En multira – blåtira på mulen – mycket manligt

Juppe har attityd. En ny attityd. Eller nygammal attityd, det är väl jag som glömt bort kanske.

Nu är han tillbaks, den rätt så retfulle och bråkstakige Juppe. Inte mot mig, men mot hagkompisarna.

Biffig, vacker och med akut behov att vara dominant. Över någon.

Men Juppe? Du har en . . . knöggel på näsan. Vad har du gjort. Det är en bula där, mitt på!

Fnitter, hö, hö. Äsch, det är väl inte så mummel, mummel, sa Juppe.

Juppe. Det är väl inte så att du muckar på något vis med kompisarna?

Nejgudnej. Vill du ta en närbild av multiran?

JA VARSÅGOD, HÄR ÄR DEN, sa eller skrek Juppe upphetsat.

Vänta, vänta, var då? sa jag. Det är lite tjockt där på mitten va?

Det vill jag lova, sa Juppe. Ser du rispan?

Nä, nä. Vänta, sa jag och vred på objektivet.

Nu då? sa Juppe. Visst är den magnifik? Manlig? Fruktansvärd att beskåda?

En reva längs hela den ståtliga mulen.

Jamen vad i? sa jag. Har du fastnat i en gren eller? Rullat dig knasigt?

NU FÅR DU SKÄRPA DIG FAKTISKT, sa Juppe.

DET VAR EN KAMP PÅ LIV OCH DÖD.

Kolla in min hingstnacke. Det var den som räddade mig. Alla muskler som spelar under den smidiga huden. Redo att användas.

Ja, ja, sa jag.

Jag tycker inte att du låter så där särskilt entusiastisk, eller uppmuntrande heller för den delen, sa Juppe. Vill du att jag ska ha ett bakben i paket kanske?

Nämen skärp dig, sa jag på strängt mattemanér. Någon måtta får det väl vara.

Kul att du känner dig stark och frisk, men nu gäller det att vi tänker taktiskt och långsiktigt här, sa jag.

Hö, hö, hö. Gulligt, sa Juppe.

Sedan gick vi och övade på det där med att gå på en transport.

Då var jag inte så gullig längre.

Men det gick bra. Juppe var sannerligen skeptisk. Blåste gjorde det. Men han gick efter mig upp på släpet (jag var så listigt att jag packat en påse hö, och så ytterst listig att han inte fick äta så mycket i stallet = motivationsfaktor).

Jag försökte verkligen att hänga med 110 procent på vad som rörde sig i Juppes hjärna. Att be honom backa och gå av innan han kom på tanken.

Phu. Det är inte lätt. Min puls gick ohjälpligt upp, Juppes med. Men vi grejade det.

Juppe stod förtröstansfullt kvar och åt hö ur påse i slöpet en bra stund.

Sedan tog vi paus och longerade oss över kullen nära ovalen. Så gick vi tillbaks till pass två i släpet. Gick ännu bätte.

Juppe blir rädd för ljud, det är bara så. Han lyder mig när jag säger NEJ och ber honom vara kvar i släpet, när jag visar att jag har kollen och vaktar honom. Men trygg och glad är han inte.

Jag hoppas det kommer. Jag vill inte att han bara ska acceptera släpet, jag vill att han ska trivas där, precis som han trivs i en box.

Hej Juppe! Ska vi . . . he, he, leka lite? sa Baldur. En klippa i Juppes liv.

Tyst fåntratt, sa Juppe. Hon glor.

Ni är ju outsägligt grabbigt äckliga sa jag. Hur i hela friden kan ni äta från rator? Ni äter ju från en toalett!

Tehe, sa Juppe.

Hejdåhejdå, sa han sen.

Snuskgubbar

Kvällsvecka. En är trött. En kommer ofta på besök i valackflocken när det är siesta.

Men? Vad sjutton är det för ställen som gubbsen väljer att tupplura på?

Den här killen har omsorgsfullt valt ut en av bajsställena. Ler i sömnen gör han också, omgiven av rogivande dofter.

Baldur låg planterad i största bajshögen, toaletten bredvid ligghallen. Bajshörnet som är mest populärt av kvantiteten på bollar att döma.

Han log också nöjt.

Granne med honom låg Juppe.

Men lilla vän! Inte låg jag i någon bajshög, sa Juppe fryntligt.

Det hängde bajsbollar från de långa stråna på hans mage.

Jag sa inget.

Jag berättade heller inte att jag köpt tre nya tvättsvampar. En av dem har en mer rivig kvalitet, för att ta bort flugskräp på bilen.

Om jag skrattade hest inombords? Ja, det gjorde jag. Någon gång blir det tvättväder, det blir det.

En mer renlig division av snarkande grabbar.

Kulighet 1:

Jag och Juppe har övat på snören och skit över kullen som är granne med ovalbanan. Det tyckte vi var roligt båda två! (Longering med kapson och lina).

Juppe fick knata uppför och nedför kullen och lite på sniskan med. Som belöning fick han stanna och beta lite då och då.

Han var väldigt lydig och jag väldigt sträng. Det var helt ookej att beta när han själv tyckte det var lagom.

En gång försökte han smita undan genom att vända sig mot mig istället för att knata på. Då bytte vi ställe och gick in på ovalen och knatade för att sedan återvända. Polletten trillade ned.

Både Juppe och jag blev andfådda. 🙂

Kulighet 2:

I dag får Juppe fötterna fixade. Å så härligt att få rida på en kompis med nya skor i morgon. I dag orkade jag inte ta mig ur soffläge. Sista jobbkvällen väntar, så det är jag värd.

Insättningar och uttag på hästkontot

I förrgår gjorde jag lite markarbete med Juppe och löslongerade honom på ridbanan.

Varför vill inte Juppe galoppera på ridbanan som andra hästar, undrade jag på nytt.

Klart en Juppe kan galoppera på en ridbana, bestämde jag. Speciellt när Juppen bara har sin egen kropp att hålla reda på.

Så smask och svisch med spöet i luften och gaaaaaloooppp.

Juppe drog iväg i irriterade rivstarter och visade på alla sätt och vis att det här var ett ÖVERGREPP.

Det är det väl inte alls det, sa jag men blev lite osäker. Fast vi blev osams i andra varvet också för säkerhets skull. Juppe blev en nervig studsande arabhingst.

Bah, sa jag.

En del av min hjärna säger att Juppe är en prins på ärten som inte gillar när jag säger åt honom att jobba. Speciellt inte när jag säger åt honom på skarpen så att säga.

En annan del av hjärnan säger att Juppe visar i vilka gångarter han helst vill jobba.

Detta ska jag inte klura så mycket på. Jag ska boka lektion med Straightness-Karin i stället och visa henne. Ska bli kul att höra vad hon säger.

För att kompensera den stötta springaren fick han beta bredvid den ljuvliga Doris hage och få långa blickar av Yret som inte fick vara med.

Och så parkerade jag mig i hagen för att umgås och lägga lite plåster på såren.

Sånt gillar en Juppe.

Karin har sagt att det finaste man kan ge sin häst är möjligheten att sova och slappna av. Så jag satt snällt på en sten i sovhörnan under tiden min kompis slumrade.

När Juppe öppnade ögonen ibland såg jag att han log mot mig igen.

När jag suttit och blivit kall i rumpan ett bra tag viskade jag hejdå och åkte hemåt.

Juppe slumrade vidare i skogshagens lilla sovrum.

I dag när jag skulle hämta min häst var han skeptisk. Nä, varför ska jag följa med dig? Grimma? Varför då?

Studs och blä för blåst och sisådär.

Men vi tog en promenad på gårdsplanen och sa hej till ett släp, en traktor och soptunnorna. Sedan var livet okej igen.

Som grädde på moset fick vi sällskap av Hulda på Gullans glänta-rundan. En timme i sol och visserligen lite blåst, men det var ljuvligt ändå. Vilken skön start på dagen!

Juppe töltade som en gud och blev bara rädd en gång.

Hulda grymtade av uppdämd energi. Så kul att se henne så peppad.

Juppe skulle behöva springa milen

Det här ser ju fridfullt ut. Det var det också.

Skönt och fridfullt trots blåst.

Jag är slut i rutan så jag tänkte att Juppe skulle få sadel på. Men äh, det fick bli träns och barbacka istället. Tänk vad självklart det är att hoppa upp barbacka nu.

Juppe är allt bra trind och bra påpälsad är han också. Superbekväm att rida barbacka på faktiskt.

Ångrade mig bara lite när jag märkte hur pigg Juppe är. Det är ju himla kul, men spontana galoppfattningar när man sitter barbacka är sådär. Glada grymtningar fick han också ur sig (så lät Mackan i går också, undrar om det är vårgrymtningar).

Skritt, skritt, skritt och ut på frusna gräset i mitten av ovalen för att få till stora fina perfekta volter. Halt på mitten innan byte av varv. Mycket kontrollerbart och prydligt.

Tölt på ovalen. Bort gick riktigt fint, mot stallet grymtades det en hel del och kastades med fina huvudet. Nu tror jag inte att Juppe är på väg att bli förlamad längre utan misstänker helt enkelt olydnad. Brist på hyfs.

Ett helt varv körde vi i tölt. Det är rekord för oss på himla lång tid.

Juppe var glad och tuffade på, men jag tyckte inte riktigt att jag hörde det där tjoffe-tjoffe som det ska vara.

In på gräset igen. Volter och till slut tölt i serpentiner i gräset. Juppe blev eld och lågor, det var tydligen skitkul!

Skritta och pusta och upp i tölt igen på ovalen åt andra hållet. Nu hörde jag det: tjoffe, tjoffe. Eller black’n’decker som vissa vill ha det till. Så glad, så glad!

Det var Juppe med. Så glad så jag fick hoppa av. Han blev liksom bara mer och mer i gasen.

Inte tordes jag galoppera heller, jag tror det är för hårt på ovalen nu när det är fruset. Himla svårt att veta i vilket fall, jag vill alltid be någon annan om råd/åsikter innan jag vågar mig på galopp på ett vinterunderlag.

Fin kväll.

Ett fogligt djur myser loss med hösilage.

Gode gud, är det fettvalkar jag ser på halsen, strax före bogbladet? Hm. Vi ska göra som Juppe vill, bara grusvägarna blir trivsamt vårmjuka.

Obildbar och gnällkärring dessutom

Jag lägger ju en ofantlig del av min fritid på något som för det mesta ger mig enormt med energi, lust och glädje.

Klart en hamnar i en svacka ibland. Klart det blir trögt ibland.

Ibland verkar det där ibland dra ut lite på tiden. Så känns det för mig nu.

Jag känner mig f-imej helt obildbar. En lönnfet tant som tyvärr inte har någon talang för det där med ridning.

Fy.

Så stygg ska man inte vara mot sig själv.

Skäms. Och skäms ännu mer när jag tänker på hur gnällig jag var i kväll på kompislektion med Karin och Frami.

Stackars fröken Annica fick också lyssna på eländet förstås.

Sånt gör inte någon glad.

Jodå, det trillade minsann ned någon polett i jämmerträsket också, även om min kropp inte riktigt lyckades administrera ut det till Mackan.

En positiv grej (mer får ni inte, någon måtta får det vara):

Jag gör för mesiga halvhalter (alltså när det inte räcker med säte utan när tygeln också måste vara med). Ställ dig mittemot en kompig med lite skönt gung i knäna och bra stöd av magmusklerna.

Första omgången gjorde jag halvhalterna i bara händerna. Annica som lekte häst stirrade oförstående på mig.

Kopplade på magmusklerna, släppte ned axlarna, sög in armbågarna till kroppen och kraaamade till med tyglarna. Annica lystrade! Och jag såg att tygeln fick effekt på hennes kropp.

Sedan retade vi upp varann rejält genom att gå från lös och slafsig tygel till en halvhalt. Så jädra obehagligt! Det kom ett ryck från ingenstans. Jag skulle bocka, så det så.

Nu är det bara att streta på och hoppas att någon liten polett vill trilla ned på allvar, då blir allt roligare igen. Jag vet ju det. Få lite lön för mödan. Det är ju bara att träna som gäller.

En glad och springsugen Juppe

Japp. Så är vi i fas igen. Med varandra och alla planeter.

Sadel med ludd under på och ut på ovalen som var trivsamt mjuk av plusgrader och regn.

Wow, vilken snygging! sa Huldas matte om Juppe som stålfjädrade sig fram på banan.

Puh. Och även om det kändes som att vi skulle fortsätta i galopp ut på åkern så var gossen lydig och stannade före kurvan. Men före dess gick det i 180. 🙂

Tölt var inte lätt att få in med åtta springsugna ben. Det blev pass och gudvetallt innan vi eventuellt fick in rätt växel. 

Trivsamt.

Det är kul att ha en springsugen häst.

Hoppas jag ska på yoga i morron kväll (om det finns platser kvar). Det gör underverk med oliksidiga tanter.

Islandshästen versus livsfarliga källarbacken

Hoppsan. Kom och störde mitt i lunchen i dag. Baldur och Juppe stod och mumsade för fullt och såg vänligt och demonstrativt ointresserade ut.

Jodå. Juppe följde snällt med och var riktigt sig själv. I alla fall tills vi började promenera mot Hallbo.

Plötsligt dök det upp spöken överallt. Spöt hade jag förstås glömt i stallet. Jag tog av mig en vante istället och baffade mot bogen som han ville köra ut mot mig.

Tänk vad som kan bli normalläge.

Varje år när det känns som vår och vinterhårstråna börjar släppa från Juppes vackra kropp så blir han lite knäpp. Då testar han mig som ledare.

Lite grand har jag lärt mig under åren. Jag fattar lite mer i förväg vad som är på väg att hända och jag är mer tydlig och faktiskt mer sträng. Sträng som i att det inte är ett dugg okej att gå för nära mig, köra ut en bog eller sticka mulen rakt upp i det blå.

Det är helt ookej faktiskt.

Rent ut sagt jävligt ookej.

Vi klarade oss ändå förbi läbbiga huset och spökiga garaget och till och med upp på källarbacken och vidare mot Hallbo. Vi stannade lite då och då för att låta Juppe begrunda världen med huvudet mot backen.

Likadant på hemväg, även om han frustade lättat på en raksträcka.

Vid källarbacken var det skitläskigt. Där var det svårt att få ned huvudet och det blev några skutt framåt. Juppe var inte någon världsmästare på att lyssna.

Då hände det – jag vände Juppe när vi klarat oss förbi backen. Det var inte helt lätt att övertyga Juppe om att gå upp igen, men jag hade bestämt mig.

Juppe skulle inte få gå hem förrän han gått lugnt och sansat över källarbacken.

På en ledig dag har jag hur många timmar som helst på mig. Vi kan hålla på till midnatt.

Juppe ballade ur igen när vi klarat oss över backen, men på hemväg gav han upp. Han gick med huvudet demonstrativt mot backen och suckade. En så duktig Juppe får gå hem. Han får till och med en godis när han står avslappnat.

Mitt i alltihop har jag faktiskt roligt. Jag tycker Juppe är kul. Jag förstår också att jag någonstans på vägen slackat i mitt ledarskap och öppnat dörren för det här. Men vi tar oss, vi tar oss.

Efter att ha nosat på läbbigt släp och kikat in i läbbig carport var vi jättenöjda båda två. Det blev en bra dag igen.

Vi stannade till vid avelsflocken på promenaden och beundrade rödhårigt föl.

Tänk vad mysigt det vore med ett föl, sa jag till Juppe. Då skulle du kunna bli plastpappa åt det. I alla fall om det blev en kille.

Sa Juppe.

Lydig och lite upprörd

Yep, det här var en bild från helgen. I kväll blev det ovalen för mig och Juppesnupp.

Jag hade plockat fram min inre tyska general redan innan jag åkte till stallet. Eller, näej. Men jag hade i alla fall bestämt mig för att det är jag som bestämmer.

Juppe stod och väntade vid grinden. Nöjd och glad. En duktig häst.

Frid och fröjd i stallet. Frid och fröjd på väg till ovalen.

På ovalen mindre och mindre av frid och fröjd. Mer av vispande svans och öron som vinklades bakåt. Juppe ÄR grinig. Men jag sket faktiskt i det.

När det började bli svårmanövrerat på ovalen så klev vi in och gjorde horsemanshipövningarna från halva lektionen med Karin. Lugn och fin longering, bort med bogen och in med inre bakben. Kliv-kliv-kliv-kliv.

Och så flytta bakben.

Juppe vill springa från jobbet, det ville inte jag.

När vi kört lite flytta ben i båda varven så gick vi ut på ovalen igen, och så om igen.

Till slut var Juppe en artig och ytterst uppmärksam häst. När jag stannade så tvärnitade han. När jag sa spring så sprang han.

Skönt.

Men vad hände i stallet?

Juppe tyckte någonstans att livet var fruktansvärt (trots att han frustade på väg till stallet) och stod och studsade på stället för ljud.

Vet inte jag. Det är ju guldbaggegala i kväll. Vems tv tjuvkikar Juppe på? Jag är säker på att han övat in ett tacktal för bästa hästroll.

Köper inte riktigt de franska nerverna. Tror han blir lite grinig av att tvingas jobba ordentligt. Jag hoppas att det inte beror på att hans kropp säger ifrån utan att det beror på att hans knopp säger ifrån.

I morgon blir det människoyoga för mig, så då får han vara i fred.

Skönt att ridskolan är igång igen!

Hoppsan. Jag får plocka fram min inre tyska general tror jag.

Mackan bossade med mig i dag på terminens första lektion. Ja, ja. Vi har många lektioner framför oss. Kanske lite trögt för honom också att komma igång efter lite långhelger. Jag gjorde misstaget att lägga mig på soffan en halvtimme före avfärd till stallet – höll inte på att orka upp.

Det som funkade bra: Annica ville få oss att känna efter var hästens bakben var i skritten genom att ha koll på åt vilket håll hästens mage svänger.

För att hästen ska kunna kliva in med bakbenet ordentligt vid ett kliv fram måste pålle flytta på sin stiliga buk, så är det bara. Buken svänger som pendeln på en klocka i takt med stegen.

Så där satt vi på rad och dingdångade med i våra hästars takt med skänkeln mjukt sluten kring hästens sidor.

Mackan var jättelätt att känna var han var i steget. Så kul! Ett aha! Och när bakbenet försvinner framåt och magen flyttar på sig – då åker ju mitt sittben på den sidan ner – följer med i klocksvängen.

Nästa gång får jag biffa upp mig lite. Jag trodde att Mackan hade ont någonstans när han stannade och gjorde sig till en boll över ryggen, men jag tror han bara laddade för en bajsurladdning.

Vi har i alla fall tagit oss på horsefronten. 🙂

Juppe kommer alltid till grinden

img_2169

Här står en finfis och blir bländad av min pannlampa.

Finfisen står alltid och blir bländad av min pannlampa, jag slipper leta häst i kolmörk hage. Så skönt. Klart hästen är värd minst ett äpple då.

Jag har varit bortrest i två dagar, det var finfint att snosa päls igen. Juppe var lugn och nöjd.

Jag slängde sadel på Juppe och så körde vi ett pass på ridbanan. Det går bättre och bättre att skritta fint, när jag koncentrerar mig på att känna efter vad som händer i mina sittben och i min kropp hjälper det mig att noja över Juppe.

Nej, jag tror inte Juppe har ont i halsen när han vrider den till en korkskruv. Jag tror han är olydig.

Vi körde stanna-starta med sisådär framgång, glömde nämligen spöet och ibland är det bra att ha det helt enkelt.

Tempoändringar var också bra och flytta/svänga efter vikthjälper. Och hela tiden körde han upp huvudet som en giraff när han kände minsta tendens till att jag skulle vilja ha högre fart. Juppe vill springa, springa, springa.

När han gick i någorlunda form och var lugn fick han springa. Vi testade trav och tölt. Det gick hyfsat. En travjogg blev riktigt behaglig för oss båda två.

Som avslutning övade vi på galoppfattningar, det gick riktigt bra. Var lite rädd inombords för att han skulle flänga iväg, men icke. Prydligt och skutt, skutt i några steg. Perfekt.

En skön kväll efter dagar som började med bussfärd före sju på morgonen i tisdags morse och slutade med tågresa och ankomst efter 21 i går. Nu längtar jag tills i morgon kväll – då hoppas jag att jag och Juppe vill / kan köra lite liberty på ridbanan.

img_2172