Idag tränade vi på hundpromenad

Vi älskar sällskap. I dag fick vi sällskap.

Du, grabben, varför har du så lång tunga? undrade Juppe när promenadkompisen flämtade efter en timmes rask promenad.

Grabb? Även en dam kan vara skönt behårad, sa Wilma (?). Hm, sa Juppe och tänkte kanske på tjejbaciller och slabbedaskaren till puss han fick innan vi började gå.

Jag är så nöjd med att Juppe är så lydig när vi är ute och går. Det går att säga ”varsågod” och låta honom beta några tuggor och sedan gå vidare utan kamp.

Det är en positiv bieffekt av ett ändlöst promenerande.

Vajna och Barbie med bihang hängde med.

Juppe muttrade något om att han minsann inte har någonting (förutom mig då). Inte så mycket som en egen liten katt. Eller slaskig hund.

Voffelina poserade genast med allvar i blick. Klart Juppe ska ha en egen hund.

Han är lite jobbig att vara ute och gå med, annars går han att rekommendera.

En vill ju gärna vara en positiv förebild för rasen, sa voffelina och log.

Kan ni inte sätta er tillsammans så jag får ett kort? sa jag.

Då blev det helt plötsligt lite . . . ansträngt.

Hund och hästspråk är i alla fall rätt likt varandras i vissa fall. Tittar en bort så är man både ointresserad och ganska artig. I alla fall inte påstridig.

Insättningar och uttag på hästkontot

I förrgår gjorde jag lite markarbete med Juppe och löslongerade honom på ridbanan.

Varför vill inte Juppe galoppera på ridbanan som andra hästar, undrade jag på nytt.

Klart en Juppe kan galoppera på en ridbana, bestämde jag. Speciellt när Juppen bara har sin egen kropp att hålla reda på.

Så smask och svisch med spöet i luften och gaaaaaloooppp.

Juppe drog iväg i irriterade rivstarter och visade på alla sätt och vis att det här var ett ÖVERGREPP.

Det är det väl inte alls det, sa jag men blev lite osäker. Fast vi blev osams i andra varvet också för säkerhets skull. Juppe blev en nervig studsande arabhingst.

Bah, sa jag.

En del av min hjärna säger att Juppe är en prins på ärten som inte gillar när jag säger åt honom att jobba. Speciellt inte när jag säger åt honom på skarpen så att säga.

En annan del av hjärnan säger att Juppe visar i vilka gångarter han helst vill jobba.

Detta ska jag inte klura så mycket på. Jag ska boka lektion med Straightness-Karin i stället och visa henne. Ska bli kul att höra vad hon säger.

För att kompensera den stötta springaren fick han beta bredvid den ljuvliga Doris hage och få långa blickar av Yret som inte fick vara med.

Och så parkerade jag mig i hagen för att umgås och lägga lite plåster på såren.

Sånt gillar en Juppe.

Karin har sagt att det finaste man kan ge sin häst är möjligheten att sova och slappna av. Så jag satt snällt på en sten i sovhörnan under tiden min kompis slumrade.

När Juppe öppnade ögonen ibland såg jag att han log mot mig igen.

När jag suttit och blivit kall i rumpan ett bra tag viskade jag hejdå och åkte hemåt.

Juppe slumrade vidare i skogshagens lilla sovrum.

I dag när jag skulle hämta min häst var han skeptisk. Nä, varför ska jag följa med dig? Grimma? Varför då?

Studs och blä för blåst och sisådär.

Men vi tog en promenad på gårdsplanen och sa hej till ett släp, en traktor och soptunnorna. Sedan var livet okej igen.

Som grädde på moset fick vi sällskap av Hulda på Gullans glänta-rundan. En timme i sol och visserligen lite blåst, men det var ljuvligt ändå. Vilken skön start på dagen!

Juppe töltade som en gud och blev bara rädd en gång.

Hulda grymtade av uppdämd energi. Så kul att se henne så peppad.

Strakbent promenad + The Barracuda is back!

Foto: Maria Miller

Det var nog tur att vi fick trivsamt sällskap av trygga Vajna. Juppe har så himla lätt för att spänna sig när jag sitter på hans rygg.

Och spänner sig Juppe så hamnar jag omedelbart i en tankeloop om juppar som går på bogen och blir trasiga.

Han ville inte riktigt slappna av någon gång när jag satt på. Först när jag satt av och gick före var det prima liv.

Vanesak, visst. Men jag hoppas att det också är lite lösa röda vackra hår som ställer till det. Vårhisp.

Bäjebys härligaste lilla huligan är tillbaks också efter inridning. Allas vår Bäbibarracuda har fått sällskap i en specialhage för killar som behöver gå på fri tillgång av hösilage.

Sedär, det är inte bara Juppe som har frisörskills. Baldur också. Har man en Bäbi att testa på så får man ju passa på.

Blä.

De missade en mager häst, sa Juppe. Titta här, bara ynkliga strån.

Jag sa inget eftersom jag är en fläckvis snäll matte.

Titta, Baldur dog. Gud va bra, sa Bäbibarracuda.

Nähä.

På’t igen.

Vapenvila en liten stund. Svältande häst i bakgrunden.

Lägg av då! vrålade Baldur.

Eller hur! sa Bäbi.

Så kul att han är tillbaks. Har faktiskt saknat den lymmeln.

Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Juppe fick vara sur i dag – han gick lektion i går!

Fredagskvällen började med en besvikelse för Karin. Frami hade dragit av sig en sko i leran. Vi som skulle rida kompislektion på Frami respektive Mackan.

Men – då stod ju redan Juppe i en lånad box och såg ut att ha det lyxigt med privat hösilage i en rejäl tuss. Snabba beslut. Ut med Frami i hagen och ut med Juppe på skötselplats istället.

Det där tidigare spontaninhoppet med Juppe på en lektion gav mod. Häpp.

Jädrar så kul det var. Vi töltade på åttor och travade och gjorde galoppfattningar. Naturligtvis med rejäla skrittpauser när Juppe behövde, perfekt med kompislektion där. Då fick Mackan slita lite extra . . .

När jag väl blev lösgjord i huvudet så att det kunde sprida sig i kroppen så hade vi roligt! Det märks inte på Juppe att han har en skada. Flåset är inte det bästa, speciellt inte på ett tungt underlag. Men han orkade! Han hade K-U-L!

I dag ville jag ta det lugnt helt enkelt. Promenera och låta honom mjuka upp eventuell och högst trolig träningsvärk.

Vi fick fint sällskap! Shettisdamen Doris ägnade varken Juppe eller Fengur någon större uppmärksamhet. Å andra sidan gjorde inte grabbarna någon stor affär av att Doris var med heller.

Juppe har ju till och med haft en shettis som handhäst, det bodde ju en liten kille i hans förra stall. Eller bor rättare sagt.

Juppe var rent ut sagt trulig. Gick som en snigel. Doris körde med lätthet om.

Men vad gör det när man jobbat som ett lokomotiv dagen innan. Och inte såg han trasig ut heller. Träningsvärk och vackra röda hår som lossar kan väl göra alla lite buttra.

Sol som gluttade mellan moln och fågelkvitter. Fina grejer.

Foto: Maria Miller

Fengur tyckte det var spännande med sällskap och gick och hummade åt både Doris och Juppe för att verkligen kolla att de var med. Perfekt turledare.

Fin dag helt enkelt. Och massor med lossade röda hårstrån, mycket trivsamt för en borstande matte.

Vi behövde de där knappa fem kilometrarna båda två. Juppe var trött när han kom ut till hagen, kompisarna höll siesta.

Så här fin var han när jag hämtade 🙂

Tystnad – tagning, vrålade Baldur när han såg kameran. Men Ess stegrade bara en gång, sedan var han färdigt tyckte han.

Favvo-Dynan är alltid en försynt gentleman. Tassar artigt efter till grinden.

Härligt vårmjuka grusvägar

Det är tur en har hurtiga stallkompisar. Jag hade inte orkat ta mig och Juppe på tur i dag om inte Karin stått och hoppat av lust och energi. En ridtur på Mackan räckte inte för henne, det fick bli en till på Frami.

Det började sådär. Här står den försvarslösa hästen helt utsatt för en ovanligt glupsk sadelvagn.

Men iväg kom vi. Och förbi vagnen igen till och med.

Så härligt med sol på näsan och riktigt framtinade vägar. Det bidde en tur i skogen och faktiskt några rakor med galopp. Vi chockade pållarna genom att vända mularna bort från stallet, gossarna fattade snabbt att det var okej att springa. Tut tuuuuut.

Jag och Juppe tog en extra vända galopp. Han behöver få ur sig energi. Det behöver inte jag. Jag behöver få energi. Känner mig som en överkokt blekgrön sparris efter den här vinterns hundrade förkylning. Gnäll, gnäll. Vill orka mer.

Men snälla du, sa Juppe. Du tror väl inte på allvar att jag var rädd på RIKTIGT för en liten sadelvagn?

Och du ska vara journalist? Hå, så lättlurade får man inte vara.

En Juppe ser faran, bedömer risken och såhär: skakar rädslan av sig. Det där med att hästar är flyktdjur tycker jag är lite överdrivet faktiskt. Nog för att jag gillar att jogga, men fly?

Du ser lite svettig ut Juppe. Var det jobbigt?

Jobbigt? Det där vara bara uppvärmning för en Juppe. En spinkig människofis förstår inte vad hästjobbigt är. Jag har minsann sett hur du ser ut när du springer en långsida på ridbanan. Och hur du låter sedan . . .

Pip, flås. Pip, flås, låter du.

Gulligt.

Det är tur att du inte är född till häst. Oj, oj, oj. Hur skulle det gå.

En Juppe däremot. Två strån med hö i magen, sedan är han redo för uppvärmning. Cirka en mil är lagom att jogga.

Det är då man känner att benen har vaknat.

Jodå. Då är man redo för sisådär fyra, fem mil till – före lunch.

HUR skulle du ha sett ut efter en joggingtur på fem mil? Jag bara frågar. Ho, ho, ho.

Syns i morrn Juppe, sa jag då. Och hur det än är med de där milen så blev det kanske fem-sex kilometer i dag. En trivsam tur. Och tur att du bar mig, för jag hade verkligen inte orkat springa. Eller gå.

Hurra för grupptryck och välkommen Doris!

Uj, uj. Halt i dag också. Och alla hästar var lite hispiga i stället. Och inte hade jag tagit mig iväg på långpromenad om det inte funnits andra hurtiga i stallet. Då hade Juppe och jag bara orkat tre varv på ovalen.

Nu orkade vi sisådär sju kilometer i tung blötsnö i skogen. Häpp. Helt slut i rutan om jag ska vara ärlig. Har kanske lite svårt med att gå lagom fort också. Jag och Juppe brukar anpassa farten efter hans långa slanka ben.

Nu finns det en ny rödhårig tjej att beundra på Bäjeby också. Doris har flyttat in.

En shettisdam med tio år på nacken, inkörd och lugn som en filbunke. Klart vi blev kära hela bunten.

Blir så glad för mattes skull också. Hon har längtat så efter en liten häst att få ta föl på och att få åka efter i vagn. Ska bli så roligt att följa ekipaget.

Grabbflocken stod och försökte vissla. Det gick sådär, men jag tror att Doris känner sig välkommen. Hon verkar inte alls stressad eller förvirrad över att vara på ett nytt ställe.

Juppe var lika slut i rutan han. Så fort jag släppte ut honom i hagen gick han till favvoträdet och parkerade sig. Trädstammen får tydligen vakta rumpan, då går det fint att sova.

Äckligt nöjd med att vi var så hurtiga.

Inte skogstokig – skogslycklig!

Det där med att ta en ledig fredag OCH en ledig måndag, det är lyx i kubik. Så härligt att kunna ta en promenad i dagsljus.

Sällis fick vi också av Dynur och Embla.

Enda nackdelen var väl det här.

Fast vad gör det om hundra år. Tvättmaskin har jag också.

Juppe och jag fick knata på rejält för att hänga med i Dynans och Emblas tempo. Vi hakade på Embla för en sväng i skogen också när Dynan gick på grusvägen till Hallbo.

Tror jag har varit en slädhund i ett tidigare liv. Blir glad och lycklig av att gå mig svettig och rödkindad.

Juppe tyckte också det var kul. Han gjorde små spontana travfattningar både här och där, när andan föll på typ.

Men tillbaks i hagen var det siesta.

Mackan, Mackan. Det här med lera och en fd svart häst.

Finns det något i hela världen som ser så luggslitet ut som en sovande islandshäst i en lerig hage? Med lite fällningstuffsig päls några förrymda halmstrån i manen. En liten luffare. Får lust att ta hem, duscha av och bädda ned i soffan.

Jag då? undrade Baldur.

Jo, du med.

Tur i oturen med tappsko där bak

Rackarns.

Å ena sidan – vi fick härligt sällskap av Baldur på vår favoritlångpromenad. Det blev nästan en halv uppsutten promenixrunda och vi hann med både trav och galopp. Inte illa. Vi tar oss.

Å andra sidan. När vi hade några kilometer kvar och jag suttit av så kikade jag mot Juppes baktassar. Det såg lite mysko ut med snösulan.

Svar – det var mysko. Juppe som inte är någon mästare på att kliva runt med sina ben har antagligen vridit runt skon. Som tur är satt tåkappan inte i hoven utan den hade vridits ut den med.

Juppe fick traska hem med dojan på sniskan, ingen söm satt dumt så det gick bra. Väl i stallet tog han själv av sig skon lagom tills vi hittat verktygen.

Nåja. Värre saker kan hända. Nu längtar jag till vår och skor utan snösulor. Och så kändes det så roligt att kunna galoppera på sin kompis utan att känna hjärtat i halsgropen. Han tog det piano tills jag försökte fumla till kortare tyglar med vintervantarna på. Då la han i överväxeln.

Bra flåsig blev han kompisen. Känner mig peppad trots allt. Nu ska vi lägga in lite styrkepass emellanåt. Kanske ett i veckan?

Ljuvliga timmar i solen och fint underlag att trampa runt på utan sko trots allt.

Kolla vinklarna på hans bakben. Han liksom vrider benen med sig när han ska sno runt istället för att kliva.

Inte deppade Juppe för skon. Han putsade upp vällevnadsprickarna på rumpan och frustade glatt. Håller med, en mycket skön söndag. Mina prickar frodas i ena armvecket trots att jag tar allergimedicin. Ska bli så spännande att eventuellt få reda på vad det är jag har.

Härlig långpromenad med stabilt sällskap

Vajna och Embla stod för tryggt sällskap förbi Söderby i dag. Skönt prommis på över en timme. En och en halv till och med?

Skönt att gå en annan sväng än vanliga grusvägen mot Hallbo och skönt med sällis.

Så härligt att få ta i lite och kliva på. Saknar inte alls att rida faktiskt när det är dags för skrittpromenad. Var en svettig korv när promenaden var över, vinterkappa är inte optimalt. 🙂

Vajna hade fått med sig lite halmstrån i svansen. Det brukar Juppe också ha, sa jag. Men där trodde inte mina kompisar på mig.

Juppe är tydligen en för välkammad gosse för att han ska ha det.

Så är det kanske. Borstar och pillar ju gärna.

I dag koncentrerade vi oss på att kamma öron med kattkam, liksom det vackra skägget.

En härlig dag, frisk luft i mulen och ha det bra. Lite flingor kom det också, men det är nog bara på skoj. De smälter nog direkt.

Idolkort på Juppe till sällskapsdamerna.