Unge herr Argeisli – en mycket snäll fyraåring

Alla hästar föds med olika förutsättningar.

Argeisli rör sig snyggt, han har lätt för att sätta under sig – det har han fått gratis av moder natur. Men, han har å andra sidan en sida som är lite kort och en en sida som är lång men stel. Och det går att jobba bort.

Jag stod och hängde som värsta 12-åriga stalltjejen i dag när Kaisa skulle köra ett pass med Argeisli. Det är så roligt att bara kika, och helt utan ansträngning levererar Kaisa också förklaringar till vad det är hon jobbar med och hur.

Argeislis pass börjar i princip inne i stallet. Han är en lugn och belevad typ. För att inte säga stencool. Varken lastbilar eller cyklar kan bringa honom ur fattningen. Däremot har han inte hästarnas flockspråk med sig fullt ut.

– Det gör att han inte riktigt förstår det där med eftergift. Så det har vi arbetat med.

 Kyssa stigbygeln. Jättebra för en stel häst.

– Vi får göra sådant som egentligen är lite för svårt och för tråkigt för en fyraåring, som skänkelvikningar och öppna. Det är för att få honom mjuk och liksidig.



Det är fint att se Kaisa till häst, det syns utifrån att både hästen och ryttaren lyssnar på varandra. Och så är människan så fullständigt, helt, äckligt avslappnad. Inte en liten muskel som stretar emot. Näej, vi pratar inte slafs, vi pratar buddhistisk lugn och ro. Suck.
 Kontroll och kontakt in i det sista.

 Visst var jag duktig?

 Jätteduktig?

Kan det bli en godis då?
Men gud Argeisli, jag skulle aldrig . . . Hur kan du ens komma på tanken?

”Jag tror att Juppe vill vara ute längre”

Jomen, så här vid 21.30 är det bara 23 grader ute. Phu, pust, flämta, flämta.

Varje dag efter skräckupplevelsen knallar jag upp till stallet stax före 12. Mockar och fiffar och går sedan och hämtar Juppe. I dag såg han helt ut som sig själv igen. Blankpolerad skolgossemin när han fick gå in i svala stallet och kompisarna stod kvar med flugmolnen runt sig.

Nöjd. Så nöjd.

Lite mindre nöjd när jag kommer och ger mellis vid 16-17. Men ändå klarögt välmående, lite rastlös, men snygg, ack så snygg. Och pigg. Och sval!

Fick fatt på Kaisa ikväll på telefon. Hon sa:

– Jag tror inte det är någon fara att låta Juppe vara ute nu, jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Kände att Ior-svansen som tappats bort tillfälligt bara tjong! satt där den skulle. Viftade eftertänksamt med mina överhettade åsneöron. Vinklade ena örat mot vardagsrumsfönstret som vibrerade av värme.

Nej. Nej, det vill INTE jag. NOPE. Niente. Nischt. Nein. Njet. No.

– Eh, (19-åring som inte fattar när hon träffat på en mur, en av många i ett kommande yrkesliv) fast jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Slog ett kraftfullt flapp, flapp med öronen både framåt och bakåt bara för att kolla att de funkar som de ska. Det gjorde dom.

Juppe ska inte stå ute när det är som hetast efter att ha blivit så dålig för ett par dagar sedan att vi allihop trodde att han hade fångvarning. Och så var det värmeslag.

Hur det slutade? Mjo, Juppe får gå i en liten hage bakom stallet nattetid när det är svalt och skönt. Där kan han kolla in flera andra hästar och vifta på sina öron. Hans och killarnas vanliga hage har lånats ut till ett besökande sto nattetid.

Sedan får vi hoppas på svalare väder någon gång.

Lite lättare galen beskyddarmentalitet? Förmodligen. Bryr jag mig? Zero, zilch, zip, nada, nothing. Juppes väl och ve går före allt. Så här låter jag då.

Inser med lättare förvåning att jag slutat lyssna på folk runtomkring mig som vet bäst även på detta område. Rätt skönt. Det är ungefär som med barnen när de var små, alla andra visste bäst. Tog på mig svansen då också. Tror verkligen på fullaste allvar att ägaren till en häst känner vad som är bäst för sin kompis, den som har starkaste banden känner bäst hur vännen mår.

Sedan tänkte jag i mitt stilla sinne, nu står ju Juppe inne och bantar som in i bängen. Är inte det bra då? Oj, oj. Inte tänka för mycket.

Här kommer istället min imitation av den där fullständigt bänga, galna symbolen som används rätt flitigt på facebook (vore det inte kul om man kunde göra egna sådana med sitt eget ansikte). Så här ser skvatt galen ut:

Vi får väl som sagt hoppas på svalare väder – för allas skull.

Mentalt redo för trots

Tycker den här bilden summerar dagens utflykt till ovalbanan i Björsbo rätt bra.

Alltså, jag är inte typen av ryttare som är jättenoga med att alla bilder på mig och Juppe ska vara fantastiska (alla ben ska peka åt rätt håll på båda två och sisådär), så för mig är det inga problem att bjuda på den här.

Först har vi då Kaisa och Thor-och-snygg, sedan kommer vi skramlande.

Juppe är inne i trotsåldern igen. Det känns lite grand som han inte är min häst på något underligt vis. Mycket har blivit så mycket bättre tack vare Kaisa (typ takten i tölten), men . . . nja, Juppe är liksom inte riktigt där, inte med mig.

Han pysslade hela tiden med sitt, och jag försökte förtvivlat få ihop något av det jag lärt mig för att få till till exempel en fin tölt. Juppe drog hela programmet av jävelskaper, och det gör han bra! Han ville till och med sticka i galoppen.

Jag försökte slappna av med mina rejält kortade stigläder (lättare att slappna av med korta säger Kaisa). In med maghelvetet (naveln ska liksom in mot ryggraden), ner med axlarna, armarna efter sidorna, fågelungar i händerna, ett bäcken som är rätt vinklat osv osv.

Prutt.

Kom du ihåg att ha slak tygel på innersidan i galoppfattningen? frågade Kaisa. Näej, inte kom jag ihåg det. Och inte blev det rätt galopp. Satan. Och faktiskt kände jag att min vänstra ljumske stretar emot något vansinnigt – jag lovar att jag ska stretcha varje kväll.

Jag fick i alla fall till känslan av att kunna driva, och fånga upp den energin med rumpetussen istället för att Juppe ökade takten – i skritt. Ja, det är en början. Och det var en häftig känsla!

Kaisa tröstade med kloka ord: ni är ju ute mycket och skrittar eller hur?

– Näej, vaddå, stretade jag emot. Vi skrittar ju inte bara.

Men ni rider ju mycket i skogen, då blir det väl mest skritt?

– Eh, jo. Det är klart, tänkte inte på det.

Då är det ju inte så underligt att ni har en bra kommunikation i skritt. Det är något ni gör mycket.

Häpp.

Så kan man också se på det. Mycket mer konstruktivt. Tölta mer = bättre kommunikation i tölt osv.

 Bäst man håller koll på Bettina och Juppe också i farten . . . 

 Vissa hade vett att hålla sig i skuggan. Det var fruktansvärt hett så här mitt på dagen.

Ja, phu, mycket att tänka på. Men – på något underligt vis är Juppes motstånd och trots ändå något jag känner igen. Det är faktiskt nästan så jag längtar efter att få ta itu med det.

Och så kan jag verkligen unna honom ytterligare ett par veckors duvning av Kaisa, he, he.

Tack Sara för att du greppade kameran! Det är guld värt att titta på sin ankstjärt och alla armar och ben. Och axlar. Och . . .

Modstulen

Yes, i dag fick jag äntligen sitta på Juppe igen. Jag hann i alla fall tänka så ett litet tag.

Han är alert för skänklarna, snabbare när det gäller det mesta. Nu är det jag som måste rappas upp lite, då menar jag inte smisk utan timing och tempo.

Dagens AHAAAAAAAA (känner mig lite tragisk): när Juppe till exempel ökar eller minskar tempo, då ska jag släppa min skänkel när han gör som jag vill. Inte dröja kvar med den. Eller motsvarande, släppa tygeln och belöna när han stannar. Upptäckte att mina förgrömskade ben liksom låg på hela tiden. Förstår hur grymt irriterande och förvirrande det måste vara.

Dagens urk, ett stort sådant: jag hade Juppes gigantiska huvud i mina händer hela lektionen, och den var lång (en timme).

Det kändes som vi tagit 13 steg tillbaks på den punkten. Det mesta blev en segdragen kamp, där det kändes som ett hån att kunna ha en levande hand (svårt när man lyfter framdelen av en häst med sina spinkiga armar). Usch.

Då driver man, sa Kaisa. Utan att pållen springer iväg.

Tror du på det? Näej. Vi grejade det inte.

Efteråt fick jag höra det där som vi fått höra ett par gånger förut. Ni är ssåååååååå nära till att det blir så där bra! Att tölten sitter och Juppe börjar suga på bettet och …

Snörvel. Nu ska jag dricka rödtjut och sjunga vemodiga värmländska sånger. Det känns inte lika kul att åka och träna på ovalbana i morgon. Å andra sidan kanske Juppe har testat mig nog nu, för den här gången. Tror på den och på tomten by the way.

Och Juppe åkte i bantningsfinkan efter passet:

Lite svalka vid racerdiket

Juppe börjar bli riktigt lös i sidorna, säger Kaisa. Så lös och ledig att han börjar rolla i tölten, och det påstår hon är bra på sätt och vis. Det är ett steg bort från allt som påminner om stel grisepass.

I dag var det i alla fall inte lika stekhett som det varit de senaste dagarna. Vi fick till och med en liten fläkt då och då.

Gillar verkligen racerdiket. Det tror jag Juppe gör också, Kaisa håller med. Juppe gillar att springa.

Och ja, där stod jag vid diket och tänkte att usch vad världens vackraste häst inte klär i blått. Det dödar hans varma röda färg.

Och Juppe fick en glimt av hopp i ögonen när passet var över. Kanske kan det bli en tugga gräs nu?

Nope.

Juppe blir fullständigt slut efter varje ridpass. Det blir så mycket att tänka på. Både – vad vill hon att jag ska göra och HUR ska jag göra det?

Jobbigt att gå i plugget, men bra. Bra för lilla kroppen och lilla knoppen.

Iakttagelser angående min och Juppes respektive stönighet

Jag har märkt att jag blir mer och mer besvärlig att hantera ur gurusynvinkel. Kaisa tycker att Juppe ska in klockan 17.00 pip och få en, säger en, godis i krubban att mumsa på.

Jag säger, mohahahahahahahahaha. Jag sitter verkligen på händerna för att inte proppa i Juppe godis när Kaisa har kommandot. Och jag lyckas för det mesta. Men inget, inget, inget, inget kan få mig att tycka att det är fel att stoppa i min kompis en godis när han har gjort något som är bra.

För mig gör det inte ett dyft att han tigger. Det vill säga vänder sitt huvud mot sitt bakben och vill göra yoga för att beveka godistanten.

Hade jag en häst som högg som en kobra skulle det inte vara lika gulligt. Men det här kan jag leva med.

Det är helt enkelt ett område där jag vet vad jag tycker. Sedan är jag påverkbar på andra. Juppe också, visade han i dag.

Juppe gick från pain in the ass till Nurejev. Från ”jag tänker inte lyssna till någon skänkel” till ”yes Sir!”.

Mycket roligt att se. En ganska stor del av mig tycker att det är kul att Juppe är lite stönig (=envis på värmländska), det är ungefär som med ungar. Det måste finnas ett litet motstånd annars blir man ju orolig, eller hur?

Hur kul vore det att ha en lobotomerat snäll häst? Nope. Juppe fick halka från hela skalan från ivrigt motstånd till nöjt frustande vattenkammad skolgosse.

Flämta, flämta. Det här är belöning enligt Kaisa.

Jag är UTBRÄND, säger Juppe. Kaisa har kollen på den trötta pållen.

Och jag är så imponerad av denna 19-åriga människa. Ung i livet och ung i yrkeslivet som hanterar stallets alla olika hästar med samma lugn, respekt och inte minst humor – och gott humör.

Kaisa känner in precis vad det är som pållarna måste jobba med. Juppe fick ett tufft pass där hela hans rygg fick bändas loss och bli lös och ledig. Jobbigt, jobbigt.

Dagens tre bästa? frågade jag lite oroligt.

– Han tog skänkeln jättebra till slut. Och då behövs det nog inte så mycket mer. Det löser det mesta, sa coola Kaisa.

Och innan passet med Juppe tog hon sig an Fylkir, Flugas snygge son. Samma lugna tålmodighet här. Och samma fina resultat.

Undrar sa flundran vad det ska bli av denna talangfulla och hårt jobbande tjej. Ska bli spännande att följa.

Ska också bli jättespännande att se hur hon ska få bukt med mina olater som ryttare. För det är ju trots allt jag som ska sitta på juppesnupp framöver (snyft, bara några veckor kvar tills han är min – bara min).

Samstämmiga gurusar!

Grymt nervös i dag när Kaisa sa att jag först skulle hoppa upp på Raffe. Vi började med att titta på hur Raffe är byggd. En fyrgångshäst som är mer som en ål än som en tunna.

Lösgjord och ledig och med så långa bakbensvaddetnuheter så att han helt enkelt inte har en fysisk möjlighet att gå i pass. Han får inte in benen så långt under sig.

Kaisa red först, sedan jag.

Kaisa och Raffe.
Hjälp. Så tacksam för att Raffe är en lugn typ. Jag kände igen mentaliteten från Juppe, utan drivning i tölten – blir det trav istället. Det blev mycket tydligt när jag satt på Raffe. Intressant.
Intressant också att han är så otroligt känslig för skänklarna. Det var Kaisas poäng med att jag skulle prova Raffe. Lärorikt
En liten skänkelpuff och tjoing! Så hände det något. Grabben kunde göra skänkelvikningar i farten, även om inte jag kan det. Mitt problem är att jag måste tänka efter hela tiden var jag har mina kroppsdelar och vad jag ska göra med dom för att få hästen att göra det jag vill.
Då blir det svårt att kräva att pålle ska vara som en blixt, he, he.
Och sedan upp på Juppe. Fem minuters pust i stallet och lite kallt vatten – sedan var vi i farten igen.
Kaisa först:
 Människan har ju en äckligt bra sits. Allt ser så lätt och enkelt ut när Kaisa är pilot.

Jag fick beröm för att jag faktiskt lärt mig att känna när Juppe är på gång att bryta av till trav och kan korrigera det (tack Sara!).
Kaisa har jobbat hårt med att få Juppe att reagera snabbare, och det märks. Hon har också lagt mycket krut på att få Juppe att bära sitt vackra huvud själv. Det märks också skillnad bara efter en vecka.
Vi gjorde övningar med att öka och minska volten. Dagens mest intressanta var ändå att jag lyckades få Juppe att gå i vänster galopp (jag vet, det borde vara en självklarhet).
Största aha:et var att låta innertygeln vara helt lös. Vid första försöket så kunde jag bara inte förmå handen att göra som jag ville. Försök två gick bättre, och Juppe gick i vänster galopp, bar sitt huvud själv och höll en väldigt sansad och fin takt utan att jag drog och slet.
Och snuppis fick beröm av Kaisa för att han är en välriden häst. Vi solade oss båda två, och jag tar inte åt mig alls speciellt mycket faktiskt utan tänker på Guru Sara som jobbat mest med Juppe. Ära den som äras bör.
Sedan fattar jag inte vad jag ska göra åt alla mina kroppsdelar som lever ett eget liv. Korrigerade armar som ägnade sig åt någon form av schimpansstretch och armbågar som inte höll sig vid sidan. Tröstar mig med att Kyra sagt att det krävs 10 000 övningsomgångar för att kroppen ska nöta in ett nytt rörelsemönster.
OCH – Juppe vägdes in som 350 kg enligt måttbandet före träningen. Ah, det går faktiskt åt rätt håll. Sakta men säkert.

Juppe har fin bjudning

Kaisa knogar på med Juppe. I går fick han ju vila, men i dag står ett pass på schemat.

Bjudningen är bra, Juppe knogar på lika glatt bort från stallet som hem. Han jobbar på på ridbanan också. Men:

– Jag vill få honom, vad ska jag säga. Lite mer elektrisk? Förstår du vad jag menar då?

Mjuohäh.

– Han tar ju skänkeln, men reaktionen är inte så jättesnabb. Det ska den vara.

Mjohoåäh, det beror nog på mig också. Att jag rider så.

– Mmm, det får vi se på måndag. Eller tisdag. Då ska du få rida. Kanske att du får rida en av mina först. Vi får se.

Gulp.