Trivsam tävling på Järnvägens islandshästar

Vad gör man helst en lördagmorgon? Går upp klockan 05.00. Visst?

Allt gick som smort. Mackan, Frami, Karin, Karins dotter Malin och jag var lastade i bil / hästsläp och på väg 07.00.

Vi tog sikte på Solberga gård i Skultuna där Järnvägens islandshästar håller hus. Inofficiell adventstävling lät lagom i våra öron. En tävling inomhus i varmt och mysigt ridhus.

Det är himla bra att ha en Malin med, som kan hålla hästar, fotografera, ta selfies och springa efter prylar. Alla borde ha en Malin vid tävling.

Innan tävlingen drog igång kunde vi promenera runt i ridhuset, lyssna till medryckande musik och titta på högen med priser.

Jag trodde inte att jag hade en chans till rosett, och det hade jag inte heller. Men någonstans måste man börja, det här var Mackans och min första tävling.

Himla skönt att hålla på med en sport där en stickad tröja är likamed tävlingsfin.

Det var djävulskt uselt underlag i paddocken där framridningen hölls. Och jo, kanske hade jag läst att det var okej att rida fram på vägar och på stallplan. Jag kom bara mig inte för.

Det gick knappt att tölta. Mackans bakben for iväg åt olika håll. Otäckt.

Softad entré på tävlingsbanan.

Just den här effekten älskar Juppe. Så blir det när en kall kamera kommer in i ett varmt ridhus. 🙂

Mackan och jag taggade aldrig till. Att bara ha en tävlingskompis samtidigt inne i ridhuset var nog bra för många ekipage, men inte för oss. Hade vi haft åtminstone en kompis till så hade nog Mackan och jag sträckt upp oss och inte tänkt kompislektion, typ.

Visst ser det lyxigt ut?

Jag höll med domarna i deras bedömning av mig och Mackan.

Bättre än så här gick det inte.

Jag fick driva Mackan i skritten för att han skulle gå framåt i schysst takt, galoppen tog han snällt (GULDSTJÄRNA!) men den dog liksom ut efter ett knappt varv. Host, host, soppatorsk.

He, he. Vi fattade galopp på nytt, inga problem.

Men visst vill man ju veta exakt vilka bedömningar man fått i vilka gångarter? Här hade det stackars kansliet glömt att klippa isär domarkommentarerna. Kvinnan jag red samtidigt med fick alltså med mina kommentarer också.

Jag fick fatt på henne strax innan hon skulle åka iväg. ”Jag blev inte klok på kommentarna, först stod det travtaktig tölt och sedan passtaktig.” Ha, ha.

När jag fått min lapp om passtaktig tölt stämde det bättre.

Det här omdömet fick vi för V5:

Gulligt ekipage som ser harmoniskt och avslappnat ut.

Uppfattning om hästen: skulle få bättre sväv i traven om man red lätt. Blir lite på framdelen.

Ryttarens sits och inverkan: Mjukt ridit men bjuder inte riktigt fram på grund av att ryttaren blir lite styv i sätet.

Konkreta träningstips: Få mer ”kvicka” bakben, böjda spår, tempoväxlingar.

Jepp. Håller med. Kul med tipsen också. Det är ju precis det här vi håller på med. Och ja, jag var stel.

Om gångarterna då:

Tölt: 3.0. Passtakt, på framdelen. (Det här säger verkligen någonting om dagsformen, Anne Fornstedt beskrev Mackans tölt som absolut ren i takten när vi var på kurs där ganska nyligen).

Trav: 4.0. Ok takt, fri form.

Skritt: 4.0. Ok takt, fri form, lite kort bakbenssteg.

Galopp: 3.0. 4-takt, tappar gångarten, energifattig.

Yes, inte mycket att säga om det här som sagt. Håller med. Så kändes det för piloten också.

Karin och Frami var supernöjda båda två. Frami som har lätt för att spänna sig och stressa upp sig tog det hela med fattning. Han gjorde sitt jobb och gjorde det bra.

Mackan och jag traskade tapper runt i väntan på nästa gren T 8, alltså valfri tempo tölt i båda varven.

Och så, där på grusvägen en bit bort fick jag syn på Ofsi.

Han stod med sina mattar och sin ryttare, de rättade till sadeln. Så himla kul och trevligt att få träffa allihop. Ofsi såg fantastisk ut, musklad och smärt. Och glad.

Men kände han igen mig? Där på grusvägen tittade han snällt och artigt på mig. Lite undrande kanske. Jag klappade mule och tänkte att hjälp vad jag trillat dit på Hrafnfaxi frá Vestra-Geldingaholti-stora och levande ögon. Utstrålningen.

Hrafnfaxi är pappa till både Juppe och Ofsi. Och bror till Framis pappa.

Jag kan inte ett dugg om avel, men jag är förundransvärt bra på att pricka in en häst som har Hrafnfaxi som pappa. Det är något med modellen, huvudet.

Men näej, jag fick nog konstatera att Ofsi är en artig häst som snällt hälsar. Men kände igen mig gjorde han nog inte.

Eller?

På framridningen bad jag Malin ta ett kort på oss ändå. Och nu kände jag att Ofsi verkligen ville hälsa på allvar. Han körde upp mulen mot mig och tittade mig rakt i ögonen. Klart han fick en puss.

Hjärtat svämmade över. Tänk att man kan känna så för ett djur man umgåtts med ett tag. Men han är en fining. Kolla här får ni se. Och här. Och här. Och här.

Mackan var lite störd men väntade snällt.

En riktig hjärtevärmare.

Och snart skulle det vara dags för T 8 då. Vi väntade, och väntade och väntade.

Hjälp vad vi blev sega. Vi gick på grusväg, vi gick inne i på ridbanan.

Gluäk.

Jag var en djupfryst fiskpinne innan det var dags. Mackan var en ganska vrång häst.

Frami och Mackan gjorde entré samtidigt, vi fick rida ihop. Jag tror det var bra för Frami som kände sig bekant med situationen. För Mackan blev det ett snäpp till på zombieskalan.

Ja, ja.

Inte lysande direkt. Men jag var inte bra jag heller, jag kunde inte hjälpa till att fixa till resultatet så att säga.

Vi fick 3.0 för vår tölt med kommentaren Passtakt och korta steg.

På plus: Så söta 🙂

Uppfattning om hästen: Passtaktig när det går för fort.

Ryttarens sits och inverkan: Lite ”fast” i sadeln, mer avslappnad höft.

Konkreta träningstips: Böjda spår, lösgörare.

Kan inte annat än att hålla med igen.

Vi åt en god soppa till lunch och konstaterade att vi haft en himla trevlig dag. Och att hästarna nog håller med oss. Det är inte det sämsta!

Små lagom spännande utflykter och ett kvitto på vad man kanske misstänker. Bra skit.

Bäst?

Att vi alla var taggade på fler utflykter. Och på att träna . . .

Gul rosett tra la la la gul rosett tra la la la

Foto: Tina Englund

Vi tar det tråkiga först. Klockan ringde 5.45. Det tar inte tre timmar att köra ett par mil från Bäjeby till Björsbo. Gissa.

Japp. Juppe gick I-N-T-E in i transporten. Var han hysteriskt rädd? Njäej. Är han envis som en åsna. Ja. Vill han åka en trist jävla transport? Nej. Hoppa in själv kärringjävel om det är så jädra kul.

Suck.

Vi fick sjasa upp de stackars stallägarna igen. Det blev rep runt rumpan den här gången med.

När vi kom fram till tävlingen (det känns helt okej att köra transport faktiskt!) så hann jag bara öppna bildörren så hördes från speakern – nu är det 15 minuter till dagens första tävling.

På 15 sekunder blankt fick jag av Juppes fleece, sadlade, tränsade, fick på mig hjälm. Juppe ifrågasatte aldrig språngmarschen upp mot uthämtningsstället för nummerlappar. Jag vrålade till min man att ta rygg på oss så att han kunde hålla Juppe när jag hämtade lappen.

Fem i nio stod vi i i givakt vid collectingring. NÄÄÄÄÄÄÄJJJJJJ skrek jag inombord i huvet och tvingade iväg en präktigt seg Juppe i galopp längs grusvägen. Bakbenen måste med!

Slalom på vägen tillbaks.

 Collecting ring.

Trångt? Inte ett dugg.
En efter en ropades ekipagen in på banan. 

Är man artig hälsar man fint på domarna (i bilarna). Det gjorde vi.

Förra tävlingen jag var med på tänkte jag, herregud – hur länge ska vi hålla på.
Tar ett varv aldrig slut? 

Nu hade jag fullt upp med att klura på var jag skulle ligga på banan.
Juppe var lite seg, men jag ville få honom i innerspår så att jag kunde få honom att flytta sig sidlänges lite elegant på väg ut ur kurvan. En hjälp för tölten. 
 Taktik två. Le som en galning och skräm slag på alla!

Hjälp! En galning!

Japp, varv på varv och jag bjöd faktiskt också på en långsida trav i omgång ett.

Tappra åskådare. Tillika grannarna till vårt hästsläp.
Späda brudar? Nope. Välbyggda som älvor men starka som hulkar.
De i princip lyfte in Juppe i transporten när vi skulle hem.
De fattade varandras händer bakom hans rumpa, innan han fattade något stod han i transporten.

Nervös väntan innan finalomgångens deltare ropades upp. Mitt namn kom sist. Phu.
Därmed nådde jag faktiskt mitt mål – att få rida en final. Bonus = en rosett.

Ändra aldrig ett vinnande koncept.

Nervös väntan igen. Och jo, de ropade upp mig som nummer fyra, på tredje plats alltså. 
Till vänster i bilden syns mina härliga stallkompisar som åkte bara för att titta på mig och Juppe.
Hjärtevärmande! Otroligt härligt att få höra hejarop när man är på banan! 😀 

 Ettan, tvåan, trean osv.

Älskade maken med noll hästintresse men guldhjärta klappar om Juppe.

Juppe: Jo, men att åka en liten bit, springa, få en rosett och absurda mängder hö.
Det kanske inte är så dumt ändå. 

Men klär jag verkligen i gult?

Blått och gult? Det kanske vore nåt?

Fast lite söt är jag allt.

Samtliga foton förutom det översta: Jesper Lange.

Här hittar du info om tävlingen. Här kan Juppe läsa om olika färger på rosetter.
Vilken dag. Vill tävla mer! Och Juppes min när han klev ur transporten efter bara en liten tur var obeskrivbar. Driver ni med mig? Allt detta bråk för en liten lusttur? Är vi färdiga? Luras ni?

Blir ju rädd för mig själv

Herregud. Här har jag gått runt och frågat vad en aramotakeppni är egentligen. Och så har jag varit hästskötare på en – i år!

Jisses.

Fast å andra sidan var jag nog mest inriktad på att hålla liv i Messa (jag tog min uppgift som hästskötare på stort allvar och glömde nog själva tävlingen, typ).

För några timmar sedan skrev jag att jag inte var nervös. Jag ändrar mig. Det är ju närmare 80 anmälda, och bara i min klass vuxen light är vi 12. I detta nu. Uj.

Och i gamla inlägget som jag länkar till här uppe har jag skrivit lite kaxigt att jag nog vågar vara med nästa gång, i klassen vuxen light. Suck. Dags att söka plats på demensboende?

Idolbilder på Juppe

Judit-Karin Jacobsen följde med på tävlingen, utrustad med kamera. Tur för oss det. Är så glad över bilderna hon tog på vår första tävling.

Kolla själv. Långt inlägg, men det är ju en himla snygg häst!

Ahhh. Är fortfarande nöjd och glad efter tävlingen. Tog en snabbtur på Juppe idag. Fem kilometer blir det längs grusväg, lite backar också, men annars inga överraskningar. Det tog ganska exakt 40 minuter. Det kan vara bra att komma ihåg.

Rapport från första tävlingen

Foto: Maria Miller

Det var ju inte så farligt! Känner mig som en lättad unge som klarat av första lektionen i simskolan.

Jag fick till och med rida i en final i mitt livs första tävling, Enköpings islandshästryttares klubbmästerskap.

Jag är nöjd, glad och lättad över många saker: jag och Juppe fick högre poäng än jag trodde för våra insatser, Juppe är cool även på en tävling (snacka om miljöträning), jag är cool även på en tävling (jodå, faktiskt).

MEN – att klara av allt detta på egen hand skulle jag vilja påstå är helt omöjligt. Nu fick jag och Juppe lifta i Pattis transport till tävlingen. Matilda som rider Patti har tävlingsrutin och vi kunde hjälpa varandra lite grand också under tävlingsdagen.

Matildas pappa byggde hage med el åt våra hästar under förmiddagen, bara det en stor lättnad att kunna släppa sin häst för lite gräsätar- och slappartid.

Jag har varit med på några tävlingar förut, och hjälpt till så gott jag kunnat som hästskötare, det var en bra erfarenhet att ha med. Har man inte möjlighet att bygga hage måste man ju nämligen hålla i sin häst heeeeela tiden.

Tävlingen då:
På förmiddagen tävlade vi i V5, alltså en fyrgångstävling som görs på speakers kommando. Jag var mest bekymrad över framridningen när jag väl var på plats. Hur skulle jag kunna räkna ut när det var dags att börja rida fram? Och hur länge är lagom?

Jag testade idén en halvtimme på Matildas mamma Annica (som satt domarsekreterare under tävlingen) som tyckte att det lät bra. Det höll på första tävlingen. Juppe kändes lite morgontrött och seg och jag blev osäker på hur jag skulle få honom att vakna till. Kort sagt, jag lyckades inte.

Men, jag var lugn som en filbunke när det var dags för oss att tölta in på banan och hälsa på domarna. Kort sagt, vi trivdes. Jag tänkte, vi kan inte göra mer än vårt bästa. Nu ska jag försöka vara noggrann – med allt.

Det hade varit skönt om Juppe varit mer lösgjord, men det var han inte. Inne på banan betydde det att han gick emot handen lite. Men han gjorde snällt det jag bad om. Lite sirapskänsla, men det är jag ju van vid. Och vi gjorde allt rätt! Alltså, fattade korrekta gångarter.

Jag tittade långt fram på banan, sträckte upp mig och vinklade öronen mot högtalarna. Jag såg varken publik eller medtävlande på banan. Mycket praktiskt. Jag var helt uppe i uppgiften.

Så här gick det för oss:

Japp. Vi hamnade precis under strecket för att komma till A-final. Det är jag grymt nöjd med!

Och det roligaste av allt kommer här. Domarkommentarerna:

Så ROLIGT med kommentarerna. En siffra i sig säger inte mig så mycket. Och jag håller med om allt. Det här ska vi ta med oss jag och Juppe och jobba med. Vi ska förstå hur vi ska få till energin, hålla oss i form och så ska vi jobba med olika tempon i tölt. Ska bli kul! Jag är så pepp!

Och så här gick det i töltgrenen T7:

Yes sir, vi kom till A-finalen. Höll på att trilla omkull när jag såg det på anslagstavlan där resultaten sattes upp. :-)))))))

Här kommer våra omdömen från domarna:

Håller med om allt även den här gången.

Här började jag bli ganska så seg i kolan själv får jag väl erkänna. Hade jag varit smart hade jag nog krupit ihop i bilen och sovit en halvtimme som jag tänkte ett tag, men som jag struntade i. Jag ville hänga med och kika på de andras insatser.

Finalen i T7 hölls näst sist under tävlingsdagen. Jag blev nervös och kände att jag hade noll koll på hur lång tid de andra grenarna skulle ta och red fram Juppe toklångt i förväg.

Nu var faktiskt Juppe grinig. Han tyckte att han hade jobbat nog för dagen. Framridningen var ingen fröjd om man säger så. Men Juppe är inte Juppe om han inte är en bussig kamrat och gör jobbet när det väl är dags.

I T7-finalen rider alla ekipage samtidigt. Jag som hade näst lägst poäng fick rida in som nummer två på banan, och ska alltså hålla igång därinne tills alla är på plats.

Före tävlingen gjordes en omröstning bland oss finalister om i vilket varv tävlingen skulle ridas. Höger varv röstades ned. Suck. De allra flesta sa svenskt att det inte spelade någon roll.

Kul att få rida ärevarv i alla fall, och få en rosett för insatserna i finalen. Vi tuffade på och gjorde så gott vi orkade. Både jag och Juppe var som bedövade vid det här laget. Gäääääsp. Inga problem med att ha alla kompisar samtidigt på banan heller.

Fast det hade varit bra om jag orkat koncentrera mig mer . . .

Nu fick Juppe välja valfritt tempo tölt. 🙂

Juppe är en maräng! Ska skicka honom på sparesa som belöning tror jag. Eller också får jag helt enkelt ge honom en ryktomgång extra allt (extra lång pilltid på benen).

Så här coola såg Matilda och Patti ut, på de få bilder jag hann ta:

Collecting ring.
Här måste jag ju säga att tävlingens härligaste och mest tålmodiga funktionärer fanns.
Och då låg ribban högt från start så att säga. Ett rörigt ställe, men även här fanns det tid till trivsamt prat och umgänge även mellan tävlande. 

Bra med vit häst. Färgen syns.

På väg in på ovalen.

Tre domarbord i mitten.
Jag har full förståelse för att poängen kan bli olika. Det går ju inte att ha koll på hela banan.
Ibland är det tur, i alla fall för Juppe och mig. 🙂 
Speakerbåset och högtalarna vid ena kortsidan och cafétält bakom.

Kort sagt. Fin stämning, och inga sura miner från någon gentemot varandra eller mot sin häst. Precis som det ska vara tycker jag.

Jag var helt slut när vi kom tillbaks till stallet. När jag släppte ut Juppe gäspade han oavbrutet under promenaden mot hagen med mest mat i.

Jag sov gott i natt! 🙂