Latmaskar? Alls icke

Jag har bara inte haft så stor lust att blogga. Men – jag och Juppe har tagit första ridturen i skymningsljus. Nu funkar det faktiskt med nöd och näppe efter jobbet.

Juppe blir lätt spänd när vi rider ut ensamma, så jag kräver inte så mycket mer än att han ska sänka sitt huvud även när jag sitter på. Vill inte ha någon högre fart när han är en linjal.

Lektionen i onsdags med Mackan var sådär (inte hans fel). Jag hade totalt missat att det skulle regna. Inte så lätt att fatta trav och dessutom hoppa över hinder när man har en grinig isglass på ryggen.

Och så här hade jag och Juppe det i går kväll:

Juppe fick en lååååång och härlig helkroppsborstning. Tror det sitter extra fint nu när alla håren ska av.

Frid och harmoni.

Undrar om man kan lära en häst att blinka bara med ena ögat. Om svaret är ja gör nog Juppe en flirtblink bättre än jag.

Vi tog snabelutrustning på för jag känner att det är dags att påminna Juppe om att använda sin kropp rätt. Han halkar lätt in i gamla mönster när jag sitter upp.

Gosmulen var så duktig! Han kopplade på bakbenen och baske mig om vi inte börjar få lite kläm på det där med tomatform (samling) och sluta (där rumpan ska puta).

Någon hade lämnat en hög lucernhack i foderrännan. Smaskens hälsar Juppe. Perfekt fredagkväll alltså.

Markarbete på fläckvis lömsk stallplan

Jomen. Ibland är jag fiffilurig.

Borstade och pratade med Juppe både länge och väl, sedan var det kapson på och ut på en skymningsmörk stallplan.

Skitbra, tänkte jag.

Lite bilar som kommer och åker, läbbiga soptunnor, spöket i Annicas och Magnus häck, trollet som bor vid knuten på ladan.

Nu gör vi läxan i markarbete.

Jag tänker att det är bra att Juppe lär sig att lyssna på mig och arbeta istället för att titta på spöken. Det gick riktigt bra, han blev riktigt, riktigt grinig när det var dags för en sluta längs med lagårdsväggen. En traktor i rumpan och dessutom en rad soptunnor som stod och hånlog.

Juppe ville inte. Men han tog i, han böjde ihop sig till en snygg tomat och tog i under lite bläng och fnys. Tadaaaa, där satt den! Då slutade vi och gick tillbaks till stallmyset. Tror jag har lite lätt för att ge efter och tycka synd om Juppe, men inte ikväll.

Spöket som gömmer sig vid lagårdsknuten?

Att öva på trick orkar vi alltid med

Det är ju ljuvligt att ljuset är kvar en lång bit in på eftermiddagen numera. Ett stillsamt tjohoooo.

Men ibland bara orkar jag inte ta en långpromenad. Även om vi borde.

I går kväll red jag Juppe barbacka, först på ridbanan och sedan på ovalen till fint sällskap av Mackan. Det går så himla bra. Han lyssnar min kompis även om han vill SPRINGA. Nu är vi lite mer vana vid att jag sitter på hans rygg.

I dag gick vi till ridbanan och övade på trick och på sluta. Gick finfint det med. Han är ett geni.

Bilderna tog mannenvännen vid ett tidigare tillfälle.

När bilderna togs övade vi på att bolla med mulen. Nu övade vi på att Juppe ska hålla en pryl i munnen och sedan ge den till mig – typ apport.

Gick jättebra. Juppe fattade inte riktigt varför han fick översvallande beröm när jag hann fånga prylen han hade i munnen med händerna innan den for i backen. Men jag tror polletten kommer att trilla ned inom kort.

Det roligaste av allt är att han vill. Kolla bara in den här tapirläppen. Den vill rulla en boll.

Gör man rätt får man godis. Det smäller högt i en Juppesnupps värld.

 

Friskt om kinderna

Det blev faktiskt inte mer än 20 minuter på ovalen ikväll. Det blåste rejält, även om blåsten tydligen hade hunnit lägga sig lite jämfört med hur det var under dagen.

Juppe trodde någon knaprade på hans rumpa, men mellan tuggorna på rumpan jobbade han fint. Vi övade på att gå från back till trav. Allt för att få in bakbenen och använda kropp och motor rätt.

Vi var bra. Juppe var absolut värd proteinpellets strösslade med nyponpulver.

Var har du gömt allt grönt gräs? Allvarsam Juppe stirrar ut mig efter jobbpasset.

Tur en har häst. Annars skulle jag inte göra travfattningar en kväll som denna. Jag lovar.

Nu kan Juppe fickparkera sig

Ikväll red jag lite och fickparkerade lite. Hulda blev inspirerad och lärde sig hon också. Hästar är så smarta djur!

Bilderna tog mannenvännen i söndags, men principen är densamma. Tänker att fickparkering är bra för många situationer.

Nu när Juppe har fattat vad jag vill och inte tycker att jag är läbbig som står på en pall blir han närmast lite irriterad när jag inte kravlar mig upp fort nog – han väntar ju på sin godisbelöning.

Det blir lite baxande fram och tillbaka. Och ena hållet är det fortfarande stört omöjligt i. Men han har fattat grejen, min vackra Juppe.

Och Bäbibarracuda tittade beundrande på oss. Han följde mannenvännen som en hund (bra jobbat bäbis, mannen blev lite förtjust).

Tror det är julafton varje gång vi pysslar med något i hagen. Bäbibarracuda är en smart liten grabb.

Konsten att fickparkera en häst

Det är ju rätt ljuvligt på eftermiddagarna, när ljuset är på väg bort. Nä, jag älskar ljus, men det är skönt och vilsamt med den där blå vinterskymningen – också.

Vi fick sällskap på ridbanan, jättebra. Bra på att öva att hålla uppmärksamheten på mig även om det händer saker runtomkring.

Jag var trött och utan inspiration, så är det ibland. Men – ett inlägg på facebook inspirerade i alla fall till att öva på fickparkering.

Jag ställde mig på en pall och försökte få Juppe att backa in rumpan parallellt med pallen för att jag helt enkelt lättare ska komma upp.

Svårt, svårt. Vi tragglade och Juppe klurade och klurade. Till slut gick det bra åt ena hållet, då fattade han att rumpan skulle in mot mig. Åt andra hållet gick det inte alls.

Men han försökte. Det är det som gills.

Då blev vi så inspirerade att vi gick in till stallet efter hjälm och träns!

Roligt, Juppe frustade så fort jag kom upp på hans rygg. Det gillar han tydligen. Vi tog lite skrittrundor, jag hoppade av. Och så körde vi om hela proceduren igen. Det går finfint att hoppa upp på Juppe nu.

Några omgångar av övning till så kan han nog åt andra hållet med. Finfis.

Vi var jättenöjda båda två.

Älskar min fåniga häst, som skulle göra vad som helst för en egen kamera.

På vägen ut klappade jag Patti (som jag har lite respekt för och som jag inte brytt mig så mycket om att närma mig). Han tittade intresserat på mig och blev nog lite inspirerad. Dags för en rullning för att fira:

En skön stund i stallet helt enkelt.

Lite pilligt ont i halsen och i öronen har jag, men jag tänker inte ställa upp på att bli sjuk före jul. Så det så.

Har bilen en själ?

Nej. Riktigt så galen är jag inte att jag tror det. Eller?

Jag hatar faktiskt bilen vi har nu. Den har varit trubbel från start. Nu senast var det ett bromsok som kajkade ihop. Inte kom jag ut till Juppe i går.

Och i dag kom jag inte ut förrän på kvällen, när bilmeken väl var färdig och mannenvännen ordnat sina ärenden (vi har bara en bil).

Då var det fest att få gosa med Juppesnupp.

img_2350Det var det fler som tyckte. Stallchefen infann sig omedelbums.

Musse kliver provokativt i Juppes hö och svispar med svansen i farlig närhet av Juppes mule. Tur att Juppe är en snäll typ, han ser närmast nöjd ut över dubbel uppvaktning.

img_2373

img_2368

img_2366

img_2364

img_2360

img_2356

img_2358

img_2355Världens sötaste ulligaste mage.

Fast vi gosade inte bara. Vi jobbade också, 40 minuter effektivt arbete på ridbanan blev det.

Juppe är kanonduktig när det gäller att trampa under sig med bakbenet på böjt spår. Vi börjar komma åt bogen också, alltså att Juppe ska bli en banan. En banan i balans.

Rumpa ut går jättebra när vi har ridhuset att stödja oss mot. Att få Juppe att böja sig här går sämre. Men han försöker!

Vi testade utan stöd från staket /ridhus också, det gick åt ena hållet men inte det andra. Då nöjde jag mig med att han bara petade ut rumpan, det är en start.

img_2349

Efter jobbet glittrade min kompis av rimfrost.

Kompisarna i hagen såg lika fina ut. Alla hade på sig sina julpyjamaser med glitter på, fullständigt stjärnklart var det också. Det är då en inte ska ha glömt systemkameran hemma (som jag gjorde).

Fin kväll, fantastisk häst.

Och Mackan tiggde godis i hagen på det mest fantastiskt lustiga sätt. Han liksom hukade och pekade på min ficka med mulen. Sötnöt.

Vi travade över bommar

img_2306

Soft fredagskväll. Juppe var otroligt sömnig när jag hämtade honom ur hagen. Alla grabbar trängdes i vindskyddet, det händer nästan aldrig. Möjligtvis när gården har bjussat på ny halm.

Jag hade heller ingen högsta växel att lägga i.

Jag släpade fram fyra bommar helt enkelt. Det blir lite omväxling och så är det bra för Juppe (tror jag) att tvingas lyfta på sina framben och tvingas använda musklerna på båda sidor för att göra det. Även på onda sidan.

Vi traskade runt lite i trivsam harmoni.

När jag rappade på fotarbetet började faktiskt Juppe trava av sig själv. Vi tog ”sats” över medellinjen mot bommarna och hade lika klotrunda ögon båda två. Jag puttade på Juppe på rumpan och sa takt-takt-takt – i takt med stegen.

Det var svårt att få ihop benen för Juppe det syntes. När han vågade ta lite mer fart och länga stegen gick det riktigt bra, puttade ihop bommarna lite också.

Fin kväll. Juppe kände sig så duktig, det syntes. Massor av beröm så klart och massor av tuggor av åtråvärt gräs (blir han aldrig, aldrig, aldrig mätt?).

img_2309

Juppe var så nöjd så han improviserade lite också, han slog i backen över hela ridbanan. Såg mycket fint ut, långa bestämda kliv rakt bakåt. 🙂

Tävlingsnerver, gnafs och en välplacerad rumpa

img_2263

Ah, så härligt att sitta upp på Mackan igen under onsdagslektionen. Och så säger Annica att det bara är två gånger kvar efter det – sedan ska det vara jul.

Det är bara elakt förtal.

Börjar faktiskt bli lite nervös för provtävlingen vi anmält oss till. Allt skulle ju bara vara kul och på låtsas. Och så ser jag på Adventstävlingens facebookuppdateringar att det ena fina priset efter det andra har sponsrats upp.

Jag skulle ju vilja att tävlingen bara är till för glada amatörer. Nu kanske det är lite mer på riktigt för fler. Gah. Jag och Mackan vill ju bara tävla för att ha kul och för att få domarpoängen och kommentarerna. Det är viktigast av allt.

Nu börjar jag tänka det jag faktiskt aldrig brukar tänka, tänk om vi gör bort oss?

Bort fula tankar bort. Vi ska glänsa och ha kul.

Basta.

img_2295

Och Juppe var så nöjd, så nöjd med att få uppmärksamhet och sysselsättning i kväll. Vi höll till på banan.

Lite traska snyggt vid sidan av mig, lite sparka boll, lite backa synkront och – en alldeles självklar sluta.

Vad menar du? sa Juppe.

Självklart har jag koll på min rumpa och kan peta ut den.

Bogen var det lite si och så med, han vill inte gärna bli en banan – men det kommer, det kommer. Jag får korrigera utan att han blir allt för sur. Och han ångar inte på, han lyssnar på mig och kan stanna mitt i ett steg.

Han är fantastisk min kompis.

Vi travade också utan snoddar och elände. Det går finfint att peta på Juppes rumpa för att få lite mer sprutt bakifrån samtidigt som jag bromsar upp mig och Juppe hakar på i en halvhalt. Han följer mitt kroppsspråk och det är så häftigt!

img_2296Finfis.

Gnafset då?

Det står Mackan för. Jag är i stallet en timme före lektion för att han ska få äta och mysa. Lik förbannat slutar det alltid med att han nafsar efter mig när jag ska tränsa eller pyssla.

Han är väl bara sån i modellen, men det är trist. Har tänkt att förutom att inte servera godis ur handen – bara på backen efter lektionen, så ska han blidkas med myspys och lugn och ro och hö.

Grabben möter ju upp i hagen och vill med på äventyr. Men han vill också vara med med munnen så att jag aldrig riktigt kan slappna av och känna mig säker från att inte få ett gnafs-försök. Inte bita på allvar, för då skulle han väl ha gjort det. Utan mer det där retsamma lilla kobra-hugget med halvstängd mun.

Undrar hur det blir så?