Finfina tassar igen på Juppe

Hovis har varit i farten i dag. Jag tror att både jag och Juppe är lika nöjda.

Jag kan tycka att Juppes baktassar fortfarande är lite långa, men hovis har en bra förklaring. Nu är han nöjd med Juppes hovväggar och det elände som varit (inte tack vare nuvarande hovis!).

Juppe har hovar som pekar mycket framför honom. Vissa hästar har hovar som växer rakt nedåt, icke så på Juppesnupp. Där växer hovarna i riktning – framåt.

Det är som det är och inget att göra något åt.

Nu tycker hovis att Juppes hovar är i balans. Baktrakterna har han sparat något på. Hade han tagit mer av höjden på hovarna hade det sett ut som ”kalleanka”. Jag köper det. Rakt av.

Det syns att Juppe har en bra benställning och trivs. Då trivs jag.

Bad också Annica att titta på Juppes hals. Jag har i förtvivlan försökt googla fram hur en väl musklad hals ska se ut. Det finns en miljon olika åsikter om det. Och tvåhundra miljoner olika bilder.

Juppe är lite kantig där fram, och framför bogbladet så att säga är det lite urholkat. Där behövs mer muskler.

Det förstod jag nog själv, men ville ha någon klok som också sa det högt.

Juppe är fin över ryggen och har byggt mycket muskler över baken och på bakbenen (så nöjd, så nöjd). Ännu har det inte hunnit bli effekt där fram. Det kommer, jag vet det. Jag och Juppe ska inte stressa. Men vi vill ha koll.

Koll? sa Juppe.

Vi vill ut på äventyr!

Spana ut över fria vidder. Höra hovklappret dåna över läbbiga broar som den modiga Juppe bemästrar. Sträcka ut. Ta i. Köra mulen mot vinden och trivas.

Öh. Det blev inte något av det. Det blev promenaden mellan hagen och stallet. Ynkligt, jag vet. Men efter den hundrade förkylningen den här vintern är det ungefär vad jag orkade.

Jag trodde att jag skulle orka rida i dag. Men näej. Batteriet tog slut.

Och så här såg Juppe ut i går när han utnämnde mig till den tråkigaste människan på jorden:

Kunde han sälja mig för tre hårda lakritsgodisar skulle han göra det.

Även om jag fick lite godkänt i dag när jag fick tre tanter att stå och klämma på honom och beundra hans otroligt vackert rödhåriga kropp.

Tur i oturen med tappsko där bak

Rackarns.

Å ena sidan – vi fick härligt sällskap av Baldur på vår favoritlångpromenad. Det blev nästan en halv uppsutten promenixrunda och vi hann med både trav och galopp. Inte illa. Vi tar oss.

Å andra sidan. När vi hade några kilometer kvar och jag suttit av så kikade jag mot Juppes baktassar. Det såg lite mysko ut med snösulan.

Svar – det var mysko. Juppe som inte är någon mästare på att kliva runt med sina ben har antagligen vridit runt skon. Som tur är satt tåkappan inte i hoven utan den hade vridits ut den med.

Juppe fick traska hem med dojan på sniskan, ingen söm satt dumt så det gick bra. Väl i stallet tog han själv av sig skon lagom tills vi hittat verktygen.

Nåja. Värre saker kan hända. Nu längtar jag till vår och skor utan snösulor. Och så kändes det så roligt att kunna galoppera på sin kompis utan att känna hjärtat i halsgropen. Han tog det piano tills jag försökte fumla till kortare tyglar med vintervantarna på. Då la han i överväxeln.

Bra flåsig blev han kompisen. Känner mig peppad trots allt. Nu ska vi lägga in lite styrkepass emellanåt. Kanske ett i veckan?

Ljuvliga timmar i solen och fint underlag att trampa runt på utan sko trots allt.

Kolla vinklarna på hans bakben. Han liksom vrider benen med sig när han ska sno runt istället för att kliva.

Inte deppade Juppe för skon. Han putsade upp vällevnadsprickarna på rumpan och frustade glatt. Håller med, en mycket skön söndag. Mina prickar frodas i ena armvecket trots att jag tar allergimedicin. Ska bli så spännande att eventuellt få reda på vad det är jag har.

Tappsko – rackarns

Juppe försökte smita från mig i hagen. Fast jag förstår honom, han hade precis landat framför en sagolikt smaskig hög med hö.

Jag försökte fota hästarna i skenet från en fantastisk fullmåne, det gick sådär. Tror jag måste köpa en ny kamera faktiskt, eller i alla fall nytt kamerahus.

Och i stallet upptäckte jag att Juppesnupp dragit av högra bakskon. Tjopp. Snopet.

Å andra sidan inte så underligt, utrustad med snösulor som han är, och så slaskigt det har varit.

Fullt ös i stallet var det i kväll, så mysigt.

Nu har Juppe vinterdäcken på

Mamma Mia, vilket väglag det har varit i dag. Jag tog ledigt från jobbet för att kunna vara med på en skoning, tycker det hör till allmän artighet att prata med sin hovis om sin häst och hur den skos.

Om en skoning tror hovis att Juppes hovar är back in business på riktigt. En dålig skoning ger effekter lång tid framöver. Det vet vi nu.

Vädret? Underbart enligt vissa.

dsc_0089

Jodå, enligt mig med. Det är ju bara det där att plogbilarna ska hinna med att knoga undan snön.

Det struntar ju Juppe i.

Om Juppe vore ett hus och det vita här vore taket skulle han få Med Beröm Godkänt. Här slipper ingen spillvärme ut.

Nu har han vinterdäck på också. Så skönt att slippa snöstyltor.

(Tror ni inte att jag glömde min handväska i stallet och fick åka en extra vända på oplogade småvägar i snöstorm).

dsc_0099

Mat i stallet och mat i hagen.

dsc_0102

Jag gillar så att jag är accepterad fullt ut i hagen. Alla grabbar är vana vid att jag strosar runt och fotar och pratar snällt bäbispråk med alla kusar. Dynan mumsade nöjt på ett berg med hö.

dsc_0104

Hagen blir en sagovärld när snön lägger sig och flingorna yr. Varje kort blir ett perfekt julkort i Disneystil. Så mysigt.

dsc_0107

Min favoritvinterfotomodell är Patti. Tror han vet om det, han ser så nöjd ut och frustar när jag pratar snällt med Juppe.

Han ser ut som en snäll isbjörn. När Juppe väldigt vanvördigt närmade sig hans höhög var han inte snäll. Då är man glad att man som spinkig människa inte är målet för tjurrusningen.

dsc_0115

dsc_0120

Baldur med sina fantastiska ljusa ögon är ju heller ingen dum modell. Hade svårt att bestämma mig för vilken bild som blev bäst.

dsc_0122

En vacker kis, eller hur?

dsc_0124

Bortsjasad från Pattis hög börjar vanvördige Juppe att arbeta sig in mot Bäbibarracudas och Framis hög.

dsc_0127

Scchhhhhhh. Sjas! De ser mig inte. Fota någon annan.

dsc_0131

Nippra, nippra. Vi leker hästarna från Frostmofjället.

dsc_0135

dsc_0137

dsc_0142

dsc_0144

Kan visst inte bestämma mig för vilken bild som blev bäst på Patti heller. Han är också rolig att fota, han har ett så levande ansikte.

dsc_0146

dsc_0148

Efter två vändor till stallet och en till Västerås på en oplogad E 18 (belöningen var trivsam fika med barnen och att få följa med på mödravårdscheck för äldstingen. Vi lyssnade alla till ett litet hjärta som rusade på med glad energi i sitt bo i en rund och go mage) så är jag helt slut.

Jag messade och berättade att jag inte kommer på lektionen, det går bara inte att skrapa ihop nog energi till det.

Phu. Kommer att somna tidigt i kväll.

Straightnesstraining för lilla mig

sk-a-4255

Jag är en latmask.

Jag har verkligen försökt att göra träningsprogram som jag fått av snälla bloggkompisar. Det följde till och med en instruktionsvideo till varje rörelse.

Näej.

Inte gjorde jag rörelserna. Det handlade inte om 15 gånger per dag, det handlade om en övning varannan dag och en som skulle göras fler.

Det är tur att mina fantastiska gener har hängt med yngsta dottern. Hon är lika lat, och får lika dåligt samvete.

I kväll började vi träna på en yogastudio i Västerås. Så skönt. Och så är vi två, så vi kan inte banga ur. Så roligt att göra saker med sina vuxna barn dessutom. Det är en helt annan grej än att ta kommandot över ett barn (äh, ni fattar säkert, klumpigt uttryckt).

Två vuxna gör saker ihop.

Aj, aj, aj. Det kändes som två halva Bettinor gjorde yoga. Jag är otroligt stel på vänster sida. Blir bra det här.

I går då?

Åkte till stallet och blev inte mött i hagen av Juppe! Har han brutit benet! tänkte jag som fått ett utvecklat katastroftänkande.

Nejdå, men han stod och var olycklig över snöstyltor. Tripp, tripp in i stallet. Tina, tina, tina hästhovar. Gröpa ur, gröpa ur. Nöjd Juppe.

Smörja in hovbotten med fett. Traska ut på ovalen – snöstyltor direkt. Vi gav upp.

Juppe blir upprörd över snöstyltorna och tittar anklagande på mig. Vilken FRUKTANSVÄRT dålig idé att släpa ut hästen på ovalen.

Vi stod och tinade lite till i stallet. Suck.

I morgon kommer hovis, det blir ju perfekt. Vilken timing!

sk-a-3125

I inlägget har ni fått två stidshästar från nederländska Rijksmuseum. Jag har börjat samla hästkonst där i en mapp. Så kul.

Att bli medlem är gratis och man får ladda ned och bearbeta hur mycket man vill. Underbar idé.

Juppe + fyra skor = sant

dsc_0016

Ta daaaa! Titta själva! Fyra skor.

Förtvivlad ny hovis ringde och gnäll-skällde på att det gått flisor ur Juppes hovväggar. Det var ingen lätt sak att få på skorna tydligen.

Nåja. Nu ska vi i alla fall vara trogna kunder.

Och när nyhovisen hörde hur mitt mod sjönk så sa han i alla fall att om en till två skoningar så ska det se mycket, mycket bättre ut. Bara att höra det känns så bra, så bra.

dsc_0017

(Fnitter, fnitter)

Juppe skrattade hest åt mig där jag satt på huk och tog bilder på den vackra hästen. Bakom mig hade nämligen Mackan smugit upp, undrar hur jag såg ut när jag fick ett mjukt flås i nacken.

Mackan såg i alla fall ut så här strax efteråt. Lite frågande, eller hur?

dsc_0020

dsc_0023

Det var tydligen lite fri hopp och lek i hagen. Tyckte de flesta pållar såg ut som jag kände mig. Trött.

Bäbibarracuda plockade sorgset buketter av kamomill. Tror inte det är så gott, han såg liksom ut att göra det under protest. I brist på annat.

dsc_0026

Han börjar bli en stor kille nu. Med söta öron.

dsc_0030

Om Juppe och jag jobbade lite också. Jodå. Vi knatade över bommar på ridbanan, och lade faktiskt över en bom över ett cavalettistöd också, jag hade mest svårt att kliva över det.

Försökte ta en horsie också i all tröttdimma. Gick sådär.

dsc_0010

En ömfotad barfotaman

Det var lite nybakad sommarlovskänsla över kompisen i dag. Han är så ömfotad, så ömfotad. Inte alls van att vara barfota.

Tänker faktiskt att det kan vara lite bra det här. Bra att tänka var man har sina tassar och vad man sätter dom på.

DSC_0002Tycker du ja, muttrade Juppe.

DSC_0003Men Juppe är ingen Juppe om han är sur längre än i tre sekunder.

Vi stapplade iväg längs gräskanter och trippade över gårdsplanen.

Tänkte att det är bra att ta det lite piano. Vi tog sikte på avelsflockens hage. Lite grusväg på vägen dit, sedan mjuk hage med uppvuxet gräs.

Juppe var tacksam. Vi klättrade i båda backarna, Juppe fastnade där det växte maskrosblad. Han älskar maskrosblad! Jag har läst att det är mycket c-vitamin i de bladen. Jag tror han vet vad hans ståtliga kropp behöver.

Han är stel. Vi gick runt stammar och stenar och så skönt det var att slippa tänka på att han kunde dra av några skor. Nu var det bara att klampa runt.

Det var en mjukare Juppe som landade hemma.

DSC_0004De här typerna är alltid uppvärmda.

Jag är förtjust i båda två faktiskt. Det gillar inte Juppe.

DSC_0005Ständiga gnabb. Alltid något på gång. Alltid nyfikna.

DSC_0006

DSC_0011Baldur kör den mer vuxna varianten med mulhälsning.

Jag har börjat härma den, jag hälsar på hästarna genom att låta dom nosa på handryggen. Både pållarna och jag gillar det. Nosa, nosa, hej, hej. Och så kan man vifta bort om det känns för intensivt eller för nära. Ändå har man varit artig.

Jag är inte så modig i hagen, även om jag är hundra gånger modigare än jag har varit.

Jag hänger gärna med i hästarnas liv ett litet tag, men vill egentligen inte ens vara med om det på bilden ovanför. Jag vill inte vara nära om det blir något litet utbrott eller någon markering. Med Juppe och Baldur vet jag att det är grönt.

DSC_0012Det blev en riktigt härlig kväll.

Jag beundrade Juppe i varmt motljus. Hästar har ju fantastiska ”morrhår”. Juppe har längre ögonfransar under ögat än över. Runt munnen står det som en gles borste av känselspröt.

Glömde berätta för Juppe om skäggets dag. Det får bli nästa år.

 

Nu viftar Juppe med tårna!

JAHAHAHAAHAHAHAAAAAHAA! Nu har Juppe fina tassar igen.

Jag bad ordinarie hovis gradera Juppes eländiga hovar i katastof, halvkatastrof eller hysterisk matte.

Halvkatastrof sa hen då.

Det blir bra att låta Juppe gå och vifta med tårna ett par veckor.

IMG_1623Bakkärran.

Frågade om det är okej att gå på grusväg. Om det är ”farligt” eller dumt om hästen får naggiga kanter på hovarna. Det var ingen fara med det, men däremot kan hästen bli öm. Ungefär som när vi går barfota på hårda saker.

Det är bara att prova och se helt enkelt.

Jag och Juppe vill ju traska i skogen. Vi får smyga i vägkanter och försöka ta oss fram.

IMG_1628Framkärran.

Vilken lättnad att han har fint verkade hovar nu. Sicket elände det har varit att vänta.

Jag gjorde slut med hovisen också. Sa att jag dumpar hen med sorg i hjärtat, men jag måste ha en hovis som håller sig mer på hemmaplan. Mina klena mattenerver måste ha den supporten. Nerverna är klena efter Juppes skada, det ska inte mycket till för att jag ska bli orolig för min gullklimp.

Hovis skrattade och sa att hen förstår. Fick också kvitto på att efterträdaren är yrkesskicklig.

En rejäl gullklimp till kompis har jag förresten. Nu ska vi ut och röra på oss och vara glada.

Så här glada:

IMG_1639Han är så personlig och kul min kompis. Och bortskämd, ja, jag fattar.

Tvingade hovis att ge min kompis en godis efter skoningen. En ridå föll ned över hovis snälla ögon, Juppe stod ouppfostrat nära. Men han fick godisen.

He, he. Jag har inte ens vett att skämmas för min übergullade vän. Han har ju heller inga olater för sig, som att nafsa eller så. Då är det okej med mig att tigga lite fint. 🙂

Vi hade kul när vi tog horsies. På några ser det ut som jag har tupé som flyger i vinden:

IMG_1634

Juppe lärde sig lyfta prylar med munnen

Grabben är ett geni med jävligt dåligt verkade hovar. Snart, snart, snart kommer väl hovis.

Försöker att inte få en stroke bara av att titta på hovarna. Tittar på Juppes vackra ögon istället.

Ridbanan hade nytt härligt, mjukt grus. :-)))))

Vi gick ut dit.

Det tog tre gånger typ att få Juppe att lyfta en hundleksak med munnen. Jag slänger bort, han lunkar efter och pillar först med läppen på leksaken. Han är ju van att rulla bollar så.

Han spanar in min reaktion, och visst – det där är ganska bra säger jag. På helt rätt spår.

Första gången han tog leksaken i munnen blev det BINGO när det gäller beröm. Och godis förstås.

Har chans att få straightnesslektion söndag morgon. Tror inte jag vill om hovarna inte är fixade före dess.

DSC_0201 smallNär Juppe väl fått kläm på att han skulle lyfta leksaken ruskade han i den och slängde iväg.

Steg två blir att lära honom ge mig saken i handen.

Han är så smart och så rolig min kompis.

DSC_0204 small

DSC_0205 small.

DSC_0210 smallOch som ni ser. Jag slapp se hovarna. De var nedbäddade i mjukt grus. Puh.

Längtar, längtar, längtar tills vi kan gå igen som vanligt. Det är kanske lätt att tänka att promenader inte ger något. Jo, det gör de.

Juppe har gått upp i vikt på de här veckorna som hovarna varit dåliga och jag inte vågat ta med honom på äventyr.

Är Juppe på dåligt humör för det? Icke. Och jag djupandas och tänker stenhårt att inte titta på Juppe med stackars-liten-blick. Han är ju stark och ståtlig, även om hovarna är skruttiga.

DSC_0232 smallEn fin fredagskväll fick vi.

Och ni som följer oss kanske tänker – har hon övergett sin häst nu? Näej. Jag tycker bara inte att det är roligt att blogga just nu. Känns deppigt med hovarna. Vi kommer igen. Jag lovar.

Nu två tappskor

Juppes hovar är bedrövliga. Jag börjar nästan gråta när jag tittar på dom.

Hovslagaren som ställde till med det här har en tvåårig utbildning bakom sig, det kollade jag upp innan han fick närma sig Juppe. Men vad hjälpte det?

IMG_1587Juppe ser ut som om han har ankfötter istället för hovar.

I dag upptäckte jag att han tappat ytterligare en sko också. Fan.

Jag är så trött på att jaga hovisar. Den ordinarie hovisen (som inte ställde till med det här) är ofta ute och reser. Hen jobbar som en idiot, sparar pengar och kastar sig iväg på äventyr. Det betyder att det är j-ligt svårt att få hjälp när det behövs.

Visst, om hovis är på hemmaplan går det jättebra. Hen är snäll och har dykt upp på helger om det krävts.

”Han går inte sönder av att gå med tappskor”, tröstade hovis per sms.

Hur vet du det? tänkte jag. Gå själv med bara en sko i två veckor så får du se hur kul det är.

Som det är nu vågar jag inte göra något med min kompis. Jag tar in honom i stallet och klämmer och känner på hans hovar och ben. Proppar i honom hö och berättar att han är vacker.

Juppe ser olyckligt på mig, han känner att jag är orolig. Det känns som att vi tagit 15 steg bak från att känna att vi är på G och träningssugna och starka och lyckliga.

Hatar det här.

Hatar att vänta.

Hatar att vara orolig.

Hatar att vara maktlös.

Har du en bra isishovslagare så ro hit. De växer inte på träd (uppenbarligen).

Självklart har jag mejlat hovisen som verkat Juppe så fel, med bilder och hela tjonkarongen. Jag bad hovisen ta råd av en kollega och ta reda på vad han gör fel så att det inte blir så här på nästa isis han tar sig an.

Så här bedrövliga är Juppes tassar:

IMG_1590

IMG_1592

IMG_1593

IMG_1596

IMG_1598Min absolut enda, pyttelilla, pyttelilla tröst är att det regnar ihållande. Tänker att det är skönt med blöta för trasiga hovar. Skönt med hagar som är leriga och mjuka.

Helt otroligt att det ska vara så svårt att hitta en skicklig hovis. Jag känner att jag måste hitta en ersättare till hovis som är ute och flyger och far jämt. Det klarar varken mina nerver eller Juppes hovar.

Otroligt fräckt att han inte fixade en vikarie själv i somras förresten, utan att jag skulle behöva leta som en galning. Ja, jag är förbannad. Med rätta.