Coolt – vi övade gaedingakeppni

Till och med jag ser hur självmedveten Juppe ser ut. Nöjd med sig själv.

I kväll hade vi den makalösa turen att hamna i skottlinjen för en lektion, jag frågade om jag fick rida igen en missad lektion på min Juppesnupp och det fick jag.

Gänget skulle öva gaedingakeppni. Tävlingsformen där det är hästen som är i fokus, det är hästen som tävlar och ryttaren är bara ett bihang. Vinnaren blir en gaedingur – en drömhäst som alla vill ta med sig hem.

Smarta Annica lät oss starta först, så vi inte skulle värma och förbereda oss i evigheter.

Och visst är han en dröm min pålle. Lättväxlad och så fin, så fin, så fin. Inte någon gaedingagalopp än, men det förväntar jag mig verkligen inte. Och det tror jag inte skulle vara bra heller (även om ni kan spana in Juppes helt liksidiga muskelkuddar på bogen här ovanför, just sayin).

Det där med form och tygelkontakt måste vi öva på.

Fin kväll. Juppe betade resten av lektionen och fullständigt glödde av trivsel.

Vi firade med att ta horsies.

Du, den där antennen gillar jag sa Juppe. Nu ser det i alla fall ut som om du har ett piggt öra.

Måste gå till frissan fnissade jag. Och synkade som vi är så blundade vi båda på sista horsieförsöket.

Biff-Juppe och jag på oval i regn

Nu har jag hunnit landa i huvudet lite efter besöket av djursjukgymnast och efter straightnesslektion.

Jag har kommit fram till att tejp på Juppes bog tänker jag testa för att få honom att lyfta benen högre och använda fler muskler.

Men där sätter jag nog stopp.

Jag vill inte skynda på annat sätt än att bygga långsamt. Jag och Juppe har det ju bra och jag tror inte att jag rider sönder honom. När jag inte är hypernervös går han inte på bogarna. Och hypernervös är jag bara i närheten av djursjukgymnaster och veterinärer.

Jag och Juppe tog sikte mot ovalen. Hagarna har stora torksprickor i leran så att det skvätte ned lite regn kändes bara välkommet.

Jag testade ett sätt att få Juppe att sänka huvudet och jobba i mer rätt ställning. Baske mig om det inte fungerade.  Piloten ska bara ha tungan rätt i mun hela tiden.

Mer om det i morrn.

Trivsam kväll. Iskalla lår, bortdomnade tår och skvättande snor. Precis som det ska vara.

Juppe får så bråttom, så bråttom hem

Ja, ja. Somligt är läbbigt, annat är det inte. En tankbil med extra allt får inte ens Juppe att vibrera på en nosvinge. Inte ens när han ska klämma sig mellan bilen och väggen trots att det är trångt. Det är bara trivsamt, speciellt när det står en glad gubbe där och säger hej.

Det syns att Juppe känner sig duktig, det är han ju och får både beröm och godis efter slutfört uppdrag så att säga.

Han är kort sagt en ambitiös pålle.

I dag var det dags att sitta upp. Regnsnöslask tidigare i veckan hade mjukat upp grusvägen lite trevligt igen.

Lite spänt var det, men inte så farligt. Jag fick jobba som en tok när jag red för att han inte skulle krumma. Men min pålle frustade som en ångmaskin både på vägen upp mot sommarstugan vid Hallbo och hem igen. Knappa fem kilometer alltså.

Juppe fick galoppera en raksträcka, tänkte det skulle få honom att flåsa lite och lugna ned sig på vägen hem.

Det räckte inte. Han får så himla bråttom.

När jag sa skritt blev det komiskt. Han ökade takten på skritten så att det kändes som att sitta på en tusenfoting. Sådär alltså.

Till slut tyckte han att lite smyggalopp också var skritt.

Vi började om och började om. Något gör jag fel för Juppe hetsar liksom upp sig mer och mer och blir mer och mer ivrig att komma hem. Till slut är det troligtvis ett hästätande troll bakom rumpan också. 

Jag får inte riktigt hejd på det hela. När jag fått Juppe att trava nästan okej en sträcka (utan att öka till galopp eller tölt) så hoppade jag av och så traskade vi tillsammans istället. Det går bra efter lite backningar och stopp och sänka huvudet.

Då infinner sig ron.

Önskar bara att jag fick till det uppsuttet också. Men det kommer nog, tycker det blir lite bättre för varje ridtur.

Tillbaks i hagen var killarna någonstans i nirvana.

Mackan blir helt lealös när jag klappar honom lite i ansiktet och stryker över ögonen. Då kollapsar han liksom.

Dynan låg och kikade lite misstänksamt på mig, uppklämd mot trygga vindskyddsväggen.

Han vill inte att jag ska komma nära – så då gör jag inte det så klart.

Frami gjorde sitt bästa för att se majestätisk ut, som en vakthäst. Konstanta dippningar med huvudet avslöjade honom, han lurade till på vakten.

Jag är redo för rond två! sa Juppe. Nu tar vi dom, alla trollen.

Äh, sa jag. Vi hinner. Ta en middagslur du, du har jobbat så duktigt – i dag med. Du ser ytterst, ytterst lite trött ut i ögat.

Ikväll var det Mackans tur

Det här lilla lakritstrollet var så sött när jag kom till hagen i dag. Han har liksom gett upp hoppet om att jag ska hämta honom tror jag. Förra onsdagen var jag ju sjuk, så då red vi inte lektion.

När jag stått och klappat Juppe och fortsatt ropa på Mackan vågade han tro det var sant, han kom som skjuten ur en kanon ur vindskyddet. Rolig kille.

Och vi hade kul. Vi hade töltövningar av samma sort som jag och Juppe testade i går. Tölta på fyrkantig åtta, ha koll på tempo och svängar. Start, stopp. Lösgjordhet.

Och så skutt ut på ovalen för att köra låtsastävling. Så roligt. Härligt att känna en taggad Mackan också.

Nu är nästa grej för mig att kunna känna när Mackan går i fin tölt, för det känner jag faktiskt inte. Eller vågar inte lita på. Det där omdömet om att Mackan slår över i passtakt i ökad tölt som jag fick på skojtävlingen på Järnvägens spökar i mitt huvud.

Jag förstår nog att det handlar om att varken jag eller Mackan hade varken bakben eller huvud med oss när det äntligen var dags för oss att rida på skojtävlingen i Skultuna. Men det har fastnat.

Inte antydan till passtakt i ökade tölten i kväll lovade Annica. Men så var bakbenen med också. Han höjde sig som en liten racerbåt mackeluren. 🙂

Juppe – en svettig ridhäst

Visst är han så snygg så man smäller av min häst?

Tänk om han kunde gå så här när jag vill tölta också, men det kommer. Det kommer.

I dag fick vi sällis av kusin Frami och Karin. Sadel (med ludd under) på och iväg.

Och det gick så himla bra. Juppe var spänd, men mest på ett ouppfostrat och väldigt springsuget sätt. Inte spänd som i knäpp eller spänd som i ha ont.

Och jag tvingade Karin att titta på Juppe och mig när vi töltade. Vad hon kunde se tog Juppe i med alla fyra ben lika mycket, även om vi inte fick fart på motorn där bak och sisådär. Inga konstigheter.

Det blev en tur längs grusväg och upp i skog. Juppe och Frami var rejält svettiga och Juppe hade fått ett manligt sår högt upp på ena frambenet. Troligtvis en pinne som rispat huden.

Tillbaks i hagen kunde jag inte låta bli att fota kompisarna. Det känns på något underligt sätt som om det är vår, men det är ju bara januari. Killarna är lite tossiga och sugna på att leka och slåss (killar!).

Juppe är grymt långhårig. Förstår att han blir svettig. Älskar hans skägg.

Frami kliade sig så gott mot en stam i hagen. Så underbart för hästar att ha hagar som ser ut så här.

Juppe gillade inte alla nyfikna grabbar.

Och jag blev sur när han blev sur, för jag vill inte ha bråk nära min bräckliga människokropp.

Bråkig? Jag är en svettig ängel, sa Juppe. Se så duktigt jag har jobbat. Oj, oj. En så duktig och trött häst måste nog få en godis.

G-O-D-I-S

Titta, jag kan stå i givakt. Alla dumma hästar bråkar där borta och här står den snälla hästen. Och svälter.

Du ser lite vildögd ut för att vara en snäll häst, sa jag. Du ser ut som en häst som är lite sugen på att slåss. Och inte ser du trött ut heller.

Du förstår ingenting, sa Juppe.

Ni grabbar ser ut som lapptäcken allihopa sa jag. Gnafsmärken överallt och bortbitna hårtussar.

Jag är inte vildögd, sa Juppe och blundade hårt.

Klart han fick en godis – till.

God fortsättning med sol på nästippen

Så här ser en Buddha-Juppe ut som har bränt ur förgasaren.

Vi sket i ridbanan i dag. Vi sadlade på och kände lite på grusvägen. Grusvägen var fin. Det blev lite galopp, och lite till och så lite till.

Juppe hade gladeligen ställt upp på mer galopp men jag hoppade av och tänkte att lagom och bra är bäst.

Skönt att få brassa. Vi körde rumpa ut på gårdsplanen också. Gick finfint. Bäst av allt är att jag kan stanna Juppe och få honom att tänka. Ibland går rumpan åt fel håll, då är det okej att peta på bogen för att få stopp och börja om.

Japp. Japp. Fast lite fotosugen var jag ju allt. Buddha-Juppe stod ju bara där och myste.

Men Hulda, mohahahahahaha. Henne har jag inte lyckats få ett vettigt foto på.

Hjälp. Matte gick ut med hö till kompisarna och lämnade mig ensam med . . .  med hon där.

Egentligen är det Huldas fina stora ögon jag skulle vilja få fram. Det är bara så jädra svårt på en mörk häst.

Hästögon är så häftiga. Pupillen ser ju inte alls ut som på ett människoöga.

Hulda undrade vad jag ville egentligen, och slickade sig fundersamt runt munnen.

Jag tycker hon har så fint huvud Hulda.

Näej, en bild så här från sidan blev inte bra. För rotigt med alla streck i dörren och skylten där också.

?

Hulda undrade över varför hon skulle stå i dörröppningen. Och varför den ena människan visslade maniskt och den andra hoppade jämfota.

En ny variant av den här bilden tror jag på. En dag som inte är solig, så att dörröppningen blir mörkare.

Lite sött, men lite knäppt också på något vis.

I grabbhagen är det ingen som bryr sig om mig och min kamera längre.

Eller?

Blir det här bra, undrade Baldur hjälpsamt.

Eller föredrar du:

Eller lite mer från sidan?

Den enda som inte riktigt vill vara med på bild är sötmackan. Hans öron står alltid åt alla håll, eller bakåt. Han har för fullt upp med att fundera ut hur han ska skaka en godis ur mig tror jag, för att ha tid att sträcka upp sig för ett foto.

Trevlig galopp på ovalen – inte illa!

dsc_0007

En blåsig dag kan betyda en lättare hispig Juppe. I dag var han en filbunke. Han kom lunkande i hagen när jag ropade (blev omkörd av en påtagligt sur Mackan som dessutom kickade åt vårt håll – men på behörigt avstånd).

Vi fick så enormt fina drygt 40 minuter. Jag gjorde allt enligt skolboken. Vi startade på ridbanan från backen, Juppe klev in så fint med sina bakben.

Satt upp, checkade halter och igångsättningar och tempon. Juppe blev mer och mer med på noterna.

Då gick vi ut till ovalen.

Nu är det inga problem att skritta lugnt där. Det är så skönt. Juppe kanske har trott att jag vill flänga i 180 där (gud nej, inte jag heller).

Världens bästa häst verkar komma ihåg allt. Han tar mina krattiga galoppfattningar (i riktning bort från stallet) och lade sig i en mycket behaglig galopp på raktsträckan. Inga problem att sakta ned.

Tölten har vi svårare med, troligtvis för att jag också spänner mig. Där tänker jag att det är bra att ha riktning mot stallet för att få lite extra tryck. När jag mesar blir det pass.

Annars tror jag det är en helt okej tölt (energifattig skulle en tränare nog säga).

Och avspänd trav är inga problem, där ställer jag mig i lätt sits helt enkelt för jag vill inte störa Juppe.

Juppe blev lite svettig i vinterkostymen, det blev jag med. Lite andfådd blev han också. Superbra tänker jag. Snart kanske vi vågar ta i lite mer.

Å, du tog med riktiga kameran i dag, sa Juppe nöjt.

dsc_0025

Du vet att det snart är jul, va, fortsatte han.

Jajemen, sa jag. Och så berättade jag att jag faktiskt redan köpt Juppes julklapp. Ledtråd: mjuk och ullig.

Åh, en människovalp! sa Juppe.

Nejmen, de är ju inte ulliga när de kommer ut. De ser mer ut som kala råttor, fast utan svans.

Nähä, sa Juppe. Då kanske det är en katt?

dsc_0028

Vi är väl överens om att det inte är ett renskinn, fortsatte han misstänksamt.

Japp, sa jag.

dsc_0029

Du är så snäääääällll, sa Juppe.

dsc_0030

Supersnääääällllll. Kan man tänka sig att komplettera den där mjuka julklappen med till exempel lite spänstiga äpplen?

Det får du ju varje gång vi träffas, sa jag.

Nej, du glömde tyvärr det, sa Juppe. Du börjar bli lite glömsk. Fast det gör inget.

dsc_0031

Det kan du ju inte rå för.

Luktar svett gör du också, men det kan du nog heller inte rå för.

dsc_0034

Ett råd i all välmening, sa Juppe. Du kanske borde rulla dig.

dsc_0036

Finfin idé, sa jag. Men jag åker hem och tar en dusch istället så syns vi i morron!

Barbackagalopp – vad ger ni mig för det!

img_1944

Så här ser en väldigt lyckad kväll ut. Ryttare vet att man blir väldans smutsig i rumpan av att sitta barbacka på en häst, hur välryktad den än är kryper det fram stöv ur pälsen. Brallorna borde vara helsvarta.

Juppe är inte ens en välryktad häst, han är ett mumintroll. Därför åker de där brallorna runt i tvättmaskinen nu.

Juppe och jag gick mot ovalbanan i skymningen. Kavade mig upp på hans rygg med hjälp av pall.

Vi har fått i läxa av Karin att öva på harmonisk och taktfast och fin och avslappnad skritt. Jag satt och verkligen försökte känna efter att jag satt rätt. Inte tippade för långt framåt, inte för långt bakåt.

Ingen som inte rider kan förstå att det är ett 120-procentsjobb att skritta en häst.

Förra gången sa också Karin när hon tittade på mig när jag satt på Juppe att skritt faktiskt är en rörelse mer i sidled (för ryttaren), alltså parallellt med mina höfter – mer än bak och fram. Jag sitter och juckar fram Juppe. Jodå, visst. Man ska hänga med i rörelsen, men jag har nog härmat det där man ser på islandshästtävlingar där det juckas hej vilt.

Nu försökte jag slappna av i nedre delen av kroppen och känna efter på riktigt. Vick-vick på höfterna blev det ju också då, inte bara juck-juck.

Moahahahahha, ni fattar eller hur? Ser att det ser helt galet ut i skrift det här.

Jag tror nämligen att jag sitter och motverkar hästens rörelser. Jag är för spänd. Där kan man lätt störa en häst som inte travat på länge. Juppe tar ju snällt travfattning, sedan ballar det ur.

När vi hade varit duktiga ganska länge började Juppe mulna. Han drog upp huvudet och trippade och nästan vibrerade som en jetmotor. Nu var det väl dags för att springa?

Hela gården var full av ridskoleelever och föräldrar och åskådare. Åker jag av är det någon som kommer att hitta den sorgliga högen tänkte jag. Juppe skulle stanna och beta – det vet jag.

Iväg alltså. Lugnt och fin galopp i början och snygg fattning och sedan – WROOOOOMMMM! Men han stannade hyfsat snällt före svängen på kortsidan. Vågar inte galoppera i en sväng än, måste ha mer koll känner jag.

Var det svårt att sitta kvar?

Nej! Inte alls lika svårt som i trav! Vi fick inte till trav mer än fläckvis. Korta sträckor.

I en galoppfattning knep jag åt med rumpan i någon slags försök att få Juppe att lugna sig, då slog han i passväxeln! Ahahahahaha, det gick fortare än galopp. Men det blev stopp på det med.

Vi var så nöjda, så nöjda när vi knallade iväg till stallet, min terapeut och jag.

En krattig dag på jobbet är trots allt bara en krattig dag på jobbet. Bäjeby-Annica sammanfattar läget bra tycker jag: men en galopp – det är livet.

img_1945

Efter terapisessionen.

En gnutta mer kontroll

Äsch, inte kunde jag och Juppe låta bli stubbåkern i dag. Juppe var en lite fnorkigare och mer nervös Juppe, han såg några oerhört mystiska bilar på andra sidan av åkern. Där hade de inget att göra ansåg han.

Suck.

Jag viktade honom åt olika håll, gjorde lite lagom med krulledutter. Viktade fram för trav och fick något hafsigt i stil med det.

Jag gav upp och hoppade av.

Vi gick för att stirra ut mot bilarna. Det vill säga, jag drog ned Juppes huvud för att visa honom att jag har kollen. Cirka 159 gånger gjorde jag det. Sedan var allt frid och fröjd.

Jag satt upp igen. Sedärja. Nu hade vi en hel härlig åker framför nosen. I dag tänkte jag inte att vi skulle dundra fram i 180, utan att vi kunde vara lite mer överens om farten.

Det gick sådär, men Juppe är vänlig nog att stanna när jag ber honom. Godis förstås.

Det var väldigt svårt att skritta på åkern. Tripp, tripp, tripp, snubbel. Åtta ben och en mule som pekade mot molnen.

Vi snirklade runt tills det värsta släppt, bad om stopp ett par gånger och varje gång såg liksom Juppe lite förvånad ut över att jag satt där och delade ut godis.

Vi tog lite kortare galoppsträckor.

Jag var tvungen att styra in på ovalen för att kolla om min kompis var styrbar där också. Det var han.

Vi skrittade och tog några raksträckor i tölt (kändes sådär, men det är ju så länge sedan). På långsidan bort sa jag okej till galopp. Hann bara tänka det innan Juppe slängt i växeln och vrrrrroooooomat iväg i hetsig vansinnesfart.

Det här blir intressant tänkte jag när kurvan närmade sig och jag hoooade. Inga problem. Juppe stannade.

Han är ju typ bäst.

Jag har inte känt något hack eller ryck av smärta varken i dag eller i går. Jag kan inte påstå att det varit ren fröjd, Juppe har varit spänd och går emot tygeln. Men det är en start. Och vi är väldigt överens om att galopp i tempo furioso är jädra kul.

Nu ska vi promenera som vanligt ett par dagar. Chilla lite. Köra lite straightness.

Rida har jag tänkt att jag kan göra en eller två gånger i veckan till att börja med. Vi har inte bråttom. Vi har det bra.

dsc_0001Nöjd hjältehäst.

dsc_0003

Inget gos i dag heller. Juppe hade bråttom till polarna i nedre hagen.

dsc_0004

Du kan gosa med mig, sa Mackan.

Godisar tycker jag är gosigt.

dsc_0006

Det blev inget av med godis. Pillade kamratligt i Mackans man istället. Beundrade hans kritvita strån som är insprängda lite här och var. Hans pappa ser tydligen likadan ut, kritvita strån bland allt det mörka. Fint. Dålig bild dock, leta i mitten av bilden . . .

Stanna så får du en godis

I dag red jag på stubbåkern på Juppe. Nervös, nervös, nervös innan. Inte för att åka av utan för att känna något knyck eller ryck av smärta från Juppe.

Vi skrittade ett halvt varv runt åkern. Gick bra, Juppe lyssnade på när jag bad honom gå åt olika håll med hjälpa av vikthjälper.

Så kom vi då till kortänden av åkern. Vi hade ett hav av glimmande guldpinnar bort mot stallet. Jag viktade fram. Juppe joggade i trav. Jag ställe mig upp i stigbyglarna – WRROOOOOOOOMMMMMMMMM!

Rund galopp? Glöm det. Här var det ett litet ånglokomotiv som kom farande med pistonger till ben.

Jädrar i min låda vad det gick.

Satte mig ned och hooooo-ade. Efter en viss betänketid så blev det så. Och en godis till det lydiga djuret.

Det lydiga djuret började nu tycka att skritt var jättetråkigt. Ganska tråkigt att jag skulle bestämma över tyglarna också. Roligare att springa som en tok.

Vi skrittade upp mot kortsidan igen.

Den här gången gick det ÄNNU fortare. Jag kan ju inte säga att jag tycker det är tråkigt. 🙂

Jag fick till en böj på Juppe så vi kunde vända. Med nöd och näppe ska jag erkänna.

Juppe stannade och jag hoppade av. Två ruscher kan väl räcka till att börja med.

Vi skrittade ett halvt varv för att flåsa ned oss.

Jag vill ha mer kontroll än så här, men vi hade också jätteroligt. Juppe hade hållning som en nervig arab innan han taggade ned.

dsc_0025

Avsvampad och redo för en rullning.

dsc_0027

Snurra, snurra, krafsa, krafsa.

dsc_0028

And ready for landing.

Jag stirrar som besatt på stackars Juppes alla ben för att försöka se om han tar vikten jämt med alla. Jag lyckas aldrig se om han gör det. Allt går för fort.

dsc_0029

Juppe var så nöjd, så nöjd efter ridturen. Han frustade och det riktigt glödde av harmoni kring honom.

dsc_0030

En sekunds begrundan innan:

dsc_0031

dsc_0036

dsc_0037

Inget lämnas åt slumpen. Här ska gnuggas!

dsc_0038

Och så ruska av sig lite lagom.

dsc_0039

Juppe var inte speciellt intresserad av att hänga med mig i dag. Han drog iväg till polarna för att berätta allt.

Nu vill jag ha uppsutten lektion för att få tillbaka känslan av att jag får bestämma lite från sadeln också. Från backen går det ju bra.