Och lite tantförnedring

Okej, okej. Jag har förstått att det är vita brallor som gäller på tävling. Jag har ju inte deltagit i några svårare klasser, men lik förbaskat har många medtävlare vita brallor.

Nu har jag köpt vita brallor. Inte kul.

Det blev ett par Kingsland Serena till slut.

Åkte till Glada hästen i spiltan i går efter jobbet. Jag vet att jag borde banta bort en sisådär fem kilo för att få en elegantare silhuett. Om man säger som så. Och ja, jag vet att fler att fler kilon än så att slåss mot, men jag är jag.

Jag klev in i butiken, slet tag i den enormt trevliga expediten och sa: har du några vita brallor för en kort människa med bred rumpa och rejäla lår?

Innan jag hann säga att jag har 38 i vanliga klädbutiker sa hon: ja, ja. Hm, storlek 40-42 eller hur?

Svim, Krasch. Dunk.

Jag tuggade i mig detta och fick med en bunt brallor att prova. Pikeur och allt vad de hette. Pikeur förresten = ett skämt. De gick upp till knäna.

Blev varm och irriterad och drog på mig par efter par. Genomskinliga skitbrallor i färgad nylon. Tunna så att varje cellulit liksom skulpterades fram och – sedär! Ja, jag hade svarta trosor på mig. Varför i hela friden ska tävlingsbrallor vara som ett par tjockare nylonstrumpbyxor?

Det blev Kingslandarna för en tusing. Häpp. Tillverkade i bomull som i alla fall var dubbelt så tjock som de sladdriga i nylon. De kan man dessutom tvätta med blekmedel, det går inte med färgad nylon.

Japp. Och snälla, kan någon tala om för mig varför ett par tävlingsbrallor är dubbelt så dyra som ett par vanliga? Det är ju bara färgen som skiljer? Nåja, lurad men glad. Nu har jag byxor. Och eftersom jag är lätt aggressiv fortfarande – varför ska det vara så snajdig klädsel på tävlingar på relativt låg nivå?

Hel och ren, när har det varit fel på det?

Ja, jag ska gå och ta ett glas vin och lugna ned mig och ge upp och snällt hoppa i mina vita brallor när jag ska tävla 2 maj.

Måste ge expediten guldmedalj också för roligaste ”sista ordet” efter att ha hört på allt mitt hejdlösa gnäll: Det är ju ingen som ser lappen i dina byxor!

Ska klippa bort dom, så det så. Pilutta dig.

Det värsta

I dag råkade ett sto ut för en olycka i hagen och bröt ena bakbenet.

Vi fick hjälpa till så gott vi kunde med att klappa om varandra och klappa hästen. Annica roddade det praktiska och veterinären var på plats supersnabbt.

Det gick inte bra. Ett mycket jobbigt beslut fick fattas.

Vad säger man? Ett helt gäng människor är förkrossade efter att ha mist sin personliga och charmiga häst alldeles för tidigt. Jag tycker i alla fall att vi gjorde det bra vi som var på plats när det hände, alla gjorde sitt bästa för att trösta och hjälpa till.

Det går ju inte att blogga om träning efter en sån sak, så det får bli lite bilder från dagen istället:

 Saga har kortare ben än Juppe. Det märktes i snön . . .

Tappsko istället för privatlektion

Hittade skon i alla fall. Brrrrrrr.

Det här gör inte underverk för den ytterst sköra lilla tävlingsnerven. Jag hade längtat så efter att få känna igenom Juppe ikväll. Men, det sket sig.

Det är väl i det här skedet rutin lönar sig. Det har jag ingen.

Men – jag har en snäll Annica som gick igenom tävlingsgrenarna muntligt med mig. Inte dumt alls faktiskt. Jag lyckades göra en felaktig galoppfattning på papper så att säga, he, he.

I morrn rider vi lektion istället. Snäll hovis rycker ut och spikar fast den lilla tån i morrn.

”Jag tror att Juppe vill vara ute längre”

Jomen, så här vid 21.30 är det bara 23 grader ute. Phu, pust, flämta, flämta.

Varje dag efter skräckupplevelsen knallar jag upp till stallet stax före 12. Mockar och fiffar och går sedan och hämtar Juppe. I dag såg han helt ut som sig själv igen. Blankpolerad skolgossemin när han fick gå in i svala stallet och kompisarna stod kvar med flugmolnen runt sig.

Nöjd. Så nöjd.

Lite mindre nöjd när jag kommer och ger mellis vid 16-17. Men ändå klarögt välmående, lite rastlös, men snygg, ack så snygg. Och pigg. Och sval!

Fick fatt på Kaisa ikväll på telefon. Hon sa:

– Jag tror inte det är någon fara att låta Juppe vara ute nu, jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Kände att Ior-svansen som tappats bort tillfälligt bara tjong! satt där den skulle. Viftade eftertänksamt med mina överhettade åsneöron. Vinklade ena örat mot vardagsrumsfönstret som vibrerade av värme.

Nej. Nej, det vill INTE jag. NOPE. Niente. Nischt. Nein. Njet. No.

– Eh, (19-åring som inte fattar när hon träffat på en mur, en av många i ett kommande yrkesliv) fast jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Slog ett kraftfullt flapp, flapp med öronen både framåt och bakåt bara för att kolla att de funkar som de ska. Det gjorde dom.

Juppe ska inte stå ute när det är som hetast efter att ha blivit så dålig för ett par dagar sedan att vi allihop trodde att han hade fångvarning. Och så var det värmeslag.

Hur det slutade? Mjo, Juppe får gå i en liten hage bakom stallet nattetid när det är svalt och skönt. Där kan han kolla in flera andra hästar och vifta på sina öron. Hans och killarnas vanliga hage har lånats ut till ett besökande sto nattetid.

Sedan får vi hoppas på svalare väder någon gång.

Lite lättare galen beskyddarmentalitet? Förmodligen. Bryr jag mig? Zero, zilch, zip, nada, nothing. Juppes väl och ve går före allt. Så här låter jag då.

Inser med lättare förvåning att jag slutat lyssna på folk runtomkring mig som vet bäst även på detta område. Rätt skönt. Det är ungefär som med barnen när de var små, alla andra visste bäst. Tog på mig svansen då också. Tror verkligen på fullaste allvar att ägaren till en häst känner vad som är bäst för sin kompis, den som har starkaste banden känner bäst hur vännen mår.

Sedan tänkte jag i mitt stilla sinne, nu står ju Juppe inne och bantar som in i bängen. Är inte det bra då? Oj, oj. Inte tänka för mycket.

Här kommer istället min imitation av den där fullständigt bänga, galna symbolen som används rätt flitigt på facebook (vore det inte kul om man kunde göra egna sådana med sitt eget ansikte). Så här ser skvatt galen ut:

Vi får väl som sagt hoppas på svalare väder – för allas skull.

Värmeslag – eller fångvarning?

Näej. Fy. Usch. Tvi vale. Blä, vilken kväll.

Nästan alla hästar i stallet hade förhöjd puls när de hämtades in. Juppe var dyngsur av svett och andades häftigt.

Och visst är väl hovarna lite varma? Kaisa och stallägaren tog kontakt med mig och jag klev över till stallet och fick höra vilken ledsam tropp som kom in från hagarna.

Jag fick ärligt talat en halv hjärtinfarkt. Eller rättare sagt, hjärtat sjönk ned någonstans i fötterna. Allt kändes så overkligt. Fång var det definitivt inte, Juppe stödde på framfötterna och rörde sig utan problem.

Kaisa tog puls och mätte andetag på pållarna.

Sent på kvällen är det äntligen blivit lite svalare åkte vi tillbaks till stallet. Stallägaren visade hur jag kan klämma med en visitertång på hoven för att se om den är öm. Jag klämde tills händerna blev rödrandiga. Juppe visade ingenting.

Halleluja.

Grabbjäveln väger 362 kilo, mer än han någonsin gjort. Nu blir det andra bullar. Jag tänker promenera eller rida honom en skrittur på kvällarna, alternativt tidiga morgnar. Kaisa säger att det kan betyda att Juppe tillbakabildar muskler, men det får jag ta.

Jag tänker så här: om jag – en pinnig människa mår som allra, allra bäst när jag går ett par mil om dagen i fjällen (jo, jag är funtad så) så tror jag att det är absolut bästa medicinen för min tjocka häst också. Jag tror inte på att (jo, om inte tid finns) att ställa in hästar i stall på hård diet – jag tror på att öka motionen. Så det tänker jag göra helt enkelt.

Förhoppningsvis försvinner en del av mina semesterkilon också.

Juppe och jag började med en kvällspromenad vid hand, det är så himla mysigt att promenera med honom. Vi fick se en älgko, bara en sån sak.

Läcka i stallet

Jag säger – stackars stallägare. Juppes vattenkopp har stått på sedan i går kväll. Det blev fotbad för alla i stallet.

Och jag skulle ha tagit ut pengar till hästmassören i går, inte kom jag ihåg det. Det blev krångel både för massör och stallägare. Suck.

Igårkväll bestämde jag mig också för att vara hemma från jobbet idag, det känns fräckt att åka hem till folk och göra reportage och känna att halsen är ett sår.

Då inträder det intressanta psykologiska fenomenet – kroppen brakar ihop. Det är som att den fattar att den inte behöver hålla ihop längre. Jag har ingen röst, huvudet dunkar och benen är darriga.

När jag har klämt i mig en kopp kaffe ska jag gå till stallet och mocka ur Juppes box. Jag har ju dagen på mig och kan ta det i omgångar om det behövs.

Rida? Aldrig i livet. Eller rättare sagt, det skulle nog bli det sista jag gjorde känns det som.