Ett år efter eländesbeskedet: jämnt med muskler och mjuk som smör

Juppe känns ju jättefin. Snygg är han också.

Men, ständigt detta men. Jag har inte känt mig säker på att jag gör rätt som tränar honom som jag gör nu. Jag ville ha ett kvitto på det jag kände.

Då ringer en lämpligast efter djursjukgymnasten Cajsa Eriksson. Jag och Juppe har träffat henne förut, när vi var som mest eländiga och hängde på hästkliniken Mälaren och kliniken i Kvicksund.

Vi har gått från hopp till förtvivlan. Om jag kritiserar veterinären för lite motstridiga bud? Inte alls, jag älskar honom för hans otvetydiga ställningstagande för – Juppe.

Juppe gillade Cajsa direkt. Det märktes tydligt. Cajsa jobbar tajt med veterinären Chris Johnston, som ju är Juppes veterinär. Och tänka sig, Cajsa är lika direkt och rak som amerikanen, hon är inte rädd för att säga vad hon tycker – till exempel i det här inlägget på Hippson.

Här har Cajsa (t v) landat i stallet med kompisen Paddy (kakaobrun valp i egen tjusig bur). Stallkompisen Gunilla är ditkommenderad som moraliskt stöd och extraöron. Det är alltid bra att ha extraöron.

Jag har upptäckt att jag blir så nervös när det handlar om Juppe och onda bogar att bara hälften av det som sägs av veterinärer och Cajsor går in.

Äntligen. En egen Paddy till mig, sa Juppe.

Nope, sa Cajsa och började klämma. Hon använde inte snälla tummar, eftersom islänningar är duktiga på att dölja smärta får man ofta ta i mer på dessa för att de ska avslöja smärta eller obehag.

Cajsa klämde och klämde. Och jag pratade om vad vi brukar göra jag och snuppelupp. Nervös var jag för att det sista Chris sa var att Juppe inte ska gå på böjt spår. Måhända blir det skäll nu. Vi har gått på böjt spår.

Men, nix.

Juppe är mjuk som smör i kroppen. Han är jämnt musklad. Ja, han har muskler. Jag har inte upptäckt någonting oroande.

Jag har varit orolig för att det är något mysko med Juppes nacke eller hals (korkskruven när vi är ute och rider). Men näej. Juppe är ju som en kissekatt, han böjde glatt på halsen åt alla håll. (Jävla häst, du vet hur du ska spela på ömma mattenerver).

Eller glatt och glatt. Men han gjorde det i alla fall. Det här är en stretchövning som Cajsa tycker att jag ska göra på Juppe, liksom böj nedåt vid sidan om benen, det ger en liten böjning av nacken som är skön och bra.

Det här ska jag också göra på min kompis (även om jag tänker att just den här behöver nog ingen häst som bor i lösdrift, det här är ju liksom killarnas favoritposition).

Och visst skulle vi longera. Fy för den lede. Longera i trav. Hu.

Visst var Juppe halt. Men det visste vi ju. Men:

-Jag undrar om Juppe verkligen har ont? sa Cajsa och klädde i ord vad jag själv känt.

-Jag undrar om han lärt sig att skydda sina framben. Om han inte rör benen uppåt för att han tror att det gör ont. Hm, sa Cajsa.

Vi fick i läxa att fortsätta gå i skogen där Juppe måste lyfta på alla ben. Och att köra markövningar med bommar lite hipp-som-happt. Där kan Juppe gå i sidled över parallella bommar, allt som gör att han måste stäcka frambenen rakt fram och åt sidan.

-Ja, jag sa ju att jag skulle låna ut boken med bomövningar till dig, sa stallägaren Annica när jag avlade rapport.

Visst. Så är det. Jag tror att många ”kan ha rätt” så att säga. Och framförallt, jag är så oändligt, oändligt tacksam för att jag har så många som supportat mig och Juppe. Som orkat lyssna på mitt gnäll och som orkar ge uppmuntran.

Det är inte en insats om gjort att Juppe är så bra som han är. Det är många bäckar små, däribland jag. Jag och min envishet och uthållighet. Men bara däribland.

Det är sommarhage, men inte bara. Det är straightness-training (som gjorde att jag vågade ställa krav på Juppe, och som gjorde att Juppe vågade tro att han kan stå jämt på alla fyra ben. Tack Karin Wåhlin!) Men inte bara. Det är kompisstöd, promenadsällskap på fantastiska Bäjeby gård.

Många, många, många saker. Ungefär som det afrikanska ordspråket att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Lite så är det med mig och Juppe. Vi har haft tur att möta så många fina och hjälpsamma människor.

Det är väl ungefär det här jag orkade i dag. I morron kommer det mer om det som Cajsa föreslog som steg två i Juppes väg mot styrka och rätt sätt att använda sin kropp.

Men visst var Cajsas besök en enorm lättnad! Jag är så glad, så glad. Nej, Juppe är inte ”frisk”. Han har sin skada. Men han klarar mycket. Och kanske mer?

Vi firade på torsdagskvällen med en timme i skogen med trevligt sällskap. Ikväll orkade jag inte, men vänta bara Juppe.

Bäjeby ger ”Middagsbaletten”

Här kommer världens bästa kompis. Mannen som ger 110 procent (eller mer) energi än han tar, varenda gång. Världens bästa Juppesnupp. Icke en gång utan att han ser lika glad och arbetsssugen ut.

Vi tog svängen upp till Hallbo, sadel på. Vid stonas hage stannar Juppe varenda gång och stirrar fåraktigt på mig. Han vägrar gå fram.

Då hoppar jag helt enkelt upp i sadeln, då blir det sprutt igen.

Jag måste beställa lektion igen. Jag är livrädd för att göra Juppe illa, så är det bara. Han har ju världens bästa skritt, men jag är så uppjagad att jag inte kan känna om han använder bakbenen som han ska.

Juppe är ju rätt sugen, eller väldigt sugen på att springa också. Han har inte tid med skritt. Jo, säger jag, och så fortsätter vi att gnata på varandra.

I dag blev det två sträckor trav (inga långa bitar) och en sträcka tölt, mest för att testa. I tölten svävar Juppe iväg åt ena hållet, vänster om jag minns rätt. Det känns läbbigt. Han har väl inte nog med muskler på den sidan. Det törs jag inte göra igen.

Annars? Skön kväll, mysig grabb, fem kilometer avverkade på en timme. Vi tar det lugnt och fint.

Det finns en motsättning där, jag känner att Juppe skulle behöva bränna ur systemet och bli rejält svettig. Men det vågar jag inte. Det ska vi inte.

Belöningen blev lång tid att beta gröna goda gräset och tadaaaaa, middagen var serverad när Juppe hoppade ut i hagen.

Det är så kul att kolla på killarna när de utför sin middagsbalett. Den börjar rätt lugnt och fint (stora högar, alla har mer än tillräckligt):

 Juppe och Dynan delade hög, det gör de ofta.

 Så de njuter!

Dramatik! Bäbibarracuda, ska han få däng av Frami?
Är det slut med gulliga bäbitiden?
Ska han veta hut?

Killen med världens vackraste ögon tar det lugnt vid sin alldeles egna hög.
Scor ser till att världens finaste häst flyttar på sig.
Grmpf.

Frami har insett att han är en större häst än så, och låter Bäbibarracuda dela hög.

Dynan är metodisk, han tar lite urätna strängar mellan högarna. Frid.

Juppe kör samma modell.

 Jag tycker betande hästar ser så roliga ut.
Lite grand som små barn med alldeles för stora huvuden till sina kroppar.
Scor: Och hur kul ser du ut när du sitter med kniv och gaffel?
Och det där med Juppe, hä, hä. Det var ju bara rent vänskapligt. Inget illa ment.

Juppe kommer aldrig att bli bra

Ack ja. Vilken dag. Jag får aldrig rätt i mina gissningar om hur en dag hos veterinären ska te sig.

Juppe var en ängel och gick på släpet hur snällt som helst. Och stämningen på Equirehab var märkligt lugn den här dagen. Chris Johnston hade tid med oss nästan precis på utsatt tid, klockan 10.

Inte behövde jag longera Juppe för att veta att han är halt.

Hur mår du i dag? undrade Chris.
Nervös för det här, svarade han själv eftersom jag inte kunde svara.

Inte behövde Chris titta många varv heller på en Juppe som travade glatt och på ett vidrigt halt sätt.

Nu orkar jag inte bli upprörd eller ledsen längre när jag ser min kompis.

Dags att gå upp till löpargången.

Så här efteråt känns allt lite overkligt. Ingenting som sades i dag gjorde mig förvånad.

Tårarna trillar och trillar, det är inget att göra något åt tydligen. Jag vill egentligen inte sitta och snörvla, blir enormt irriterad på mig själv. Att jag hulkar gör inte Juppe gladare, eller gör inte att jag blir en bättre matte.

Att vara matte åt Juppe är så lärorikt. Han har lärt mig massor om hästar.

Vi som inte ens visste var bromsen satt när vi började kampera ihop. Och när en ung tjej red till Juppe skrev hon ”tjurig” efter nästan varje pass på hans rygg. 🙂

Juppe blir faktiskt jättetjurig när han inte får använda huvudet och av att göra samma saker varje dag. Han är en jättekul häst som tvingar sin matte att använda hjärnkontoret.

Nu kommer jag att få använda huvudet igen.

Juppe har tappat jättemycket muskler på bogen. Han vill inte använda vänster ben som han ska göra.

Christ Johnston vill inte behandla Juppe mer, det vore oetiskt.

Jag håller med.

Det vi kan testa är att sätta en vikt på Juppes vänstra hov när vi är ute och promenerar. Det kan göra att han arbetar upp muskler kring sin biceps som stabiliserar upp lite.

Nu har Juppe varit halt ett år och vi har verkligen provat allt. Nu ska han slippa fler sprutor och elände, han ska få vara häst.

Han har det ju kanonbra i sin lösdrift med sina coola polare. Jag längtar efter att få se honom i fantastiska sommarhagen, den missade han ju i fjol.

Så här långt lyckades jag faktiskt hålla ihop.

Chris Johnston berättade att hästar ofta drabbas av fler hältor när de kompenserar för en skada. Juppes högra bakben ligger i farozonen.

– Åk hem och rid och njut. När Juppe är halt rakt ut, då är det dags att fatta ett beslut och det beslutet kräver jag att få vara med om att fatta. Ni kan säkert få flera år.

Vad bryr sig Juppe om detta? Intet.

Han är en synnerligen glad och halt häst (på trav i böjt spår).

Juppe firade så klart med att inte gå på släpet inför hemfärden. Där krävdes stark lastningshjälp och ett vänligt tag om rumpan. Suck. Han är inte död ännu.

Att bli med häst blev inte alls det jag trodde, men jag är glad och tacksam över att ha fått världens roligaste och personligaste häst. Vi fick tävla två gånger och fick två rosetter.

Nu blir min utmaning göra mitt hästägande till en övning i mindfulness.

Varken jag eller Juppe blir gladare av att jag sitter här och bölar. Eller mannenvännen för den delen. Nu ska jag försöka njuta av varje dag med min fina häst. Han är ju fantastisk att umgås med. Vi har kul ihop i alla väder.

I morgon ska vi ut och gå.

Juppe vill bara ha lång tygel

Vi höll oss på ovalen i dag i 40 minuter. Tio minuters promenix för oss båda till att börja med. Sedan satt jag upp och så promenerade vi lika länge till.

Juppe har slut på tålamod. Han vill SPRIIIIIINNNNGGAAAAA. Han kan inte gå normalt, det räcker att jag andas lite fel så tolkar han det som – gissa det du.

Det gör absolut inget att Juppe vill springa, det är bara det att jag vill ha en avslappnad häst som lyssnar. Jag är ju så rädd att han ska göra illa sig i sin slafsiga iver.

Efter 20 minuter försökte jag ta lite tygelkontakt. Det är i princip omöjligt. Han kastar upp huvudet, ruskar på det, kör ned huvudet till en krulledutt mot bogen. Något känns inte bra.

Så Juppe får ha lång tygel. Precis innan vi ska göra en galoppfattning så kortar jag tyglarna lite. Det funkar sådär. Juppe fattar i alla fall att han får springa, så han springer en halv långsida ungefär. Han saktar alldeles fint och av sig själv av inför böjen på kortsidan. Finemang.

Fläckvis hade vi jätteroligt. Fläckvis blir jag jätteorolig för att Juppe verkar ha det så trixigt med tygelkontakt. Å andra sidan har han ju inga muskler.

På fredag ska vi tillbaks till veterinären igen. Den här gången ska jag jävlar i min låda sminka mig innan, då KAN jag inte börja grina så fort jag får syn på veterinären. Det har blivit som en betingad reflex.

En titt på Chris = tårkanalerna öppnas.

Det är nog inte så mycket att fundera på inför det besöket. Juppe är ju halt, så jag siktar på att ta reda på hur jag bäst kan bygga muskler på honom. Juppe får vara halt och glad. Jag tror inte att veterinären i detta nu kan säga vad Juppe tål att användas till, för att berätta det krävs väl att han är mer musklad?

Väl tillbaks i hagen hade inte Juppe tid med mig.

Här har vi orsaken till att Juppe inte hade tid med mig
Dynan och smågrabbarna får gå i en egen hage med fri tillgång på hö, de behöver äta upp sig lite.
En mycket smal och svältande häst.

Hallå! Var är min hösilageboll?

Riktigt jobbigt med boots på

Det är ju ändå för ljuvligt att det är ljust när man kommer till stallet. Det går att se vilken häst som är Juppe, man måste inte liksom treva sig över hela flocken för att få med sig rätt (överdriver så klart, Juppe skulle aldrig tillåta en annan häst att komma i närheten av sin godismaskin).

Jag har tänkt att jag ändå måste utmana Juppe lite. Jag ser hur han låter bli att använda musklerna som drar fram skadade bogbenet. Alltså benet på sidan där han har skadan.

Benet liksom slafsar fram, han mer slänger fram det än använder muskler. Tror han lärt sig att göra så för att undvika smärta.

Det kan han ju inte fortsätta göra, då använder han sin kropp fel.

Tänker jag.

Jag tog fram bootsen i dag. Det är inga tunga saker. Två varv hade jag bestämt, ett varv på ovalen åt varje håll.

Näej. Det kändes inte bra. Jag fattar att två varv på en oval inte är något som ställer till med något. Men, det kändes inte bra.

Juppe blev så oerhört påverkad. Det var jobbigt och han försökte grisepassa för att slippa. Hela han var i uppror. Två små lätta boots var för mycket.

Jag ville också se hur mycket han orkar. Någon gång måste jag ju testa det lite grand.

Det här gör jag inte om.

Vi gick två varv till på banan utan boots för att slappna av och få igång kropparna.

Efteråt tyckte jag att Juppes hals var spänd som en fiolsträng (igen). Hoppas jag inbillar mig.

Så här halt är Juppe

Ack ja. Han är fortfarande halt min kompis. Så här såg det ur när jag longerade första gången och fick hjälp av Michaela att filma.

Hur det än är så är Juppe ändå väldigt mycket bättre än han har varit.

Longeringen hade ju ingen större sprutt, så vi gjorde ett försök till:

Han är lite mindre halt den här gången. Svårt, svårt att se på en film.

Jag har promenerat några varv på ovalen varje dag med Juppe, han njuter av det. Kör ned nosen i backen och riktigt tänjer i skritten. Ibland testar han att jogga lite också bredvid mig.

Undrar om han helt enkelt är stel? Det kanske är dags att börja promenera lite längre?

Måste ringa veterinären och rådfråga helt enkelt.

Hur det än är så får jag lite hopp när jag ser filmerna. Halt ja. Men bättre.

Och som alltid, vacker och på bra humör:

Och kompisklippt. Försöker tala om för grabben att det inte är någon bra idé, men grabbar är grabbar tydligen.

Vågade longera

Pillade isdreadlocks ur gossens päls och kände mig på så bra humör att jag faktiskt bestämde mig för att våga longera.

Gossen var mätt och hade tråkigt. Det syntes.

Vi gick ut till ridbanan.

Jodå. Visst är Juppe fortfarande halt. Fast det känns inte som någon överraskning eller katastrof. Vet inte om jag blivit fullständigt avtrubbad.

Juppe tog det med ro han också. Det var inte den där hemska traven där huvudet gick som en pendel uppåt och nedåt för att kompensera. Nu höll han huvudet nere vid marken på sant Juppe-leker-blodhund-manér. Och så syntes det en hälta.

Nåja. Jag har faktiskt inte räknat med under. Och jag ska inte bryta ihop för det. Nu ska jag smälta och processa det här. Troligtvis hamnar jag i att vi går små promenader trots allt, för att vi ska ha lite att göra. Då på slät grusväg.

Och så tänker jag longera igen om en vecka eller två. Vad som händer då tar vi då.

Grabben är på lysande humör, och jag har fått pusta lite och vara lite glad. Tror han känner sig friskare och gladare bara av att jag är gladare faktiskt.

Nytt mål: inte grubbla

Den här starten fick vi i går när vi åkte till Kvicksund och veterinären Chris Johnston.

Vi fick ju fina besked jag och Juppe.

Nu vill jag berätta om min farbror Tage för att berätta om det där med målet att inte grubbla. Tages fru har polskt ursprung och bryter på polska. Grubbleriet går nog i släkten för han kan få höra: inte grobbla. Och när badrummet var nyrenoverat och ett nytt fantastiskt spabadkar var installerat så berättade frun att: här bobblar vi.

Jag älskar både Tage och hans fru så det är berättat med glimten. Jag ska inte grobbla, bara bobbla. Fast mitt bobbla blir nog att rida Mackan och låta bli att grina så fort jag tänker på Juppe.

JUST NU är han ohalt. Jag får nöja mig med det. Basta.

Besöket i går då:

 Fullt ös på Equirehab som vanligt.
Jag och Juppe fick börja med att trava i stallgången, det gick åt ena hållet i alla fall.

 Och ut i ridhuset för att longera.
Och vänta . . .

 Du, mannenvännen. Godis? sa Juppe.

 Jag undrar vad storhästmänniskorna ser när de tittar på en isis?
En fluffig leksak till en medelålders tant som inte vill sitta för högt?
Blir fruktansvärt irriterad på mig själv när jag verkligen gör allt för att infria alla eventuella fördomar.
Juppe sköter sig ju. Alltid.
Jag står och snorar in i hans man och är knappt pratbar.
Det här är ju ingen fluffig leksak, det är en snygging.
När jag tittar tillbaks i bloggen ser jag att varenda målsättning jag haft inför varje veterinärbesök har det gått åt pipsvängen med.
Jag ville inte nöja mig med att Juppe skulle få en kortisonspruta till. Resultat: Jag är nöjd med att Juppe fick en kortisonspruta till.
Det är så oerhört svårt att greppa hur Chris tänker. Han är jätteöppen och säger att han inte vet och att skadan är ovanlig. Här får man testa sig fram och gå på känn och erfarenhet också förstås.
Jag klämde ur mig min bekännelse: att jag inte hade hjärta att stoppa in Juppe i en box utan släppte honom i lösdriften med hans coola polare.
– Det är okej, sa Chris.
Och när han föreslog att jag skulle ta långa uppsuttna promenader i skritt med min kompis berättade jag att det var precis det vi gjorde innan vi hamnade i läget att han hade tregradig hälta vid förrförra besöket.
– Okej. Då får han gå på lösdrift och så ses vi i mars.
Men Juppes grop i bogen då?
– Det är en gammal skada. Den kommer han alltid att ha.
Men alla sprutor han fått innan då? De hjälpte ju inte?
– Förra gången fick han en annan typ av kortison, inte långtidsverkande. Och en stor dos. Det kanske sprider sig helt enkelt och gör verkan. Kortison är inte optimalt, men, men.
Vad vill du att Juppe ska klara? frågade Chris och jag hann precis börja svara innan vi blev avbrutna av en annan kund som bröt in med något helt annat. Och så var den tråden borta.
Med det får jag nöja mig. Det är fult att silvertejpa sin hästs veterinär och hoppa på hans huvud för att få ännu mer svar och utläggningar. Sanningen är ju att jag hade kunnat sitta hela dagen och grottat ned mig i bogars funktion och vad kortison gör och inte gör och hur skadade muskler eventuellt kan läka och . . . varför är en operation helt plötsligt inte aktuell?
Men si det går inte. För tvåhundrafemtielva hästar står på kö för att undersökas. Man får ungefär lika mycket tid som när man själv är hos farbror doktorn. Och det är nog lika bra.
Inte grobbla. Bara bobbla.
En sån där stor sak får behandling av equiterapeuten i en av tre bås.
Och där står Chris och drar upp otäcka prylar i en spruta.

Och i bås två står jag och Juppe. Juppes bog tvättas inför sprutan.
Och hästarnas bihang står och stampar i fikahörnan.
 Och Juppe och jag står och väntar på att tvätten ska få verka ordentligt.

En stor kompis står på vibrationsplattan efter behandling och solar samtidigt.

När jag kliar min kompis får jag kli tillbaks.
Det är så det funkar.

Inte kul. Men Juppe står snällt och låter Chris spruta in i bogen.
Vilken häst jag har.
– Jag är mest glad för din skull. Det här var verkligen roligt, sa Chris.
Chris var nöjd med att Juppe var ohalt och att jag kan pusta ut ett tag.
Min hjärna hinner nog ifatt den också, även om den stretar emot och säger att Juppe kommer att bli lika halt igen när kortisonet slutar verka och han börjar röra på sig mer. Nu är det nu. Och nu är det bra. (Stackars Chris, fy vilken eländig kund att ha som inte blir glad när hästen är ohalt).

”Inte ett steg fel”

Helt slut i rutan. Borde vara vansinnigt glad. Juppe var helt fin i longering. Mirakel. Halleluja.

ÄR DU INTE GLAD! Hojtade Chris Johnston glatt åt mig.

Öäh, svarade jag. Jag har knappt sovit något i natt och det här har pågått sedan april (aptrist svar).

Juppe fick en ny stor dos kortison av samma sort han fick vid förra besöket. Juppe får hänga med kompisar i lösdriften – det verkar vara ett vinnande koncept. Och i mars hör vi av oss till Chris om ny tid igen.

Jo, jag är glad. Och rädd. Och vågar inte riktigt tro att det kan vara så enkelt. Mer orkar jag inte blogga i kväll. Mer i morrn. Försiktigt glad, kan man vara det?

Piggare i ögat i dag

Juppe hade som en blåtira av salva runt ögat, Magnus gjorde ett gott jobb med smörjningen i morse. 🙂

Lite pill var det att lägga en rand på insidan av undre ögonlocket, men Juppe är en maräng och har alltid varit. Snälla killar får massor av godis och det bästa av allt, pillig massage längs mankammen på onda sidan.

Då ska fingrarna liksom gå i små cirklar och köra runt i pälsen och så flyttas cirklarna sakta ned mot bogen. Då blundar Juppe. Glömmer nästan att tugga. Bara nästan.

Hipster. Det jag är kallas hipster, säger Juppe.
Vi är coola och har skägg.
Klart du är cool Juppe! Och skägg har du tveklöst massor av.