Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.

Juppe testar: Uvex ridhandskar

Uvex tillverkar ridhandskar också, jag som trott att de enbart tillverkade hjälmar.

De senaste veckorna har jag varit en mycket ambitiös handskprovare. Jag har provat Uvex sommarvariant som är någon typ av Roeckl-kopia och en fordrad vintermodell.

Handskarna på bild här ovanför är av vintermodellen – här kan du läsa mer.

Jag är tokkinkig när det gäller passform på handskar. Det här är Uvex sportstyle winter i storlek 6. De går lös på 400 kronor.

Lillfingrarna är för långa, liksom ringfingret och tummen. Men – jag bestämde mig för att inte bryta ihop utan att använda handskarna ett tag för att se om de anpassade sig efter mina händer.

Jag är otroligt känslig för när handskar är för stela, det får inte ta emot när jag sluter handen runt tygeln. Det gjorde de här. Bestämde mig för att testa ett tag till och har använt dem när jag gjort markarbete med Juppe och på fler ridturer.

Lite smidigare blir handskarna, men sådär härligt mjuka är de inte. Däremot är fordringen makalös. Det är någon slags microfleecekänsla innuti, perfekt nu när april skämtat med ridvädret.

Så här ser ”handflatorna” ut.

Jag hade inte hållit värmen i minusgrader i handskarna, men nu är de perfekta. Mobilvänliga är de också.

Vad jag brukar använda för slaskiga handskar annars så här års?

Törs knappt erkänna. Jag kör med H&M skinnhandskar för 200 spänn paret. Hopplös passform, de hänger som sladdriga korvskinn runt händerna – men de spjärnar inte emot och värmer lagom i och med att de har stickat foder inuti.

Så här fula är H&M-handskarna. Jag var tvungen att lägga till en katt för att ni ska orka titta på ovansidan av handskarna:

Tål förstås inte vatten och är inget man vill visa sig i om man vill vara det minsta fin. Uvexhandskarna tål att visas upp, de är snygga.

Sommarmodellen då? Jag har ju hittat ett par handskar som sitter som en smäck från Roeckl. Så jag bad om att få testa storlek sex även på Uvex performance 2.

Sedär. Kul och snygg modell som bekräftar att det inte bara är jag som blir hysterisk av handskar som stramar över knogar och handrygg. Syns dåligt här men handsken är sydd i två material, på ovansidan där man böjer sin hand består handsken av tyg vävt som ett glest nät. Gillar!

Ser ni nätet över knogen?

De här handskarna däremot var faktiskt lite trånga över lillfingret. Där ställde också sömmen med nätdelen till det, den kändes rejält. Trots att lillfingret var lite trångt var den även lite för lång, men det kan jag leva med.

300 spänn går handskarna lös på. Lite billigare än Roeckl.

Vore fingrarna lite rymligare på den här handsken skulle den ha fått toppbetyg av mig. Den är definitivt något att satsa på för den med långa och smala fingrar. Mina fingrar är visserligen korta men ganska stabbiga, min handflata är också bred.

Jag gillar materialet i de här hanskarna, det är något liknande som Roeckl använder.

Måste lägga till den här bilden också, så att ni verkligen ser att handsken är svart, kameran vill få den till gråblå på de andra bilderna.

Det här är det absolut första samarbetet jag gjort på bloggen. Ever.

Jag tycker att Sportbutikonline.se var modiga som vågade skicka handskar till mig. Så här svarade jag nämligen när butiken tagit kontakt via min och Juppes blogg:

 

Jag känner att jag måste vara ärlig. När jag testar olika produkter och berättar om dem på min blogg så är jag brutalt ärlig. Gillar jag inte en produkt så skriver jag det, och motiverar varför. Precis som jag lika noga berättar när jag gillar något.

Då fick jag det här svaret:

Hej Bettina. Tack för din respons. Då vi tror väldigt mycket på Uvex eftersom det är världsanvänt och jag använder deras produkter själv också.

Vi har inget emot ärliga svar, vi anser att vi har bra produkter så vårt erbjudande står kvar om intresse finns.
Visst blir det guldstjärna till den butiken?
Det är en riktigt schysst inställning tycker jag.
Och ja, precis som jag ”hotade” med blev det en ärlig recension av handskarna. Det tror jag alla vinner på i längden, både ni som läser min blogg, företag och förstås jag själv om bloggen. Allra mest bryr jag mig om mina läsare och att ni litar på mig.
Jag tycker det är modigt att låta en surtant testa, ska jag vara ärlig blev jag otroligt förvånad när sportbutikonline.se tog kontakt – samarbeten med butiker/tillverkare verkar mest vara något som yngre bloggerskor ägnar sig åt.

En timme i skogen

Vi skrattar SMHI:s hot om snöflingor rakt i mulen. Kvällen blev ju jättefin och solig.

Om Juppe har en ny vårgrimma? Har påven en lustig mössa? Grimman kommer från Imperial riding och den korallorangea färgen matchar förstås matskålen. Och så är grimman strösslad med stjärnor och peacemärken. Tufft.

 

Juppe har lätt för att spänna sig, men vi knogade på. Ikväll satt jag på kompisens rygg.

Tycker ändå att det går bättre för varje tur, trots att vi ofta rider utan sällskap. En gång hoppade Juppe över ett litet dike med mig och en gång klev jag av och hoppade bredvid honom. Sånt tycker han är kul den lilla grisen.

Sedan dök det upp troll och så blev det lite blött och läbbigt om hovarna, det gillar verkligen inte Juppe. Men – han lyssnade på mig och klev lugnt.

Med lite galopp, lite tölt och mest skritt tog ändå lilla skogsrundan över Gullans glänta lite drygt en timme. Perfekt tur att ta efter eller före jobbet nu när det är lite ljusare ute. Den ska vi satsa på.

Jag borstar och borstar och borstar på min kompis, det yr hår omkring oss. Nu längtar jag efter att han får sin sommarkostym på. Då blir han inte så svettig heller när han rör på sig.

Hagens chef Frami är borta på påsksemester, liksom Mackan.

Jag funderade på om det skulle bli oroligt i grabbflocken då, men icke. Lugn och frid och ro.

Fruktansvärt svårjobbat

Juppe och jag stapplade ut på ridbanan. Vi blev oerhört besvikna när det var is överallt. Jättesvårt att gå ledigt och fint med schvung till och med för en pålle med broddar.

Tyvärr, tyvärr fick vi knoga på jättekort och återgå till mys och höätande i stallet.

Ett hårt slag så här på fredagskvällen. Vi som längtat efter ett hårt pass.

Nåja.

I morgon är en ny dag. Kanske åker jag till Vintermästerskapen i Strömsholm då, om orken och andan faller på.

Här tröstar jag Juppe med att en häst behåller sin kondition i sisådär 4-5 veckor innan den börjar tackla av. (Tänk den som kunde säga detsamma).

Juppe blir mer och mer lydig när jag rider

Visst vill min kompis jättegärna springa, men nu är det också helt okej att skritta på lång tygel på ovalbanan. Det är till och med okej när det är andra hästar där inne som inte skrittar på lång tygel.

Vi fick fint sällskap av Vinka och Barbie i kväll. Brudarna stannade varje varv och beundrade min rödhåriga kompis.

Han höll in magen, välvde nacken så fint, så fint och traskade på. Lite galopp, lite tölt (gick inte bra), lite trav. Och så hoppade jag av och gick bredvid ett tag och hoppade upp igen för en galopp.

Fin kväll.

Nu när jag tänker på det så ser jag att Juppe fått mer muskler i halsen, han har fått en bättre överlinje helt enkelt. Han känns starkare och mer stadig också. Busbra prylar. Och mycket tack vare markarbete. Det är ju tänkvärt.

Här demonstrerar Juppe överlinje, bilderna har mannenvännen tagit tidigare förra veckan.

Och när inget annat hjälper kanske lite yoga gör susen?

Godis? undrar Juppe (han försöker inte sparka ihjäl mig).

Allergi? Men inte mot Juppe har jag bestämt

Dags för gnäll: jag har trott att jag varit långtidsförkyld. Typ i närmare tre månader.

Nu tror jag att jag kanske är allergisk istället. Under sommarhalvåret är jag van vid att reagera mot gräs och lite annat. Nu när det är vinter har jag dumt nog inte ens funderat på att jag kanske är allergisk.

I morse vaknade jag utan att kunna öppna ögonen. Så svullen. Det sticker och svider runt munnen, som också är lite svullen. I armbågsvecken har jag röda prickar. Blä.

Helt slut i rutan. Så in i benmärgen trött är jag.

På min vårdcentral fick jag en telefontid om en och en halv vecka (!). Påhejad av kompisar på fejan ringde jag till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle åka in akut om det kändes lite värre, eller om det skulle börja klia inne i munnen.

Gluäk.

Tvingade med mannenvännen till stallet i dag. För att bara strunta i att åka till Juppesnupp ville jag INTE. Och inte tänker jag vara allergisk mot honom heller, så det så.

Orkade inte med promenad, men däremot lekte vi med bollar på ridbanan. Det är kul att ha med någon som fotar väldigt vardagliga ögonblick. I kväll bjussar jag helt enkelt på – utgång ur hagen. Ta daaaaa.

Fnissar när jag ser hur klumpigt det ser ut, och hur snäll Juppe ser ut när han ställer sig och plockar med lite strån på backen.

Trångt. Sjas alla kompisar (fräser matte).

Chefen Frami stod och käkade lunch när vi skulle ut.

Då fräste jag igen när han såg lite sur ut när vi kom nära.

Det ska tydligen inte vara lätt att vara häst i närheten av mig.

Fridens liljor. Vi är ute. Juppe tar ett snack när jag pillar med grindtrådar.

Här går vi förbi alla livsfarliga troll som inte vågar visa sig dagtid.

De flesta står i traktorgaraget mitt framför oss.

Se hur coola vi är.

Och häpp in i mysiga stallet.

Det får liksom räcka för i dag.

Livet med häst – en ändlös övning i ledarskap

Träningsvärk i dag kanske? tänkte jag om Juppe när jag åkte till stallet. Efter en svettig skogstur i går kanske det passar fint att hålla till på ridbanan.

Jag passade på att titta på Huldas lektion i straightness under tiden Juppe mumsade hö och kunde faktiskt haka på och ta en halv lektion med Juppe, trots att jag inte tänkt så från början.

Jag tänkte nämligen som så att när Juppe är på avigt humör är det ingen större idé att ödsla pengar på lektion. Men si, även denna gång lönade det sig att ta lektion.

Karin Wåhlin fick lyssna på när jag beskrev gnisslet mellan mig och Juppe – och så fick jag longera honom. Och inte longera som i att springa runt, runt. Utan longera som i att jag bestämmer när Juppe ska stanna och som i att jag bestämmer att han ska stanna på volten och vänta på en present – en godis. Inte kräva den.

Och absolut inte köra ut bogen mot mig för att han fick lite smyglust sisådär på att knuffas lite.

Vi övade också på att stanna och på att Juppe skulle flytta ut sin rumpa, kliva över med både bakben och framben och sedan stanna mitt framför mig. Det gick sådär. Men – mja, hyfsat.

Och det var en spakare och tamare Juppe som gick mot transporten, för jag hade fått löfte att låna transporten för att träna lastning.

Fan och hans moster.

Karin fick säga åt mig att tagga ned, eller som hon säger ”lite mindre energi”.

Hur det än är blir jag arg när Juppe jazzar runt och fryser fast.

Juppe klev på både rampen och släpet, och jag skulle öva på att backa precis innan han tänkte det själv. Det gick jättebra när Karin tittade, sedan hamnade jag lite i panik. Där var det Juppe som kastade sig ut på sitt vanliga manér.

Vi gjorde om och gjorde om. Grinig blev jag och Juppe störig.

Men – en gång blev helt okej och då slutade vi. Jag tror att summa summarum vet varken jag eller Juppe vem som bestämmer just nu. Vi ska sova på saken och så kommer vi igen i morgon.

Vi skulle behöva lastträna varje dag tror jag, bara en liten stund. Suck.

Juppe återvände till ett halm-heaven i hagen.

Samtidigt är det ju kul att han inte är lobotomerad min kompis. Och ack så nyttigt det är att bli påmind om att inget enda förhållande tål att inte jobbas på. Det gäller även mitt och Juppes.

Fast det var ju skönt att få glida fram ett tag i vårt Bettina-Juppe flow. Nu är det slut med det och vi får jobba oss fram till det igen.

Baldur försökte skaka ur en morotsslant till ur sin medryttare.

Sötnöt. Men är det slut så är det slut.

Om rumpor kan se koncentrerade ut så gör de här rumporna det.

Gulligt? Nja, Juppe är inte bara störig mot mig utan mot kompisarna också. Tur att Baldur är snäll och tålmodig och tål en Juppe som äter halmstrån ur hans mungipa.

Den som är fullständigt harmonisk är Bäbibarracuda. Han kommer alltid fram för att fråga om det möjligtvis går för sig att få en liten kli. Kanske vid örat?

Ahhhhh, perfekt!

En galning.

I morgon är en ny dag. Då ska vi kanske öva övergångar på ovalen. Det blir nog bra.

Den här synen såg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem. Juppes älskade släp och så födelsedagsflaggningen för Bäjeby-Annica. Fnissade lite åt den högtidliga inramningen till min och Juppes mentala fajt vid släpet.

En hel hage med spexare

Äntligen ett nytt blogginlägg, sa Juppe.

Japp. Det har varit lite dåligt med det, har inte riktigt orkat. Mannenvännen som hade närmare 40 graders feber över jul är fortfarande inte frisk. Och jag som aldrig får feber har varit som en slak sill med täppta bihålor och med huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk.

I dag körde vi lite markarbete på ridbanan, sparkade lite boll och myste. Det fick räcka så.

Juppe var oroväckande pigg när vi skulle göra travfattningar. I mina ögon såg det ut som väldigt runda och fina galoppfattningar. Hm.

Hakade på ut i hagen efteråt. Nu har grabbarna fri tillgång på hösilage, en häst äter sig varm. Gänget stortrivdes, de var i himmelriket.

Tyckte alla såg oroväckande pigga ut så jag ställde mig lite diskret bakom ett staket och fotade.

Är du med? undrade Baldur 2 och eh, en svart häst.

Och action!

Mjahaja, tänkte jag. Inte undra på att grabbarna ser lite luggslitna och tufsiga ut ibland.

Det händer lite då och då att jag hittar en helt skär och kal fläck i Juppes päls. Gnafs.

Juppe tyckte inte att jag skulle ödsla pixlar på sådana hästar. Usch.

Å. Är det vi nu? (Jävla minneskort att krångla i kameran, grmpf. Ursäkta randen). Frami blev lite handfallen.

Juppe gav upp och styrde mot hösilagebollen. Det gick inte att locka honom att leka.

Frami har verkligen fått en kompis i Ess. Här lovar de att döda varandra på ett kamratligt sätt.

Fy, sa Juppe.

Nu kör vi skrek Bäbibarracuda upphetsat.

Mest upphetsat för att Juppe var bekvämt parkerad vid höet och kameran var riktad mot honom (det är min Bäbi det).

Stilla frid.

Kom igen din lort, sa Bäbibarracuda till Ess.

Nä, jag GLOR inte. Jag bara kollar hur många snorkråkor det hänger här. Blä, så äckligt!

Jag gnafsar dig uppifrån, jag gnafsar dig nedifrån. Jag gnafsar dig överallt, vrålade Bäbi.

Mer?

Jamenvisst. Absolut. Kör på ni. Jag har det bra här i vinteroverallen.

Får man inte titta på din fula underläpp? undrade Bäbi. Har du PROBLEM med det?

Frami gav upp. Juppe litade inte helt på sin kusin när han kom fram för att nosa. Ska han jaga bort mig nu? Men Juppe fick stå kvar.

Ess är en trött gammal åsna, sa Bäbi.

Ess har papiljotter. Och det är fuuuuult.

Ess är en svankryggig älg. Ess har nog loppor också. Jag tycker det kliar på hakan nu.

Ess är min nya kudde. Den luktar inte så gott. Bläääääää, sa Bäbi.

Hur ska det här sluta? undrade jag. Den där Ess verkar ju ha en ängels tålamod.

Vadå vildögd? Vad är det?

Är det så här?

Är det? Är det?

Och – ungefär där brast det för Ess. Han exploderade och jag var glad att jag stod på andra sidan av ett staket. Bäbibarracuda gjorde en baklänges sartomortal och fick flytta på sig.

När hästar vill vara snabba är de – jädrigt snabba.

I bakgrunden lät inte Baldur 2 och den svarta kompisen sig bekomma. De körde synkron hästbalett.

Om jag inte på tonårsvis vaknar vid lunchtid i morgon kanske det blir en liten ridtur. Det vore ju najs.

Tjohoooo – en liten snutt av samlad trav

Lektion i kväll igen. Så jädra kul. Vi är inne i ett Bettina-Juppe-flow.

Jag tror att både jag och Juppe har gjort plats för lite nya kunskaper. Polletterna har plats att trilla ned.

Dels börjar jag fatta det där med diagonaler och hur jag påverkar ett ytterben med en innertygel. (Wow!) Sedan får jag inte till det så långa stunder, men ändå. Och Juppe lyssnar på mig och har fin energi och glatt humör.

Han försöker och försöker och försöker tillsammans med mig.

Varje gång han gjort något riktigt extra tar han en sväng in till mitten och fröken Karin Wåhlin. Han vill ha beröm.

Såg du hur duktig jag var?!

Jag ser till och med härifrån där jag står hur duktig du är, svarade Karin.

Nu kan vi få till skritt-halt-back-trav. Ha, ha, haaaaaaa. Och för att förvirra både mig och Juppe, skritt-halt-tölt. Juppe är otroligt känslig för mitt kroppsspråk – det är jag med. Tänker jag fel eller faller bort så gör inte min kropp rätt. Då blir allt pannkaka.

Men tar jag ett rejält travsteg framåt och tänker TRAV så blir det så. Måste få till ett tölt-kommando också. Tölt till exempel, kan ju passa bra. Det är ändå stor skillnad mot trrrrraaaaavvvaaaaa.

Och en gång blev det till och med en snygg och fin samlad trav. Jisses, vilken kväll.

Jag var så till mig att jag glömde fota. Så jag kör bilder som mannenvännen tog efter kadriljen, jag tycker de visar hur vi jobbar ihop jag och Juppe. Och jag tycker de visar det där med kroppsspråket också.

Here we go. Håll i er. Jag kan tydligen inte välja bort särskilt många bilder, men ni är kanske vana vid det här laget:

Kompisen vill hänga med mig. När jag jagar bajs i hagen också (räddar min hushållskompost med hästbajs full med mikroorganismer).

Se sån stil vi har på tassarna. Impad av mina benlyft?

Och steglängden?

Läxa: öva på att styra upp det där med tyglar och kapson och spö. Snören och skit, kort sagt.

Fattar inte att jag tycker att det är så besvärligt. Mycket mer avspänt utan snören och skit. Juppe hakar ju på ändå, för att han vill.

Tokig tant som lägger ned mycket tid på sin fantastiska häst (inte ser han så jädra skadad ut i bogen?). Tur tanten har en snäll man som förstår det där med att det är viktigt att åka till stallet. Mannen har sina intressen, jag mina.

Hur det än är så går det ju sällan att göra ett stallbesök på under tre timmar. Fattar inte, men så är det.

Tvärnit!

?

Så skönt att det är mer än okej att ge en godis som uppmuntran i straightness training också. Det skulle jag ha gjort i alla fall, men bra att det anses okej – till och med som en nödvändighet.

Jag tycker lite synd om människor som inte vågar släppa garden och leka. Å andra sidan tycker väl sådana människor att jag är en jobbig typ som borde skärpa till mig.

Titta. På volt runt mig, utan snören och skit.

Och jag är så koncentrerad på min kropp att visa vägen rätt att jag ser ut som en flaxande pippi. Men Juppe lyssnar. Och ännu bättre. Han förstår.

Bäbibarracuda: jag älskar dom. Vilken underhållning!

Godis och beröm. Motivationsbränsle för en juppesnupp. Eller, ja, jag går ju också igång på ungefär detsamma.

Det handlar väl om att våga säga att – jösses, vad du är bra!

Någonstans där kan underverk ske. Och en tant vågar träna sin häst med permanent skada i bogen och både tanten och den skadade hästen glömmer bort att oroa sig för bogar och annat och bara gör.

Med öron som missiler

Jag får skärpa till mig helt enkelt. I dag sadlade jag Juppe för långpromenaden tillsammans med Baldur o Co.

Ungefär en tredjedel av tvåtimmarspromenaden satt jag på hans rygg. Vi skrattade alla när jag satt upp. Juppes öron spetsades till glada spröt som bara pekade rakt fram och benen gick som trumpinnar.

Positiv är ett blekt ord i sammanhanget.

Juppe ville vara först. En galopp hade suttit fint (nej, nej, nej, inte i riktning hemåt).

Så härligt med sol på nästippen och sällskap.

Nästa gång ska jag sitta på hans rygg under halva sträckan. 🙂

Baldur och Juppe går så himla fint ihop. Båda är godmodiga hästar som kan vara nära varandra utan att någon blir sur. På hemväg hade de en tävling i powerwalk.

Om Juppe var sliten? Näej. Lite fuktig i pälsen vid ljumske och bog. Han var redo för varv två.

Inte ser de trötta ut de fina pållarna.

Bakom Juppes rumpa tittar Mackan fram.

Anklagande.

Och ljuvligt lerig.

Svårt att ta in att det är julafton i morgon.

Inte lätt att ta bilder på så kärleksfulla killar.

Det blir lätt för nära på något vis.

Sötnötar.

I dag åt Juppe morötter också. De hamnade i hans matskål i lagom stora ätbitar och då minsann dög det.