Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Juppe fick vara sur i dag – han gick lektion i går!

Fredagskvällen började med en besvikelse för Karin. Frami hade dragit av sig en sko i leran. Vi som skulle rida kompislektion på Frami respektive Mackan.

Men – då stod ju redan Juppe i en lånad box och såg ut att ha det lyxigt med privat hösilage i en rejäl tuss. Snabba beslut. Ut med Frami i hagen och ut med Juppe på skötselplats istället.

Det där tidigare spontaninhoppet med Juppe på en lektion gav mod. Häpp.

Jädrar så kul det var. Vi töltade på åttor och travade och gjorde galoppfattningar. Naturligtvis med rejäla skrittpauser när Juppe behövde, perfekt med kompislektion där. Då fick Mackan slita lite extra . . .

När jag väl blev lösgjord i huvudet så att det kunde sprida sig i kroppen så hade vi roligt! Det märks inte på Juppe att han har en skada. Flåset är inte det bästa, speciellt inte på ett tungt underlag. Men han orkade! Han hade K-U-L!

I dag ville jag ta det lugnt helt enkelt. Promenera och låta honom mjuka upp eventuell och högst trolig träningsvärk.

Vi fick fint sällskap! Shettisdamen Doris ägnade varken Juppe eller Fengur någon större uppmärksamhet. Å andra sidan gjorde inte grabbarna någon stor affär av att Doris var med heller.

Juppe har ju till och med haft en shettis som handhäst, det bodde ju en liten kille i hans förra stall. Eller bor rättare sagt.

Juppe var rent ut sagt trulig. Gick som en snigel. Doris körde med lätthet om.

Men vad gör det när man jobbat som ett lokomotiv dagen innan. Och inte såg han trasig ut heller. Träningsvärk och vackra röda hår som lossar kan väl göra alla lite buttra.

Sol som gluttade mellan moln och fågelkvitter. Fina grejer.

Foto: Maria Miller

Fengur tyckte det var spännande med sällskap och gick och hummade åt både Doris och Juppe för att verkligen kolla att de var med. Perfekt turledare.

Fin dag helt enkelt. Och massor med lossade röda hårstrån, mycket trivsamt för en borstande matte.

Vi behövde de där knappa fem kilometrarna båda två. Juppe var trött när han kom ut till hagen, kompisarna höll siesta.

Så här fin var han när jag hämtade 🙂

Tystnad – tagning, vrålade Baldur när han såg kameran. Men Ess stegrade bara en gång, sedan var han färdigt tyckte han.

Favvo-Dynan är alltid en försynt gentleman. Tassar artigt efter till grinden.

Härligt vårmjuka grusvägar

Det är tur en har hurtiga stallkompisar. Jag hade inte orkat ta mig och Juppe på tur i dag om inte Karin stått och hoppat av lust och energi. En ridtur på Mackan räckte inte för henne, det fick bli en till på Frami.

Det började sådär. Här står den försvarslösa hästen helt utsatt för en ovanligt glupsk sadelvagn.

Men iväg kom vi. Och förbi vagnen igen till och med.

Så härligt med sol på näsan och riktigt framtinade vägar. Det bidde en tur i skogen och faktiskt några rakor med galopp. Vi chockade pållarna genom att vända mularna bort från stallet, gossarna fattade snabbt att det var okej att springa. Tut tuuuuut.

Jag och Juppe tog en extra vända galopp. Han behöver få ur sig energi. Det behöver inte jag. Jag behöver få energi. Känner mig som en överkokt blekgrön sparris efter den här vinterns hundrade förkylning. Gnäll, gnäll. Vill orka mer.

Men snälla du, sa Juppe. Du tror väl inte på allvar att jag var rädd på RIKTIGT för en liten sadelvagn?

Och du ska vara journalist? Hå, så lättlurade får man inte vara.

En Juppe ser faran, bedömer risken och såhär: skakar rädslan av sig. Det där med att hästar är flyktdjur tycker jag är lite överdrivet faktiskt. Nog för att jag gillar att jogga, men fly?

Du ser lite svettig ut Juppe. Var det jobbigt?

Jobbigt? Det där vara bara uppvärmning för en Juppe. En spinkig människofis förstår inte vad hästjobbigt är. Jag har minsann sett hur du ser ut när du springer en långsida på ridbanan. Och hur du låter sedan . . .

Pip, flås. Pip, flås, låter du.

Gulligt.

Det är tur att du inte är född till häst. Oj, oj, oj. Hur skulle det gå.

En Juppe däremot. Två strån med hö i magen, sedan är han redo för uppvärmning. Cirka en mil är lagom att jogga.

Det är då man känner att benen har vaknat.

Jodå. Då är man redo för sisådär fyra, fem mil till – före lunch.

HUR skulle du ha sett ut efter en joggingtur på fem mil? Jag bara frågar. Ho, ho, ho.

Syns i morrn Juppe, sa jag då. Och hur det än är med de där milen så blev det kanske fem-sex kilometer i dag. En trivsam tur. Och tur att du bar mig, för jag hade verkligen inte orkat springa. Eller gå.

Hurra för grupptryck och välkommen Doris!

Uj, uj. Halt i dag också. Och alla hästar var lite hispiga i stället. Och inte hade jag tagit mig iväg på långpromenad om det inte funnits andra hurtiga i stallet. Då hade Juppe och jag bara orkat tre varv på ovalen.

Nu orkade vi sisådär sju kilometer i tung blötsnö i skogen. Häpp. Helt slut i rutan om jag ska vara ärlig. Har kanske lite svårt med att gå lagom fort också. Jag och Juppe brukar anpassa farten efter hans långa slanka ben.

Nu finns det en ny rödhårig tjej att beundra på Bäjeby också. Doris har flyttat in.

En shettisdam med tio år på nacken, inkörd och lugn som en filbunke. Klart vi blev kära hela bunten.

Blir så glad för mattes skull också. Hon har längtat så efter en liten häst att få ta föl på och att få åka efter i vagn. Ska bli så roligt att följa ekipaget.

Grabbflocken stod och försökte vissla. Det gick sådär, men jag tror att Doris känner sig välkommen. Hon verkar inte alls stressad eller förvirrad över att vara på ett nytt ställe.

Juppe var lika slut i rutan han. Så fort jag släppte ut honom i hagen gick han till favvoträdet och parkerade sig. Trädstammen får tydligen vakta rumpan, då går det fint att sova.

Äckligt nöjd med att vi var så hurtiga.

Inte skogstokig – skogslycklig!

Det där med att ta en ledig fredag OCH en ledig måndag, det är lyx i kubik. Så härligt att kunna ta en promenad i dagsljus.

Sällis fick vi också av Dynur och Embla.

Enda nackdelen var väl det här.

Fast vad gör det om hundra år. Tvättmaskin har jag också.

Juppe och jag fick knata på rejält för att hänga med i Dynans och Emblas tempo. Vi hakade på Embla för en sväng i skogen också när Dynan gick på grusvägen till Hallbo.

Tror jag har varit en slädhund i ett tidigare liv. Blir glad och lycklig av att gå mig svettig och rödkindad.

Juppe tyckte också det var kul. Han gjorde små spontana travfattningar både här och där, när andan föll på typ.

Men tillbaks i hagen var det siesta.

Mackan, Mackan. Det här med lera och en fd svart häst.

Finns det något i hela världen som ser så luggslitet ut som en sovande islandshäst i en lerig hage? Med lite fällningstuffsig päls några förrymda halmstrån i manen. En liten luffare. Får lust att ta hem, duscha av och bädda ned i soffan.

Jag då? undrade Baldur.

Jo, du med.

Tur i oturen med tappsko där bak

Rackarns.

Å ena sidan – vi fick härligt sällskap av Baldur på vår favoritlångpromenad. Det blev nästan en halv uppsutten promenixrunda och vi hann med både trav och galopp. Inte illa. Vi tar oss.

Å andra sidan. När vi hade några kilometer kvar och jag suttit av så kikade jag mot Juppes baktassar. Det såg lite mysko ut med snösulan.

Svar – det var mysko. Juppe som inte är någon mästare på att kliva runt med sina ben har antagligen vridit runt skon. Som tur är satt tåkappan inte i hoven utan den hade vridits ut den med.

Juppe fick traska hem med dojan på sniskan, ingen söm satt dumt så det gick bra. Väl i stallet tog han själv av sig skon lagom tills vi hittat verktygen.

Nåja. Värre saker kan hända. Nu längtar jag till vår och skor utan snösulor. Och så kändes det så roligt att kunna galoppera på sin kompis utan att känna hjärtat i halsgropen. Han tog det piano tills jag försökte fumla till kortare tyglar med vintervantarna på. Då la han i överväxeln.

Bra flåsig blev han kompisen. Känner mig peppad trots allt. Nu ska vi lägga in lite styrkepass emellanåt. Kanske ett i veckan?

Ljuvliga timmar i solen och fint underlag att trampa runt på utan sko trots allt.

Kolla vinklarna på hans bakben. Han liksom vrider benen med sig när han ska sno runt istället för att kliva.

Inte deppade Juppe för skon. Han putsade upp vällevnadsprickarna på rumpan och frustade glatt. Håller med, en mycket skön söndag. Mina prickar frodas i ena armvecket trots att jag tar allergimedicin. Ska bli så spännande att eventuellt få reda på vad det är jag har.

Härlig långpromenad med stabilt sällskap

Vajna och Embla stod för tryggt sällskap förbi Söderby i dag. Skönt prommis på över en timme. En och en halv till och med?

Skönt att gå en annan sväng än vanliga grusvägen mot Hallbo och skönt med sällis.

Så härligt att få ta i lite och kliva på. Saknar inte alls att rida faktiskt när det är dags för skrittpromenad. Var en svettig korv när promenaden var över, vinterkappa är inte optimalt. 🙂

Vajna hade fått med sig lite halmstrån i svansen. Det brukar Juppe också ha, sa jag. Men där trodde inte mina kompisar på mig.

Juppe är tydligen en för välkammad gosse för att han ska ha det.

Så är det kanske. Borstar och pillar ju gärna.

I dag koncentrerade vi oss på att kamma öron med kattkam, liksom det vackra skägget.

En härlig dag, frisk luft i mulen och ha det bra. Lite flingor kom det också, men det är nog bara på skoj. De smälter nog direkt.

Idolkort på Juppe till sällskapsdamerna.

Varje arbetsgivares dröm?

Här är jag och några av mina underbara stallisar.

Vi har ett gemensamt. Nyfikenheten på hästen och en evig, evig strävsam kamp för att bli bättre ryttare.

En grundnyfikenhet och en öppenhet för instruktioner som kan hjälpa till mot målet, att bli en så bra börda som möjligt på pållens rygg. 

Och vi fattar – här handlar det inte om OS-nivå. Det handlar om att bli bättre för hästens skull, för vår egen skull. Därför släpar vi iväg oss till lektion på kvällarna, oavsett väder.

Oavsett trötthetsnivå så här mitt i veckan blir vi snabbt piggare (pållarna med).

Ikväll jobbade vi med halvhalter, halter och snygga, koncentrerade svängar.

Borde inte sådana här människor vara de mest åtråvärda i hela världen, typ i en arbetsgivares ögon? Hästtanter som aldrig ger upp (förlåt alla yngre hästtanter) och aldrig ger tappt.

Tutande barn och tutande traktor – helt okej

Det var en riktigt tam Juppe jag hämtade ur hagen i dag. Vänlig, frustande och uppmärksam på rätt sätt.

I stallet hade ett gäng killar stallkalas. Det betyder så klart inte att en hoper ungar springer i stallgångarna, men väl på stallplan. Juppe tittade uppmärksamt genom rutorna i stallet på uppspelta barn som tyckte livet var så underbart att det enda som återstod var att släppa ut allt fröjd som små ylande sirener.

Magnus startade traktorn och lassade in barn, som självklart fick prova traktorns tuta också (orättvist, tanter vill också tuta).

Livsfara i paritet med en källarbacke? Nej, nej. Inte alls.

Lugna puckar.

Juppe fick äta i lugn och ro och ta in kalasljuden. Sedan gick vi ut och väntade på att ridbanan skulle bli ledig.

Juppe var en maräng. Han klev så fint över bommar. Stannade på voltspåret och väntade ödmjukt på att få en liten present på mina villkor, en godis.

Vi körde volter åt båda hållen och övade på att Juppe skulle kunna vara en bit ifrån mig och ändå jobba rätt med kroppen. Sluta påminde vi oss också om i båda varven och så fick det vara bra helt enkelt.

Följde med Juppe ut i hagen och möttes av vänlig nyfikenhet hos grabbarna, som vanligt.

Häng med, sa dom. Vi har träslöjd!

Alla hjälptes åt att gnaga på björkstammar som fällts i skogshagen.

Det måste ju finnas något gott i träet? Björksocker kanske? Fast det såg ju också ut som om killarna mulade i sig träspån. Tror de är muterade mumintroll trots allt.

Visst är vi duktiga, sa Juppe. Kreativa hästar i den här hagen!

Rena rama tandborstningen tänkte jag, men sa det inte högt.

Intressant form du fått fram där Frami, sa jag uppmuntrande.

Å! En intressant FORM sa Framis hangarounds beundrande.

 

Bildbomb: Konsten att rida kadrilj med 13 islandshästar

I dag hade vi fin och traditionsenlig kadrilj på Bäjeby gård, med efterföljande skinkmacka och fika.

Om vi övat på kadriljen? Näej. Den var helt improviserad och jag tycker vi var fantastiskt imponerande (får man tycka så när man är med och rider?). 13 ekipage på banan och allt gick som smort!

Vad är det med det? kanske någon tänker. Men man ska komma ihåg att alla hästar inte gillar varandra, att alla ryttare ska se till att kadriljkompisen hänger med, och att man inte trycker upp sin häst i rumpan på den framför och skapar kaos. Vi kan det här med snälla ögon och hänsyn. Me like.

Det är tur att Mackans ägare Karin är inne på samma linje som jag: more is more. En pimpad häst ska synas.

Karins roliga dotter Malin var en smula skeptisk till julluvan jag köpt, som av en händels matchade den min hjälmluva perfekt.

13 hästar i julkadriljen betyder Bäjebyrekord! Coolt. Det visar också hur lekfulla och roliga alla vuxna kvinnor är i stallet. För kvinnor är det hela bunten. Nybörjarmännen (en sån grupp finns också) var inte med i uppvisningen.

Karin hade förberett med rosetter och röda band till svansen till både Frami och Mackan.

Rosett-artisten i arbete.

Det finns så mycket glädje, bejakad barnslighet och prestigelös uppmuntran i stallet. Varje gång jag åker till min häst och till stallet tankar jag energi. Jag är så tacksam för att jag har en häst, får låna ytterligare en häst och har det här intresset.

Tänk om alla arbetsplatser kunde vara så här? Tänk vilka storverk vi skulle utföra tillsammans. Och så kul vi skulle ha.

Det här är jag faktiskt himla stolt över. När jag nyss lärt känna Mackan stod han inte still när jag skulle sitta upp. Han kunde börja traska iväg och det kan bli väldigt farligt om man fastnar i stigbygeln och släpar efter.

Nu står han som ett ljus. Lite stolt över mig själv blir jag också. Jag ser att jag hjälper Mackan genom att avlasta min kroppsvikt genom händerna på sadeln när jag sitter upp.

Teamwork.

Ta daaaaa.

Jag tycker om att ha gott om tid på mig, hinna värma upp och känna av både pållens och mitt humör och dagsform.

Vem som fotar? Mannenvännen så klart. The one and only. Tur att jag träffat en man som är så rörlig och frigjord mellan öronen.  Han är kort sagt kul.

Uppvärmning.

More is more. Visst?

Klart för drabbning.

Vi hade inte övat in en hel kadrilj, men vi har övat på att rida kadrilj. Det är viktigt att den som rider på ytterspår sätter hög fart, och att den som är innerst saktar ned eller byter till lägre gångart. Det är viktigt att ge flyt till kadriljen och att få kompisarna att glänsa. Parkompisen är viktigast av alla att hålla koll på och jämna steg med.

Vid möte rakt över ridbanan, blixtlåsprincipen. Varannan alltså.

Dubbla led igen.

Det är ju så himla kul när allt stämmer! Hästarna håller med, det märks.

Vinka och Mackan blev parkompisar. Så kul, de är nämligen väldigt lika varandra utseendemässigt. Båda har en stor fin vit stjärn i pannan och är svarta.

Att vara en del av 13 ekipage som kan samsas och se snygga ut på en ridbanan är mäktigt.

Annica skrek ut order till oss som en general till häst.

Det är också kul att snappa och utföra ögonaböj.

Underbara Mackan brydde sig inte ett dyft om luvan som slängde i pannan. Han kråmade sig och visste att han var snygg.

Vi fick omgruppera för att ge bättre fotomöjligheter vid uppställningen. Kolla Baldurs man fylld av snöflingor . . .

Kolla gänget! Visst är det imponerande!

Vinka och Barbie.

Frami längst till vänster med alla sina fina rosetter.

Ridgruppskompisen Barbie igen.

Kadriljkompisen Vinka.

Fluga.

Saga med renhorn.

Frami.

Baldur.

Embla.

Och finaste Mackan.

Och en fluga igen. Eller har jag blandat ihop alla hästnamn nu igen?

Nöjda och glada var vi allihop i alla fall. Och trivsamt fika blev det. Med senap ovanpå skinkan – inte under. ^^