Här tar hästtandläkaren bort vargtänderna

Vad är det här? En kalkstensgrotta i Penninerna?

Nix. Det är en hästmun som är fullständigt frisk och fin. Jämna fina tandrader, tandkött som är rosa och fint och utan skador.

Det är islandshästfröken Vinka som blir undersökt av veterinären Anna-Lena Hellqvist, Anna-Lena har specialiserat sig på hästtandvård även om hon förstås utför andra veterinärundersökningar av häst.

Munstege på. Vinka brydde sig inte nämnvärt om undersökningen, hon har fått lite lugnande medel i en spruta.

Som ni ser sitter det också en lampa på stegen. Innan undersökningen gjordes (som gick snabbt eftersom Vinkas mun var fin) så sköljdes tänderna rena med vatten.

Vi var ett gäng i stallet som ville ha våra hästar undersökta. Det blir ju lite billigare när det är fler som delar på milkostnader. Det är också skönt att ha sällskap av varandra och kunna hjälpa varandra med att värma vatten och hålla sköljvattenshink.

Under tiden Vinka och Barbie undersöktes fick Juppe stå och mumsa på hö. Hästen får inte äta på ett par timmar efter sedering, så det är bra om magen är full. Snart var det Barbies tur:

Anna-Lena fick många frågor av Barbies matte och av mig. Så skönt att brassa iväg alla funderingar man har och få bra och snälla och utförligt förklarande svar.

Bara det är värt pengen.

Barbies matte hade beställt borttagning av en vargtand, men det blev två. Hon och veterinären möttes av en annan syn när munstegen höll upp Barbies mun.

Sår och tänder som slitits snett eftersom hästen försvarat sig när bettet legat på vargtänderna. Barbie har helt enkelt bitit tag om bettet istället för att låta det ligga på lanerna (eftersom vargtänderna tog emot).

Klart man blir ledsen som matte, klart man får dåligt samvete och tänker att de där tänderna borde ha tagits bort för många år sedan.

Men hur ska man veta allt?

Ser du vargtanden? Det är den lilla, lilla tanden som syns högst upp i tandraden. Närmast gommen. Jag trodde vargtänder var stora, men det är de inte. Barbies vargtänder var stora som mina lillfingernaglar och jag har inte stora händer.

Här hittar du en bra teckning över tänderna i hästens överkäke.

Anna-Lena tröstade igen. Bara för tio år sedan var rådet att vargtänder bara skulle tas bort om de orsakade besvär. I dag svarar Anna-Lena att vargtänder ska tas bort på unghästen – alltid, just för att de inte ska ställa till med skador.

När unghästen släpper sina mjölktänder händer det att vargtanden lossnar den med. Det är skönast för alla. När det inte händer måste hästen få hjälp att ta bort tanden.

Juppe mumsade vidare i godan ro i en annan del av stallet. Ovetande om munstegar och sprutor.

Här är den ena av vargtänderna. Liten och pyttig, eller hur? Det är heller inte alla hästar som får vargtänder, tror det är ungefär som våra visdomständer.

Veterinären använde en tandhävel (ser ut som en blandning mellan en mejsel och en pytteliten svagt böjd kofot) för att skära bort ligamenten runt tanden. Det går inte att dra ut en tand bara med en tång.

Barbie fick också lokalbedövning för att inte känna av ingreppet.

Tandhäveln i arbete.

Allt gick väldigt snabbt. Barbie fick också några tandkanter slipade med en fin liten elektrisk borr. Ann-Lena vill ta så lite av hästens tänder som möjligt.

Fingret pekar in mot en av de tänder i underkäken som Barbie använt för att hålla fast bettet och som nu är snedsliten.

Nackdelen med att vänta med att ta bort vargtanden är att den kan ställa till med bettskador som den här. Risken är nu att Barbie befäst ett dumt beteende och fortsätter bita fast sitt bett.

Nu ska hon och matte gå promenader i två veckor, hon får ridas bettlöst men kloka matte tänker passa på att jobba från backen.

All respekt för en matte som tar tag i problem när man får fakta serverade. Dåligt samvete är bara dumt att få, bättre att jobba vidare mot nya mål.

Juppe då? Han hade fina gaddar och fin gom.

Men. Ständigt detta men. Jag måste köpa nytt bett (wohoooo – shoppa!).

Veterinären tittade på Juppe när han betslade sig själv och smälte som en smörklick. Men, hon gillar inte mittdelen på hans tredelade bett som är av koppar eftersom koppar är giftigt. Nackdel två med det här betsel är de runda delarna som fäster till kopparmitten, de pekar upp mot gommen när tungan lyfter betslet.

När något trycks mot gommen säger en reflex hos hästen att nu har jag en lagom portion gräs i munnen som ska malas runt och sedan sväljas. Den reflexen kan ingen rå på. Därav Juppe joxande med bettet kanske?

Koppardelen är ju också tuggad på, det syns mycket tydligt. När det blivit vassa delar har jag tagit en nagelfil och slipat bort kanterna.

Naturligtvis borde jag ha tänkt ett varv till och bytt bett istället.

Det är som sagt lätt att vara efterklok.

Veterinären gillade vinkas eggbett. Ett eggbett har fasta ringar som är D-formade. Det är snällt mot hästens mungipor och gör att bettet inte slinker fram och tillbaks i munnen.

Juppe fick prova Vinkas bett och det låt perfekt i hans mun. Nu är det bara att kolla storlek och märke (om det står) och ge sig ut på jakt.

Innan jag hittat ett nytt bett kan Juppe använda ett gummibett som jag köpt tidigare. Tur man är shoppinggalen. Så mycket rids han ju inte heller.

En spännande dag för alla.

När Juppe nyktrat till gick vi ut till hagen. Där var det dags för siesta.

Jo, ännu en liten chock fick vi.

Juppes favoritgodis i pelletsform är en mardröm för tänderna. Jag såg hur det satte sig som cement i hans tänder. Trots att veterinären sköljde och sköljde och petade med instrument ville det inte släppa.

Hu. Jag måste bli mer sparsam med det. Juppe får lära sig gilla morotsslantar och äpplen helt enkelt. Naturliga godsaker beter sig inte så.

Mycket nyttigt att få se med egna ögon.

Veterinären Anna-Lena gillar inte ens foder i pelletsform. Juppe får ju också proteinpellets (fast det tänker jag inte sluta med).

Hästars tandborstning är ju att äta grovfoder, alltså hö och hösilage. Och gräs när den årstiden kommer. Det är det deras tänder är gjorda för.

Juppe fick ingen avskedsgodis. Han lunkade raskt bort till chefen, kusin Frami och ställde sig rumpa mot rumpa med honom. Det kändes tryggt, det såg jag.

Dubbelgull med tandborstning

Underbart att se en krävande och lite lätt störig Juppe i morse.

Ge mig mat nu eller dö.
Mycket hellre den attityden och minen än den ledsna. Han åt som han inte fått mat på tre dagar.
Det har han.
Vi tog lite fotvård i dag igen, för att ha lite att göra. Tvättelitvätt och pillepill.
Och så hopp in i buren igen. Eller lite lagom hopp.

Jag vill att Juppe ska tycka att det ändå är rätt okej att vara i boxen igen, så varje gång han går in ligger lite av hans älskade mineraler där i krubban.

Jag fick inga!
Öh, jo. Du har bara ätit upp dom. Det gick fort.
Och på eftermiddagen fick sjuklingen besök igen.
Det är lika bra att säga som det är.
Ja, jag borstar Juppes tänder ibland. Inte så ofta, men ibland.
Jag köpte en protesborste på apoteket (de är lite större och kraftigare) och köpte barntandkräm som är mild och god.
Juppe tyckte inte det var så himla kul att borsta tänderna.
Men jag upptäckte att han hade tandsten på den där lilla singeltanden som ser ut som en minibete.
Det ska jag pilla på i morrn.
Beröm gillar han däremot grabben.
Tror inte det spelar någon roll vad det är, han har behov av att få höra att han är duktig och han har definitivt behov av godiset som är belöningen.
Då blir det frust och glada ögon även om tandborstning inte är någon favorit.
I morrn är det måndag. Halleluja.
Då är det nämligen tisdag dagen efter det.
Då slipper Juppe skenan. Och jag ska slå in min grabb i paket alldeles själv.
Och jag får ringa till kliniken och fråga vad jag fick för råd för Juppes tillfrisknande.
Var det okej att hoppa ut i sjukhage då?
Och var det nu vi fick börja gå?

Koll av tansebissingar

Ett helt gäng med hästar stod i givakt i stallet på förmiddagen. Veterinären skulle göra tandkoll och raspa där det behövdes.

Juppes nerver var i kras efter två dagar av blåst. Allt var otäckt, stickade tröjor, påsar, katter. Men när det var hans tur att gå till tandis gick det fint.

Tänderna såg fina ut, han fick en liten rasp av kanten närmast tungan mest för säkerhets skull.

Det var intressant att hänga med när de andra hästarna fick tänderna kollade också. Som här, lilla Hulda hade jättefina tänder. Hennes betar var som små sockergryn, de hade inte växt alls ännu.

Lite vassa kanter slipades av. Sedan var det Pyrets tur.

Att ta bort små kakor av tandsten gick finemang. Men när raspen kom fram:
Phu.

Vi fick ha frågestund om tänder efter passet. Annica hade dukat upp fika och vi brassade på om allt från bettfrågor till skillnaden mellan vargtänder och betar.

Sedan gick jag och överraskade Juppe i hagen. Arbetstajm!

Oerhört onödigt, tyckte han. Det tog sin rundliga tid innan han var så nedvarvad att det gick att jobba. Blåst är verkligen inte vår grej. Blåst med lite tandrasp till förrätt.

 Krulledutt med nyfiffade tänder. Ah!

 Safir har faktiskt en liten mustasch. Jättesött. Eller, manligt, menar jag.

 Det är ingen fara med mig. Jag är tuffare än somliga tror.
Det här gör jag om när som helst.
 Ah, perfekt rumpa att klia sig mot.

 Juppe, du tänker inte somna där va?

 Nej, nej. Jag zzzzz öh, va?

Som sagt. Jag gör om det nu om du vill.

 Jajämän.

 Jag ska bara . . . 

Ja, jag ska bara . . . Öh, någonting. Sova kanske?

Plocka, plocka styngflugelarver

Tur att jag har en pålle som älskar att bli pysslad med. Juppe sänker huvudet och saliverar som det heter så fint.

De nedrans styngflugelarverna verkar komma i omgångar. Ett tag hade han tjockt på benen, nu har de flyttat upp på kroppen och sitter lite varstans. Nåja. Bättre mindfulnessövning kan väl inte finnas. Icke en chans att inte vara här och nu när man jagar efter de här:

Varför bry sig om att plocka. Jo, jag vill det. Jag vill inte att Juppe ska slicka i sig prylar han kan bli sjuk av.

Vad sägs om lite skräckhistorier?

Trodde väl det.

Här hittar du fruktansvärda bilder på vad stynglugelarverna kan göra med en hästmun. Larverna vill nämligen bo i tandköttet innan de vandrar vidare till magen. Och i magen kan de ställa till med det här.

I går borstade jag tänderna på Juppe av ren och skär nojighet. Han är helt okej med det, säkert för att babytandkrämen med fruktsmak är god. Tansebissingarna hade det bra. Inget rött och otäckt, bara skärt och fint.

Och så över till träningen:

Det som skulle bli kort och kul blev 50 minuter och kul. Så det kan bli.

Jag har gett mig f-n på att jag ska sluta streta och dra i Juppes mun om jag så ska behöva stoppa in armarna i gräsklipparen innan jag sitter upp.

Nu behövde jag faktiskt inte det. Både jag och Juppe var väldigt, väldigt, väldigt duktiga i dag!

Gossen saktar av när jag gör en brutal halvhalt = superknip med rumpan och ger röstkommandot sakta av.

Därifrån till halt på ett ho är det inte långt. Vi lyckades flera gånger. Icke ett stret, icke en tygel. Jag bara satt. Tänkte att jag måste ju faktiskt lita på pållen.

Juppe var lite konfunderad men löd fint. Han tyckte det var ett fruktansvärt övergrepp att inte kunna langa över sitt tunga huvud i min ömma vård, men det var liksom halva vitsen med det här.

Vi galopperade på ny åker, hälsade på kor, hälsade på ännu mera kor och så blev vi rejält osams när det gäller Juppes strategi att springa från jobbet. Att tölta snyggt med benen under sig är skitjobbigt, vi kan väl rusa iväg åt något håll istället?

Juppe fick trava på en volt väldigt länge tills jag fick ha tygeln ifred och tills han slutade längta efter att rusa iväg. Funkade det med. Han var som en maräng efter vår diskussion. Phu.

Tror kanske att värsta testerna av mig är över för den här gången. Att Kaisa är den som bestämmer är självklart, men att lilla jag ska göra det måste testas tydligen.

Stilla kväll med skritt

Näej. Det känns inte bra när vi varit oense jag och Juppe. Jag tog god tid på mig idag att pyssla med snuppis, borsta, borsta, borsta och få bort hår.

Och – det blev också premiär för tandborstning. Han smakade eftertänksamt på babytandkrämen med fruktsmak och lät mig borsta på framtänderna. Det följde med en hel del brunt guck så det är nog inte så dumt att borsta någon gång i veckan.

Sedan tog vi ett pass på ridbanan. Jag var jättenoga med markarbetet, och det lönade sig när jag satt upp. Vi fick en fin stund där Juppe stannade på sekunden när jag bad om det, och så tränade vi på back. Nu gick det också fint.

Det blev en skön avslutning på en kämpig jobbvecka.

Nu ligger en härlig helg framför oss. 🙂