Fruktansvärt svårjobbat

Juppe och jag stapplade ut på ridbanan. Vi blev oerhört besvikna när det var is överallt. Jättesvårt att gå ledigt och fint med schvung till och med för en pålle med broddar.

Tyvärr, tyvärr fick vi knoga på jättekort och återgå till mys och höätande i stallet.

Ett hårt slag så här på fredagskvällen. Vi som längtat efter ett hårt pass.

Nåja.

I morgon är en ny dag. Kanske åker jag till Vintermästerskapen i Strömsholm då, om orken och andan faller på.

Här tröstar jag Juppe med att en häst behåller sin kondition i sisådär 4-5 veckor innan den börjar tackla av. (Tänk den som kunde säga detsamma).

Juppe blir mer och mer lydig när jag rider

Visst vill min kompis jättegärna springa, men nu är det också helt okej att skritta på lång tygel på ovalbanan. Det är till och med okej när det är andra hästar där inne som inte skrittar på lång tygel.

Vi fick fint sällskap av Vinka och Barbie i kväll. Brudarna stannade varje varv och beundrade min rödhåriga kompis.

Han höll in magen, välvde nacken så fint, så fint och traskade på. Lite galopp, lite tölt (gick inte bra), lite trav. Och så hoppade jag av och gick bredvid ett tag och hoppade upp igen för en galopp.

Fin kväll.

Nu när jag tänker på det så ser jag att Juppe fått mer muskler i halsen, han har fått en bättre överlinje helt enkelt. Han känns starkare och mer stadig också. Busbra prylar. Och mycket tack vare markarbete. Det är ju tänkvärt.

Här demonstrerar Juppe överlinje, bilderna har mannenvännen tagit tidigare förra veckan.

Och när inget annat hjälper kanske lite yoga gör susen?

Godis? undrar Juppe (han försöker inte sparka ihjäl mig).

Allergi? Men inte mot Juppe har jag bestämt

Dags för gnäll: jag har trott att jag varit långtidsförkyld. Typ i närmare tre månader.

Nu tror jag att jag kanske är allergisk istället. Under sommarhalvåret är jag van vid att reagera mot gräs och lite annat. Nu när det är vinter har jag dumt nog inte ens funderat på att jag kanske är allergisk.

I morse vaknade jag utan att kunna öppna ögonen. Så svullen. Det sticker och svider runt munnen, som också är lite svullen. I armbågsvecken har jag röda prickar. Blä.

Helt slut i rutan. Så in i benmärgen trött är jag.

På min vårdcentral fick jag en telefontid om en och en halv vecka (!). Påhejad av kompisar på fejan ringde jag till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle åka in akut om det kändes lite värre, eller om det skulle börja klia inne i munnen.

Gluäk.

Tvingade med mannenvännen till stallet i dag. För att bara strunta i att åka till Juppesnupp ville jag INTE. Och inte tänker jag vara allergisk mot honom heller, så det så.

Orkade inte med promenad, men däremot lekte vi med bollar på ridbanan. Det är kul att ha med någon som fotar väldigt vardagliga ögonblick. I kväll bjussar jag helt enkelt på – utgång ur hagen. Ta daaaaa.

Fnissar när jag ser hur klumpigt det ser ut, och hur snäll Juppe ser ut när han ställer sig och plockar med lite strån på backen.

Trångt. Sjas alla kompisar (fräser matte).

Chefen Frami stod och käkade lunch när vi skulle ut.

Då fräste jag igen när han såg lite sur ut när vi kom nära.

Det ska tydligen inte vara lätt att vara häst i närheten av mig.

Fridens liljor. Vi är ute. Juppe tar ett snack när jag pillar med grindtrådar.

Här går vi förbi alla livsfarliga troll som inte vågar visa sig dagtid.

De flesta står i traktorgaraget mitt framför oss.

Se hur coola vi är.

Och häpp in i mysiga stallet.

Det får liksom räcka för i dag.

Livet med häst – en ändlös övning i ledarskap

Träningsvärk i dag kanske? tänkte jag om Juppe när jag åkte till stallet. Efter en svettig skogstur i går kanske det passar fint att hålla till på ridbanan.

Jag passade på att titta på Huldas lektion i straightness under tiden Juppe mumsade hö och kunde faktiskt haka på och ta en halv lektion med Juppe, trots att jag inte tänkt så från början.

Jag tänkte nämligen som så att när Juppe är på avigt humör är det ingen större idé att ödsla pengar på lektion. Men si, även denna gång lönade det sig att ta lektion.

Karin Wåhlin fick lyssna på när jag beskrev gnisslet mellan mig och Juppe – och så fick jag longera honom. Och inte longera som i att springa runt, runt. Utan longera som i att jag bestämmer när Juppe ska stanna och som i att jag bestämmer att han ska stanna på volten och vänta på en present – en godis. Inte kräva den.

Och absolut inte köra ut bogen mot mig för att han fick lite smyglust sisådär på att knuffas lite.

Vi övade också på att stanna och på att Juppe skulle flytta ut sin rumpa, kliva över med både bakben och framben och sedan stanna mitt framför mig. Det gick sådär. Men – mja, hyfsat.

Och det var en spakare och tamare Juppe som gick mot transporten, för jag hade fått löfte att låna transporten för att träna lastning.

Fan och hans moster.

Karin fick säga åt mig att tagga ned, eller som hon säger ”lite mindre energi”.

Hur det än är blir jag arg när Juppe jazzar runt och fryser fast.

Juppe klev på både rampen och släpet, och jag skulle öva på att backa precis innan han tänkte det själv. Det gick jättebra när Karin tittade, sedan hamnade jag lite i panik. Där var det Juppe som kastade sig ut på sitt vanliga manér.

Vi gjorde om och gjorde om. Grinig blev jag och Juppe störig.

Men – en gång blev helt okej och då slutade vi. Jag tror att summa summarum vet varken jag eller Juppe vem som bestämmer just nu. Vi ska sova på saken och så kommer vi igen i morgon.

Vi skulle behöva lastträna varje dag tror jag, bara en liten stund. Suck.

Juppe återvände till ett halm-heaven i hagen.

Samtidigt är det ju kul att han inte är lobotomerad min kompis. Och ack så nyttigt det är att bli påmind om att inget enda förhållande tål att inte jobbas på. Det gäller även mitt och Juppes.

Fast det var ju skönt att få glida fram ett tag i vårt Bettina-Juppe flow. Nu är det slut med det och vi får jobba oss fram till det igen.

Baldur försökte skaka ur en morotsslant till ur sin medryttare.

Sötnöt. Men är det slut så är det slut.

Om rumpor kan se koncentrerade ut så gör de här rumporna det.

Gulligt? Nja, Juppe är inte bara störig mot mig utan mot kompisarna också. Tur att Baldur är snäll och tålmodig och tål en Juppe som äter halmstrån ur hans mungipa.

Den som är fullständigt harmonisk är Bäbibarracuda. Han kommer alltid fram för att fråga om det möjligtvis går för sig att få en liten kli. Kanske vid örat?

Ahhhhh, perfekt!

En galning.

I morgon är en ny dag. Då ska vi kanske öva övergångar på ovalen. Det blir nog bra.

Den här synen såg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem. Juppes älskade släp och så födelsedagsflaggningen för Bäjeby-Annica. Fnissade lite åt den högtidliga inramningen till min och Juppes mentala fajt vid släpet.

En hel hage med spexare

Äntligen ett nytt blogginlägg, sa Juppe.

Japp. Det har varit lite dåligt med det, har inte riktigt orkat. Mannenvännen som hade närmare 40 graders feber över jul är fortfarande inte frisk. Och jag som aldrig får feber har varit som en slak sill med täppta bihålor och med huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk.

I dag körde vi lite markarbete på ridbanan, sparkade lite boll och myste. Det fick räcka så.

Juppe var oroväckande pigg när vi skulle göra travfattningar. I mina ögon såg det ut som väldigt runda och fina galoppfattningar. Hm.

Hakade på ut i hagen efteråt. Nu har grabbarna fri tillgång på hösilage, en häst äter sig varm. Gänget stortrivdes, de var i himmelriket.

Tyckte alla såg oroväckande pigga ut så jag ställde mig lite diskret bakom ett staket och fotade.

Är du med? undrade Baldur 2 och eh, en svart häst.

Och action!

Mjahaja, tänkte jag. Inte undra på att grabbarna ser lite luggslitna och tufsiga ut ibland.

Det händer lite då och då att jag hittar en helt skär och kal fläck i Juppes päls. Gnafs.

Juppe tyckte inte att jag skulle ödsla pixlar på sådana hästar. Usch.

Å. Är det vi nu? (Jävla minneskort att krångla i kameran, grmpf. Ursäkta randen). Frami blev lite handfallen.

Juppe gav upp och styrde mot hösilagebollen. Det gick inte att locka honom att leka.

Frami har verkligen fått en kompis i Ess. Här lovar de att döda varandra på ett kamratligt sätt.

Fy, sa Juppe.

Nu kör vi skrek Bäbibarracuda upphetsat.

Mest upphetsat för att Juppe var bekvämt parkerad vid höet och kameran var riktad mot honom (det är min Bäbi det).

Stilla frid.

Kom igen din lort, sa Bäbibarracuda till Ess.

Nä, jag GLOR inte. Jag bara kollar hur många snorkråkor det hänger här. Blä, så äckligt!

Jag gnafsar dig uppifrån, jag gnafsar dig nedifrån. Jag gnafsar dig överallt, vrålade Bäbi.

Mer?

Jamenvisst. Absolut. Kör på ni. Jag har det bra här i vinteroverallen.

Får man inte titta på din fula underläpp? undrade Bäbi. Har du PROBLEM med det?

Frami gav upp. Juppe litade inte helt på sin kusin när han kom fram för att nosa. Ska han jaga bort mig nu? Men Juppe fick stå kvar.

Ess är en trött gammal åsna, sa Bäbi.

Ess har papiljotter. Och det är fuuuuult.

Ess är en svankryggig älg. Ess har nog loppor också. Jag tycker det kliar på hakan nu.

Ess är min nya kudde. Den luktar inte så gott. Bläääääää, sa Bäbi.

Hur ska det här sluta? undrade jag. Den där Ess verkar ju ha en ängels tålamod.

Vadå vildögd? Vad är det?

Är det så här?

Är det? Är det?

Och – ungefär där brast det för Ess. Han exploderade och jag var glad att jag stod på andra sidan av ett staket. Bäbibarracuda gjorde en baklänges sartomortal och fick flytta på sig.

När hästar vill vara snabba är de – jädrigt snabba.

I bakgrunden lät inte Baldur 2 och den svarta kompisen sig bekomma. De körde synkron hästbalett.

Om jag inte på tonårsvis vaknar vid lunchtid i morgon kanske det blir en liten ridtur. Det vore ju najs.

Tjohoooo – en liten snutt av samlad trav

Lektion i kväll igen. Så jädra kul. Vi är inne i ett Bettina-Juppe-flow.

Jag tror att både jag och Juppe har gjort plats för lite nya kunskaper. Polletterna har plats att trilla ned.

Dels börjar jag fatta det där med diagonaler och hur jag påverkar ett ytterben med en innertygel. (Wow!) Sedan får jag inte till det så långa stunder, men ändå. Och Juppe lyssnar på mig och har fin energi och glatt humör.

Han försöker och försöker och försöker tillsammans med mig.

Varje gång han gjort något riktigt extra tar han en sväng in till mitten och fröken Karin Wåhlin. Han vill ha beröm.

Såg du hur duktig jag var?!

Jag ser till och med härifrån där jag står hur duktig du är, svarade Karin.

Nu kan vi få till skritt-halt-back-trav. Ha, ha, haaaaaaa. Och för att förvirra både mig och Juppe, skritt-halt-tölt. Juppe är otroligt känslig för mitt kroppsspråk – det är jag med. Tänker jag fel eller faller bort så gör inte min kropp rätt. Då blir allt pannkaka.

Men tar jag ett rejält travsteg framåt och tänker TRAV så blir det så. Måste få till ett tölt-kommando också. Tölt till exempel, kan ju passa bra. Det är ändå stor skillnad mot trrrrraaaaavvvaaaaa.

Och en gång blev det till och med en snygg och fin samlad trav. Jisses, vilken kväll.

Jag var så till mig att jag glömde fota. Så jag kör bilder som mannenvännen tog efter kadriljen, jag tycker de visar hur vi jobbar ihop jag och Juppe. Och jag tycker de visar det där med kroppsspråket också.

Here we go. Håll i er. Jag kan tydligen inte välja bort särskilt många bilder, men ni är kanske vana vid det här laget:

Kompisen vill hänga med mig. När jag jagar bajs i hagen också (räddar min hushållskompost med hästbajs full med mikroorganismer).

Se sån stil vi har på tassarna. Impad av mina benlyft?

Och steglängden?

Läxa: öva på att styra upp det där med tyglar och kapson och spö. Snören och skit, kort sagt.

Fattar inte att jag tycker att det är så besvärligt. Mycket mer avspänt utan snören och skit. Juppe hakar ju på ändå, för att han vill.

Tokig tant som lägger ned mycket tid på sin fantastiska häst (inte ser han så jädra skadad ut i bogen?). Tur tanten har en snäll man som förstår det där med att det är viktigt att åka till stallet. Mannen har sina intressen, jag mina.

Hur det än är så går det ju sällan att göra ett stallbesök på under tre timmar. Fattar inte, men så är det.

Tvärnit!

?

Så skönt att det är mer än okej att ge en godis som uppmuntran i straightness training också. Det skulle jag ha gjort i alla fall, men bra att det anses okej – till och med som en nödvändighet.

Jag tycker lite synd om människor som inte vågar släppa garden och leka. Å andra sidan tycker väl sådana människor att jag är en jobbig typ som borde skärpa till mig.

Titta. På volt runt mig, utan snören och skit.

Och jag är så koncentrerad på min kropp att visa vägen rätt att jag ser ut som en flaxande pippi. Men Juppe lyssnar. Och ännu bättre. Han förstår.

Bäbibarracuda: jag älskar dom. Vilken underhållning!

Godis och beröm. Motivationsbränsle för en juppesnupp. Eller, ja, jag går ju också igång på ungefär detsamma.

Det handlar väl om att våga säga att – jösses, vad du är bra!

Någonstans där kan underverk ske. Och en tant vågar träna sin häst med permanent skada i bogen och både tanten och den skadade hästen glömmer bort att oroa sig för bogar och annat och bara gör.

Med öron som missiler

Jag får skärpa till mig helt enkelt. I dag sadlade jag Juppe för långpromenaden tillsammans med Baldur o Co.

Ungefär en tredjedel av tvåtimmarspromenaden satt jag på hans rygg. Vi skrattade alla när jag satt upp. Juppes öron spetsades till glada spröt som bara pekade rakt fram och benen gick som trumpinnar.

Positiv är ett blekt ord i sammanhanget.

Juppe ville vara först. En galopp hade suttit fint (nej, nej, nej, inte i riktning hemåt).

Så härligt med sol på nästippen och sällskap.

Nästa gång ska jag sitta på hans rygg under halva sträckan. 🙂

Baldur och Juppe går så himla fint ihop. Båda är godmodiga hästar som kan vara nära varandra utan att någon blir sur. På hemväg hade de en tävling i powerwalk.

Om Juppe var sliten? Näej. Lite fuktig i pälsen vid ljumske och bog. Han var redo för varv två.

Inte ser de trötta ut de fina pållarna.

Bakom Juppes rumpa tittar Mackan fram.

Anklagande.

Och ljuvligt lerig.

Svårt att ta in att det är julafton i morgon.

Inte lätt att ta bilder på så kärleksfulla killar.

Det blir lätt för nära på något vis.

Sötnötar.

I dag åt Juppe morötter också. De hamnade i hans matskål i lagom stora ätbitar och då minsann dög det.

Sol, sällskap och Juppe testar att vara handhäst

dsc_0179

Jag vet ju hur han är min världsbästa kompis. Den här veckan har han fått jobba alldeles för lite, det straffar sig.

Inte straffar sig som att han är dum, han blir som jag blir när jag varit hemma och varit sjuk. Lite lättare folkskygg sådär. Usch för att gå ut i verkligheten.

Vi hade svintur och fick sällskap på tvåtimmarspromenaden. Den är faktiskt lite läskig att gå själv när Juppe inte är tipptopp. Det är helt enkelt skönt att ha någon med om något skulle hända. Inte för att jag tror det, men ändå.

dsc_0187

Baldur och hans medryttare Johanna hängde med. Baldur tycker att det är orättvist att matte fått en bebis. Han vill också ha en bebis. Ett litet fjunigt gulligt föl att ta hand om. Han tittade länge på småskitarna i avelsflocken.

Juppe suckade demonstrativt.

dsc_0189

Vi fick en fantastisk promenad. Tror alla behöver tanka sol.

Trampvänlig var stigen också nu när det låg snö på den. Ingen gegga och inget slask. Fantastiskt.

dsc_0195

Fler stallkompisar dök upp. Embla fick också lufta sig.

I hennes mage finns ett litet blivande föl, ska bli så jädra spännande att få följa det.

dsc_0199

Nej nu får det vara nog! sa Juppe myndigt.

Ska du hålla på och tjata på mig precis hela tiden om att jag inte får äta så får du inte fotografera. Så det så.

Eller möjligtvis får du fotografera mig och ingen annan.

Ingen fara, sa jag. Orkar knappt lyfta kameran med mina sönderrycka armar.

dsc_0210

Tsss, sa Juppe och tittade avundsjukt på Baldur som försvann mot skogen som en liten prick. Han skulle få galoppera.

dsc_0213

Enligt mina beräkningar kommer Juppe att vara som ett fogligt lamm i morgon. Han mår bra av äventyr att sova på.

I går kväll gjorde vi ett träningspass på ridbanan. Han blev oerhört upprörd när jag bad honom peta ut rumpan.

Han kom inte alls ihåg någon av våra övningar. Suck. Vi gjorde lite annat istället. Släpade fram bommar och traskade på i en halvtimme.

dsc_0214

Glömsk kan du vara själv, sa Juppe.

dsc_0220

Både Baldur och Juppe hade roligt i snön i dag. Juppe kör ned mulen och leker blodhäst (blodhund) och Baldur ångade på så snön sprutade om hovarna.

dsc_0229

dsc_0230

dsc_0236

Vad skönt det vore om snön fick ligga kvar nu. Men nästa vecka ska det bli töväder tydligen.

Juppe var duktig och stod still, nu fick han en godis.

Jag frågade Johanna om hon vågade handhästa Juppe. Jepp, det vågade hon.

Jag knallade i förväg och ställde mig som ett stopp, utifall att.

Juppe var lydig och backade och höll sig jämsides med Baldur, det gick riktigt bra! Så kul!

dsc_0246

dsc_0250

Det är också väldigt skönt att de här grabbarna kan umgås utan minsta tjafs eller gnafs. De är polare helt enkelt.

dsc_0262

Visst syns det att Juppe har roligt?

Tror det här gör underverk för en understimulerad och lite fjollig häst.

I hagen väntade troget ett dåligt samvete. Stackars Mackan som jag inte ens red på lektionen i onsdags.

dsc_0265

dsc_0266

Finfisen. Kul i alla fall med nya kompisar i hagen. Det måste pigga upp. Juppe har i alla fall varit lite extra stissig.

I går kväll gjorde Juppe en tjurrusning efter en mörk häst (en ny?), med stackars mig hängde i snöret efter. Jag var inte glad.

dsc_0267

Jag älskar min personliga och karismatiska kompis och jag hoppas att han slår oss alla med häpnad och blir 75 år.

Men, jag kan också tänka så här – (faktiskt utan att börja grina) att nästa häst ska vara en lugn typ. Lugn som i trygg. Vi får väl se hur det blir med det. Ändå kul att tänka och visionera och njuta lite av det.

Jag och Juppe har travat på volt!

Nu sitter jag i soffan och har både huvudvärk och feber. Vilken jäkla tur att jag släpade mig iväg till stallet för straightnesslektion ändå, jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd.

Tror inte jag har smittat fröken Karin heller, lektionen hölls ju utomhus.

Jag har pratat om att det vore kul med en uppsutten lektion, och när Karin kom till stallet föreslog hon det.

Jädrar i min låda. Bara jag tänker ordet sadel blir jag liksom som en mekanisk plåtleksak själv.

Eller Mackan och sadel hör ju ihop, det är Juppe och sadel som får det att hissa i magen.

Karin är så jädra bra! Jag känner mig så trygg när hon slår ned som en hök på mina sittben – och ben, och svank och axlar.

Först lotsade hon mig och Juppe till att gå i Juppes mest fantastiska skritt på volt. Det går när jag har mitt inre sittben ned i sadeln, med långa ben OCH när jag vrider axlarna efter volten.

Vi upptäckte att jag är rent otroligt stel åt ena hållet. Jag trodde jag var vriden som en korkskruv i voltens riktning, men när jag tittar på filmen som Karin tog så ser jag att jag sitter ju helt rakt när jag tror att jag är vriden.

Jag fick lite kamerakänning och blev nervös när det skulle filmas, så det gick ju sådär. Men ändå, de där fantastiska varven i jättebra skritt gottar jag mig åt.

OCH från jättebra skritt gick vi faktiskt över i trav. Åt mitt svåra håll gick det åt fanders efter ett kvarts varv. Då ballade allt ur, men det där kvarts varvet är faktiskt helt okej. Till och med bra. Ingen hälta eller några konstigheter.

När jag vrider mig åt fel håll så pajar jag ju såklart för Juppe också, han kan inte hålla balansen på en människa som pekar åt fel håll. Då får han hålla sig rak för att rädda upp det hela.

Jag ska träna och stretcha. Får jag känna det här en gång i veckan så skulle jag till och med kunna släpa mig iväg till ett gym.

Till att börja med ska jag ställa mig med höfterna tryckta mot köksbordet och vrida bara överkroppen. ”Tänk dig att du är en Barbiedocka, vrid bara på mitten. Inte svaja i midjan.”

Juppe blev andfådd, han jobbade noga och bra genom kroppen.

Om han fick ett ton godis? Självklart.

Han överlevde också att gå förbi ett mördardäck på ett vansinnesflak. Första gången höll han på att få en stroke. Juppe liksom flöt ut mot backen, tredje gången vi gick förbi var det vardagsmat.

img_1889

Mördardäck, på lömskt flak.

 

 

Lite spänt, lite stelt men ändå härligt

img_1872

Det blev en mycket lugn fredagkväll i stallet.

Jag och Juppe hade egen kupé. Ibland är det ack så skönt när man är trött i bollen.

Jag har ju tänkt att jag ska rida en eller två gånger i veckan, och eftersom det är fredag var det hög tid att ta tag i det. Sadel på med andra ord.

Superblåsigt och läbbigt var det ute, men jag och Juppe trivs på banan. Han frustade på vägen dit.

Väl uppe på Juppes rygg blir det alltid lite värre. Han vill aldrig, aldrig, aldrig bli av med mig, det är inte det. Det är mer det att vi båda nästan har glömt hur det är att jag sitter på ryggen tror jag.

Jag kan knappt andas och är rädd för att känna Juppe knycka till för att det gör ont i bogen. Juppe vill av någon anledning inte riktigt ha tygelkontakt. Det har blivit mycket, mycket bättre men inte helt bra.

I dag hade jag bestämt mig för att det inte är okej att han kör upp huvudet och ser ut som en kamel med korkskruv till hals.

Så fort jag märkte det där att han kortar stegen och kör upp huvudet så tog vi en liten sväng och pet pet på bakbenet med spöet. Juppe fick faktiskt inte en chans att pyssla med vad det nu är han gör.

Han haltar heller inte trots att jag tyckte att vi gjorde mycket serpentiner och små böjar. Men jag måste ligga i.

Till slut blir Juppe trött i halsen (?) och börjar krulledutta in mot bogen istället. Det ville jag heller inte ha, så ett litet tygeltag uppåt varje gång han ville göra så.

Några raksträckor med tölt (där tyckte jag att jag kände ett halt-knyck). Och sedan fick det vara bra. Då hade en halvtimme gått.

Vi var jättenöjda båda två.

img_1868

Klart han fick beta. Klart han fick hö. Klart han fick godis – och en näve proteinspecial. Det är han värd.