En glad och springsugen Juppe

Japp. Så är vi i fas igen. Med varandra och alla planeter.

Sadel med ludd under på och ut på ovalen som var trivsamt mjuk av plusgrader och regn.

Wow, vilken snygging! sa Huldas matte om Juppe som stålfjädrade sig fram på banan.

Puh. Och även om det kändes som att vi skulle fortsätta i galopp ut på åkern så var gossen lydig och stannade före kurvan. Men före dess gick det i 180. 🙂

Tölt var inte lätt att få in med åtta springsugna ben. Det blev pass och gudvetallt innan vi eventuellt fick in rätt växel. 

Trivsamt.

Det är kul att ha en springsugen häst.

Hoppas jag ska på yoga i morron kväll (om det finns platser kvar). Det gör underverk med oliksidiga tanter.

Tutande barn och tutande traktor – helt okej

Det var en riktigt tam Juppe jag hämtade ur hagen i dag. Vänlig, frustande och uppmärksam på rätt sätt.

I stallet hade ett gäng killar stallkalas. Det betyder så klart inte att en hoper ungar springer i stallgångarna, men väl på stallplan. Juppe tittade uppmärksamt genom rutorna i stallet på uppspelta barn som tyckte livet var så underbart att det enda som återstod var att släppa ut allt fröjd som små ylande sirener.

Magnus startade traktorn och lassade in barn, som självklart fick prova traktorns tuta också (orättvist, tanter vill också tuta).

Livsfara i paritet med en källarbacke? Nej, nej. Inte alls.

Lugna puckar.

Juppe fick äta i lugn och ro och ta in kalasljuden. Sedan gick vi ut och väntade på att ridbanan skulle bli ledig.

Juppe var en maräng. Han klev så fint över bommar. Stannade på voltspåret och väntade ödmjukt på att få en liten present på mina villkor, en godis.

Vi körde volter åt båda hållen och övade på att Juppe skulle kunna vara en bit ifrån mig och ändå jobba rätt med kroppen. Sluta påminde vi oss också om i båda varven och så fick det vara bra helt enkelt.

Följde med Juppe ut i hagen och möttes av vänlig nyfikenhet hos grabbarna, som vanligt.

Häng med, sa dom. Vi har träslöjd!

Alla hjälptes åt att gnaga på björkstammar som fällts i skogshagen.

Det måste ju finnas något gott i träet? Björksocker kanske? Fast det såg ju också ut som om killarna mulade i sig träspån. Tror de är muterade mumintroll trots allt.

Visst är vi duktiga, sa Juppe. Kreativa hästar i den här hagen!

Rena rama tandborstningen tänkte jag, men sa det inte högt.

Intressant form du fått fram där Frami, sa jag uppmuntrande.

Å! En intressant FORM sa Framis hangarounds beundrande.

 

Lugnt och fint på ovalen

rp-p-ob-21-047

Jag var lugn och fin. Juppe var lugn och fin. Vi gjorde ett kort men bra pass på ovalbanan.

Stackars Juppe är stel i kroppen och vill gärna lägga in pass här och var, och jag är skraj för att han är stel i kroppen och driver inte på tillräckligt.

Men – vi fick till jättefin skritt både i riktning till och från stallet. Både Juppe och jag fattar att ovalen inte bara är till för flänggalopp. Så vi var faktiskt fantastiska.

Juppe frustade nöjt.

Vi töltade lite, travade lite. Och nöjde oss.

Bra kväll.

rp-f-f00634

Och konstbilderna kommer från Rijksmuseum i Nederländerna. Jag kan hänga i timtal i deras digitaliserade konstsamlingar.

På volt utan lina

img_2019

Nu slipper jag fundera över meningen med livet mer. Meningen med livet är att Juppe går runt mig på en så stor volt jag vill utan att han sitter fast i en lina och att jag kan tänka och titta på hans inre bakben och då försöker han sätta det under sin tyngdpunkt.

Så är det med det.

Att Juppe numera nästan inte kör över mig när jag går baklänges framför honom utan stannar väldans tätt inpå och mycket överentusiastiskt kör ut rumpan i en sluta är bara grädde på moset.

Vi ska öva mer på att han ska vänta på mig och fråga vad jag vill. Men det kommer.

Det är så skönt. Jag vet att det bara blir bättre och bättre när vi jobbar. Ah.

Och eftersom vi är ambitiösa och snälla båda två mår vi bra när allt vill sig.

I kväll tränade vi en halvtimme ungefär. Det blir svårt att hitta på saker att göra på banan till slut och jag vill att det ska vara en kul stund för Juppe.

Jag ska be Karin att föreslå ett gympapass för mig och Juppe, ganska tydligt uppdelat så att jag vet att vi kan vara i farten minst 40 minuter.

Frid.

Fortsatt flow

img_2007

Så här såg vi ut i går kväll jag och Juppe.

Mycket självmedveten häst och mycket nöjd matte stirrar in i kameran.

Vet inte vad det är just nu, men jag njuter. Min hästsamvaro är bara ett enda flow.

Jag är trött som en soltorkad manet, orkade inte ens åka till stallet i kväll. Det är illa för att var mig. Orkar bara sitta i soffan och sippa vin och klappa katter, kakelugn och man.

Når nästan allt från där jag sitter.

Men vad gör det att jag ser ut och känner mig som en äppelskrott?

I går kunde jag och Juppe koncentrera oss på ridbanan trots sällskap som höll på med annat. Vi gick så fint, Juppe blir konstigt nog sur när jag ber honom backa när jag går bredvid, det är tydligen inte samma sak som att stå framför och be honom göra samma sak.

Men nu – nu! Grejen är: jag glömde spöt. Jag ställde mig framför min kompis i spåret och tänkte – ut med rumpan. Ge mig rumpan nu fining. OCH HAN GJORDE DET!

Alldeles för mycket och VROOOOMMMM ut med hela hästen så att säga. Men han gjorde det.

Och åt BÅDA HÅLLEN.

Inget ”nu fattar jag inte alls vad du vill” utan fjutt ut med rumpan från spåret.

Jag hade ju nöjd mig med en nätt sluta, men man kan inte få allt här i världen. Vi fick en underbar början på en ny kul och nyttig och gymnastiserande övning.

Halleluja.

Hoppas världens bästa och smartaste och vackraste häst har det bra med sina polare i sin hage.

(Han är inte med på den här bilden, men i alla fall)

img_1928

I kväll stämde allt för både mig och Mackan

dsc_0001

Jag är så lycklig. En ridlektion med fokus på medellinjerna blev magisk för mig och Mackan.

Att försöka skritta rakt utan stöd av staket eller stall just på medellinjen gjorde att både Mackan och jag fick in i oss själva.

När vi stannade framför Annicas granskande ögon så bad hon mig vrida om höger ben lite, lite. Foten pekade ut, så jag behövde vrida om låret och nedåt.

Gjorde så. Kände efter noga, noga hur jag satt i övrigt. Sittben, framvikt, bakvikt. Mjukt omslutande skänklar.

Vad gör Mackan då? Analyserar läget och flyttar sina bakben till perfekt jämhöjd. De stod lite ojämt efter halten.

Så var hela kvällen. Vi var ett team, vi var tillsammans hela lektionen igenom.

Så underbart härligt det är när det händer (inte så ofta för mig för jag ställer ofta till det genom att vara för stressad eller något annat). När jag hoppade av – på höger sida för det tvingade Annica oss till så kände jag fortfarande att Mackan ville vara med mig.

Det var spindeltrådar mellan oss, när jag föreslog att vi skulle börja gå behövde jag bara tänka det. Lovely. En kväll att leva länge på. Så här kan det vara.

dsc_0004

Jag fick till och med gosa lite med Mackan. I kväll var det tillåtet.

dsc_0009

Vad sjutton ska vi göra nästa onsdag? Då är det höstlov (ska det vara nödvändigt?).

dsc_0013

Sötmular.

Och Juppe mötte nådigt upp i hagen vid utsläppet och fick en godis så klart. Då fick jag sjasa bort stackars Mackan, jag vill faktiskt bestämma vilken häst jag ska gosa med.

Tänk om det gick att kombinera de där två vid promenader till exempel, så kul det skulle vara.

På lördag ska vi i alla fall fixa bana för löshoppning. Då tror jag att Juppe ska få promenera den (eller hur) och Mackan vet jag hoppar som en liten iller. Det är bara några dagar dit.

Jag? Hur gammal? Cirkagurka 12 bast och hänger i stallet. Har inte tid till annat eller utrymme i skallen heller.

rp-p-ob-21-372

Ett av mina favoritmuseer som jag aldrig varit fysiskt på är Riksmuseet i Amsterdam, Rijksmuseum.

De har digitaliserat stora delar av sin konstsamling och släppt den ”fri”. Alltså fri att ladda ned för allmänheten och fri att göra nya konstverk av. Varje år arrangeras en tävling i bästa bearbetning av konstverk.

Och – man kan samla sin egen favoritkonst i mappar. Gissa vad det är i min mapp? 🙂

Barbackagalopp – vad ger ni mig för det!

img_1944

Så här ser en väldigt lyckad kväll ut. Ryttare vet att man blir väldans smutsig i rumpan av att sitta barbacka på en häst, hur välryktad den än är kryper det fram stöv ur pälsen. Brallorna borde vara helsvarta.

Juppe är inte ens en välryktad häst, han är ett mumintroll. Därför åker de där brallorna runt i tvättmaskinen nu.

Juppe och jag gick mot ovalbanan i skymningen. Kavade mig upp på hans rygg med hjälp av pall.

Vi har fått i läxa av Karin att öva på harmonisk och taktfast och fin och avslappnad skritt. Jag satt och verkligen försökte känna efter att jag satt rätt. Inte tippade för långt framåt, inte för långt bakåt.

Ingen som inte rider kan förstå att det är ett 120-procentsjobb att skritta en häst.

Förra gången sa också Karin när hon tittade på mig när jag satt på Juppe att skritt faktiskt är en rörelse mer i sidled (för ryttaren), alltså parallellt med mina höfter – mer än bak och fram. Jag sitter och juckar fram Juppe. Jodå, visst. Man ska hänga med i rörelsen, men jag har nog härmat det där man ser på islandshästtävlingar där det juckas hej vilt.

Nu försökte jag slappna av i nedre delen av kroppen och känna efter på riktigt. Vick-vick på höfterna blev det ju också då, inte bara juck-juck.

Moahahahahha, ni fattar eller hur? Ser att det ser helt galet ut i skrift det här.

Jag tror nämligen att jag sitter och motverkar hästens rörelser. Jag är för spänd. Där kan man lätt störa en häst som inte travat på länge. Juppe tar ju snällt travfattning, sedan ballar det ur.

När vi hade varit duktiga ganska länge började Juppe mulna. Han drog upp huvudet och trippade och nästan vibrerade som en jetmotor. Nu var det väl dags för att springa?

Hela gården var full av ridskoleelever och föräldrar och åskådare. Åker jag av är det någon som kommer att hitta den sorgliga högen tänkte jag. Juppe skulle stanna och beta – det vet jag.

Iväg alltså. Lugnt och fin galopp i början och snygg fattning och sedan – WROOOOOMMMM! Men han stannade hyfsat snällt före svängen på kortsidan. Vågar inte galoppera i en sväng än, måste ha mer koll känner jag.

Var det svårt att sitta kvar?

Nej! Inte alls lika svårt som i trav! Vi fick inte till trav mer än fläckvis. Korta sträckor.

I en galoppfattning knep jag åt med rumpan i någon slags försök att få Juppe att lugna sig, då slog han i passväxeln! Ahahahahaha, det gick fortare än galopp. Men det blev stopp på det med.

Vi var så nöjda, så nöjda när vi knallade iväg till stallet, min terapeut och jag.

En krattig dag på jobbet är trots allt bara en krattig dag på jobbet. Bäjeby-Annica sammanfattar läget bra tycker jag: men en galopp – det är livet.

img_1945

Efter terapisessionen.

Ett pass på stubben

Jag håller på att få en helt okej kondis faktiskt. Alla dessa tempoändringar gör underverk med mig.

Jag tror Juppe känner ungefär likadant. Han var inte helt övertygad om att det dög med skritt på stubben. Nu vet jag hur min kompis är, så när han börjar titta bort vrider jag hans huvud mot mig, när han börjar bläddra i stubben med nosen petar jag med spöet för att han ska bära sitt huvud och jobba bättre.

Han blir sur, men han blir också mer uppmärksam på mig. Till slut blev det ett så där riktigt härligt pass. Han var med mig på riktigt.

När vi skulle trava blev det kanske . . . överentusiastiskt, men han stannade efteråt. Inte illa.

img_1812

img_1811

img_1810

Och mer då?

Ouäff.

Ett surr av för och emot i skallen.

Här har vi tre skäl för att stanna på Bäjeby:

img_1817

Det här är faktiskt min fanclub. Inte Juppes. De väntar tålmodigt tills Juppe går och dricker vatten, sedan slår de till.

De vill hälsa på Juppes godismaskin.

Ett skäl emot lilla lösdriften: Jag fick inte ett bra intryck av ledarstoet i hagen. Hon strök öronen bakåt när hon fick syn på mig och den attityden behöll hon.

Jag är ingen tuffing när det gäller hästhantering. Faktiskt tycker jag inte att man ska behöva vara det heller. Unghästar och föl kan förstås behöva en åthutning, men annars ska det väl funka bra för en människa att spankulera omkring i en hästflock tycker jag.

Eller?

Hur viktigt är ridvägar?

dsc_0011

Jag och Juppe traskade iväg mot grusvägen bakom hagarna. Frust, frust från start. Ungefär samtidigt gjorde vi en tvärnit. Inte för att vi brydde oss om tre rådjur som flydde i panik.

Utan för att vi ville ha koll på en gigantisk älg som hade koll på oss och som verkade rätt . . . stöddig. Tror det var en kossemossa, såg ju inga horn. Tror älgar har brunst nu, då kan de säkert bli lite knäppa i huvudet.

Jisses vad stora älgar är.

Jag och Juppe var jätteöverens om att vi inte behövde testa om det gick att gå förbi älgen.

dsc_0012

Vi tog ridbanan istället.

Vi sprang och gick över bommar och lekte mest. Juppe väljer alltid att trava istället för att galoppera när vi gör våra ruscher. Undrar varför? Jag gör verkligen mitt bästa och springer fooooooort.

dsc_0014

Tillbaks i hagen vill alltid Juppe göra lite yoga för att få godis. Sedan går han raka vägen till vattnet och slörpar i sig rejält. Det är jag så glad för, han dricker duktigt.

Annars?

Annars snurrar det rejält i skallen på mig.

Jag har faktiskt varit och tittat på en annan lösdrift som ligger lite längre bort från mitt hem än vad Bäjeby gör, men det är marginellt.

Varför?

Inget ställe är perfekt, även om Bäjeby ligger nära det betyget.

Det jag längtar efter är bättre ridvägar.

Jag och Juppe kommer ju aldrig mer att tävla, vi kommer inte att nöta teknik på en ridbana eller tölta varv efter varv i olika tempon på en oval.

Jag är så himla nöjd med hur Juppe ser ut nu muskelmässigt efter en sommar i sommarhage och med promenader i skog. Från sommarhagen är det naturligt att ta en slinga ut i skogen.

dsc_0022

Stället jag var och kikade på är mycket mindre än Bäjeby. Där finns plats för sex hästar i lösdriften och både ston och valacker går tillsammans. Ingen är islandshäst.

Hagarna var stora och fina och lösdriftshuset jättestort. Det finns tillgång till box om Juppe skulle bli sjuk och det är sju minuter skrittväg bort till ett annat stall där jag har kompisar.

Det finns upplyst ridbana.

Promenadmöjligheterna är oändliga, jag lovar. Där är det helt okej med grannarna att hästar går förbi, även i lite större grupper.

Ångestfaktor:

Juppe trivs jättebra med sin grabbflock. Man vet vad man har men inte vad man får.

På Bäjeby sköts allt av gårdsägarna och allt ingår. Det tror jag bäddar för god stämning. När man ska dela på sysslor och räkna kilopris på hö så kan det gå snett.

Jag har så många bra och härliga stallkamrater på Bäjeby. Tänk om det blir ensamt på andra lilla stället?

dsc_0024

Det som är bra är att det inte är bråttom. Jag måste inte fatta något beslut. Ägaren av lilla stället har heller inte bråttom. Jag får helt enkelt fundera på vad som är bäst för min kompis, för det är det det handlar om till stor del.

Jag vill att Juppe ska ha det så bra som det bara går, att han ska få bra träning.

MEN – det handlar också om mig såklart. Och jag är också ett socialt djur, jag vill gärna ha sällskap på långa promenader.

dsc_0025

Bäjeby är ju andra stallet som Juppe bor på sedan jag köpte honom. Det har inte varit problem någonstans. Jag tror att Juppe är så van och duktig på att prata hästiska att han passar in överallt.

dsc_0026

dsc_0027

Mycket att klura på alltså.

Över till något annat: lägg märke till Juppes tangorabatt. Jag har rester över av svindyrt hälsokost nyponskalspulver. Jag lade det i blöt över natten, soppan luktade gudomligt.

Juppe tittade på soppan som jag kryddat med proteinpellets och sedan på mig. Sedan fnös han och nipprade på hö.

När jag handmatade med geggan gick det till nåders bra.

Älskade knäppgök.

dsc_0028

Ofta är det faktiskt ganska svårt att ta bilder på Juppe i hagen. Han vill nämligen stå så nära mig att det inte finns en chans att ta en bild. Nosen i min mage typ.

dsc_0030

Men ibland så vänder sig min kompis omkring och vill spana på något.

dsc_0031

Vad säger ni?

Vad är det som har gjort att ni bytt stall/lösdriftsplats?

Är jag knäpp?

dsc_0033

En soft dag

Promenix på grusvägen upp mot Hallbo med Hulda o Co som sällskap, det är grejer det.

Kvällen hann bli sval och frisk och skön.

Hulda har ätförbud på promenaderna, jisses tänkte jag i mitt huvud. Undrar om Juppe tänker respektera ätförbud han också. Det gick fint (han fick beta en masse efter promenaden).

dsc_0003

Softish gäspade Juppe nöjt.

Vi glömmer inte att ta horsies va?

dsc_0004

dsc_0005

dsc_0008

Japp, vi är typ bäst, sa Juppe.

dsc_0009

Jag ska också ta horsies när jag blir stor, sa Bäbibarracuda näbbigt (och han tittar noga på hur vi gör).