På kurs hos Anne Fornstedt på Hammarby

En himla trivsam dag blev det. En lång trivsam dag.

Jag och Karin och Mackan och Frami åkte en knapp halvtimme för att komma till Hammarbyhästar. Jag är så impad av Karin som tagit utökat körkort för att kunna köra tyngre släp.

Lite meckigt var det vid gården, lite trångt. Det klarade Karin galant.

Om min hjärna kommer ihåg rätt så var vi sju ekipage som fick ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Perfekt.

dsc_0003

Hästarna var änglar och klev snällt på transporten (om jag någon gång ska köpa transport ska jag ha ett likadant som Karins. Dörrar därbak och ett kliv upp för hästarna istället för läbbig ramp, och fronturlastning).

Hästarna fortsatte vara änglar när de snällt hoppade in i varsin box i ett främmande stall.

Glorian föll på sniskan för Mackan när det var dags för första lektionen. Herreminje. Mackan var förvandlad till en ganska surmulen islandssnigel.

Hade jag varit på hemmaplan hade jag nog spruttat iväg i galopp för att väcka honom. Men nu var vi ju på kurs, då får man uppföra sig.

Min kompis var förvandlad till en karikatyr av en trött ridskolehäst och jag förföll tyvärr till en karikatyr av en elev som bankade fram sin häst för varje steg.

Vi berättade att vi gärna övade på övergångar och jag sa att jag vill ha hjälp att få igång motorn på Mackan. Men – lektionen bestod av mycket arbete på volt, viktiga saker som att få hästen att böja sig rätt och sätta sina ben under sig.

Mackan blev inte gladare.

Under lunchen fick vi en helt fantastisk fisksoppa. Fikabrödet ska vi inte prata om, förrädiskt gott.

Jag blev så otroligt glad för att det var så många som frågade hur det var med Juppe, det värmde hjärtat något otroligt.

Ännu roligare var det att höra att många förstår att jag inte kan ta bort Juppe utan sympatiserar med att man kan göra mycket kul med sin häst förutom att rida.

dsc_0006

Dags för rond två.

Mackan var lite piggare och lite gladare, och si – då blev jag det också.

Allt gick lite lättare.

Jag red faktiskt en kurs för Anne Fornstedt när jag och Juppe precis hade flyttat till Bäjeby. Här kan du läsa om det.

Anne är så fantastiskt bra och pedagogisk när hon förklarar gångarter, undra på det – hon är ju Feifdomare. Ska jag vara riktigt ärlig så var tävlingskursen snäppet roligare tycker jag. Tror Mackan hade taggat till mer på en ovalbana också, han ger järnet när han tycker det är kul (påminner om en viss Juppe).

Kul att vara två på kurs, och skönt att det inte var så långt att åka. Drömmen är att få göra så här korta och roliga utflykter med Juppe också. Då kanske lastningsproblemen lättar lite.

dsc_0008

Kolla: bred dörr för fronturlastning där fram och dubbeldörrar att kliva in genom där bak. Så perfekt.

dsc_0009

Coola och glada pållar som inte tyckte det var så bråttom att komma av. De hade ju ett helt hösegel med käk att förse sig från.

dsc_0010

Kul för hästarna med rejäl utsikt också tror jag. Inte bara en liten glugg till dörr. Och ett ganska stort fönster på Mackans sida.

dsc_0016

Tittut.

Svinhärlig dag. Roliga människor, fina ekipage, god mat. Tror alla inblandade sover gott i natt. 🙂

Demon-Juppe

IMG_1517Demon, det kan man inte tro när man tittar på den här mildögda hästen. Eller hur?

Det fick räcka med två kilometer på stubbåkern i dag. Fjuttigt, men ändå något.

Det var där Demon-Juppe slog till. Nejdå, nejdå. Han drog inte. Han gick fint bredvid mig, travade bredvid mig, osv osv.

Fengur som var på ovalen stirrade med fasa på oss. Vi var en bra bit bort, men det spelade ingen roll. AAAAAAAAAAAA!

Vi skrämde slag på honom. Fengur slet sig. Allt slutade lyckligt. Juppes och min självbild som biffiga monster fick sig också en puff.

Ja. Ja.

Då kommer jag osökt att tänka på kroppsspråk. Och språk ur munnen också. Och så är vi tillbaks på kursen.

Jag har ju själv upptäckt hur svårt det är att gå bakåt raskt på en volt. Det är bara ett exempel på hur man som människa faktiskt kan bromsa sin häst.

En kvinna fick order att öka tempot på volten. Det gick helt enkelt inte. Hon gick med myrsteg bakåt. Det är inte bara hästar som behöver öva.

Flera ekipage på kursen hade problem med att människan var som en pinne. Marijke förvandlade sig till en mimartist, när hon gick baklänges för att bjuda in en häst att följa med så blev hennes kropp ”ihålig”, tänk ostkrok.

Det går inte att säga till en häst – häng med här – och stå i givakt som en tennsoldat. Man blockerar.

Spännande. Jag är inte bättre själv, det är inte det jag menar. Däremot tänker jag definitivt vara mer uppmärksam på mig och min kropp. Jag känner mig aldrig löjlig i Juppes sällskap, jag ska plocka fram mimartisten i mig.

På clinicen fanns också ekipage där hästen faktiskt dominerade sin människa stundtals. Då är det lätt att både känna sig liten och se liten ut. Ingen bra grej.

Och så talspråk då. En väldigt vanlig grej på clinicen som verkligen förvånade mig var att många hade så svårt att berömma sin häst. Alltså på det där översvallande verbala sättet där man verkligen krämar på med BRRRAAAAAAA och HURRRAAAAAA eller vad man nu vill ta till när hästen verkligen gör något fantastiskt.

BINGO – helt enkelt! Jag har tvåhundramiljoner bingo-ord. Det är ju för många. Jag är den där matten som berömmer lite för mycket istället och borde knipa igen tills hästen verkligen presterar. Alltså försök i rätt riktning ska definitivt uppmuntras, men BINGO ska man bara ropa när det är det enligt Marijke.

Häpp. Over and out för i kväll.

Att lita på hästen och låta den tänka

IMG_1508Ren efter två hinkar ljummet vatten och inte helt missnöjd. Även om det ser ut så.

Ordinarie hovisen drog iväg till Island för en vecka och hade inte tid att åtgärda tappskon innan avresa. Inte alls bra. Juppe ska alltså gå i två veckor med tappsko innan hovisen har tid med honom.

Hoppas hovisen blir magsjuk igen, det var orsaken till att han inte orkade med Juppe.

Det blir till att leta efter ny hovis igen, igen, igen. Suck. Så här kan vi ju inte ha det. Lönnfeta tanter med lönnfeta hästar ska ju ha lika bra service som vilken tävlingshäst som helst.

Men över till roligare saker.

IMG_1501Nej. Inte Juppe. Ville bara klämma in en till bild på snyggingen. Här i stirrigare och mer frustrerad version, han har just försökt rulla bollen för att skramla en godis till ur mig.

Och DET ska inlägget handla om.

En minnessnutt från kursen helt enkelt.

Marijke de Jong har en jättehärlig inställning till hästar, och hon lär ut riktigt fina saker tycker jag. Hon vill ha dialog med sina hästar. Dialog med hästar som tar ansvar för att sköta sitt jobb och tar ansvar för att hålla kroppen på det sätt människan vill.

Exempel:

En av kvinnorna som gjorde markarbete och red med sin häst på clinicen ledde sin hästs huvud ned mot backen. Det är liksom defaultläget inom straightness training. Kolla att hästen är avslappnad och ned med huvudet och ställa huvudet åt båda hållen för att checka.

Det var bara det att kvinnan aldrig släppte kapsonen. Hon höll ett stadigt tag på båda sidor om hästens mule. Den satt i ett skruvstäd, och var nog van att göra det.

Jag kände igen mig. Svårt att släppa kontrollen. Och så lite irritation på det så är man där.

Men vad lär sig hästen av det? undrade Marijke (på ett mycket vänligare och elegantare sätt än jag får till här).

Hästen lär sig att det är lika bra att stå kvar där i skruvstädet, men den stänger av huvudet.

Hästen ska vilja lista ut vad det är vi vill. Hästar vill undvika tryck, en bra sak när man vill ha dem dit man vill.

Och en häst kan lätt lära sig att hålla huvudet i en vettig vilsam position, och inte minst – att lära sig att hålla sitt eget huvuds vikt. Inte lassa över det i händerna på en ryttare, eller slänga iväg det där det inte ska vara.

Hur lär man hästen det då?

Marijke lär ut att man ska tänka som i leken varmt – kallt. Ni vet, jag letar efter något blått. Är det i högra änden av rummet? Kallt, säger lekledaren och så får man fortsätta gissa.

Till slut har man gissat rätt, även om det tar ett tag.

Marijke tycker inte det är schysst att bara säga kallt till hästen, en häst behöver information. Då är det bättre att avleda, visa vidare.

Man kan definitivt släcka en hästs upptäckarlust genom att nöta något för länge, för ofta, eller sprätta till med något oväntat som gör att den blir på sin vakt.

På varma och bra sidan sätter hon upp tre R. Release, reward och relaxation. Alltså bort med tryck (kliv bort från hästen och låt den vara i fred när den gissat i rätt riktning. Låt den smälta informationen och ha koll på när den är redo att testa igen), belöning och avslappning.

Släppa trycket ska man göra på momangen hästen gör något bra, ofta, tidigt och låta pausen vara länge.

Belöning kan vara allt från att låta hästen ”bada” i positiva känslor, varm snäll uppmuntrande röst, klappningar och Marijkes speciellt cup – forma handflatan till en skål och klappa med skålen. En helt annan känsla än att få en handflata dängd på sig.

Efter den här helgen blev jag mycket mer nyfiken på Straightness training- systemet. Det kanske sägs samma sak inom akademisk ridning, det vet inte jag. Men jag tycker Marijkes skola är sympatisk, det räcker.

Det var nog vad jag kunde klämma ur mig för i kväll. Fråga gärna om jag är oklar. Högst osäkert om jag kan svara, men jag kan ju ge min tolkning av det hela i alla fall.

Här är godis för alla gångartsryttare. Marijke förklarar att tölt är lika avancerat som piaff.

En hel helg med straightness, hur låter det?

IMG_1495Så här såg Juppe ut när jag kom för att jobba med honom i dag. I går bara orkade jag inte, clinicen på Rotbrunna som skulle ha slutat klockan 18 åkte jag från klockan 19 och då var ett ekipage kvar.

Här kan du se lördagens inledande teorilektion med Marijke de Jong. Hon är så enormt spännande som person, en urkraft som på tre år har blåst liv i en system för att träna hästar som hon kallar Straightness training.

Nu har jag samlat på mig lite clinics under mina få hästägarår. Men det har varit kunskapstörstande år.

Jag har kommit fram till slutsatsen att alla system är bra system, bara de funkar hjälpligt för dig – och det är ingen nackdel alls om du har en tränare som bor relativt nära.

Det finns riktigt bra hästkännare inom många discipliner och inriktningar numera, och jag tror att alla har kommit fram till ungefär samma sak. Fast sätten att nå dit är lite olika.

Marijke har ju gjort det smarta att hon håller kurser över nätet. Där tror jag hennes absoluta storhet finns. Eleverna filmar sig och får bedömningar på distans. Perfekt om man till exempel bor i Finska Karelen som faktiskt en av kursdeltagarna gjorde (först fem eller sex timmar i bil med trailer bakom, sedan 12 timmar på färja och sedan en timme med bil och trailer från Stockholm till Rotbrunna – så kunskapstörstande är vi hästmänniskor ibland).

Clinicen var värd varenda krona (1 400 som fotfolk). Det var den första clinic jag varit med om som fokuserade en hel dag på arbete från marken. Suveränt!

Har man inte kvalitet när man står på backen får man det heller inte när man sitter upp. Säger sig självt.

Jag är för trött för att skriva mer, tänkte mer spotta ur mig sådant som fastnade i mitt huvud framöver. Jag tog inte en enda anteckning, det ska bli kul att se vad som kommer ut.

Och ni som tittar på videon (gör det – det är bra!) kan ju gissa vilken typ av hästägare jag är. He, he. Och vilken av typerna är du själv?

Korsgalopp och ingen trav

Första halvan av kursen för Pia Paulsén Hawée kände både jag och Mackan mig som en del av ett skinande vackert ekipage.

Hur det än är blir jag alltid lite nervös av att rida för en ny tränare. Hur är den här tränaren? Vad kommer jag att få höra?

Upptäckte att jag faktiskt inte ville höra ett ord teori till när kursen började med det. Fy mig. Fast jag har ju tävlat hela två gånger och tycker att jag kan det här . . . 😉

Tror jag hade dåligt med tålamod och alldeles för mycket mens den här dagen. Och så kan det ju vara både när man är på tävling och på kurs.

Pia Paulsén Hawée tränar tre av kursdeltagarna (som kom från andra stall) sedan tidigare, och så var vi ett gäng nya från Bäjeby. Vi Bäjebyare var nya både för Pias träningsmodell som heter centrerad ridning och för Pia då så klart.

Den här kursen var strikt inriktad på tävling, och tips inför tävling.

Framridningen under ledning av Pia var enormt rolig. Hon har pondus som en major och ett hjärta av guld.

Jag fick Mackan ställd utåt i en volt i tölt. Hur? Ingen aning, vi bara gjorde. Det gick kanon. Mackan var lika nyfiken han.

Någonstans på vägen fick jag reda på att Pia ville ha tag i Mackans form, hon ville hjälpa oss med det.

Hur länge tycker du att en framridning ska vara, frågade jag.

– 40 minuter kanske, svarade Pia.

Men oj, sa jag. Är inte hästarna helt slut redan då?

– Nej, det är då de kommer i en andra andning. Och då är det ju dags att hoppa av, sadla om. Springa och kissa eller vad man nu behöver. Så det tycker jag är bra, sa Pia.

Den roliga delen av teorin var när Pia berättade om sitt tävlingsår. Hur hon tänker månad för månad och ja, jag förstår att hennes hästar har både styrka och kondition.

Mackan och jag fick glänsa när det var dags för låtsastävling i T5. Pia agerade domare, men delade inte ut poäng utan gav sin sekreterare i uppdrag att skriva ned kommentarerna som vrålades ut.

Jag och Mackan gillar ovalen, och vi gillar att visa upp oss. Så här långt höll vi. Vi var överens och vi kände oss vackra:

Mackan behöver sätta på motorn kommer jag ihåg att jag tänkte, och gjorde de mest fantastiska fulingar i kurvan. Tjoff, tjoff, tjoff in med bakbenen och fram.

Och så märkte jag att Pia inte var nöjd med våra tempoökningar på lånsidan i tölt.

Vi KRÄMADE på för fullt. En gång tänkte jag att HERREGUD nu går vi över i galopp men det skiter jag i!

Och si. Vi fick beröm för en BRA ökning.

He, he.

Jag har sådan träningsvärk i magmusklerna i dag. Grymt nöjd. Stackars Mackan känner väl också av det hele.

Efter vila och ny uppvarvning så var det dags för fyrgång.

Jävla skit, rent ut sagt. Jag lät Mackan dra iväg i galopp på grusvägen som uppvärmning. Jag märkte att han var grinig.

Väl inne på banan var han supergrinig. Det var som att slåss med en flaggstång. Mackan var slut som häst, den sista energin tänkte inte han lägga på en snygg uppvisning. Han skulle visa mig var skåpet skulle stå.

Cheesus. Korsgalopp. Och en Mackan som helt plötsligt inte fattade vad jag ville när jag till och med stod upp i stigbyglarna och viktade fram och sedan bad honom trava.

Ha, ha, ha!

Total förnedring kanske någon hade tänkt.

Jag är faktiskt förbi det tänket. Mitt i alltihop har jag lite roligt. En häst är ingen leksak eller programerbar robot. En sur Mackan är en sur Mackan. Försök och bestäm över en sådan du.

Och försök att bestämma när du själv har magmuskler som skriker och lår som sladdrar uppgivet. Moahahahahaha. Dåligt tränade tanter ska inte gnälla på sina hästar är min filosofi.

Vad jag tar med mig?

Att Pia är 60 + och själv satsar mot SM. Det ger mig så oerhört mycket inspiration och glädje och stolthet att islandshästvärlden har atleter i alla åldrar.

Att Mackan och jag kan när vi båda vill. Att få BRA på en töltökning tror jag verkligen är bra. Pia var visserligen snäll, men ljög inte.

Att jag tog det som en bekräftelse på att jag gör rätt när jag är ute och går med Juppe, oftast uppemot en timme. En träning under 40 minuter sliter mer än den gör nytta tycker Pia. Och ja, jag vet att en promenad i skritt knappast sliter – men jag tänker också att den knappast heller gör nytta (bygger något) om den understiger en timme. Vilket även gäller en knubbig tant.

Att det är kul med kurs. Man får alltid, alltid, alltid med sig något. Någon ny del. Och krockar man mentalt med något är det också nyttigt, då vet man mer om var man själv står och har tvingats tänka efter. Det är aldrig fel.

Kram till alla som orkat läsa så här långt! För långt – jag vet!

Jag tror på det här!

Häpp. Upp med tuppen för träning i morse.

Jag och Juppe tog det första trevande steget i straigtness training. Juppe fick lära sig att sänka huvudet på kommando, gick på ett försök (ja, han är världens smartaste häst).

Att ställa huvudet utan att böja kroppen, att se till att huvudet varken dimper ned eller flyger upp. Koll, helt enkelt. Och så vicka, vicka, vicka lite på huvudet. Tänk att en liten vickning av huvudet där fram kan synas genom en helt hästkropp och vicka på höfterna där bak.

Häftigt.

Juppes nacke knakade till slut. Han såg så nöjd ut. Blinkade och tuggade.

Andra grejen som vi gav oss i kast med är att ha Juppe i en bra position och att han ska ta ett steg med bakbenen på mitt kommando. Första gångerna räckte det nästan med att tänka på hans bakben, sedan tror jag att han blev lite trött och grinig – då fick jag peta med pisken i skänkelläge. Som en flugvift ungefär.

Juppe ångade på några gånger, någon gång lyckades vi med det som övningen går ut på. Att Juppe ska fråga mig – hur många steg ska jag ta? Hur fort ska vi gå?

Jättebra för mig och juppesnupp.

Tror det kan hjälpa mig att fokusera på att han gör rörelser rätt istället för att vara livrädd för att han gör sig illa. Och om jag kan styra hans fart så gör han sig ju inte illa.

Jag tror det blir riktigt bra det här för oss. Nu ska vi öva lite varje dag i sisådär knappa två veckor, sedan är det dags för lektion igen. Längtar.

Och längtar tills i morgon, då ska äntligen Juppe få njuta av grabbarnas grandiosa sommarhage. Det ska bli så kul att se honom där! Unnar honom det.

Han får bli hur fet och blank och fin som helst.

Jag och Juppe var helt slut i rutan när jag släppte ut honom i grabbhagen efter jobbpasset. Jag fick ta bort nosgrimman inne på ridbanan. Juppe gäspade så käkarna höll på att gå ur led.

Han var inte ensam om att vara trött:

 En tufsig Bäbibarracuda tittar upp bakom Dynan.

 Fast man heter inte Bäbibarracuda utan anledning.

 En gäspning och tre sekunder senare var han klar för drabbning.

 Suck.

 Dubbelsuck.

 Kan någon trolla bort honom?

Ungefär här fick Dynan nog och reste på sig. Jag förstår honom.
Fast han är himla söt och busig den lilla aborrmunnen.

VARFÖR GÖR DU INTE MARKARBETE?

Det här blir ett inlägg i två delar. Del 1 är mycket kort och handlar om att Juppe och jag lasttränade i dag. Ingen stress och press, vanlig grimma och grimskaft och massor av godis.

Grabben gick på själv. Vi började med två hovar och jobbade oss uppåt. Back mellan gångerna och lite utflykter för att göra annat.

Så här nöjda var vi båda två:

 – Äsch, det var väl inget. Det gör vi om när som helst.
Del 2. Rapport från kursen med Anton Pall Nielsson aka Toni.
Hur det än är så är det lite nervöst med kurs. Och lite extra nervöst när hästen inte är Juppe som jag känner utan och innan utan Mackan.
Och nervöst att jag och Mackan inte känner varandra mer än ganska ytligt än så länge.
Kursen hade ett nytt och jättebra upplägg. Vi red en halvtimme ensamma för Toni. Han börjar alltid med att fråga om det är något speciellt vi vill träna på, eller om det är några problem som ska tacklas.
Jag berättade som det var att jag ridit Mackan en 6-7-8 gånger och att vi börjat lära känna varandra. Att jag inte galopperat på honom och att jag hört att han har problem med galoppen.
Mackan och jag visade hur vi brukar rida. Och så fick jag höra det igen: det är som att du inte vill att hästen ska reagera. Jävla skit. Men jag vet att det är sant. Det blir lite segt och slött och bekvämt.
Jag och Mackan fick öva på start och stopp och att rida in i halten. Om vi gjort det förut? Jahadå. Men när Toni står och tittar på oss så blir det liksom en stopp med honnör, så att säga. Det är svårt att fånga vad det är som gör det.
Toni gullegullar inte och förstår inte (börjar aldrig ens argumentera och förklara, det är ingen idé). Han vill bara att saker ska göras rätt. Det är en schysst utgångspunkt för min skalle, inget att klura på så att säga. Bara att göra. Och inte så himla bara heller.
På en halvtimmeslektion kände jag hur Mackan blev oerhört mycket med lyhörd och med på noterna. Det sa jag till Toni.
– Ja? Var det inte meningen det då?
Jo.
En sololektion och en grupplektion per dag. Kämpigare än man kan tro.
På något sätt känner jag mig som ett barn som trillat baklänges i en utvecklingstrappa när det gäller min ridning.
Min kropp är emot mig, jag är spänd och kommer inte ned i sadeln ordentligt. När jag är snäll mot mig tänker jag att jag red Mackan första gången 26 december. Jag har alltså ridit en månad efter i princip ett uppehåll sedan april. Jag har ju skrittat Juppe lite till och från.
När jag inte är snäll så blir jag bara arg på mig. På Tonikursen spökade min kropp med alla gamla hyss den kunde hitta på. Händer som smyger sig över mankammen, flaxande händer, hårda händer. Lår som stretar emot och klämmer.
Allt. Typ.
Jag till och med lutade mig bakåt för att få Mackan att stanna. Fick då ett pekfinger i magen och tillsägelse att andas ut istället.
Nu tar jag det med buddistiskt lugn för det mesta. Jag var mest förundrad över mig själv. Och på ett sätt är det väl bra att allt spökar när man har stränga ögon som granskar. På’t bara.
Jag hade glömt Tonis övning där man rider i en liten åtta. Hästen ställs från åttan en bit och det gör ofta underverk med mjukheten.
Dag två red vi på en volt och skulle få både bakben och framben att hålla sig på strecket som Toni drog upp med foten. Omöjligt. Men kul.
Ni fattar. Jag kände mig inte världsbäst.
Dag två undrar Toni: gör du markarbete?
Öh, näej.
VARFÖR INTE? EN PILOT GÅR IGENOM CHECKLISTAN INNAN HAN FLYGER. MARKARBETE ÄR DIN CHECKLISTA. KOLLA HALTER, KOLLA MJUKHET, KOLLA LYDNAD.
Öh. Ja. (Honnör)
Jag vet att det är markarbete och lydnadsjobb som gjort att Juppe och jag är så tajta. Här var det inte läge att börja urskuldra sig. Det är bara att köra igång och jobba från marken. Jag kan ju övningarna och Mackan behöver sannerligen lite mer tillit och respekt.
Låter det som en jobbig kurs? Njäej.
I mitt huvud är det mer så här: ingen tvingar mig att rida. Jag rider för att det är kul.
För mig har det bara varit kul att rida Juppe, när han blev halt blev jag så ledsen att jag faktiskt tänkte att jag inte har lust att rida om inte Juppe blir bra. Någonsin.
Nu rider jag Mackan och har roligare för varje gång.
Jag behöver både Annicas lugna och peppande pedagogiska förklaringar av grundridning OCH Tonis upprappningar.
Om Mackan och jag kommer iväg till en Tonikurs igen så ska vi vara oändligt mycket bättre tillsammans, så tänker jag. Då ska vi minsann visa osv osv.
Grej två som jag fick höra som har kommit till omedelbar tillämpning:
Varför har du spö?
?
ANVÄND DET. PETA PÅ LITE FÖR ATT FÅ MED BAKBENEN.
Och – Toni ryar nog inte om han inte känner att ryttaren tål det. Dessutom är han också oändligt snäll och hjälpsam. Det låter lite monsteraktigt när jag beskriver men så upplever jag det inte. Bara rakt och handfast.
Dessutom fick Mackan mycket beröm, Toni sa att han är en mycket trygg och trevlig häst. Det blir bra att du rider honom, sa han. Toni frågade efter hur Juppe mår också, men höll klaffen när han såg mina ögon bli tårblanka. Så helt okänslig är han inte.
Jag blev faktiskt jädrigt peppad av helgen. Så kul att titta på de andra också, alla har ju sina saker att jobba på och kul att få höra Tonis förslag på lösningar och övningar.
Söta Mackan efter sista lektionen. Helt slut i rutan, precis som jag.
Nu blir det bara lite bilder på sotlugg (Mackan) och linlugg (Juppe) som jag tog i dag.
 Le? Jag tänker inte le, säger Mackan.
Han har inte fattat det här med fotografering ännu. Vitsen och det och så.
Och slutligen en riktig tangorabatt, tillhörande senaste charmören som flyttat till Bäjeby.

Vilken kille att åka på kurs med!

Mackan, inkvarterad Agerstastyle.
Mannenvännen hämtade två trötta kompisar på Agersta islandshästcenter i dag. Trötta men nöjda och glada.
Två lektioner per dag har vi haft för Anton Pall Nielsson aka Toni.
Jag ska såga av mig händerna, eller nej förresten, då kan jag inte peta på Mackans motor och det ska jag faktiskt göra. Vad har jag spö för? frågade Toni.
Ja, säg det om det inte används.
Återkommer om kursen. Noll hjärnkapacitet kvar. Glad om jag klarar mig till duschen.
Mackan såg mer än lättad ut när han hoppade ut i sin egen hage. Nu är Bäjeby hemma för honom, det syntes. 🙂 Frustningarna han levererade när han klev ur transporten gick inte av för hackor.
Fantastisk helg, för oss båda faktiskt tror jag.

Kurs i morgon – lite nervöst

Jag är inte jag om jag inte blir lite prillig och nervös inför att resa någonstans. Det räcker tydligen att resa till Uppsala.

Och näej. Jag är ingen hemmakatt, jag har varit i Australien, Nepal, Indien, Thailand och Vietnam, bland annat. Det är väl bara så jag är.

I morgon får vi se hur lättlastad Mackan är. Vi ska på kurs tillsammans under både lördag och söndag. Mannenvännen ser lite lätt skeptisk ut. Lättlastad häst? Finns det såna?

Fixade i stallet, packade hösilage och prylar, allt under Juppes överinseende. Min kompis är alltid lite sval i attityden när jag varit borta några dagar. Jag har varit rejält snorig så jag har hållit mig hemma och vilat.

Det syns dåligt, men hästar har sinne för trädgårdskonst.
De raka spåren till höger är efter traktorn.
Hästarna gör lite sirliga svängar på sina vägar. Mycket fint. 
Men vem möter upp trots allt.

 Juppevännen så klart.

 Så fin, så fin med rimfrost över hela sig.
En riktig sagohäst.

 Till och med öronfluffet hade rimfrost. Gulligt.
Det läcker väl värme där.

 Bäbibarracuda som så gärna vill komma fram och hälsa.

Juppe manövrerar rumpan så att den alltid är riktad mot lillfisen.
Jag tänkte inte alls hälsa.
Jag tänkte äta snö just här, det tänkte jag hela tiden. 

 Hästarnas utsikt åt ena hållet. I dag en akvarell av Lars Lerin.
 Juppe är lite lättare frustrerad av att mina besök är korta, och att det bara blir stallmys.

Och kolla här. Allén mot Breds kyrka. Igen.
Vägen till stallet tröttnar jag aldrig på – som jag skrivit förut. 

Uj. Många bilder blev det.

Nu blir det nog varken bilder eller uppdateringar på ett par dagar. Anton Pall Nielsson aka Toni gillar inte att man tar bilder på lektionerna. Han gillar säkert inte att man bloggar heller, men det är som det är. Han får överleva.

Så vi hörs om några dagar helt enkelt!

Varför går man på kurs med hästen?

I dag blev det heldag på Bäjeby gård. Och vilken heldag! Vi blev bortskämda som vanligt med god och fräsch mat och välbehövligt fika.

Kompisarna på kursen verkar vara lika trevliga oavsett vilken omgång av kurs det är. Det tror inte jag är en slump, det tror jag beror på gården och kursarrangören. Vi pratade en del om det på rasterna, vilken stämning det är i olika stall och vad det gör med oss och vår tro på oss själva som ryttare.

En viss fux stod och tittade noga på mina och Mackans lektioner . . .

Jag fick tid att gulla med honom mellan förmiddagens pass och eftermiddagens.

Hjärtat smälter när världens bästa kompis kommer sättande. Varje gång.

 Snygg? Ja?

Kormakur? Nja.

 Hör bara på namnet. Korvmackur. Korv-mackan.
Jag vet inte jag.
Så kan man väl också heta.

 Älskar färgen på Juppes päls. Lite sol på den är ju inte fel förstås.
Och det ytterst manliga skägget matchas fint av oerhört långa, blanka strån på halsen.
Vilken fantastisk päls min kompis har.
Sur?
Ha, ha. Vad får du det ifrån?
Jag är inte sur för att du går på kurs med den där Mackan.
Vi får se om han orkar.
Plutten.

Och inte är jag ledsen heller.

Eller stött.

Jag klarar mig alltid.

Jag kan ställa mig i det mest ödsliga hörnet i hagen och ha det lite festligt med mig själv.
Japp. Inga problem.
Gå du.
Och det gjorde jag. Det är ju viktigt att inte förmänskliga sin häst. Ge honom egenskaper som han inte har, eller förståelse som han inte har. (Här rullar jag upp läppen på sant Juppemanér).
I dag kände jag att jag och Mackan verkligen klickade på allvar. För mig är det viktigt att känna att hästen har roligt, och det kände jag i dag.
Jag är för trött för att sammanfatta allt vi tränade på och förstod tillsammans. Det handlar om halter och halvhalter där Mackan ska lyssna på mig (JA!). Och den viktiga yttertygeln. Om att kunna göra en framdelsvändning (låter helt vansinnigt och jag är inte säker på att vi gjorde rätt så många gånger – men vi försökte båda två!) I TÖLT – för att sedan göra skänkelvikningar i tölt.
HA HAAAAAA!
Och vi mjukade upp oss med att göra en variant av one-rein stop, fast egentligen kyssa stigbygeln i både skritt och tölt. Det gav en fantastiskt uppmärksam, mjuk och lite förvånad häst!
Tips så här i allmänhet: låna ut kameran och uppmana att plåta hejvilt. När du får tillbaks den har du massor av skoj att titta på:
Annica hjälper mig med Mackans träns. Remmar åt alla håll.

Karin på Frami, hon lånar ut Mackan till mig.

 Annica på Bäjeby till vänster.
Goa människor med hjärtat på rätt stället.

 Och Mackan och jag. Han lyssnade så himla fint i dag!

 Annica gillar vinterklädernas revärer.
Det blir ju onekligen tydligt hur du sitter i sadeln.

 Vi red båda lektionerna tillsammans jag och Karin.
Tänker att det är kul att se hur jag rider Mackan också (hjälp, lite nervöst).

 Hjärteknip: jag kände verkligen att Mackan gjorde sitt allra, allra bästa.
Precis som jag.

Yes. Ursäkta många bilder. Men det är sannerligen både en lättnad och en enorm glädje i att hitta tillbaks till sin ridlust. Jag trodde den hängde ihop med bara Juppe, men nu känner jag den med Mackan också.
Jag tror att jag måste lära känna, och lära tycka om de hästar jag rider helt enkelt.
I dag blev det minsann lite gos med Mackan också, gos som jag kände att han uppskattade. Det är en viktig grej för mig, det är bara så. Jag måste känna att hästen uppskattar mig som ridmänniska och som stallkompis.
Jag vill inte bara sitta upp och vara boss och skicklig ryttare (nä, är inte skicklig ryttare än, men lärande).