Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Finfina tassar igen på Juppe

Hovis har varit i farten i dag. Jag tror att både jag och Juppe är lika nöjda.

Jag kan tycka att Juppes baktassar fortfarande är lite långa, men hovis har en bra förklaring. Nu är han nöjd med Juppes hovväggar och det elände som varit (inte tack vare nuvarande hovis!).

Juppe har hovar som pekar mycket framför honom. Vissa hästar har hovar som växer rakt nedåt, icke så på Juppesnupp. Där växer hovarna i riktning – framåt.

Det är som det är och inget att göra något åt.

Nu tycker hovis att Juppes hovar är i balans. Baktrakterna har han sparat något på. Hade han tagit mer av höjden på hovarna hade det sett ut som ”kalleanka”. Jag köper det. Rakt av.

Det syns att Juppe har en bra benställning och trivs. Då trivs jag.

Bad också Annica att titta på Juppes hals. Jag har i förtvivlan försökt googla fram hur en väl musklad hals ska se ut. Det finns en miljon olika åsikter om det. Och tvåhundra miljoner olika bilder.

Juppe är lite kantig där fram, och framför bogbladet så att säga är det lite urholkat. Där behövs mer muskler.

Det förstod jag nog själv, men ville ha någon klok som också sa det högt.

Juppe är fin över ryggen och har byggt mycket muskler över baken och på bakbenen (så nöjd, så nöjd). Ännu har det inte hunnit bli effekt där fram. Det kommer, jag vet det. Jag och Juppe ska inte stressa. Men vi vill ha koll.

Koll? sa Juppe.

Vi vill ut på äventyr!

Spana ut över fria vidder. Höra hovklappret dåna över läbbiga broar som den modiga Juppe bemästrar. Sträcka ut. Ta i. Köra mulen mot vinden och trivas.

Öh. Det blev inte något av det. Det blev promenaden mellan hagen och stallet. Ynkligt, jag vet. Men efter den hundrade förkylningen den här vintern är det ungefär vad jag orkade.

Jag trodde att jag skulle orka rida i dag. Men näej. Batteriet tog slut.

Och så här såg Juppe ut i går när han utnämnde mig till den tråkigaste människan på jorden:

Kunde han sälja mig för tre hårda lakritsgodisar skulle han göra det.

Även om jag fick lite godkänt i dag när jag fick tre tanter att stå och klämma på honom och beundra hans otroligt vackert rödhåriga kropp.

Vågade helt enkelt inte köra till stallet

Regn på snor. Ungefär så kändes det när jag svängde av från E 18 och åkte på småvägarna.

Näej, orkar inte sitta med hjärtat i halsgropen i bilen. Juppe får vänta tills i morgon.

Så här såg i alla fall jag och Mackan ut på tävlingen i lördags. Visst är det en fin bild? Den har Zanna Hofvander tagit.

Lilla fina Mackan. Vi ska baske mig träna galoppfattningar han och jag. Så tror jag nog att lite mer stuns och framåtglädje kommer av bara farten.

Ingen blogglust

dsc_0051

Vi har tagit både små och längre promenader varje dag jag och kompisen. Underbara, härliga, ljuvligt varma september.

Sol på näsan varje dag.

Men det är inte kul att blogga just nu av lite olika orsaker. Bilderna blir krattiga. Blä. Det är inte ens lika kul att gå till stallet som vanligt.

Ska försöka boka en inspirationslektion med straightness, det behöver vi.

dsc_0054

Huldas matte tittade på mig och Juppe när vi brakade iväg i trav i dag, både på gropig traktorväg och på slät grusväg. Det går inte att se att Juppe är halt för en lekman. Skönt det.

Ska försöka variera lite mer tempon. Längtar faktiskt (lite) efter regn för då blir grusvägarna mjuka och då kan jag och Juppe cykla igen.

Den maskerade hämnaren

Min hjärna går ned på minus fyrtioåtta i kapacitet när det är varmt. I går orkade jag inte åka till Juppesnupp. I dag orkade jag. Knappt.

Vi släpade oss till stallet. Där putsade jag på min kompis som åt hö. Hämtade en hink kallt vatten och en svamp och svabbade lite på honom också, mest för att han inte riktigt har accepterat vatten. Det gick bra.

Vi (jag) släpade oss ut i hagen igen.

Jag tänkte att om jag står på en sten i skogshagen kan det bli kul bilder.

 ?

 Vad vill hon?

Min kompis tänkte mörka tankar om mig.
Tills . . .

Han hörde nyfikna kompisar närma sig.

Då tänkte han mörka tankar om dom.
 Jag tänker alltid att Juppe är snygg. Oavsett väderförhållanden.

Du ÄR underlig, men söt.
Och du är min människa sa Juppe.
Sedan brakade det loss i skogen.
Score som tydligen inte kan hålla sig borta från oss var tvungen att klampa på i ullstrumporna.
Juppe gjorde sitt bästa för att klämma bort honom med rumpan. Score ilsknade till och klämde tillbaks, då gick den vrålande matten till attack.
Någon jävla måtta får det vara.
Vi vill vara i fred, och har rätt att vara i fred.
Score och kompani skumpade bort och såg förolämpade ut. Det kan de göra.

Här är en annan nyfiken, men med en annan attityd. 

 Gud vad vi är bra! sa Juppe.

Vilket teamwork!
Vi kan ta över skötseln av hagen vilken dag som helst!

Näej du, sa jag. Det blir inget av med det.
Här råder en utmärkt ordning. 
Nåja. Sa Juppe. Du har rätt.
(faktiskt).
Man ska vilja något som ledare. Om man bara är ute efter egen karriär och skiter i hur det går för flocken går det åt pipsvängen för alla. 

Hu. Det är rätt vanligt i människoflockar har jag förstått, sa Juppe.

Det är väl ändå kontraproduktivt! sa Juppe. Han sög på ordet som han nyss lärt sig.
Men det kan jag unna honom. Det är inte alla som tar in betydelsen av ord.
Eller annat.

Juppe tyckte det var liiiiite trångt kring mig/oss när det var dags att säga adjö.
Men vi syns i morron Juppe, då ska det vara svalare.
Vi får hoppas på det.

Våga vägra promenera

Nej, sa Juppe och jag. Vi krönte världens mest lata vecka med att vägra gå på promenad.

Vi vände rumporna mot snålblåst och regn och pysslade inne i stallet. Juppe pysslade med höet och jag pysslade med Juppes päls.

Han börjar bli fläckvis sommarblank och fin. 🙂

Sedan fick vi hjälp av en stallkompis att ta bilder. Juppe är hyfsat nöjd, men tycker att jag är lite lat som aldrig redigerar bilderna. Ett litet besök i gimp eller photoshop så hade bakgrunden bakom Juppe varit helt svart. Ack, ack. En annan gång.

Han är så vacker min kompis. Hjärtat smälter varje gång.

Tänk vilken tur jag har som har ett hjärta som får smälta.

Gentlemannen Juppe eskorterar alltid mig till grinden och håller alla andra grabbar borta från mig. Så han är nog lite kär han också. I alla fall på sitt sätt och vis.

Panikattack i skogen

Nejdå, nejdå. Inte jag. Juppe.

Och jag avskyr verkligen när han blir sådär okontaktbar och panikslaget rädd. Fattar inte vad det kommer ifrån, för dagen började så här:

Jomenvisst. En lunchhöhög delad i frid och broderlig harmoni med Arn. Ärkekombattanten.

Finemang! tänkte jag. Så sött!

Innan vi knallade längs vår 4,4 kilometersrunda så gjorde jag en helkroppsgenomgång av Juppe. Borstade så jag blev rödkindad och flåsig, och när jag var varm så tänkte jag att då är väl Juppe det också.

Gjorde alltså seriösa försök att trycka på Juppes bog där equiterapeuten sagt att det ska tryckas. Kändes ändå ganska mjukt och fint. Juppe gillar inte riktigt att jag är där, det märks.

På väg mot skogen så kom en bil ifatt oss bakifrån. Funkade det med. Det var Annica och Ove som skulle meka i garaget. Vi pratade och hade trevligt. Det tyckte Juppe också, det syntes. Han fick lukta på en lampa som Annica hade med för att se bättre i motorutrymmet.

Juppe och jag frustade ikapp på väg till skogen. Stannade någon gång för att sniffa på gröna gräset och öva magen lite inför sommaren.

Mitt i skogen hände det. Jag märkte att Juppe lyssnade bakåt och så fick han panik. Kastade sig framåt, och hade inte jag hållit emot hade han nog sprungit hem.

Nu fick han nöja sig med att springa i cirklar runt mig, det här har vi varit med om förut. Fast jag trodde nog att Juppe var större och klokare än så vid det här laget.

Juppe darrade i hela kroppen och vägrade lugna ned sig. Jag fick börja gå med en helhispig pålle som sprang ett varv runt mig lite nu och då. Det är klart det var fullt med hålor, det är klart det var fullt med stenar och det är klart det var fullt av grenar.

Suck, tänkte jag redan då. Nu drar han upp skadan och så får vi börja om från början.

Till slut fattade han att det INTE VAR OKEJ ATT SPRINGA FÖRBI SURTANTEN. HELVETE!

Och gå i mina fotspår så att du inte bryter benen av dig din j-a giraff!

Och till slut började han se lite fåraktig ut också.

På vägen ville han också stressa iväg. Jag hade noll stubin. Han fick inte gå så mycket som en näsborre förbi mig.

Jag var sur som ättika och baffade till Juppe med vänster hand över mulen. Han studsade tillbaks och stirrade anklagande på mig.

I stallet kände jag på Juppes bog igen. Den var hård som cement. Han nafsade efter mig när jag tryckte. Linkar grabben? tänkte jag när han skrittade ut mot stallplan.

Juppe stirrade mot soffgruppen utanför stallet. Jag orkade inte med mer att Juppes spöken. Vi gick dit. Och visst hade filten en undersida av teddyfoder.

Juppe luktade och visade sig duktig. Han till och med drog överläppen mot den för att överbevisa både sig själv och mig om att han var supermodig.

En superhelg slutade på ett skitsätt. Hoppas verkligen inte att Juppe är halt i morgon. Vet inte hur jag ska orka med mer elände faktiskt.

Arn var himla sugen på att hälsa på mig när vi var tillbaks i hagen.
Juppe backade bort honom.
Arn hämnades genom att lukta på mig.
 Bah!

Juppe fårskalle.

Mmmmmm! skrek Arn.
 Mums!

ÅÅÅHHHH! Vad hon luktar gott!

En Juppe som inte fattar varför jag är sur som ättika.
Varför tittar hon så mysko på mig?
Jag går väl som vanligt? 

Dagens plus: Han sprang inte över mig. Jag lever.

Dagens minus: Jag får inte kontakt med Juppe när han är så där. Då är han en fara för sig själv och för andra.

Dagens varför?
Ja, säg det.
Folk som ser Juppe och mig tillsammans tycker att vi ser harmoniska ut. Att Juppe lyssnar på mig.

Är det verkligen så?
Lydnad är en färskvara. Har jag slackat? Ser inte Juppe mig som den biffiga bodyguard jag är? När vi går förbi läbbiga huset verkar han tänka så i alla fall.

Dagens faktum.
Jag blir otroligt sårad av att inte ha kontakt med min häst. Jag känner mig otroligt misslyckad som inte kan avvärja en sådan situation.
När jag sitter på (för 100 år sedan) gör Juppe sina tre Juppeskutt framåt. Sedan är det bra. Från backen funkar alltså inte mitt ledarskap lika bra. Snyft.
Hade det kommit en mobil korvfabrik hade Juppe legat kletigt till.
Juppe gör inte så här för att vara dum. Han är häst.
Han gör som hästar är designade för – flyr faran. Oavsett om den bara finns i en hästs huvud eller i verkliga livet.
Blir det kul att åka till stallet i morgon? Nej.
Vad gör jag om Juppe är halt i skritt? Vet inte.

Bara lunka? Fnys!

En lite sliten matte åkte till stallet i dag. Gnöl och grårusk och elände.

Gossen stod i givakt vid grinden!

I stallet var det full fart med skoning av hästar, Juppe uppskattade underhållningen tror jag. Att gå varv på varv på ovalen var däremot sådär. Speciellt när jag sa näej, skritt! Varje gång Juppe föreslog sina pass-pass.

Det enda spännande som hände var när Eir varvade oss.

Blir bra att det snart är helg och att vi kan promenera i dagsljus. Det blir fint. I morrn kanske jag orkar långtygla. Det är nog roligare för monsieur.

På vägen till stallet körde han beslutsamt ned mulen på pallen – kolla vad duktig jag är! Allt för att få godis och beröm.

Vi gick till en lite läbbigare soffa, han duttade på den också och fick sitt efterlängtade godis.

Lite nervös är jag allt

Blä. Orkade inte åka till stallet efter en övertidstimme på jobbet.

Sitter och tänker på veterinärbesöket på torsdag istället. Jag är rätt bestämd på vad jag vill (tror jag).

Jag vet att Juppe fortfarande är halt i höger varv i trav. I mitt huvud betyder det att det gör ont på Juppe när hans bicepsmuskel byter läge när han jobbar på böjt spår.

Nu när jag sitter upp lite mer på Juppe och har provat lite olika gångarter så tänker jag: galopp på rakt spår – nemas problemas (när Juppe fattar vad jag vill). Jag är osäker på om det är likadant i båda galopperna, jag är för stissig för att känna efter vilken galopp vi kör i.

Trav, nja, känns lite knaggligt även på rakt spår ibland. Kan bero på att jag är livrädd för att det ska göra ont på Juppe. Juppe har ju också ett stort travsteg, gör det ont att ta ut stegen?

Tölt. En fröjd. Vet inte vad det beror på, men här är vi inte skraja varken jag eller Juppe. Här har vi ju fått höra att vi är markbundna, är tölt lättare att utföra för min kompis? Han kan välja själv hur han lägger steget så att säga?

Skritt. Märker aldrig något. Juppe vill framåt, öronen spetsade. Ut, ut på äventyr.

Back, kul. Tycker vi båda.

Min kompis är lika lättväxlad som alltid, hans tid i skolan sitter som berget.

Så hur tänker jag då?

Jag är rädd för att veterinären vill triangelmärka Juppe, han har ju varit halt sedan slutet av april. Jag vill inte triangelmärka Juppe, det skulle kännas som att ge upp på honom. Som att jag sviker. Jag tror bergfast att ingen kan veta hur han rör sig om ett år. Det kan ju förstås vara önsketänkande.
Jag vet också att jag inte behöver försäkringspengarna (dumt kanske någon tänker), jag hoppas ändå någonstans att jag och Juppe ska tävla någon mer gång. Vi vill glänsa tillsammans.

Jag är också rädd för att veterinären säger att Juppe har ont. Att jag faktiskt inte bör rida honom för att han inte riktigt orkar med det. Att Juppe spetsar öronen för att han är lojal och för att han är en typisk islandshäst som döljer smärta till vilket pris som helst.

Jag är rädd för att veterinären säger att den här typen av skada hos en häst inte har en god prognos, att det tvärtom inte läker utan bara blir skörare och sämre.

Jag vill inte att Juppe får sprutor eller behandlingar ”i onödan”. Nu har han stått ut med så mycket, blivit sövd två gånger. Fått oändligt antal sprutor. Blivit böjd och bänd och varit så snäll, så snäll. Nu är det min plikt att säga stopp till allt som inte tvärsäkert hjälper honom. Enough is enough.

Jag vill inte att Juppe ska stå i sjukhage i onödan. Han har fått sitt hästliv tillbaka när han klev ut i sitt kompisgäng igen. Det syns på honom att han mår bra.

Jag har inte bråttom. Tid läker många saker.

Jag är livrädd för att mitt tänk krockar med veterinärens. Då tänker jag inte köpa det rakt av utan höra vad en annan veterinär säger.

Over and out.

Nej. Inte helt. Ett nytt kurstillfälle med min översteguru Toni har dykt upp i slutet av februari. Tänk? Tänk om det funkar att vara med på den, på Juppes villkor? Så underbart det vore.