Jodå, Juppe blev rädd för sin julklapp

Juppes hangarounds när jag hämtade honom i hagen. Jag föreslår att vi färgar alla svarta grabbars manar i lite trivsamma nenonfärger. Rosa för Bäbibarracuda och så vidare.

Alla kan inte vara vackert rödhåriga, sa Juppe mästrande.

Här var hans nerver än så länge i ganska fin form. Det höll i sig tills vi kom in i stallet. Jag hade tagit med hans julklapp (som jag glömde ta bild på i villervallan), en fantastiskt gosig fårskinnsvojlock. Måste ju vara härlig att ha på i vintertid tänkte jag när jag köpte den.

Tänkte också att putsvanten i ulligt fårskinn kanske botat ullfobin. Icke.

Här kan du läsa om putsvante-strategin.

Riktigt livrädd blev han i alla fall inte, trots att vojlocken låg och lurade bredvid hinken med borstar och Juppeprylar.

Så här gick det när jag köpte en cirkusbjörn till Juppe i julklapp, eller var det ett renskinn?

Lite pigga dubbelstudsar blev det. Inte så där så Juppesnupp lättade, utan mer nigningar.

Suck.

Men det gick bra, lite pill och lite nosande och gosande på vojlocken så låg den ju där på ryggen till slut.

Juppe var en misstänksam makaron som försökte stirra ihjäl vojlocken.

Det är inte lätt att sadla en makaron.

Första försöket gick åt pipsvängen. Juppe blåste upp sig till en spärrballong, jag fick med nöd och näppe i första hålet på sadelgjorden efter att jag tagit av mig handskarna och fick fatt i en liten snibb av lädret.

Allt hamnade på sniskan på makaronen. Börja om från början.

Nu hade han gett upp spärrballongstekniken. Sadeln fick hamna hur den ville kände jag.

Solsken? Dags för en runda på grusvägen – nu till häst?

En trippelstuds på gårdsplanen gjorde att vi styrde mot ridbanan istället. Efter några varv där var Juppe riktigt pratbar. Styrde pållen mot ovalen, gick hyfsat.

Sällskap av Mackan fick vi också, fint det. Juppe skötte sig finfint.

Tillbaks i trygga hagen.

Baldur 2 hade en hel ensilageboll för sig själv att både sova på och äta av.

Ett tag i alla fall.

Jag försökte få med mig Juppe till nedre hagen för en liten fotosession. Det gick inte alls. Han hade inte tid, sa han.

Du får prata med min sekreterare, sa Juppe. Göra upp om en tid. Lite dålig mottagning här.

Sekreterare? sa jag. Är det Bäbibarracuda det?

Men så blev jag fundersam. Bäbibarracuda, är det verkligen du?

Näej? Eller?

Då kände jag ett stirr i nacken och vände mig om.

Hej! Sa Bäbi.

Jag är ute på tur, i skogen. Så fick jag syn på dig.

Jag har upptäckt Bäbibarracudas favoritkliställe. Mellan ögat och örat, där är det så skönt att huvudet nästan dimper i backen och man måste blunda.

Sötnöt.

Mer! pep Bäbi. Orkar inte sa jag med aparmarna.

Skönt att vara lite piggare, även om jag inte är i högform.

Och vägen till stallet och hem igen var extra fin i dag.

Björksta kyrka hade fått en tyllklänning.

Kurs i morgon – lite nervöst

Jag är inte jag om jag inte blir lite prillig och nervös inför att resa någonstans. Det räcker tydligen att resa till Uppsala.

Och näej. Jag är ingen hemmakatt, jag har varit i Australien, Nepal, Indien, Thailand och Vietnam, bland annat. Det är väl bara så jag är.

I morgon får vi se hur lättlastad Mackan är. Vi ska på kurs tillsammans under både lördag och söndag. Mannenvännen ser lite lätt skeptisk ut. Lättlastad häst? Finns det såna?

Fixade i stallet, packade hösilage och prylar, allt under Juppes överinseende. Min kompis är alltid lite sval i attityden när jag varit borta några dagar. Jag har varit rejält snorig så jag har hållit mig hemma och vilat.

Det syns dåligt, men hästar har sinne för trädgårdskonst.
De raka spåren till höger är efter traktorn.
Hästarna gör lite sirliga svängar på sina vägar. Mycket fint. 
Men vem möter upp trots allt.

 Juppevännen så klart.

 Så fin, så fin med rimfrost över hela sig.
En riktig sagohäst.

 Till och med öronfluffet hade rimfrost. Gulligt.
Det läcker väl värme där.

 Bäbibarracuda som så gärna vill komma fram och hälsa.

Juppe manövrerar rumpan så att den alltid är riktad mot lillfisen.
Jag tänkte inte alls hälsa.
Jag tänkte äta snö just här, det tänkte jag hela tiden. 

 Hästarnas utsikt åt ena hållet. I dag en akvarell av Lars Lerin.
 Juppe är lite lättare frustrerad av att mina besök är korta, och att det bara blir stallmys.

Och kolla här. Allén mot Breds kyrka. Igen.
Vägen till stallet tröttnar jag aldrig på – som jag skrivit förut. 

Uj. Många bilder blev det.

Nu blir det nog varken bilder eller uppdateringar på ett par dagar. Anton Pall Nielsson aka Toni gillar inte att man tar bilder på lektionerna. Han gillar säkert inte att man bloggar heller, men det är som det är. Han får överleva.

Så vi hörs om några dagar helt enkelt!

Skritt? Varför då?

Gillar verkligen snirkelvägen till stallet.
Bjöds på tre vita rumpor i dag.

Juppe tycker alltid att det är kul när jag dyker upp.
Han kommer värdigt skrittande. Jag tror han har fattat att allt annat är o-okej.
I dag tog vi en lite längre sväng till en traktorväg i skogen. Cirka 6-7 kilometer knallade vi på.
Inga problem så klart. Både jag och Juppe var lite småsvettiga när vi kom tillbaks, men glada och inte alls slut.
Stackars Juppe förstår verkligen ingenting. Ska vi gå? Här brukar vi ju . . .
Jag gav efter och så joggade vi en liten bit, rakt fram. Då blev Juppe så livad att jag nästan ångrade mig. Men bara nästan. Det är så roligt att se när han har roligt.

Och så belöning.

 Och vatten i massor.
Jag är så glad att Juppe är en häst som bälgar i sig vatten utan att behöva luras med äppeljuice eller så.
Vatten i massor = bra försäkring för en stillastående häst (alltså mer när han stod i box än nu) att slippa kolik.
Det är så kul att titta på min kompis.
Kolla pussfläcken på mulen, och näsborrarnas form. 

 Och alla hår som sticker fram överallt.

Juppe gav mig ett snett leende innan han lufsade bort till staketet närmast brudarna.
Det är hans nya hobby att spana in stona och vad de gör. 

All denna energi!

Släpp ut mig!
Juppe är jättesuperpigg. Han tycker vi kan springa istället för att gå. Sättet att få igång mig är att trippa som en Paso Peruano.

Nu är inte Juppe en Paso Peruano och kunde låta bli det där tycker jag. Men 20 härliga minuter på grusvägen blev det. Jakten var avblåst och vi fick okej att gå där.

Längtar tills i morrn. Då får vi gå en halvtimme. 🙂

Och vägen hem var inte dum i dag heller. Älskar hösten.
Varje tur fram och tillbaks till stallet blir som en liten mindfulnessövning.
Här finns alltid något att vila blicken på och bara njuta av.

Sommarkvällarnas sommarkväll

Bara en av alla vackra vyer jag sett ikväll.

Men näej, inte heller ikväll kommer inlägget om kursen. Jag är för trött (och äckligt nöjd) ikväll igen. Tog cykeln till stallet. 2,6 mil tur och retur.

Moahahahahaha.

Skönt. Har aldrig rört på mig så lite som under den här sommaren. Konditionen är under all kritik. Som bonus fick jag en hel sommar i koncentrat i dofter längs vägen. Mognande grödor, tung blomdoft, skog och aaaahhhhhh, häst.

Juppes stygn togs i dag av distriktarn. Det som var mindre kul var att han hade som en liten kula där stygnen suttit. 🙁 Alltså som en varkula.

Hade inte prylar nog att tvätta på riktigt, men gjorde så gott jag kunde och så pssshhhhyyyssshhh på med plåsterspray.

Hoppas det är huden som reagerar på att bli ryckt i.

Och jädrar i min låda vad flugor det var i farten ikväll. Bläh. Men vi fick härliga tio minuter längs nya brovägen, alltså ut på en åker med vall. Vi trivs!

Juppe headbangar för att bli av med flugorna. 🙂

Hamnade i ett veteranbilsrace

Tänk vad man blir glad när andra människor är glada.

Fick snigla till stallet i dag, och kasta bilen till mötesfickor och dikesrenar. Hamnade visst mitt i ett veteranbilsrace.

Det går inte att bli irriterad när man ser grodmunsbreda idiotleenden ovanför rattarna på mötande charmiga bilar. Njöt istället.

Och Juppe, ja, efter lite övertalning tog vi tempen. Han var rejält grinig i dag. Det är säkert aptrist att stå i en minimal hage, nu med alldeles för lite gräs enligt Juppe. Ganska lagom med gräs enligt hans bukomfång.

Nåja. Tempad är han i alla fall, närmare 38. Har glömt exakt vad.

Och HALLELUJA – nu är det SEMESTER!

Jodå, man äter när jag bestämmer

Frustrerad helkroppsspa idag. Både Juppe och jag är lättare förvirrade och liksom på G. Först borstar man och sedan – jihaaaaaa!

Nämennej. Så är det ju inte. Man går snällt på ovalen i 20 minuter. Juppe är ganska bra på att hålla juste avstånd till mig.

Respekten höll i sig när vi klev ut från ovalen också. Ett lättare ryt och han sneglade inte ens på goda gräset. Skönt.

Klart han fick beta.

Och jag njuter varje gång av vägen till stallet. Den är så vacker. Har minsann sett också att en bonde sått rips, raps, rupp – i alla fall det där gula vackra på en åker närmast Breds kyrka. Det kommer att bli fantastiskt.

Så här ser björkallén till kyrkan ut: