Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Mäta islandshäst – Juppe är 140 centimeter hög

Min heldag i hästens tecken började med en ridtur med Juppe.

Hu.

Blåsigt. Isigt. Avverkning i skogen närmast stallet.

Vi fick till en helt fantastisk tölt på vägen hem. Motor saknades inte så att säga. När motorn blev lite för ivrig hoppade jag av, jag kände att det behövdes ungefär en nysning från en skogsmus för att vi skulle flyga hem till stallet.

Vi tog källarbacken tre gånger fram och tillbaka. Suck. Juppe försöker vara en snäll häst med sänkt huvud. Ibland går det inte så bra.

Var lite trött när vi kom tillbaks till stallet.

Karin dök upp till dagens date nummer två. Jag och Karin, Mackan och Frami hade bestämt att vi skulle ut på tur.

Jag har ju länge velat mäta Juppe och Karin tog fram sin mätsticka med vattenpass i pinnen och hela konkarongen. 141 centimeter fick hon det till. Minus skor så blir det typ 140 centimeter. Det är nog vad jag trott.

Juppe var lite skeptisk mot mätpinnen, så jag tror att mätförsök två blev bäst. Det var den som visade 1.41.

Kusin Frami är några centimeter högre över manken.

Ridturen med Mackan blev också en ridtur med turbon inkopplad. En mycket, mycket entusiastisk häst helt enkelt.

Det är jättekul.

Men – armarna och magmusklerna tog stryk. Mackan ville springa som en tok hela tiden. Jag ville att han skulle tölta i mellantempo och arbeta genom hela kroppen. Det är jädrigt mycket jobbigare och bygger mycket mer muskler än att ligga som en ål i 180.

Phu.

Det gick bättre när Mackan fick gå före Frami, då blev det lite automatisk broms så att säga.

Fick en halv hjärtattack när Mackan haltade på hemväg. Han hade fått snöstyltor, men det hjälpte liksom inte att han fick bort dem. Det var något med något av bakbenen.

Måste stirra på Mackans bakben i hagen närmaste dagarna. Jag såg inget när han släpptes ut i hagen efter långturen. Karin tyckte att han var stelare i höger bakben och höll det rakare på något sätt, hon kan ju sin häst.

Usch. Får nervskrynkel av hälta. Inte roligt alls.

Ikväll var det Mackans tur

Det här lilla lakritstrollet var så sött när jag kom till hagen i dag. Han har liksom gett upp hoppet om att jag ska hämta honom tror jag. Förra onsdagen var jag ju sjuk, så då red vi inte lektion.

När jag stått och klappat Juppe och fortsatt ropa på Mackan vågade han tro det var sant, han kom som skjuten ur en kanon ur vindskyddet. Rolig kille.

Och vi hade kul. Vi hade töltövningar av samma sort som jag och Juppe testade i går. Tölta på fyrkantig åtta, ha koll på tempo och svängar. Start, stopp. Lösgjordhet.

Och så skutt ut på ovalen för att köra låtsastävling. Så roligt. Härligt att känna en taggad Mackan också.

Nu är nästa grej för mig att kunna känna när Mackan går i fin tölt, för det känner jag faktiskt inte. Eller vågar inte lita på. Det där omdömet om att Mackan slår över i passtakt i ökad tölt som jag fick på skojtävlingen på Järnvägens spökar i mitt huvud.

Jag förstår nog att det handlar om att varken jag eller Mackan hade varken bakben eller huvud med oss när det äntligen var dags för oss att rida på skojtävlingen i Skultuna. Men det har fastnat.

Inte antydan till passtakt i ökade tölten i kväll lovade Annica. Men så var bakbenen med också. Han höjde sig som en liten racerbåt mackeluren. 🙂

Vem behöver sadel?

Lektion utan sadel. Snabba starter och övergångar. Så ungefär stod det på stallets anslagstavla där Annica brukar berätta lite kort om lektionens upplägg.

Och tänk så jädra självklart det känns numera att rida barbacka. Nu satt jag och tänkte att det vore lite kul med en barbackagalopp till och med.

Det är inte så länge sedan jag tyckte barbacka var rent utav läskigt. Nu känns det finfint i alla gångarter.

Mackan var en trevlig häst som bara försökte segla ut ur volterna lite grand. Några volter fick vi perfekta. Skänkelvikningar i tölt var väl inte vår bästa gren, men några steg fick vi till.

Skön kväll med sköna kvinnor i stallet. Vilket tur att jag kan och att jag vill rida häst, för att citera en annan stallkamrat. För det är ju så där är. Vilken tur att jag kan och vill. Och har trevligt. I stallet tankar en energi.

Och Mackan börjar bli suverän på horsies.

Skönt att ridskolan är igång igen!

Hoppsan. Jag får plocka fram min inre tyska general tror jag.

Mackan bossade med mig i dag på terminens första lektion. Ja, ja. Vi har många lektioner framför oss. Kanske lite trögt för honom också att komma igång efter lite långhelger. Jag gjorde misstaget att lägga mig på soffan en halvtimme före avfärd till stallet – höll inte på att orka upp.

Det som funkade bra: Annica ville få oss att känna efter var hästens bakben var i skritten genom att ha koll på åt vilket håll hästens mage svänger.

För att hästen ska kunna kliva in med bakbenet ordentligt vid ett kliv fram måste pålle flytta på sin stiliga buk, så är det bara. Buken svänger som pendeln på en klocka i takt med stegen.

Så där satt vi på rad och dingdångade med i våra hästars takt med skänkeln mjukt sluten kring hästens sidor.

Mackan var jättelätt att känna var han var i steget. Så kul! Ett aha! Och när bakbenet försvinner framåt och magen flyttar på sig – då åker ju mitt sittben på den sidan ner – följer med i klocksvängen.

Nästa gång får jag biffa upp mig lite. Jag trodde att Mackan hade ont någonstans när han stannade och gjorde sig till en boll över ryggen, men jag tror han bara laddade för en bajsurladdning.

Vi har i alla fall tagit oss på horsefronten. 🙂

Vågade helt enkelt inte köra till stallet

Regn på snor. Ungefär så kändes det när jag svängde av från E 18 och åkte på småvägarna.

Näej, orkar inte sitta med hjärtat i halsgropen i bilen. Juppe får vänta tills i morgon.

Så här såg i alla fall jag och Mackan ut på tävlingen i lördags. Visst är det en fin bild? Den har Zanna Hofvander tagit.

Lilla fina Mackan. Vi ska baske mig träna galoppfattningar han och jag. Så tror jag nog att lite mer stuns och framåtglädje kommer av bara farten.

Trivsam tävling på Järnvägens islandshästar

Vad gör man helst en lördagmorgon? Går upp klockan 05.00. Visst?

Allt gick som smort. Mackan, Frami, Karin, Karins dotter Malin och jag var lastade i bil / hästsläp och på väg 07.00.

Vi tog sikte på Solberga gård i Skultuna där Järnvägens islandshästar håller hus. Inofficiell adventstävling lät lagom i våra öron. En tävling inomhus i varmt och mysigt ridhus.

Det är himla bra att ha en Malin med, som kan hålla hästar, fotografera, ta selfies och springa efter prylar. Alla borde ha en Malin vid tävling.

Innan tävlingen drog igång kunde vi promenera runt i ridhuset, lyssna till medryckande musik och titta på högen med priser.

Jag trodde inte att jag hade en chans till rosett, och det hade jag inte heller. Men någonstans måste man börja, det här var Mackans och min första tävling.

Himla skönt att hålla på med en sport där en stickad tröja är likamed tävlingsfin.

Det var djävulskt uselt underlag i paddocken där framridningen hölls. Och jo, kanske hade jag läst att det var okej att rida fram på vägar och på stallplan. Jag kom bara mig inte för.

Det gick knappt att tölta. Mackans bakben for iväg åt olika håll. Otäckt.

Softad entré på tävlingsbanan.

Just den här effekten älskar Juppe. Så blir det när en kall kamera kommer in i ett varmt ridhus. 🙂

Mackan och jag taggade aldrig till. Att bara ha en tävlingskompis samtidigt inne i ridhuset var nog bra för många ekipage, men inte för oss. Hade vi haft åtminstone en kompis till så hade nog Mackan och jag sträckt upp oss och inte tänkt kompislektion, typ.

Visst ser det lyxigt ut?

Jag höll med domarna i deras bedömning av mig och Mackan.

Bättre än så här gick det inte.

Jag fick driva Mackan i skritten för att han skulle gå framåt i schysst takt, galoppen tog han snällt (GULDSTJÄRNA!) men den dog liksom ut efter ett knappt varv. Host, host, soppatorsk.

He, he. Vi fattade galopp på nytt, inga problem.

Men visst vill man ju veta exakt vilka bedömningar man fått i vilka gångarter? Här hade det stackars kansliet glömt att klippa isär domarkommentarerna. Kvinnan jag red samtidigt med fick alltså med mina kommentarer också.

Jag fick fatt på henne strax innan hon skulle åka iväg. ”Jag blev inte klok på kommentarna, först stod det travtaktig tölt och sedan passtaktig.” Ha, ha.

När jag fått min lapp om passtaktig tölt stämde det bättre.

Det här omdömet fick vi för V5:

Gulligt ekipage som ser harmoniskt och avslappnat ut.

Uppfattning om hästen: skulle få bättre sväv i traven om man red lätt. Blir lite på framdelen.

Ryttarens sits och inverkan: Mjukt ridit men bjuder inte riktigt fram på grund av att ryttaren blir lite styv i sätet.

Konkreta träningstips: Få mer ”kvicka” bakben, böjda spår, tempoväxlingar.

Jepp. Håller med. Kul med tipsen också. Det är ju precis det här vi håller på med. Och ja, jag var stel.

Om gångarterna då:

Tölt: 3.0. Passtakt, på framdelen. (Det här säger verkligen någonting om dagsformen, Anne Fornstedt beskrev Mackans tölt som absolut ren i takten när vi var på kurs där ganska nyligen).

Trav: 4.0. Ok takt, fri form.

Skritt: 4.0. Ok takt, fri form, lite kort bakbenssteg.

Galopp: 3.0. 4-takt, tappar gångarten, energifattig.

Yes, inte mycket att säga om det här som sagt. Håller med. Så kändes det för piloten också.

Karin och Frami var supernöjda båda två. Frami som har lätt för att spänna sig och stressa upp sig tog det hela med fattning. Han gjorde sitt jobb och gjorde det bra.

Mackan och jag traskade tapper runt i väntan på nästa gren T 8, alltså valfri tempo tölt i båda varven.

Och så, där på grusvägen en bit bort fick jag syn på Ofsi.

Han stod med sina mattar och sin ryttare, de rättade till sadeln. Så himla kul och trevligt att få träffa allihop. Ofsi såg fantastisk ut, musklad och smärt. Och glad.

Men kände han igen mig? Där på grusvägen tittade han snällt och artigt på mig. Lite undrande kanske. Jag klappade mule och tänkte att hjälp vad jag trillat dit på Hrafnfaxi frá Vestra-Geldingaholti-stora och levande ögon. Utstrålningen.

Hrafnfaxi är pappa till både Juppe och Ofsi. Och bror till Framis pappa.

Jag kan inte ett dugg om avel, men jag är förundransvärt bra på att pricka in en häst som har Hrafnfaxi som pappa. Det är något med modellen, huvudet.

Men näej, jag fick nog konstatera att Ofsi är en artig häst som snällt hälsar. Men kände igen mig gjorde han nog inte.

Eller?

På framridningen bad jag Malin ta ett kort på oss ändå. Och nu kände jag att Ofsi verkligen ville hälsa på allvar. Han körde upp mulen mot mig och tittade mig rakt i ögonen. Klart han fick en puss.

Hjärtat svämmade över. Tänk att man kan känna så för ett djur man umgåtts med ett tag. Men han är en fining. Kolla här får ni se. Och här. Och här. Och här.

Mackan var lite störd men väntade snällt.

En riktig hjärtevärmare.

Och snart skulle det vara dags för T 8 då. Vi väntade, och väntade och väntade.

Hjälp vad vi blev sega. Vi gick på grusväg, vi gick inne i på ridbanan.

Gluäk.

Jag var en djupfryst fiskpinne innan det var dags. Mackan var en ganska vrång häst.

Frami och Mackan gjorde entré samtidigt, vi fick rida ihop. Jag tror det var bra för Frami som kände sig bekant med situationen. För Mackan blev det ett snäpp till på zombieskalan.

Ja, ja.

Inte lysande direkt. Men jag var inte bra jag heller, jag kunde inte hjälpa till att fixa till resultatet så att säga.

Vi fick 3.0 för vår tölt med kommentaren Passtakt och korta steg.

På plus: Så söta 🙂

Uppfattning om hästen: Passtaktig när det går för fort.

Ryttarens sits och inverkan: Lite ”fast” i sadeln, mer avslappnad höft.

Konkreta träningstips: Böjda spår, lösgörare.

Kan inte annat än att hålla med igen.

Vi åt en god soppa till lunch och konstaterade att vi haft en himla trevlig dag. Och att hästarna nog håller med oss. Det är inte det sämsta!

Små lagom spännande utflykter och ett kvitto på vad man kanske misstänker. Bra skit.

Bäst?

Att vi alla var taggade på fler utflykter. Och på att träna . . .

Det är kul att rida i storm också

Åkte i god tid till stallet för att ta igen en lektion på finfisen Mackan. Åkte i god tid för att kunna pyssla med Juppe först också.

Jädrar vad det blåste, det var nästan så att det gick att luta sig mot blåsten. Struntade i att föreslå markarbete för Juppe, vi koncentrerade oss på myspys istället.

dsc_0003

Alla grabbar hukade i blåsten, antingen i vindskyddet eller i skogen. Frusna såg de inte ut, mer som att det fläktade lite.

dsc_0012Mohikan-Juppe.

dsc_0017

Skönt inne i stallet. Lugn och ro och tonvis med hö. Fast lite underliga ljud var det ändå för en häst känslig för underliga ljud.

dsc_0019Vaktar du dörren så att jag kan äta? undrade Juppe bekymrat. Han tror att trollen kommer den vägen när de är sugna på en saftig och mör häst till middag.

Mackan var superduktig på lektionen i dag. Skönt med lektion som inte var så sent på kvällen, 17.30 är till och med jag fortfarande pigg.

Förgrömskade galoppfattningar bara att vara svåra att få till. En perfekt blev det i kväll i alla fall. Resten blev skit. Men den där bra ska jag behålla känslan av.

Otroligt snälla hästar som knogade på i blåsten, vissa vindstötar var blev till och med jag rädd för. De var så kraftiga.

Tävlingsnerver, gnafs och en välplacerad rumpa

img_2263

Ah, så härligt att sitta upp på Mackan igen under onsdagslektionen. Och så säger Annica att det bara är två gånger kvar efter det – sedan ska det vara jul.

Det är bara elakt förtal.

Börjar faktiskt bli lite nervös för provtävlingen vi anmält oss till. Allt skulle ju bara vara kul och på låtsas. Och så ser jag på Adventstävlingens facebookuppdateringar att det ena fina priset efter det andra har sponsrats upp.

Jag skulle ju vilja att tävlingen bara är till för glada amatörer. Nu kanske det är lite mer på riktigt för fler. Gah. Jag och Mackan vill ju bara tävla för att ha kul och för att få domarpoängen och kommentarerna. Det är viktigast av allt.

Nu börjar jag tänka det jag faktiskt aldrig brukar tänka, tänk om vi gör bort oss?

Bort fula tankar bort. Vi ska glänsa och ha kul.

Basta.

img_2295

Och Juppe var så nöjd, så nöjd med att få uppmärksamhet och sysselsättning i kväll. Vi höll till på banan.

Lite traska snyggt vid sidan av mig, lite sparka boll, lite backa synkront och – en alldeles självklar sluta.

Vad menar du? sa Juppe.

Självklart har jag koll på min rumpa och kan peta ut den.

Bogen var det lite si och så med, han vill inte gärna bli en banan – men det kommer, det kommer. Jag får korrigera utan att han blir allt för sur. Och han ångar inte på, han lyssnar på mig och kan stanna mitt i ett steg.

Han är fantastisk min kompis.

Vi travade också utan snoddar och elände. Det går finfint att peta på Juppes rumpa för att få lite mer sprutt bakifrån samtidigt som jag bromsar upp mig och Juppe hakar på i en halvhalt. Han följer mitt kroppsspråk och det är så häftigt!

img_2296Finfis.

Gnafset då?

Det står Mackan för. Jag är i stallet en timme före lektion för att han ska få äta och mysa. Lik förbannat slutar det alltid med att han nafsar efter mig när jag ska tränsa eller pyssla.

Han är väl bara sån i modellen, men det är trist. Har tänkt att förutom att inte servera godis ur handen – bara på backen efter lektionen, så ska han blidkas med myspys och lugn och ro och hö.

Grabben möter ju upp i hagen och vill med på äventyr. Men han vill också vara med med munnen så att jag aldrig riktigt kan slappna av och känna mig säker från att inte få ett gnafs-försök. Inte bita på allvar, för då skulle han väl ha gjort det. Utan mer det där retsamma lilla kobra-hugget med halvstängd mun.

Undrar hur det blir så?