Juppes familj

Här börjar jag göra en presentation av Jupiter från Ådalens familj. Den ska sedan länkas till en bild menyn till höger.

Alla fakta är hämtade från Worldfengur, en underbar tjänst man kan få tillgång till som medlem i Svenska islandshästförbundet.

Jag tänker inte göra som det kanske ska göras, här får även syskon, kusiner och andra sköna typer som vi faktiskt träffat i verkligheten också vara med. Men vi börjar med mamma och pappa:

Juppes pappa:

Hrafnfaxi fra Vestra-Geldingaholti, en kändis som föddes 1994 på Island och flyttade till Sverige år 2000. Nu står han på Sigfus Sigfusons svenska gård Björsbo.

Hrafnfaxis pappa heter Nökkvi frá Vestra-Geldingaholti och mamman Hrafnakló frá Vestra-Geldingaholti.

Juppes mamma (damen i kappa):




Isold fra Vestra-Geldingaholti kom till Sverige 2003. Jag kan faktiskt inte se när hon är född. En dam som inger respekt och som också bor på Björsbo, men ägs av Gisli Johannesson som jag köpte Juppe av.

Isolds pappa heter Toppur frá Eyjólfsstöðum och hennes mamma Nótt frá Tumabrekku.

På bilden står hon med Juppes helbror Herkules som föddes våren 2014.

Juppes pappa har varit i farten och varit poppis, om man säger så. Det är nästan svårt att hålla reda på hur många söta föl han fått. Vi börjar med helsyskon:

Toppur från Ådalen föddes 2006. Jupiter kom året efter. 2008 föddes Viska från Ådalen, följd av Hrafnhetta från Ådalen 2009 – hon är jättelik brorsan! Kolla:

2010 kom Neisti från Slettabol och så blev det ett uppehåll tills Herkules från Slettabol kom i somras. Och magen är rund och fin på Isold och bådar gott inför våren. Ska bli spännande att se vad det blir.

En halvbrorsa som ni har läst mycket om här på bloggen är underbara Ofsi från Solbacken. Ofsi och Juppe har samma pappa. Här har vi en bild på bröderna brothers:

Och en till, bara för att de är så fina:

Premiär för flygande pass

Jag har haft en så fin dag, som jag sett fram emot länge. Jag har ”pryat” på Björsbo och fått hänga med Sara en hel dag.

Hästfrossa grande. Vi började med att åka till killarnas flock. Och jag tänker att så här borde alla hästar få växa upp, i ett gäng där de lär sig vett och etikett på hästars vis – hur en flock funkar och var man passar in i den.

Här har min Juppe fått växa upp.

Saras lilla Draumur. Son till hennes ögonsten Messa. Sara kollar pälslössens framfart. Inte mycket att göra något åt, snart försvinner de med vinterpälsen.
 Avvaktande blyga tonåringar, respektfulla. Med tiden lite mer frimodiga.
Sedan var det dags att åka till stoflocken och göra inspektion.
Här möter Juppes mamma Isold upp. Magen ser ut som den innehåller minst tre föl, men hon rör sig med drottninglik självklarhet och näpsar de ston som inte uppför sig korrekt.
Fri tillgång till mat och kanske något slags vemodigt stråk av kollektiv längtan. Längtan efter vår och efter att de där fölen ska titta ut och skutta runt i solen.

Det här är bara en liten, liten bit av ”hagen”. Den sträcker sig genom en skog som ger naturligt skydd och över vidsträckta fält.

Här dyker Juppes helsyster upp. Jag tycker att hon är så vacker, en mörkare version av brorsan. Liksa stor och tjusig.
 Mor.

 Dotter.
Och där var det dags att börja jobba. Markarbete av tre hästar FÖRE ridning. Inte den arbetsbelastning jag är van vid.
 Så här snyggt kan det se ut, när man väl får till det. Alla är vi barn i början. Och det som är krävande är – jobbigt. Slappa lite?
 Nope.

 Rätt.

 Passet började med att leda hästen, allt måste en unghäst lära sig. Ibland är det lätt att glömma att det inte är en självklarhet att hästen hänger med när man leder i en grimma.

 Iiiiihhhh! Hur gör man?

 Näste man till rakning.

 Fnys. Anything you can do I can do better. På ett smalt staket.

 ?

 Jag har börjat förstå hur jag ska placera mig i förhållande till hästen när jag longerar, för att vara lagom drivande och lätt att förstå. Alla är vi barn i början . . .
 Yep. Uppvärmd och klar så att säga fick jag rida Messa, Saras ögonsten. Först stämde vi av varandra på ridbanan. Redan där förstod Messa att det skulle bli lugna puckar. Hon som sitter på kommer inte att kräva speciellt mycket.

 Ungefär så här borde jag sitta på alla hästar. Jag lyckas i tresekundersintervaller. Det är så lätt att slacka och falla framåt, eller spänna knäna, eller låren, eller axlarna.
 Någonstans efter det här skulle jag försöka hitta traven i varvet som Messa tycker är kämpigast. Jag märkte att frökenlöken var liksom lite pigg. Springa är kul. Tänk om hon går över i pass, tänkte jag. Vad gör jag då?

Någonstans på vägen gick hon över i flygande pass. Jag skulle släppa tyglarna och låta Messa hitta traven. Inte gjorde jag det. Jag tog tyglarna, höjde händerna och – knep åt! Tjohooooo! Vi flög fram!
Släääääääääpppp tyglarna skrek Sara. Så det gjorde jag. Messa bytte tempo från raket till galopperande raket, till galopperande häst till makligt galopperande häst till lunk.
Oups. Förlåt. Men det var roligt. Tror Messa hade kul också. ^^

Eh. Hoppas jag får hoppa upp på pållen igen. Och så lärorikt det är att rida andras hästar. Messa är så känslig för hjälper av alla slag. Helt olik Juppesnupp.
Tack Sara!

Tölten verkar trots allt okej

Härlig dag i Björsbo, Fjärdhundra idag. På kurs med Sigfus Sigfusson, vi blev fem, sex personer anmälda till dagens kurs.

Jag är slut i rutan, en hemsk vecka (på jobbet) fick ändå en fin avslutning. Kände mig som en trasa när jag åkte till kursen, men fick med mig mycket bra grejer hem att öva på ändå.

Fast allt i bildväg jag orkar bjuda på idag är ytterligare ett familjefoto, så här ser Juppes helsyster Hrafnhetta ut:

Precis. Hästar kan le. I alla fall om de är Juppes helsyster. Hon är tydligen väldigt lovande och fin.

Bilder kommer på min maräng, jag lovar. Det vi fick med oss från kursen idag är i stora slängar:

Det vi är sämst på är halt och halvhalter. Det är slarvigt och hafsigt. ”För varje dålig halt du gör får du två tillbaks”, sa Sigfus. Och ja, jag håller med. Visst är det så. Djävulen bor i detaljerna, det är så lätt att slacka och bli lat. Det här ska vi jobba på och det ska bli kul. Nu förstår jag mer varför det är viktigt.

Tölten är okej. Det viktigaste är takten, att den sitter. Bakbenen kommer med på köpet så småningom. Jag är rädd för att förstöra Jupiter, att vara så nybörjardum att jag pajar hans tölt och förstör hans liv. Ungefär. Men nej, vi fick godkänt. Inte mer, men det är okej. En bra utgångspunkt.

Juppe tar tygeln. Jopp, jag vet. ”Släng bort betsel och rid, då får han göra vad f-n han vill”, sa Sigfus. I andra fall är det bara så att jag ska ha kontroll. Klart det är så. Det är bara att ta tillbaks betslet när det händer. Jag är lite blöthjärtad och vek, men det gagnar inte någon av oss. Ska skärpa mig.

Det hänger nog i sin tur ihop med att jag lite slafsigt låter Juppe sakta ner på egen hand när det är dags att skritta efter till exempel tölt. Jag låter honom ta kommandot. Ajjabajja. Jag ska rida in honom i skritt. Jag ska bestämma och ha kollen, och kontakt med Juppe. Yes, jag förstår varför och ska jobba på det.

”Ni har en fin kontakt”, det tar jag med mig från idag. Jag märker att mitt yrkesjag följer med mig när jag går på kurs och ska bli bedömd som ryttare.
Vad det betyder? Att jag har hundra gånger lättare att få en rejäl utskällning än att ta någon form av beröm på rätt sätt. Det är en defekt, jag har lättare att se andras styrkor än mina egna. Skärpning.

Bra kontakt är fint att bygga på. 🙂

Undrar du nu vad jag varit med om idag så är det det här: kurs för Sigfus Sigfusson. Min och Juppes allra första. Jag har varit nervös som bara den för att bli avslöjad som rutten ryttare och ovärdig hästägare (vet att jag är fånig).

Om det var värt pengarna? Ja, det tycker jag. Det är alltid otroligt roligt att träffa andra nördar. Kanske är det mer moneyvalue att boka en privatlektion, men då får man inte lika många roliga kontakter. Dessutom kan man ju tjuvkika på de andra eleverna. Jag fick se en kvinna lägga sitt livs första pass på sin häst idag. Det är kul.

Om jag fick höra andra saker än under lektionerna för min ridfröken? Näej, inte egentligen. De sa samma sak, men på lite olika sätt. Och varje liten sak jag får fatt på känns värdefullt. Jag har bestämt mig för att bli en så bra matte som jag kan för Juppe, det betyder för mig att han ska få en så stark och fin kropp som möjligt som kan bära upp mig utan att skadas – och att han är lydig och säker att rida på.

Och så ska vi båda ha kul, det är det viktigt.