Juppe får så bråttom, så bråttom hem

Ja, ja. Somligt är läbbigt, annat är det inte. En tankbil med extra allt får inte ens Juppe att vibrera på en nosvinge. Inte ens när han ska klämma sig mellan bilen och väggen trots att det är trångt. Det är bara trivsamt, speciellt när det står en glad gubbe där och säger hej.

Det syns att Juppe känner sig duktig, det är han ju och får både beröm och godis efter slutfört uppdrag så att säga.

Han är kort sagt en ambitiös pålle.

I dag var det dags att sitta upp. Regnsnöslask tidigare i veckan hade mjukat upp grusvägen lite trevligt igen.

Lite spänt var det, men inte så farligt. Jag fick jobba som en tok när jag red för att han inte skulle krumma. Men min pålle frustade som en ångmaskin både på vägen upp mot sommarstugan vid Hallbo och hem igen. Knappa fem kilometer alltså.

Juppe fick galoppera en raksträcka, tänkte det skulle få honom att flåsa lite och lugna ned sig på vägen hem.

Det räckte inte. Han får så himla bråttom.

När jag sa skritt blev det komiskt. Han ökade takten på skritten så att det kändes som att sitta på en tusenfoting. Sådär alltså.

Till slut tyckte han att lite smyggalopp också var skritt.

Vi började om och började om. Något gör jag fel för Juppe hetsar liksom upp sig mer och mer och blir mer och mer ivrig att komma hem. Till slut är det troligtvis ett hästätande troll bakom rumpan också. 

Jag får inte riktigt hejd på det hela. När jag fått Juppe att trava nästan okej en sträcka (utan att öka till galopp eller tölt) så hoppade jag av och så traskade vi tillsammans istället. Det går bra efter lite backningar och stopp och sänka huvudet.

Då infinner sig ron.

Önskar bara att jag fick till det uppsuttet också. Men det kommer nog, tycker det blir lite bättre för varje ridtur.

Tillbaks i hagen var killarna någonstans i nirvana.

Mackan blir helt lealös när jag klappar honom lite i ansiktet och stryker över ögonen. Då kollapsar han liksom.

Dynan låg och kikade lite misstänksamt på mig, uppklämd mot trygga vindskyddsväggen.

Han vill inte att jag ska komma nära – så då gör jag inte det så klart.

Frami gjorde sitt bästa för att se majestätisk ut, som en vakthäst. Konstanta dippningar med huvudet avslöjade honom, han lurade till på vakten.

Jag är redo för rond två! sa Juppe. Nu tar vi dom, alla trollen.

Äh, sa jag. Vi hinner. Ta en middagslur du, du har jobbat så duktigt – i dag med. Du ser ytterst, ytterst lite trött ut i ögat.

Strakbent promenad + The Barracuda is back!

Foto: Maria Miller

Det var nog tur att vi fick trivsamt sällskap av trygga Vajna. Juppe har så himla lätt för att spänna sig när jag sitter på hans rygg.

Och spänner sig Juppe så hamnar jag omedelbart i en tankeloop om juppar som går på bogen och blir trasiga.

Han ville inte riktigt slappna av någon gång när jag satt på. Först när jag satt av och gick före var det prima liv.

Vanesak, visst. Men jag hoppas att det också är lite lösa röda vackra hår som ställer till det. Vårhisp.

Bäjebys härligaste lilla huligan är tillbaks också efter inridning. Allas vår Bäbibarracuda har fått sällskap i en specialhage för killar som behöver gå på fri tillgång av hösilage.

Sedär, det är inte bara Juppe som har frisörskills. Baldur också. Har man en Bäbi att testa på så får man ju passa på.

Blä.

De missade en mager häst, sa Juppe. Titta här, bara ynkliga strån.

Jag sa inget eftersom jag är en fläckvis snäll matte.

Titta, Baldur dog. Gud va bra, sa Bäbibarracuda.

Nähä.

På’t igen.

Vapenvila en liten stund. Svältande häst i bakgrunden.

Lägg av då! vrålade Baldur.

Eller hur! sa Bäbi.

Så kul att han är tillbaks. Har faktiskt saknat den lymmeln.

One rein stop – världens bästa grej

Jag jobbar kväll, då kliver man in på jobbet klockan 14 och släpps ut 23.

Fördel – en hinner ta en runda på sin häst i solskenet.

Förmiddagen var ganska sval, både jag och Juppe trivdes i våra vinterkappor. Juppe var en blandning mellan lugn och frust och lite nerviga hopp på grund av blåsten. Större delen av promenaden gick faktiskt jättebra. Det var någonstans i skogen det blev jätteläbbigt.

Jag klandrar inte Juppe. Han gör grejer jag inte hör. Och ibland ser han spöken som jag inte ser. Men det är inte okej att springa.

Det är länge sedan jag fick göra one rein stop på Juppe. På den här promenaden fick vi öva mycket på det.

Juppe tar entygeltaget jättebra, jag tror till och med att han trivs. Han springer några varv som en makaron och slipper få mungipor som en beagle. Till slut stannar han självmant och ser lite filosofisk ut. Då går det att prata.

Ack ja.

Men det är också ett bra tag sedan jag och Juppe var ute på äventyr ensamma, där jag sitter på ryggen. Det är inte alla hästar som klarar det. Det gör vi och det kommer att bli bättre med mer övning. Fin start på veckan helt enkelt.

Och tänk bara att kunna stå utomhus och solen och borsta och äta hö.

Sedär – mycket lugnare i dag

Japp, japp. I dag blev jag nästan uppmött vid grinden. Sol ute sol i sinne.

Hej kompis! sa jag. Välkommen tillbaks.

Hej på dig du, sa Juppe. Jag har inte varit någonstans. Du är lite underlig, men jag har ju vant mig vid det. Skulle nästan kännas konstigt med en normal matte nu.

Jag menar, skönt att du inte är så sprättig och rädd längre. Jag fattar ju att du inte varit ute och rest på egen hand, sa jag.

Som sagt. Trivsamt underlig är du, sa Juppe. Och eftersom han gillar att prata om sig själv i tredje person så fortsatte han:

En Juppe tittar lugnt och manligt på eventuella faror. Bedömer risker. Lyssnar noga. Tuggar på saken. Och går vidare med sin pinniga människa vid sidan av sig. Och det är ju tur för pinniga människor.

Så här: nu hör vi något på ridbanan. Juppen lyssnar. Juppen stuntar i det.

Svinbra, sa jag och muttrade lite inombords om att manlig mens kanske finns och att hästar eventuellt kan vara mångalna.

Snälla, kära nån, sa Juppe mästrande och överseende. Manlig mens? Ohohohohohoho. Det är nog bäst att jag promenerar dig lite. jag tror det får bli på ovalen så att du inte råkar ut för några överraskningar. Det verkar du inte tåla.

Har du inget att tugga på, undrade Juppe. Det kanske kan funka på dina nerver.

Matte, grabbarna och jag har pratat om det där med hårfärg på människor. Vi tror att din kanske ger anlag för nervositet.

Men det kan du ju inte rå för. Jag vill faktiskt inte ha någon annan sorts matte än den sort du är.

Du är lite sprättig, men också intelligent och livlig. Bra konversatör. Kul helt enkelt. Jag är nöjd. Vem vill ha en lobotomerad matte liksom.

Sådärja, sa Juppe. Nu har du nog fått lite lagom stimulans. Jag kan promenera dig tillbaks till hagen. Så får du ledigt sedan.

Jag tror att en människa behöver bara vara ibland. Få hänga lite med andra människor och bara vara. Bra för huvudet, sa Juppe.

Vad sitter du och gapar för? undrade Juppe. Man kan ju bli lite orolig för dig.

Och så gör du bara så här när du går på isen så går det bra. Tripp, tripp, tripp. Lugnt och fint.

Jaha.

Undrar vad Juppe ska hitta på med mig i morgon? Vi kanske går på ovalen igen då?

Lite krulliga, ulliga nerver fortfarande på min islandshäst

Juppe ville inte möta upp i dag. Jag fick gå till hösilagebollarna i hagen och hämta kompisen.

Han var idel vänlighet och lättstudsad som en gummiboll. Var är den stickade tröjan? Jag känner på mig att den kommer och gnager på min rumpa när som helst.

Vi tog en promenad på grusvägen. Tråkiga grusvägen – nu som ny. Fylld av presumtiva faror runt varje krök.

Bu! sa en av damerna i avelsflocken.

Juppe ignorerade henne. Vi stod och kikade på gänget ett tag.

Jag blev irriterande flåsig efter bara en kort stunds promenix. Juppe var faktiskt jätteduktig på att sänka huvudet och låta mig sköta spejandet. En enda gång tog han ett trippelskutt framåt i panik när han hörde ett troll. Efter skutten tvärnitade han och körde ned huvudet.

Med sänkt huvud går det inte lika lätt att stressa upp sig. Ner betyder beta och lugn och ro. Upp som ett periskop betyder fara och hela kroppen blir som en fjäder.

Vi har tränat mycket på att sänka huvudet. Ofta behöver jag bara titta på hans huvud för att det ska åka ned några grader.

Han vet vad som gäller, sedan funkar det inte i praktiken alla gånger. Finfis.

På hemvägen övade vi på slutor också. Det gick hyfsat trots att vi körde med grimma och trots att nerverna var lite krulliga.

Bra att öva någon annanstans än på ridbanan också.

Vad den här vackra hästen inte vet är att jag plockat fram min stickade islandströja och lagt i hallen. Den ska jag börja ha under en jacka till att börja med. Låta skymta fram lite lagom . . .

Kanske parkera tröjan vid Juppes hink.

Ullkrulliga nerver kan hästen inte ha. Det får vi ta itu med. Gött med ett litet projekt.

Lösdriften har annekterats av ett gäng kajor (?). När hästarna mest håller till runt hösilaget passar det här gänget på. De nipprade och pillrade i hästbajar och med halmstrån.

Min kompis som brukar vilja hänga med mig i hagen drog som en avlöning. Han vinkade inte ens hejdå.

Han tycker jag är aptrist som köpt en ullig vojlock. Inte kul. Skärpning.

Jodå, Juppe blev rädd för sin julklapp

Juppes hangarounds när jag hämtade honom i hagen. Jag föreslår att vi färgar alla svarta grabbars manar i lite trivsamma nenonfärger. Rosa för Bäbibarracuda och så vidare.

Alla kan inte vara vackert rödhåriga, sa Juppe mästrande.

Här var hans nerver än så länge i ganska fin form. Det höll i sig tills vi kom in i stallet. Jag hade tagit med hans julklapp (som jag glömde ta bild på i villervallan), en fantastiskt gosig fårskinnsvojlock. Måste ju vara härlig att ha på i vintertid tänkte jag när jag köpte den.

Tänkte också att putsvanten i ulligt fårskinn kanske botat ullfobin. Icke.

Här kan du läsa om putsvante-strategin.

Riktigt livrädd blev han i alla fall inte, trots att vojlocken låg och lurade bredvid hinken med borstar och Juppeprylar.

Så här gick det när jag köpte en cirkusbjörn till Juppe i julklapp, eller var det ett renskinn?

Lite pigga dubbelstudsar blev det. Inte så där så Juppesnupp lättade, utan mer nigningar.

Suck.

Men det gick bra, lite pill och lite nosande och gosande på vojlocken så låg den ju där på ryggen till slut.

Juppe var en misstänksam makaron som försökte stirra ihjäl vojlocken.

Det är inte lätt att sadla en makaron.

Första försöket gick åt pipsvängen. Juppe blåste upp sig till en spärrballong, jag fick med nöd och näppe i första hålet på sadelgjorden efter att jag tagit av mig handskarna och fick fatt i en liten snibb av lädret.

Allt hamnade på sniskan på makaronen. Börja om från början.

Nu hade han gett upp spärrballongstekniken. Sadeln fick hamna hur den ville kände jag.

Solsken? Dags för en runda på grusvägen – nu till häst?

En trippelstuds på gårdsplanen gjorde att vi styrde mot ridbanan istället. Efter några varv där var Juppe riktigt pratbar. Styrde pållen mot ovalen, gick hyfsat.

Sällskap av Mackan fick vi också, fint det. Juppe skötte sig finfint.

Tillbaks i trygga hagen.

Baldur 2 hade en hel ensilageboll för sig själv att både sova på och äta av.

Ett tag i alla fall.

Jag försökte få med mig Juppe till nedre hagen för en liten fotosession. Det gick inte alls. Han hade inte tid, sa han.

Du får prata med min sekreterare, sa Juppe. Göra upp om en tid. Lite dålig mottagning här.

Sekreterare? sa jag. Är det Bäbibarracuda det?

Men så blev jag fundersam. Bäbibarracuda, är det verkligen du?

Näej? Eller?

Då kände jag ett stirr i nacken och vände mig om.

Hej! Sa Bäbi.

Jag är ute på tur, i skogen. Så fick jag syn på dig.

Jag har upptäckt Bäbibarracudas favoritkliställe. Mellan ögat och örat, där är det så skönt att huvudet nästan dimper i backen och man måste blunda.

Sötnöt.

Mer! pep Bäbi. Orkar inte sa jag med aparmarna.

Skönt att vara lite piggare, även om jag inte är i högform.

Och vägen till stallet och hem igen var extra fin i dag.

Björksta kyrka hade fått en tyllklänning.

Kaninpip

img_2317

Jodå. Här står en knäppgök. Väldigt nöjd med att vara tillbaka i trygga hagen efter utflykt på grusvägen.

Det blåser.

Hu.

Juppe lyckades stressa upp sig och gnäggade upptrissat och förvirrat flera gånger i början av promenaden.

Jag vill inte ha en gnäggig och skrikig häst. Där sätter jag stopp. Då blir det back, nej och börja om.

Juppe gav upp. Han är ju en väldigt snäll och ganska lydig häst. Nu nöjde han sig med att ge ifrån sig små kvävda kaninpip ibland. Skvoink.

En gång tänkte han frusta men så slog han i fel tonläge och det blev ett drakblås. Han hoppade högt åt sig själv (ge mig styrka).

En bra grej med mig är att jag inte bryr mig. Jag knallar på. Vi gick en liten sväng på ett kalhygge nära en åker så att Juppe skulle få äta lite gräs och tycka att livet var bra. Det var bra fläckvis.

Bäst var det i hagen.

Roligare och personligare häst kan ingen ha.

Så det så.

img_2324

img_2333

Orättvist tjocka ston och feta glin

Juppe och jag gick på solskenspromenad i dag på härligt regnmjuk grusväg. Skönt.

Vid avelsflocken blir det alltid tvärnit.

dsc_0001

Usch vad de latar sig, sa Juppe avundsjukt.

De skulle ta en promenad för att få starka ben. Jag känner att jag skulle bli en perfekt handhästarhäst. Bind fast dom!

dsc_0003

UPP OCH HOPPA LILLA FETA LOPPA! skrek Juppe.

Nej nu får du ge dig, sa jag. Man får ju skämmas.

dsc_0009

Det spelade visst ingen roll. Juppe gjorde inget större intryck på de unga damerna.

dsc_0011

Juppe och jag gick våra knappa fem kilometer. Han stampade demonstrativt i alla vattenpölar eftersom han tycker att en häst som vågar göra det är värd en godis.

När vi hunnit till skogsbrynet var det någon som testade sitt gevär, ljudet rullade i skogen. Juppe ryckte till. Efter det var han nervig, men duktig. Han gick. Belöning = gräs på vändplanen i skogen.

dsc_0014

Ingen större action i avelsflocken på hemväg heller. Mer än att fuxfölet försökte dia den fläckiga mamman och blev varse att en hästmamma kan kicka förvånandsvärt vigt åt sidan.

dsc_0018

Ehehehehe, såg ni det? undrade fuxfölisen lite blygt.

Tror du att fölet behöver en mamma, undrade Juppe?

dsc_0020

Damen i fråga muttrade över sitt mellanmål och fnyste.

dsc_0025

Tillbaks i stallet blev Juppe på sitt filosofiska humör.

Det är viktigt för en bra ledare att lämna avtryck, sa han. Titta bara på Musse vilket bra jobb han har gjort här.

dsc_0026

Jag tycker att somliga klämmer sig fram och alltid ska synas längst fram på bilderna, fortsatte Juppe. Vem har bestämt det? Lever vi inte i en demokrati?

dsc_0029

Jag tycker du ofta är i fokus faktiskt, sa jag. Då såg Juppe ganska nöjd ut igen.

dsc_0030

Du, sa Juppe. Har du sett människor som klistrat på extra ögonfransar? Det ser rätt kul ut.

Jag tror din huvudknopp skulle få lite bättre symmetri och harmoni med att par nätta öron längst upp. Eller hur? Så här.

Det är en idé bara. Sov på den du.

En riktigt avig dag

Trodde att vi skulle ha en trivsam promenad i dag, min kompis och jag. Älgjakten blev avbruten tidig eftermiddag och jag svischade mot stallet.

Jippi. Nu hinner vi ta långa promenaden, två timmar i solsken, tänkte jag.

Som jag har längtat!

Skit på dig, sa Juppe. Skogen är full av troll och blä vad du är äcklig i dag. Jag tror jag ska 1. Köra ut bogen mot dig 2. Köra om dig 3. Köra över dig.

Första biten fick vi sällskap av två nya hästar i stallet. Vi gjorde inte bästa intrycket.

Juppe och jag gick vår femkilometerstråkgrusrunda i alla fall. Det fick räcka.

Nog sjutton syns det att han är sur till och med när han fick äta nypon?

dsc_0009

dsc_0010

dsc_0012

dsc_0015

Vi byggde en bana för avspökning av hästar

Eller – vi och vi. Jag och Juppe gled med på en räkmacka i går (bloggar ifatt) när Barbie o co byggde.

Perfekt sysselsättning en blåsig dag. Också roligt att vara fler hästar på banan. Exempel på hur en hästträningsbana kan se ut hittar du här.

Och här hittar du mer om Pat och Linda Parelli som inspirerat Barbie o Co i tänket. Roligt. Alla sätt är bra tror jag. Och mycket av tänket går igen mellan olika skolor.

Bilderna får nästan tala för sig själv:

dsc_0003Värst av alltihop. Ölburkar i en plastpåse att släpa efter sig i ett grimskaft. Det gick till slut utan att Juppe ville tänja på stegen och springa ifrån det läbbiga.

dsc_0004Plättlätt sa Juppe. Blev lite orolig när han skulle stila och han började nippra på plastremsorna. Såg framför mig en Juppe dekorerad med plast i hög fart . . .

dsc_0005Jag är skeptisk, sa Barbie om gardinen.

dsc_0007Men jodå. Lite vänlig övertalning så gick det. Lägg märke till det eleganta bakbenet . . .

Det här ”hindret” skippade jag och Juppe. Vi har fobi för snören som inte går av. Man kan få det av bakben som dragits trasiga av eltråd.

dsc_0008Nu började människorna bli fundersamma. Tänker paraplyerna vända på sig i blåsten? Blir det för läbbigt? Vi går mot vinden.

dsc_0010Du har ju ett helt äppelträd i fickan, fick jag höra. He, he. Det är korrekt, sa Juppe beundrande och med lite trutig mule.

Duktiga hästar ska få ett helt äppelträd per träning.

dsc_0022Den som fick mest träning tror jag faktiskt är Fluga (skäcken). Hon gillar inte paraplyer.

Att hon faktiskt nådigt tagit emot en näve gräs från mig under ett paraply hade hon fullständigt glömt tydligen. Lägg märke till det oerhört skyddande elstängslet som brudarna ställt sig bakom. De har alltså en stor hage, avdelad på mitten av stängsel. Bakom avdelningen var det säkert . . .

Yret kände mest sympati med Fluga tror jag.

I dag då?

Pumpade cykeln så att den blev struttig och pigg igen och så gav vi oss iväg på regnmjuka grusvägen mot Hallbo, knappa fem kilometer alltså.

Hoppsan, det var ju ett tag sedan vi cyklade. Blåsigt var det i dag med. Lite nervigt men ändå bra.

Juppe vill så gärna galoppera, men glömde liksom att jag fladdrar med i ett snöre. När jag hojtar stannar han snällt, men gled in framför cykeln. Hå, hå, ja, ja.

Tur att vi är rädda om varandra både jag och Juppe. Med lite träning kom vi åt det också. Fattar att det är kul att springa, han orkar ju det nu. 🙂