Töffe-töffe-tölt i dag

Äh, ska aldrig skriva aldrig igen. Juppe skrattar skritt rakt i mulen. Han har inte TID.

Hjälp.

Släppte iväg honom i trav, men det kändes inte bra. Han blev lång som en ål, inte bra för framdelen tänkte jag.

Kortar jag tygeln blir det någon slags avskyvärd tripp, tripp, tripp av det.

Så på en raksträcka på hemvägen kortade jag rejält och drev på och så töltade vi iväg. Min underbara lättväxlade kompis är lika lättväxlad som alltid. Han klurar aldrig på vad jag vill.

Den här gången flöt han inte iväg åt svaga vänsterhållet. Jag höll min kompis i ett järngrepp, det kändes läbbigt i sig. Juppe njöt och jobbade som en liten (eller ganska stor) iller. Inga stora steglängder här inte, men han fick TA I. Han gillade det.

Måste boka lektion och be Annica titta. Det kändes rätt i alla fall. Och någon längre sträcka fick han inte hålla på. Han ville, men fick inte.

Den nöjda sällskapshästen.
Som vikar ibland som ridhäst.
Det är rätt, motljus känns fint och lite underifrån.
Mmmm. Visst är jag snygg. 
Vänta, vänta. Jag kröker lite på nacken också. Visst? 
Kusin Frami tittar intresserat och lite lätt skeptiskt på.

Kussarna har lika levande och vackra ögon båda två.
Ögonen berättar vad som händer i hjärnkontoret. 
Vad sjutton tittar alla på?

Patti som rensar runt sin personliga sfär.
Det var alldeles för tätt med polare. 

Och där står han, snyggaste polaren i hagen.

Bäjeby ger ”Middagsbaletten”

Här kommer världens bästa kompis. Mannen som ger 110 procent (eller mer) energi än han tar, varenda gång. Världens bästa Juppesnupp. Icke en gång utan att han ser lika glad och arbetsssugen ut.

Vi tog svängen upp till Hallbo, sadel på. Vid stonas hage stannar Juppe varenda gång och stirrar fåraktigt på mig. Han vägrar gå fram.

Då hoppar jag helt enkelt upp i sadeln, då blir det sprutt igen.

Jag måste beställa lektion igen. Jag är livrädd för att göra Juppe illa, så är det bara. Han har ju världens bästa skritt, men jag är så uppjagad att jag inte kan känna om han använder bakbenen som han ska.

Juppe är ju rätt sugen, eller väldigt sugen på att springa också. Han har inte tid med skritt. Jo, säger jag, och så fortsätter vi att gnata på varandra.

I dag blev det två sträckor trav (inga långa bitar) och en sträcka tölt, mest för att testa. I tölten svävar Juppe iväg åt ena hållet, vänster om jag minns rätt. Det känns läbbigt. Han har väl inte nog med muskler på den sidan. Det törs jag inte göra igen.

Annars? Skön kväll, mysig grabb, fem kilometer avverkade på en timme. Vi tar det lugnt och fint.

Det finns en motsättning där, jag känner att Juppe skulle behöva bränna ur systemet och bli rejält svettig. Men det vågar jag inte. Det ska vi inte.

Belöningen blev lång tid att beta gröna goda gräset och tadaaaaa, middagen var serverad när Juppe hoppade ut i hagen.

Det är så kul att kolla på killarna när de utför sin middagsbalett. Den börjar rätt lugnt och fint (stora högar, alla har mer än tillräckligt):

 Juppe och Dynan delade hög, det gör de ofta.

 Så de njuter!

Dramatik! Bäbibarracuda, ska han få däng av Frami?
Är det slut med gulliga bäbitiden?
Ska han veta hut?

Killen med världens vackraste ögon tar det lugnt vid sin alldeles egna hög.
Scor ser till att världens finaste häst flyttar på sig.
Grmpf.

Frami har insett att han är en större häst än så, och låter Bäbibarracuda dela hög.

Dynan är metodisk, han tar lite urätna strängar mellan högarna. Frid.

Juppe kör samma modell.

 Jag tycker betande hästar ser så roliga ut.
Lite grand som små barn med alldeles för stora huvuden till sina kroppar.
Scor: Och hur kul ser du ut när du sitter med kniv och gaffel?
Och det där med Juppe, hä, hä. Det var ju bara rent vänskapligt. Inget illa ment.

Vi kunde inte hålla oss!

Ser ni, ser ni. Vi kom upp i en maxhastighet över 13 kilometer i timmen! Moahahahaha. Vi galopperade på en raksträcka på en mjuk grusväg.

Promenaden blev finfin, vi mötte fyra hästar från ett annat stall. Mycket spännande tyckte Juppe. Han är lugnare nu, stissar inte lika mycket.

Vi stannade och pratade med Stridsstoet efter att vi tagit rejäla backen upp mot Hallbo. Det var när vi klarat allt det här härliga på ett så galant sätt som jag inte kunde låta bli att hoppa upp igen.

Jag satt på Juppe i fem minuter i skritt på vägen ut. Nu skuttade jag alltså upp igen.

Juppe testade med trav först, sedan fattade han. Får jag alltså galoppera? Och när vi galopperade så undrade han – får jag öka också? Jajemen!

Jädrar vad härligt det var. Stod i lätt sits för att låta Juppe jobba ostört. Det räckte med att jag sänkte rumpan för att han skulle sakta av.

Och så slutar det så här snopet:

Jag glömde att kratsa hovarna på Juppe före turen, men jag tror att jag skulle ha reagerat. Jag borstade nämligen hovskäggen som besatt.

Tappsko. Det är faktiskt jättejätte länge sedan det hände.

Och hovis är i Indien och lär ut sitt ädla yrke. Nåja. Värre saker har hänt i mitt och Juppes liv.

Kolla in gossens välkammade hovskägg.

The Big Boss irriterar sig på sina sambos.
De gick alldeles för nära hans hö. 

Juppe ställer sig våghalsigt och äter lite strån mellan två högrangade.
Det är inte ett dugg synd om honom. Han fick både hö och fick beta efter turen.

Så här ser världen bästa häst ut.
– Men äsch, jag är ridhäst. Galopperar är vad ridhästar gör.

Hulk-Hulda skyddade oss

Jodå. Om Juppe fick skicka Hulda före i döden och intresserat titta på gick det ganska bra att gå förbi otäcka huset.

Min stackars springare är verkligen apless på grusvägen. Han gick som om han vadade i sirap första biten. Vem som helst kan få för sig att han har ont när han går då, speciellt blödiga mattar.

Vi gick hela vägen upp till Hallbo, inklusive mastiga backen. Det bör bli nästan fem kilometer.

På hemvägen gick Juppe som om han druckit raketbränsle. Skritten blev fantastisk, han knogade på genom hela sin kropp. Han retades inte med att ta grisepass mer än någon enstaka gång.

Nu traskar vi med nytt hopp trots allt. Det kändes så bra på lektionen i går. Vårt traskande har nog ändå gjort nytta.

Och det var ljust till och med när jag åkte hem från stallet! Halleluja!

 Hektisk kompis med klotrunda ögon.
Klurandes på vad han ska göra för att få en godis till.
Stå på framhovarna?
Hektisk?
Jag är inte hektisk.
Jag är bara lite intresserad.

Riktig lektion i dag!

Övningarna som jag fick på papper av Annica.

Kommer inte ens ihåg när jag och Juppe tog en lektion senast. I dag fick vi en!

Annica lovade att vråla åt mig att hoppa av om Juppe såg ut att ha en antydan till ont.

Nejdå. Vi höll på en halvtimme, sisådär 20 minuter effektiv träning för min sparrishäst Juppe.

Jag vet inte varför, men nu känns det som att det är dags att köra igång att träna på riktigt. Juppe och jag har ju promenerat i all oändlighet, det mår vi bra av båda två, men det blir inte så mycket muskler byggda på det sättet.

Jag ville ha ett par stränga ögon som tittade på Juppes motor (bakbenen) och på mig också förstås.

Med lite drivning så bjuder Juppe på sin bästa skritt, den där härliga med fint överkliv. Det kändes faktiskt inte för trångt inne på ridbanan heller (det trodde jag).

Annica hade tänkt ut övningar med bommar (hjälp – redan?). Först en övning där Juppe och jag skulle snedda över bommarna, då måste hästen hänga med med huvudet för att få till det.

Inga problem. En gång slog han i med en bakhov, men han lyfte båda tassarna fram lika högt och mycket och hade lika mycket driv i båda bakbenen. Jätteskönt att veta.

En gång kände jag det där otäcka när Juppe rycker till för att det gör ont i två steg. Det var när vi vände halvt igenom med för dåligt tempo. Men det var också enda gången!

Jag var så lättad att jag höll på att börja gråta på hästryggen. Det såg Annica och då såg hon olycklig ut, det var bra det för då fick jag skärpa till mig.

Nu vågar jag göra om övningen en gång i veckan på ridbanan. Juppe och jag har fått övningar som vi klarar av och som gör att det skramlar igång lite i Juppes huvud.

Han frustade glatt hela tiden, han vill vara ridhäst min kompis!

Nu ska jag ringa veterinären och beställa tid och göra det med lite mer kött på benen så att säga.

Ridhästen.
Glömde! Ridhästen gick ju på släpet som stod uppställt utan minsta bråk inte bara en gång utan två gånger! Visserligen backar han ut snabbt som blixten, men det gjorde inget tycker jag. Han går snällt på igen, det handlar väl också om att han måste tycka att det känns bra och tryggt att stå kvar.

Fem kilometer med rejäl backe

Juppe åt sin första tussilago i dag. Pälsen lossar i tussar, nu är det verkligen vår på riktigt.

Vi tog faktiskt tråkiga grusvägen i dag och tyckte den var riktigt trevlig båda två. Vi gick och pratade om ditten och datten. Juppe försökte få mig att fatta i tid att vi hade chansen att plåta vår kompis räven, men inte fattade jag det.

Japp. Plira mot åkern så ser du räven.

Vi klämmer lätt femkilometerspromenaden mot Hallbo. Det märks dock att Juppe har problem när han ska gå i uppförsbacken. Jag tror inte att han har ont, det är inte det. Men han funderar på hur han ska sortera frambenen. Han är inte van att ta i.

En liten backe varje dag så har vi väl någon muskel som vaknat på Juppes bog. Vi ska skynda långsamt och trivsamt.

Tillbaks i hagen var det ett gäng dåsiga killar som stod och sov. Ingen action alls.

Du Juppe, jag har en jobbarkompis som läser om dig varje dag.
Hon blev lite avis när en annan jobbarkompis fick en söt tassvinkning från en hund.
– Åhå, sa Juppe. 

 Gud vad ni snavlar. Vi sover här! sa grabbarna.

En tassvinkning tycker jag är lite snålt, sa Juppe.
Här ska hon få. En påskpuss!
Man ska vara rädd om sina fans.

Vår standardrunda är 4,4 kilometer

Nåja, jag och appen sportstracker är inte alltid sams. Men vårt förhållande tar sig får man ändå säga. Nu mäter appen vägen korrekt och lägger inte till dubbla sträckor.
Så, så här lång är Juppes och min dagliga runda. 4,44 kilometer. Och att det står running är förstås en grov överdrift. Vi lunkar fram. Rundan tar oss en timme.
Förut gick vi bara på grusväg. Nu har jag faktiskt lagt till den där lilla knorren på slutet som går genom kuperad skog. Juppe tycker det är spännande och kul att få gå i skogen igen, och lite grönt gräs har faktiskt tittat upp.
Jag tänker också att han måste börja använda sina muskler i bogen så smått. Fast jag är livrädd när vi är ute och går. Rädd för att Juppe ska få ont när vi måste ta i lite och knata uppför någon slänt. Juppe är inte livrädd och knatar glatt på.
Här kommer lite bilder från i går. Orkade inte blogga då, så det får kanske bli dubbelt i dag. Är lite fotosugen nämligen, det är kul nu när ljuset återvänt och grabbflocken håller på och rotar med diverse fritidssysselsättningar i sin generösa hage.
 Stöllstrån
(lektion i värmländska, stolliga strån, ni vet de där som rymmer när man försöker tämja dem).
Vet inte om det går fram i bilden men hela Juppe börjar täckas av förrymda hårstrån.
Längtar tills pälsen vill släppa på allvar och det går att få bort mer av vinterkostymen.
 Patti njöt i solen.

Men någon tycker det är onödigt att han är med i bild.
Och ja, nu heter ju bloggen faktiskt Bettinas islandshäst och inget annat. Sa någon.

”Gör vad du vill i 40 minuter”

Japp, japp. Jag har varit piggare och rosigare i mina dagar. Julfest på jobbet i går. Tänk att det ska vara så svårt att tänka att de där två sista glasen vin ska man strunta i.

Dök upp hos Juppe på eftermiddagen med andra ord.

Trodde grabbgänget skulle häcka i sitt lilla hus, men icke. De hängde i nedre hagen. Skönt med stora hagar, här är det ingen gegga.

Patti följde med Juppe och hälsade på mig. Han verkade tycka att han också skulle följa med till stallet. Och maten.

Ska du verkligen rida på lilla mig?
Titta vad ynklig jag är, pep Juppe (med munnen full av hö).
Japp. På min vänstra axel satt nämligen en miniversion av Supersnälla Sara som jag köpt Juppe av. Hon hjälpte mig mycket när jag var nybliven hästägare. Ett av råden hon skickat med och som hänger kvar i huvet är – gör vad du vill men gör det i 40 minuter.
Inget dumt råd alls. Då gör man ju faktiskt något i alla fall med sin häst. Och på 40 minuter hinner det bli lite resultat.
Vi gick till ovalen. Blev stolt över oss i dag också. Det fladdrade rejält i Juppes man och svans av blåsten, men vi brydde oss inte. Vi trivs på ovalen.
Det blev lite krattiga galoppfattningar efter rejäl uppvärmning, tempoväxlingar och så övade vi på att slå i backen. Tänker att just det är bra för att få igång Juppes bakben utan att fresta på bogen. Han är oerhört entusiastisk, backen går med en jädra fart och nästan rakt. Enda problemet just nu är att vi båda ska veta när det ska ta stopp. Lite förvirrat än så länge.
När jag släppte ut Juppe i hagen igen stod killarna i övre delen av hagen. Det är så himla kul att se vilka som är nyfikna på mig och på kameran. Och vilka som verkligen inte bryr sig (Safir, för honom är jag luft just nu).
Kormakur nosade uppmärksamt på kameran, råkade visst lära honom vad en blixt är också. Resten av grabbarna är ju härdade men Kormakur gjorde ett perfekt litet fyrfota juppehopp.
Juppe och gänget.
Så skönt att veta att han lever ett riktigt hästliv igen med massor av kompisar.

En riktigt svettig Juppe!

Cowboyhästen Juppe värmer upp inför promenad med lite hö-yoga. Han puttar höet en bra bit bort och så står han och tääääänjer mot högen. Kanske är skönt.

Inget sällskap i dag heller, trots en solig lördagsförmiddag. Tråkmånsar hela bunten i hela stallet.

Vi tog skogstraktorstigen i dag igen, i dag blev turen minst sju kilometer eftersom jag glömde hjälmen i stallet . . .

Jag varvade mellan att sitta upp och att hoppa av och gå. Efter en uppsittning hörde Juppe ett hungrigt troll och gjorde sin juppeskuttskuttskutt framåt. Det tar alltid stopp efter tre kaninhopp. Det var ju bra att bli påmind om det.

Juppe hade lite svårt att slappna av med mig på ryggen, men det gick. Och han fick gå i form fläckvis.

När jag hoppade av för att gå sista kilometrarna med Juppe var han riktigt peppad. Han joggade på stället och skulle säkert ha gjort en kullerbytta om jag bad honom för att få en godis och för att få beta av det sista gräset.

Klart han fick beta.

Juppe såg riktigt pömsig ut i hagen efteråt. Rejält svettig blev han också i höstvärmen. Vi tar en promenix i morrn med mig på backen helt enkelt.

En timme, ha, ha!

Appen är på bra humör den också, rutten ser helt rätt ut. Tiden stämmer ju, det enda som jag kan lova att vi inte kom upp i är 30 km/h. 🙂

Vi fick sällis av Hulda o co. Kul.

Vi spikpistolstränade också vid nybygget där flitig garagebyggare var i full fart. Det gick ju riktigt bra. Otroligt härligt med en ”ny” rutt också. Både Juppe och jag blir nästan knäppa av att gå samma väg dag ut och dag in.

Gick fint att sitta upp också, trots att vi gick förbi läbbiga traktorn som står i skogen och väntar på att det ska komma en Juppe att äta upp.

Såg en fin traktorväg in i skogen, men där är det tydligen inte ok att gå. 🙁