska trång, efter det ivriga regnandet var den dessutom ganska lerig och hal. Jag muttrade och Juppe hispade. Efter en skogsbacke uppenbarade sig:

Ja. Paradiset.
Juppe glömde allt om att hålla sig jämsides med mig och att vi hörde ihop. Men vad gjorde det. Han hade så kul!
Och gud så vacker han är min halta häst.
Hejdå, hejdå.

Japp. Det var den hörnan av hagen.

Hej! Står du här?
Jag har tänkt att hälsa på hela tiden!
Jag ska bara . . .
Och – onda benet lyfts lika högt (nästan) som det friska, och jag blir så himla glad.
Hur det än är kan man ju förtvivla som hästägare, och när man ser livsglädje peppar det.
I morgon ska jag ringa till en straightness tränare som bor nära.
Tror det blir kanon för Juppe att träna akademisk ridkonst med rakriktningsinriktning.
 Nu tyckte Juppe att vi kunde upptäcka tillsammans.
Han hade koll på mig och vi följde staketet.
Supermacho Bettina lyfte pinnen så att trådarna blev fria.
Juppe tittade beundrande på mig i en sekund, sedan började han beta.
 Åhå! Är du där!

Juppe var så nöjd, så nöjd när vi gick tillbaks till stallet.
Alla troll hade rensats bort.
Juppe mår bäst av att göra något varje dag, det är bara så. Tror det gäller mig också som tur är.
Efter det här red jag Mackan på vägen upp mot Hallbo. Han var faktiskt lite stissig och orolig. Men vad gör väl det?
Jag tror att jag tycker det är trevligt med hästar som tar in och analyserar och hispar lite.
Det gör mig inget.
Mackan och jag fick galoppera, det gick jättebra trots lite troll här och var.
Superknepet är en övning från lektionerna med Annica, ta i en tygel och låt hästen snurra tills den står still av sig själv. Funkar finemang. Vägrar slita och dra i tyglar och mungipor.
En jättebra dag! För alla tror jag!

Här kommer filmen!

Mackans ägare Karin har filmat. Det är ju så jädra kul att bli filmad när man rider, uj, uj, uj så nyttigt att titta på.

Brukar du bli filmad?
PS! Blogger – det är så värdelöst när det dyker upp en grå ruta istället för en ingångsbild i klippet.
Det är ju inte speciellt inbjudande!

Go Mackan go!

Av flera olika orsaker blev vi bara två ekipage på kvällens lektion.

Wow!

Och så säger tekniknötarAnnica: nä, nu vill jag inte tjata mer på er. Vi går till ovalbanan och kör gaedingakeppniträning. Bara har kul och tjoar och tjimar.

Wowow!

Jag och Mackan har ju inte träffats på ett tag nu, så vi fick inte riktigt in rätt känsla för feeling med en gång. Tänk att ridning är sådan färskvara på ett sätt. Tänkvärt.

Första omgången gick helt okej, men vi var mesiga. Både jag och Mackan.

Andra omgången – he, he, he. Snabbaste galoppen jag fått in på Mackan. OCH han är så otroligt snäll och fin, inga tendenser till att vilja busa och fortsätta i galopp eller något annat. Han lyssnar.

Jämn och fin i både skritt och trav och tölt.

Sol som höll sig uppe länge på himlavalvet, trivsamt surr av myggor och värme i luften. Ah.

Med mer go i våra bådas huven och med lite mer muskler på lilla mackeluren tror jag det skulle bli en fröjd att ge sig ut på en tävlingsbana med honom.

Tänk att jag tycker att en sådan tanke är trevlig. Det trodde jag inte för ett ganska kort tag sedan.

Tack Mackan och tack Karin.