Juppe fick vara sur i dag – han gick lektion i går!

Fredagskvällen började med en besvikelse för Karin. Frami hade dragit av sig en sko i leran. Vi som skulle rida kompislektion på Frami respektive Mackan.

Men – då stod ju redan Juppe i en lånad box och såg ut att ha det lyxigt med privat hösilage i en rejäl tuss. Snabba beslut. Ut med Frami i hagen och ut med Juppe på skötselplats istället.

Det där tidigare spontaninhoppet med Juppe på en lektion gav mod. Häpp.

Jädrar så kul det var. Vi töltade på åttor och travade och gjorde galoppfattningar. Naturligtvis med rejäla skrittpauser när Juppe behövde, perfekt med kompislektion där. Då fick Mackan slita lite extra . . .

När jag väl blev lösgjord i huvudet så att det kunde sprida sig i kroppen så hade vi roligt! Det märks inte på Juppe att han har en skada. Flåset är inte det bästa, speciellt inte på ett tungt underlag. Men han orkade! Han hade K-U-L!

I dag ville jag ta det lugnt helt enkelt. Promenera och låta honom mjuka upp eventuell och högst trolig träningsvärk.

Vi fick fint sällskap! Shettisdamen Doris ägnade varken Juppe eller Fengur någon större uppmärksamhet. Å andra sidan gjorde inte grabbarna någon stor affär av att Doris var med heller.

Juppe har ju till och med haft en shettis som handhäst, det bodde ju en liten kille i hans förra stall. Eller bor rättare sagt.

Juppe var rent ut sagt trulig. Gick som en snigel. Doris körde med lätthet om.

Men vad gör det när man jobbat som ett lokomotiv dagen innan. Och inte såg han trasig ut heller. Träningsvärk och vackra röda hår som lossar kan väl göra alla lite buttra.

Sol som gluttade mellan moln och fågelkvitter. Fina grejer.

Foto: Maria Miller

Fengur tyckte det var spännande med sällskap och gick och hummade åt både Doris och Juppe för att verkligen kolla att de var med. Perfekt turledare.

Fin dag helt enkelt. Och massor med lossade röda hårstrån, mycket trivsamt för en borstande matte.

Vi behövde de där knappa fem kilometrarna båda två. Juppe var trött när han kom ut till hagen, kompisarna höll siesta.

Så här fin var han när jag hämtade 🙂

Tystnad – tagning, vrålade Baldur när han såg kameran. Men Ess stegrade bara en gång, sedan var han färdigt tyckte han.

Favvo-Dynan är alltid en försynt gentleman. Tassar artigt efter till grinden.

Mäta islandshäst – Juppe är 140 centimeter hög

Min heldag i hästens tecken började med en ridtur med Juppe.

Hu.

Blåsigt. Isigt. Avverkning i skogen närmast stallet.

Vi fick till en helt fantastisk tölt på vägen hem. Motor saknades inte så att säga. När motorn blev lite för ivrig hoppade jag av, jag kände att det behövdes ungefär en nysning från en skogsmus för att vi skulle flyga hem till stallet.

Vi tog källarbacken tre gånger fram och tillbaka. Suck. Juppe försöker vara en snäll häst med sänkt huvud. Ibland går det inte så bra.

Var lite trött när vi kom tillbaks till stallet.

Karin dök upp till dagens date nummer två. Jag och Karin, Mackan och Frami hade bestämt att vi skulle ut på tur.

Jag har ju länge velat mäta Juppe och Karin tog fram sin mätsticka med vattenpass i pinnen och hela konkarongen. 141 centimeter fick hon det till. Minus skor så blir det typ 140 centimeter. Det är nog vad jag trott.

Juppe var lite skeptisk mot mätpinnen, så jag tror att mätförsök två blev bäst. Det var den som visade 1.41.

Kusin Frami är några centimeter högre över manken.

Ridturen med Mackan blev också en ridtur med turbon inkopplad. En mycket, mycket entusiastisk häst helt enkelt.

Det är jättekul.

Men – armarna och magmusklerna tog stryk. Mackan ville springa som en tok hela tiden. Jag ville att han skulle tölta i mellantempo och arbeta genom hela kroppen. Det är jädrigt mycket jobbigare och bygger mycket mer muskler än att ligga som en ål i 180.

Phu.

Det gick bättre när Mackan fick gå före Frami, då blev det lite automatisk broms så att säga.

Fick en halv hjärtattack när Mackan haltade på hemväg. Han hade fått snöstyltor, men det hjälpte liksom inte att han fick bort dem. Det var något med något av bakbenen.

Måste stirra på Mackans bakben i hagen närmaste dagarna. Jag såg inget när han släpptes ut i hagen efter långturen. Karin tyckte att han var stelare i höger bakben och höll det rakare på något sätt, hon kan ju sin häst.

Usch. Får nervskrynkel av hälta. Inte roligt alls.

Fantastisk tölt – på lektion!

Vilken grej.

Åkte till stallet (surprise, det trodde ni aldrig). Plockade in Juppe, pysslade. Läste på anslagstavlan i stallet. Det är alltid lite kul att kika där för att se vilket tema Annica siktat in sig på för lektionerna under veckan.

Åhå. Bara två på sista lektionen. Wow. Två. Tänk om?

Sprang ut till ridbanan och hörde med Annica om jag fick rida ifatt en lektion på Juppe. Och det gick bra!

Tur att jag inte hann tänka längre på saken än så.

Det gick så fint. Speciellt när jag kom ihåg att andas. När jag vågade släppa iväg Juppe och kom ihåg att andas och kom ihåg att driva på i tölten så var det en jädrigt tjusig Juppe som ångade på.

En fläkt av Juppe som han var före skadan.

Tänk att vi töltade på en fyrkantig åtta. Och tänk att han till slut fick med sig alla tassar över en bom – då lade vi av – med flaggan i topp.

Vilken kväll.

Undrar om det var någon fe som strödde lite lyckoglitter rent allmänt över oval och ridbana ikväll. Fler kom in med saliga leenden och pratade om bästa töltstegen någonsin.

Stjärnklart.

Vi kommer att sussa gott.

Juppe – en svettig ridhäst

Visst är han så snygg så man smäller av min häst?

Tänk om han kunde gå så här när jag vill tölta också, men det kommer. Det kommer.

I dag fick vi sällis av kusin Frami och Karin. Sadel (med ludd under) på och iväg.

Och det gick så himla bra. Juppe var spänd, men mest på ett ouppfostrat och väldigt springsuget sätt. Inte spänd som i knäpp eller spänd som i ha ont.

Och jag tvingade Karin att titta på Juppe och mig när vi töltade. Vad hon kunde se tog Juppe i med alla fyra ben lika mycket, även om vi inte fick fart på motorn där bak och sisådär. Inga konstigheter.

Det blev en tur längs grusväg och upp i skog. Juppe och Frami var rejält svettiga och Juppe hade fått ett manligt sår högt upp på ena frambenet. Troligtvis en pinne som rispat huden.

Tillbaks i hagen kunde jag inte låta bli att fota kompisarna. Det känns på något underligt sätt som om det är vår, men det är ju bara januari. Killarna är lite tossiga och sugna på att leka och slåss (killar!).

Juppe är grymt långhårig. Förstår att han blir svettig. Älskar hans skägg.

Frami kliade sig så gott mot en stam i hagen. Så underbart för hästar att ha hagar som ser ut så här.

Juppe gillade inte alla nyfikna grabbar.

Och jag blev sur när han blev sur, för jag vill inte ha bråk nära min bräckliga människokropp.

Bråkig? Jag är en svettig ängel, sa Juppe. Se så duktigt jag har jobbat. Oj, oj. En så duktig och trött häst måste nog få en godis.

G-O-D-I-S

Titta, jag kan stå i givakt. Alla dumma hästar bråkar där borta och här står den snälla hästen. Och svälter.

Du ser lite vildögd ut för att vara en snäll häst, sa jag. Du ser ut som en häst som är lite sugen på att slåss. Och inte ser du trött ut heller.

Du förstår ingenting, sa Juppe.

Ni grabbar ser ut som lapptäcken allihopa sa jag. Gnafsmärken överallt och bortbitna hårtussar.

Jag är inte vildögd, sa Juppe och blundade hårt.

Klart han fick en godis – till.

Efter en period av fullständig harmoni är Juppe ett nervvrak

Jag är så förundrad och fascinerad över att Juppe och jag som haft ett sånt flow så länge har hamnat i ett läge där vi knappt kan ta oss ut ur hagen.

Juppe som förut har övergivit höhögen för att möta upp mig vid grinden får jag nu traska och hämta, i dag fick jag stanna och ta en diskussion om att fortsätta promenaden i hagen tre gånger. Innan vi ens kommit genom grinden.

Köra ned huvudet hjälper bra. Eller hjälper bra till den punkt då jag blir förbannad.

Hur det än är tippar jag över den gränsen där jag inte kan hålla mitt humör i schack, och det är ju förfärligt gjort av mig. Jag vet ju hur Juppe är ihopskruvad.

När Juppe studsat för nittielvte gången och vi inte kommit halvvägs till stallet, då fräser jag åt pållen och rycker ned hans huvud. Inte alls så där lugnt och fullständigt befriad från känslor som jag borde göra utan med rätt mycket nervsvall.

Jag blir helt enkelt stressad, arg och faktiskt lite rädd när han kommer till det här läget.

Det är bara att stå ut. Jag vet att det snart blir bättre. För varje grej vi gör tillsammans som blir en bra grej så lugnar sig vågorna. I dag promenerade vi på ridbanan en halvtimme med Hulda och jag fick faktiskt några frustningar på väg till stallet.

Huldas matte som har gått en utbildning i hästmassage tog sig an min hispiga pålle.

Lite komiskt blev det allt. Juppe som brukar slänga ut snoppen och njuuuuuta när han blir borstad eller får massage stod som en snygg häststaty i brons.

Neeeer med huvudet sa jag och tryckte lätt och jodå huvudet sjönk. För att en sekund senare: bbbbooiinnnkkkk – åka upp till högsta våningen igen för att det knäppte i dörren eller för att ett troll vinkade från ett hörn i stallet.

Känns så bra ändå att ha en knådad häst. Det enda Huldas matte kände var spända muskler där man kan stoppa in en hand mellan halsen och bogen. Ingen underhals eller något annat tok, så vitt det gick att känna på en Juppe som inte slappnade av.

Kanske är han mer på spänn efter att ha fått nya kompisar i grabbkollektivet också, två pållar har flyttat in.

Upptäckte att den ena är mycket lik Mackan. Råkade visst rycka upp hans pannlugg för att upptäcka att där inte fanns en stjärn. Ooops.

Lite förvånad blev han, men han tog det med fattning.

Nu hoppas jag på helt vindstilla dagar, lite lätt sol och harmoni. Jag vill ha guldjuppe tillbaks. Då ska han få guldmatte igen också.

Bronsstaty får massage. Otacksamt objekt att massera.

Och så här såg han ut på ridbanan i går kväll i fullmånens sken. Han kanske är en vampyrhäst? Blir lite orolig när månen ropar på honom?

Trevlig galopp på ovalen – inte illa!

dsc_0007

En blåsig dag kan betyda en lättare hispig Juppe. I dag var han en filbunke. Han kom lunkande i hagen när jag ropade (blev omkörd av en påtagligt sur Mackan som dessutom kickade åt vårt håll – men på behörigt avstånd).

Vi fick så enormt fina drygt 40 minuter. Jag gjorde allt enligt skolboken. Vi startade på ridbanan från backen, Juppe klev in så fint med sina bakben.

Satt upp, checkade halter och igångsättningar och tempon. Juppe blev mer och mer med på noterna.

Då gick vi ut till ovalen.

Nu är det inga problem att skritta lugnt där. Det är så skönt. Juppe kanske har trott att jag vill flänga i 180 där (gud nej, inte jag heller).

Världens bästa häst verkar komma ihåg allt. Han tar mina krattiga galoppfattningar (i riktning bort från stallet) och lade sig i en mycket behaglig galopp på raktsträckan. Inga problem att sakta ned.

Tölten har vi svårare med, troligtvis för att jag också spänner mig. Där tänker jag att det är bra att ha riktning mot stallet för att få lite extra tryck. När jag mesar blir det pass.

Annars tror jag det är en helt okej tölt (energifattig skulle en tränare nog säga).

Och avspänd trav är inga problem, där ställer jag mig i lätt sits helt enkelt för jag vill inte störa Juppe.

Juppe blev lite svettig i vinterkostymen, det blev jag med. Lite andfådd blev han också. Superbra tänker jag. Snart kanske vi vågar ta i lite mer.

Å, du tog med riktiga kameran i dag, sa Juppe nöjt.

dsc_0025

Du vet att det snart är jul, va, fortsatte han.

Jajemen, sa jag. Och så berättade jag att jag faktiskt redan köpt Juppes julklapp. Ledtråd: mjuk och ullig.

Åh, en människovalp! sa Juppe.

Nejmen, de är ju inte ulliga när de kommer ut. De ser mer ut som kala råttor, fast utan svans.

Nähä, sa Juppe. Då kanske det är en katt?

dsc_0028

Vi är väl överens om att det inte är ett renskinn, fortsatte han misstänksamt.

Japp, sa jag.

dsc_0029

Du är så snäääääällll, sa Juppe.

dsc_0030

Supersnääääällllll. Kan man tänka sig att komplettera den där mjuka julklappen med till exempel lite spänstiga äpplen?

Det får du ju varje gång vi träffas, sa jag.

Nej, du glömde tyvärr det, sa Juppe. Du börjar bli lite glömsk. Fast det gör inget.

dsc_0031

Det kan du ju inte rå för.

Luktar svett gör du också, men det kan du nog heller inte rå för.

dsc_0034

Ett råd i all välmening, sa Juppe. Du kanske borde rulla dig.

dsc_0036

Finfin idé, sa jag. Men jag åker hem och tar en dusch istället så syns vi i morron!

Juppes antistresstudio

Jag åkte till stallet med något jagat i blicken. Inte alls för att jag hade bråttom utan känslan var bara en rest från dagen. Nya system – för allt, allmän rörighet och den ljudnivå i ett öppet kontorslandskap som blir när rörigheten är allmän.

img_2022Juppe stod i regnet och tog det med ro.

Sedan stod han i stallet och tog det också med ro.

Du, jag har funderat på att starta eget, sa Juppe.

HERREGUD HAR DU TÄNKT PÅ HUR MYCKET DU MÅSTE DRA IN PER DAG, hetsade jag.

img_2027Oj, vad du är blöt sa jag sen.

Gör inget sa Juppe. Min design är perfekt. Vattnet rinner av som från en gås.

img_2028Tänk om du blir förkyld bjäbbade jag.

Lägg dig ned och lyssna nu, sa Juppe.

Vaddå lyssna? Du tuggar ju bara?

Mmmm, precis, sa Juppe. Jag kommer att bli miljonär.

Lyssna:

Ja, ja, sa jag. Jag hör. Du tuggar. Du jag måste kanske bara blunda lite, lite.

Pyttelite.

img_2026

Juppe tuggade och vattendropparna drippade.

Jag kommer att bli miljonär, sa Juppe. Äta hur mycket hö jag vill. Ta ett jetplan till Las Vegas för att trycka i mig ännu mer specialensilage.

Gå på lyxhovvård.

Trimma skägget på trendiga salonger.

Färga pälsen i hur många färger som helst.

img_2049

Katten Mango fnissade.

Jag tror på Juppes affärsidé. Men som utförande part i det hela så tror jag det blir kämpigt att bygga ett tant/häst-spa. Då måste vi ha en samarbetspartner. Är det kanske du?

img_2052

Du kan väl rappa på lite med att fixa samarbetspartners sa Juppe när han var tillbaks i hagen. Nu hade regnet bytts ut mot tungt snöslask. Då är det nog ändå skönt att ha lite extra hö i magen så att det går lättare att tänka ut nästa affärsidé.

Vi byggde en bana för avspökning av hästar

Eller – vi och vi. Jag och Juppe gled med på en räkmacka i går (bloggar ifatt) när Barbie o co byggde.

Perfekt sysselsättning en blåsig dag. Också roligt att vara fler hästar på banan. Exempel på hur en hästträningsbana kan se ut hittar du här.

Och här hittar du mer om Pat och Linda Parelli som inspirerat Barbie o Co i tänket. Roligt. Alla sätt är bra tror jag. Och mycket av tänket går igen mellan olika skolor.

Bilderna får nästan tala för sig själv:

dsc_0003Värst av alltihop. Ölburkar i en plastpåse att släpa efter sig i ett grimskaft. Det gick till slut utan att Juppe ville tänja på stegen och springa ifrån det läbbiga.

dsc_0004Plättlätt sa Juppe. Blev lite orolig när han skulle stila och han började nippra på plastremsorna. Såg framför mig en Juppe dekorerad med plast i hög fart . . .

dsc_0005Jag är skeptisk, sa Barbie om gardinen.

dsc_0007Men jodå. Lite vänlig övertalning så gick det. Lägg märke till det eleganta bakbenet . . .

Det här ”hindret” skippade jag och Juppe. Vi har fobi för snören som inte går av. Man kan få det av bakben som dragits trasiga av eltråd.

dsc_0008Nu började människorna bli fundersamma. Tänker paraplyerna vända på sig i blåsten? Blir det för läbbigt? Vi går mot vinden.

dsc_0010Du har ju ett helt äppelträd i fickan, fick jag höra. He, he. Det är korrekt, sa Juppe beundrande och med lite trutig mule.

Duktiga hästar ska få ett helt äppelträd per träning.

dsc_0022Den som fick mest träning tror jag faktiskt är Fluga (skäcken). Hon gillar inte paraplyer.

Att hon faktiskt nådigt tagit emot en näve gräs från mig under ett paraply hade hon fullständigt glömt tydligen. Lägg märke till det oerhört skyddande elstängslet som brudarna ställt sig bakom. De har alltså en stor hage, avdelad på mitten av stängsel. Bakom avdelningen var det säkert . . .

Yret kände mest sympati med Fluga tror jag.

I dag då?

Pumpade cykeln så att den blev struttig och pigg igen och så gav vi oss iväg på regnmjuka grusvägen mot Hallbo, knappa fem kilometer alltså.

Hoppsan, det var ju ett tag sedan vi cyklade. Blåsigt var det i dag med. Lite nervigt men ändå bra.

Juppe vill så gärna galoppera, men glömde liksom att jag fladdrar med i ett snöre. När jag hojtar stannar han snällt, men gled in framför cykeln. Hå, hå, ja, ja.

Tur att vi är rädda om varandra både jag och Juppe. Med lite träning kom vi åt det också. Fattar att det är kul att springa, han orkar ju det nu. 🙂

I kväll imponerade jag på Juppe

Japp. Värstingpannlampan var laddad och klar när jag åkte till stallet. Nu är det baske mig helmörkt på hemvägen från standardrundan längs grusvägen mot skogsbrynet och killarnas sommarhage.

Jag tänker att det är bra att vänja Juppe vid ficklampan, jag vill att jag ska sitta på Juppes rygg en dag i veckan längs den där rundan i alla fall. Skritt i fem kilometer känns som ett minimum av röra-på-sig.

Då är det ju kul om Juppe inte får helspunk av skuggor och sådär. Han verkar komma ihåg ficklampan och bryr sig inte nämnvärt.

Lite läbbigt var det ju ändå fläckvis. Det blåste lite och Juppe hörde nog lite djur här och där. Men – det gick bra. Vi stannade och betade i skogen vid en vändplats för bilar.

Halvvägs hem kommer man till ”källarbacken”, en liten backe med träd och anda läbbigheter på. Både jag och Juppe tvärnitade.

Fyra par ögon stirrade på oss från höjden.

Jag tog ett kliv fram och skrek myndigt: nu ska vi gå här! Seså! Flytta på er!

Ögonparen begrundade detta, sedan försvann de i ganska graciösa hopp. Gissar att det inte var vildsvin . . .

Juppe spanade in hela proceduren och såg väldigt nöjd ut. Han tvekade inte en sekund när jag började gå igen. Han hakade på.

Macho-Bettina, det är jag.

img_1924

Modig som ett lejon

Jajemen. Vi hörde oss för om det var älgjakt längs grusvägen, det var det inte. Sedan skuttade vi ut i skymningen jag och Juppe.

Jag älskar skymningen. Juppe muttrade lite när vi gick.

När vi kom till folkrace-Annikas mekargarage höll Juppe på att få en stroke. MEN han får den på ett högst civiliserat sätt, han blir en ostkrok som pekar mot det läbbiga och benen spretar ut i alla hörn. Ändå står han kvar och djupandas.

Det tycker jag är modigt.

Det läbbiga?

En ”jakt pågår”-skylt som fått ett överdrag av en svart sopsäck.

Det är mycket att ta in för flyktdjuret Juppe det. Mitt i hyperflåset stolpar han ändå fram på stela ben och nosar på plasten, han vill visa att han är duktig och tycker att han är värd en godis då.

Straightness-Karin tycker att jag är för mesig när jag klappar Juppe och berömmer när han fortfarande är lite rädd och flåsig. Det kan komma när han lugnat ned sig och är avslappnad.

Jag vet inte om jag håller med faktiskt. Jag är inte färdigprocessad om den saken, men inte alls säker på att jag håller med.

Om man visar god vilja och ett lejons mod, nog kan man vara värd klapp och beröm då?

Jag fattar att man inte ska förstärka dumt beteende och att beröm ska komma i exakt rätt ögonblick. Men här blir jag vek och blöt i hjärteroten.

Vill du se en hopphäst som får godis varje gång den vägrar vid hindret? Kolla här.

Undrar om det finns något rätt sätt att tänka.

Juppe fick klapp och godis när han vågade nosa på plasten, trots att näsborrarna var uppspärrade och ögonen klotrunda och rädda.

Sedan var det över och vi spankulerade iväg igen på vår knappt fem kilometer långa standardgrusvägsrunda.

Det blev mörkare för varje meter och jag älskar verkligen när det sista ljuset nästan blir något man kan ta på.

Vi stannade vid en parkeringsficka i skogen så att Juppe fick äta och smaska. Det ska vara trevligt att våga sig ut på kvällen.

Juppe är snygg i alla ljus.

img_1898

img_1899

img_1901

img_1902

Tur att man är människa med dåligt luktsinne. Juppe fnyste till några gånger, jag ryckte på axlarna och sa att vi skulle gå vidare.

Det man varken ser eller kan lukta sig till ska man inte bekymra sig över ska jag grötmyndigt till Juppe.

När vi gick i gråblåskimret på grusvägen och allt blev tyst tänkte jag på en skogstur jag och Juppe gjorde när vi var ganska nya för varandra. Det kan du läsa om här.