Juppe skulle behöva springa milen

Det här ser ju fridfullt ut. Det var det också.

Skönt och fridfullt trots blåst.

Jag är slut i rutan så jag tänkte att Juppe skulle få sadel på. Men äh, det fick bli träns och barbacka istället. Tänk vad självklart det är att hoppa upp barbacka nu.

Juppe är allt bra trind och bra påpälsad är han också. Superbekväm att rida barbacka på faktiskt.

Ångrade mig bara lite när jag märkte hur pigg Juppe är. Det är ju himla kul, men spontana galoppfattningar när man sitter barbacka är sådär. Glada grymtningar fick han också ur sig (så lät Mackan i går också, undrar om det är vårgrymtningar).

Skritt, skritt, skritt och ut på frusna gräset i mitten av ovalen för att få till stora fina perfekta volter. Halt på mitten innan byte av varv. Mycket kontrollerbart och prydligt.

Tölt på ovalen. Bort gick riktigt fint, mot stallet grymtades det en hel del och kastades med fina huvudet. Nu tror jag inte att Juppe är på väg att bli förlamad längre utan misstänker helt enkelt olydnad. Brist på hyfs.

Ett helt varv körde vi i tölt. Det är rekord för oss på himla lång tid.

Juppe var glad och tuffade på, men jag tyckte inte riktigt att jag hörde det där tjoffe-tjoffe som det ska vara.

In på gräset igen. Volter och till slut tölt i serpentiner i gräset. Juppe blev eld och lågor, det var tydligen skitkul!

Skritta och pusta och upp i tölt igen på ovalen åt andra hållet. Nu hörde jag det: tjoffe, tjoffe. Eller black’n’decker som vissa vill ha det till. Så glad, så glad!

Det var Juppe med. Så glad så jag fick hoppa av. Han blev liksom bara mer och mer i gasen.

Inte tordes jag galoppera heller, jag tror det är för hårt på ovalen nu när det är fruset. Himla svårt att veta i vilket fall, jag vill alltid be någon annan om råd/åsikter innan jag vågar mig på galopp på ett vinterunderlag.

Fin kväll.

Ett fogligt djur myser loss med hösilage.

Gode gud, är det fettvalkar jag ser på halsen, strax före bogbladet? Hm. Vi ska göra som Juppe vill, bara grusvägarna blir trivsamt vårmjuka.

Obildbar och gnällkärring dessutom

Jag lägger ju en ofantlig del av min fritid på något som för det mesta ger mig enormt med energi, lust och glädje.

Klart en hamnar i en svacka ibland. Klart det blir trögt ibland.

Ibland verkar det där ibland dra ut lite på tiden. Så känns det för mig nu.

Jag känner mig f-imej helt obildbar. En lönnfet tant som tyvärr inte har någon talang för det där med ridning.

Fy.

Så stygg ska man inte vara mot sig själv.

Skäms. Och skäms ännu mer när jag tänker på hur gnällig jag var i kväll på kompislektion med Karin och Frami.

Stackars fröken Annica fick också lyssna på eländet förstås.

Sånt gör inte någon glad.

Jodå, det trillade minsann ned någon polett i jämmerträsket också, även om min kropp inte riktigt lyckades administrera ut det till Mackan.

En positiv grej (mer får ni inte, någon måtta får det vara):

Jag gör för mesiga halvhalter (alltså när det inte räcker med säte utan när tygeln också måste vara med). Ställ dig mittemot en kompig med lite skönt gung i knäna och bra stöd av magmusklerna.

Första omgången gjorde jag halvhalterna i bara händerna. Annica som lekte häst stirrade oförstående på mig.

Kopplade på magmusklerna, släppte ned axlarna, sög in armbågarna till kroppen och kraaamade till med tyglarna. Annica lystrade! Och jag såg att tygeln fick effekt på hennes kropp.

Sedan retade vi upp varann rejält genom att gå från lös och slafsig tygel till en halvhalt. Så jädra obehagligt! Det kom ett ryck från ingenstans. Jag skulle bocka, så det så.

Nu är det bara att streta på och hoppas att någon liten polett vill trilla ned på allvar, då blir allt roligare igen. Jag vet ju det. Få lite lön för mödan. Det är ju bara att träna som gäller.

En glad och springsugen Juppe

Japp. Så är vi i fas igen. Med varandra och alla planeter.

Sadel med ludd under på och ut på ovalen som var trivsamt mjuk av plusgrader och regn.

Wow, vilken snygging! sa Huldas matte om Juppe som stålfjädrade sig fram på banan.

Puh. Och även om det kändes som att vi skulle fortsätta i galopp ut på åkern så var gossen lydig och stannade före kurvan. Men före dess gick det i 180. 🙂

Tölt var inte lätt att få in med åtta springsugna ben. Det blev pass och gudvetallt innan vi eventuellt fick in rätt växel. 

Trivsamt.

Det är kul att ha en springsugen häst.

Hoppas jag ska på yoga i morron kväll (om det finns platser kvar). Det gör underverk med oliksidiga tanter.

Islandshästen versus livsfarliga källarbacken

Hoppsan. Kom och störde mitt i lunchen i dag. Baldur och Juppe stod och mumsade för fullt och såg vänligt och demonstrativt ointresserade ut.

Jodå. Juppe följde snällt med och var riktigt sig själv. I alla fall tills vi började promenera mot Hallbo.

Plötsligt dök det upp spöken överallt. Spöt hade jag förstås glömt i stallet. Jag tog av mig en vante istället och baffade mot bogen som han ville köra ut mot mig.

Tänk vad som kan bli normalläge.

Varje år när det känns som vår och vinterhårstråna börjar släppa från Juppes vackra kropp så blir han lite knäpp. Då testar han mig som ledare.

Lite grand har jag lärt mig under åren. Jag fattar lite mer i förväg vad som är på väg att hända och jag är mer tydlig och faktiskt mer sträng. Sträng som i att det inte är ett dugg okej att gå för nära mig, köra ut en bog eller sticka mulen rakt upp i det blå.

Det är helt ookej faktiskt.

Rent ut sagt jävligt ookej.

Vi klarade oss ändå förbi läbbiga huset och spökiga garaget och till och med upp på källarbacken och vidare mot Hallbo. Vi stannade lite då och då för att låta Juppe begrunda världen med huvudet mot backen.

Likadant på hemväg, även om han frustade lättat på en raksträcka.

Vid källarbacken var det skitläskigt. Där var det svårt att få ned huvudet och det blev några skutt framåt. Juppe var inte någon världsmästare på att lyssna.

Då hände det – jag vände Juppe när vi klarat oss förbi backen. Det var inte helt lätt att övertyga Juppe om att gå upp igen, men jag hade bestämt mig.

Juppe skulle inte få gå hem förrän han gått lugnt och sansat över källarbacken.

På en ledig dag har jag hur många timmar som helst på mig. Vi kan hålla på till midnatt.

Juppe ballade ur igen när vi klarat oss över backen, men på hemväg gav han upp. Han gick med huvudet demonstrativt mot backen och suckade. En så duktig Juppe får gå hem. Han får till och med en godis när han står avslappnat.

Mitt i alltihop har jag faktiskt roligt. Jag tycker Juppe är kul. Jag förstår också att jag någonstans på vägen slackat i mitt ledarskap och öppnat dörren för det här. Men vi tar oss, vi tar oss.

Efter att ha nosat på läbbigt släp och kikat in i läbbig carport var vi jättenöjda båda två. Det blev en bra dag igen.

Vi stannade till vid avelsflocken på promenaden och beundrade rödhårigt föl.

Tänk vad mysigt det vore med ett föl, sa jag till Juppe. Då skulle du kunna bli plastpappa åt det. I alla fall om det blev en kille.

Sa Juppe.

Lydig och lite upprörd

Yep, det här var en bild från helgen. I kväll blev det ovalen för mig och Juppesnupp.

Jag hade plockat fram min inre tyska general redan innan jag åkte till stallet. Eller, näej. Men jag hade i alla fall bestämt mig för att det är jag som bestämmer.

Juppe stod och väntade vid grinden. Nöjd och glad. En duktig häst.

Frid och fröjd i stallet. Frid och fröjd på väg till ovalen.

På ovalen mindre och mindre av frid och fröjd. Mer av vispande svans och öron som vinklades bakåt. Juppe ÄR grinig. Men jag sket faktiskt i det.

När det började bli svårmanövrerat på ovalen så klev vi in och gjorde horsemanshipövningarna från halva lektionen med Karin. Lugn och fin longering, bort med bogen och in med inre bakben. Kliv-kliv-kliv-kliv.

Och så flytta bakben.

Juppe vill springa från jobbet, det ville inte jag.

När vi kört lite flytta ben i båda varven så gick vi ut på ovalen igen, och så om igen.

Till slut var Juppe en artig och ytterst uppmärksam häst. När jag stannade så tvärnitade han. När jag sa spring så sprang han.

Skönt.

Men vad hände i stallet?

Juppe tyckte någonstans att livet var fruktansvärt (trots att han frustade på väg till stallet) och stod och studsade på stället för ljud.

Vet inte jag. Det är ju guldbaggegala i kväll. Vems tv tjuvkikar Juppe på? Jag är säker på att han övat in ett tacktal för bästa hästroll.

Köper inte riktigt de franska nerverna. Tror han blir lite grinig av att tvingas jobba ordentligt. Jag hoppas att det inte beror på att hans kropp säger ifrån utan att det beror på att hans knopp säger ifrån.

I morgon blir det människoyoga för mig, så då får han vara i fred.

Skönt att ridskolan är igång igen!

Hoppsan. Jag får plocka fram min inre tyska general tror jag.

Mackan bossade med mig i dag på terminens första lektion. Ja, ja. Vi har många lektioner framför oss. Kanske lite trögt för honom också att komma igång efter lite långhelger. Jag gjorde misstaget att lägga mig på soffan en halvtimme före avfärd till stallet – höll inte på att orka upp.

Det som funkade bra: Annica ville få oss att känna efter var hästens bakben var i skritten genom att ha koll på åt vilket håll hästens mage svänger.

För att hästen ska kunna kliva in med bakbenet ordentligt vid ett kliv fram måste pålle flytta på sin stiliga buk, så är det bara. Buken svänger som pendeln på en klocka i takt med stegen.

Så där satt vi på rad och dingdångade med i våra hästars takt med skänkeln mjukt sluten kring hästens sidor.

Mackan var jättelätt att känna var han var i steget. Så kul! Ett aha! Och när bakbenet försvinner framåt och magen flyttar på sig – då åker ju mitt sittben på den sidan ner – följer med i klocksvängen.

Nästa gång får jag biffa upp mig lite. Jag trodde att Mackan hade ont någonstans när han stannade och gjorde sig till en boll över ryggen, men jag tror han bara laddade för en bajsurladdning.

Vi har i alla fall tagit oss på horsefronten. 🙂

Juppe kommer alltid till grinden

img_2169

Här står en finfis och blir bländad av min pannlampa.

Finfisen står alltid och blir bländad av min pannlampa, jag slipper leta häst i kolmörk hage. Så skönt. Klart hästen är värd minst ett äpple då.

Jag har varit bortrest i två dagar, det var finfint att snosa päls igen. Juppe var lugn och nöjd.

Jag slängde sadel på Juppe och så körde vi ett pass på ridbanan. Det går bättre och bättre att skritta fint, när jag koncentrerar mig på att känna efter vad som händer i mina sittben och i min kropp hjälper det mig att noja över Juppe.

Nej, jag tror inte Juppe har ont i halsen när han vrider den till en korkskruv. Jag tror han är olydig.

Vi körde stanna-starta med sisådär framgång, glömde nämligen spöet och ibland är det bra att ha det helt enkelt.

Tempoändringar var också bra och flytta/svänga efter vikthjälper. Och hela tiden körde han upp huvudet som en giraff när han kände minsta tendens till att jag skulle vilja ha högre fart. Juppe vill springa, springa, springa.

När han gick i någorlunda form och var lugn fick han springa. Vi testade trav och tölt. Det gick hyfsat. En travjogg blev riktigt behaglig för oss båda två.

Som avslutning övade vi på galoppfattningar, det gick riktigt bra. Var lite rädd inombords för att han skulle flänga iväg, men icke. Prydligt och skutt, skutt i några steg. Perfekt.

En skön kväll efter dagar som började med bussfärd före sju på morgonen i tisdags morse och slutade med tågresa och ankomst efter 21 i går. Nu längtar jag tills i morgon kväll – då hoppas jag att jag och Juppe vill / kan köra lite liberty på ridbanan.

img_2172

High hov

I går tog Juppe och jag ett pass på ovalen. Det kändes som att sitta på en jetmotor som varvar upp.

Sådär kul om jag ska vara ärlig. Men, efter mycket jobb med att stanna snabbt när jag bad om det och sätta igång snabbt (INGA PROBLEM!) så var grabben lite mer med mig.

Vi töltade lite, tror jag. Tänk att jag inte kan känna sådana saker när jag sitter på Juppe. På Mackan är det inga problem, då rider jag bara.

När vi slutade var båda nöjda.

img_2076

img_2074

img_2073

img_2068

img_2065

Juppe tycker det är kul att ta horsies. Helst vill han äta upp mobilen. Men stå ensam i ett hörn och posera framför en läbbig dörr ville han inte.

img_2060

Han är så kul min kompis. Jag tycker också att det är roande att han visar så tydligt vad han gillar och inte gillar.

I kväll körde vi ett pass på ridbanan.

Vi övar och övar på att Juppe ska lyssna på vad jag vill och inte improvisera. Nu gör han någon slags balettvändning istället för sluta när jag går framför.

Han blev sur och tvär när jag puttade in hans rumpa på banan igen. Vi övade på att ta ett steg i taget och att han inte skulle göra något annat än just det. Ta ett steg mot mig som stod vänd mot honom på banan.

När vi klarade det bad jag om rumpa ut. Klart jag fick – åt båda hållen.

Juppe är så glimrande klok och vacker.

Han lyfte också sin apportpryl med munnen och puttade bollen med mulen hur lätt som helst. Nu är nästa steg att han ska släppa apportprylen i min hand.

Han hade inte riktigt hundra tålamod i kväll. Men jag vet också att allt som han får sova på funkar bättre nästa gång vi provar på det. Mr Maräng.

Vad var det som var High hov då?

Två nya presenter till Juppe, två massageborstar i gummi från Horze. En stor och en liten. Båda var perfekta för mina händer i storlek 12-årigt barn.

dsc_0076

dsc_0077

dsc_0078

Lilla.

Och stora:

dsc_0080

Juppe gillade. Lagom hårda piggar och skönt grepp för mig. Han körde ut rumpan lite extra när jag gnuggade där. Då är det godkänt.

Fantastisk skritt och räsergalopp

img_1970

Han är söt utanpå min Juppe, men lite ond innuti. He, he.

Näej, skojar bara.

Han är världens bästa Juppe så klart. I kväll hade vi sällis av Hulda o Co på ovalbanan och jag tror att båda pållarna verkligen uppskattade det.

När Juppe väl förstod att det är skritt som gäller så blev skritten verkligen så där underbar som den verkligen är. Lååååånga kliv och rytmiskt och lugnt och fint. Som meditation för både ryttare och häst.

Egentligen tänkte jag att det faktiskt är bra att bara skritta på ovalen någon gång emellanåt. Man måste ju inte ge järnet där. Man måste inte lära sig att ge järnet där.

Sedan trillade den lilla tanken bort.

Juppe var ju så mjuk och fin och sänkte huvudet när jag påminde och bad om det till och med när jag hade tygelkontakt. Då kan han ju få springa lite som belöning?

Visst?

Vi testade lite tölt. Kändes bra.

Frågade Hulda o Co om de ville hänga med på en galopp. Visst! Och galoppen längs en långsida blev jättefin och lugn och harmonisk och tog slut i god tid före kortsidans böj. Äppelbit blev det också.

Hm. Det var ju himla kul det där.

Hulda o Co sa att om vi ville ta lite galopp så kunde vi göra det. Då ställde de sig bara vid sidan om banan att tag.

Jo. Det ville vi nog.

Nu var Juppe vänd mot stallet, och kanske var det dumt. Galoppfattning från skritt var inga problem.

När Juppe hade fått upp lagom lokomotivfart närmade sig böjen väldigt fort, det var ett problem. Med nöd och näppe kunde vi ta den.

Nu fick inte Juppe sakta ned, vi töltade ett varv och jag stannade bortanför ingången. Juppe flåsade men såg samtidigt väldigt, väldigt, väldigt nöjd ut.

Jag känner som sagt inte att han vill bli av med mig. Jag känner en väldig massa energi och en Juppe som kanske helt enkelt glömt att jag bestämmer från ryggen.

Om jag blir rädd? Näej, faktiskt inte. Helt galet nog sitter jag och fånler (inte bra, tror Juppe känner det). Jag är ju samtidigt så himla glad att min pålle har livslust och spring i benen. Koll vill jag ha, det får vi öva på.

Bra kväll. Alla var nöjda. 🙂

En hemsk första dag på jobbet

Nejdå, nejdå. Inte jag eller Juppe. Men Abba hade det under helgen. Då flyttade hon från trygga avelsflocken till ridstona.

Det enda jag och Juppe orkade göra i kväll var att äta godis och borsta. Jag blev svettig, Juppe nöjd.

Så här hade Abba det första minuterna på nya jobbet:

dsc_0030Strutt, strutt, strutt. Och vart man än struttar blir det fel och alla tanter glor surt.

dsc_0031

dsc_0033Och så hamnar man helt fel och precis ALLA tanter tycker man är dum och tar sig ungdomliga friheter.

dsc_0034Jag skojade bara, jag skojade bara. Titta här, jag är bara ute på en höga-benlyft-joggingrunda.

dsc_0035MAMMMMAAAAA!

Jag är inte din mamma, frästa Annica och viftade bort fröken löken.

dsc_0036Duelling cameras.

dsc_0037Å. En snäll?

dsc_0038Tant Barbie: moahahahahahahaha.

dsc_0039Ihopsläpp kan ju se kaotiska ut, eller bara utföras med små gnissel och öronviftningar. Det som är så härligt med hästar uppvuxna i flock är att allt är sorterat och färdigt efter några dagar.

dsc_0041

Dåligt drag. Att hamna i ett hörn med högrangade Saga.

dsc_0043Då blir det motion.

dsc_0045Sunna hjälper till.

dsc_0046

dsc_0047Damerna kommer att bli slanka som sylfider om det ska joggas på det här sättet.

dsc_0048Alla dessa snabba beslut, all denna stress. Jag vill inte vara stor! Jag vill hem!

dsc_0049Om jag blundar försvinner allt. Då är jag hemma igen.

I dag hördes inte mycket pip och gnissel från ridstona. Kul att ha en ny häst att få spana på, en riktig sötmule är hon.