Puh

I kväll testade Juppe en bondgård med inbyggt ljud. Den sovande gåsen var värst. (Stallet hade haft barnbesök, vi är inte fullt så galna som ni tror).

Ska jag skena nu? undrade Juppe när grisen nöffat honom i mulen.
Nä, sa jag. Vi går ett par varv på ovalen istället. Typ fem.
Och det gjorde vi. Gossen frustar och kör ned mulen precis i backen och tänjer ut. Vid varv tre börjar han alltid jogga. Det får han. Då åker huvudet också ned på behaglig bognivå.
Jag tror han slappnar av, annars skulle han inte vilja jogga?
Själv kunde jag inte skjuta upp samtalet till Chris Johnston så mycket längre. Det var ju fredag och slut på veckan. Det var ofrånkomligt.
Tog två omgångar morgonkaffe på jobbet. Hittade på lite mer att göra. Tog mig själv i örat och greppade mobilen och stoppade in mig i ett litet rum där man kan få vara ifred. Om jag nu skulle börja böla.
Tror tyvärr att jag programmerats på att gråta vid åsynen av stackars Chris Johnston. Undrar om hans röst funkar likadant?
– Vem pratar jag med? sa Chris efter lite fummel och skrap i andra änden. (Jag som presenterat mig så artigt). Panikartad tanke: helvete, är han ledig på fredagar? Har jag väckt honom?
– Öh, jo. Det är Bettina, Juppes matte här.
– Hm.
– Öh, har du tid att prata med mig?
– (Fnys). Mummel, mummel. SHOOT!
(Håret på ända) – Eh, jo. Jag måste be om råd. Jag longerade ju Juppe och han är märkbart halt på volt i trav.
– (Fnys). Jag trodde vi var överens om att han skulle vara i fred.
– Jo. (Givakt + hundlika ögon på mobilen)
– Vi vet ju att han är halt i trav på volt.
– Jo. Fast jag är rädd att han LIDER. Att vi kanske ska åka till dig tidigare.
– Nej, nej. Han lider inte.
– Åh. Men kan jag ta små promenader med honom? Han vill ha något att göra.
– Ja.
– Kan jag ta ut en massör? Är det okej?
– Ja.
– Öh.
– Då ses vi i mars.
Klick.
Flämta, flämta, flämta.
Japp. Som hämtat ur en film från 1950-talet där en undersköterska har fräckheten att tilltala en överläkare. Tuffare än så är jag inte som Juppes matte.
Och ändå känner jag mig i trygga händer. Eller rättare sagt, jag känner att Juppe vilar i trygga händer.
Vad Chris tycker om mig (en förhatlig bloggare och snorande matte) är inte viktigt, det här handlar om Juppe. Där känner jag att Chris finns till hands med 130 procent eller lite till.
Pustar ut. Håller mig till det jag tänkt och känner mig stöttad i det. Vi ska ta små promenader, mysa, skita i att han är halt i volt i trav och stärka oss både mentalt och fysiskt. Och jepp, jag ska ringa bästa massören Janne och boka tid.
De där små promenaderna kan nog få utökas till längre känner jag, om Juppe är med på det och frustar och myser med mig. Då tror jag att de bara gör gott.

Nytt mål: inte grubbla

Den här starten fick vi i går när vi åkte till Kvicksund och veterinären Chris Johnston.

Vi fick ju fina besked jag och Juppe.

Nu vill jag berätta om min farbror Tage för att berätta om det där med målet att inte grubbla. Tages fru har polskt ursprung och bryter på polska. Grubbleriet går nog i släkten för han kan få höra: inte grobbla. Och när badrummet var nyrenoverat och ett nytt fantastiskt spabadkar var installerat så berättade frun att: här bobblar vi.

Jag älskar både Tage och hans fru så det är berättat med glimten. Jag ska inte grobbla, bara bobbla. Fast mitt bobbla blir nog att rida Mackan och låta bli att grina så fort jag tänker på Juppe.

JUST NU är han ohalt. Jag får nöja mig med det. Basta.

Besöket i går då:

 Fullt ös på Equirehab som vanligt.
Jag och Juppe fick börja med att trava i stallgången, det gick åt ena hållet i alla fall.

 Och ut i ridhuset för att longera.
Och vänta . . .

 Du, mannenvännen. Godis? sa Juppe.

 Jag undrar vad storhästmänniskorna ser när de tittar på en isis?
En fluffig leksak till en medelålders tant som inte vill sitta för högt?
Blir fruktansvärt irriterad på mig själv när jag verkligen gör allt för att infria alla eventuella fördomar.
Juppe sköter sig ju. Alltid.
Jag står och snorar in i hans man och är knappt pratbar.
Det här är ju ingen fluffig leksak, det är en snygging.
När jag tittar tillbaks i bloggen ser jag att varenda målsättning jag haft inför varje veterinärbesök har det gått åt pipsvängen med.
Jag ville inte nöja mig med att Juppe skulle få en kortisonspruta till. Resultat: Jag är nöjd med att Juppe fick en kortisonspruta till.
Det är så oerhört svårt att greppa hur Chris tänker. Han är jätteöppen och säger att han inte vet och att skadan är ovanlig. Här får man testa sig fram och gå på känn och erfarenhet också förstås.
Jag klämde ur mig min bekännelse: att jag inte hade hjärta att stoppa in Juppe i en box utan släppte honom i lösdriften med hans coola polare.
– Det är okej, sa Chris.
Och när han föreslog att jag skulle ta långa uppsuttna promenader i skritt med min kompis berättade jag att det var precis det vi gjorde innan vi hamnade i läget att han hade tregradig hälta vid förrförra besöket.
– Okej. Då får han gå på lösdrift och så ses vi i mars.
Men Juppes grop i bogen då?
– Det är en gammal skada. Den kommer han alltid att ha.
Men alla sprutor han fått innan då? De hjälpte ju inte?
– Förra gången fick han en annan typ av kortison, inte långtidsverkande. Och en stor dos. Det kanske sprider sig helt enkelt och gör verkan. Kortison är inte optimalt, men, men.
Vad vill du att Juppe ska klara? frågade Chris och jag hann precis börja svara innan vi blev avbrutna av en annan kund som bröt in med något helt annat. Och så var den tråden borta.
Med det får jag nöja mig. Det är fult att silvertejpa sin hästs veterinär och hoppa på hans huvud för att få ännu mer svar och utläggningar. Sanningen är ju att jag hade kunnat sitta hela dagen och grottat ned mig i bogars funktion och vad kortison gör och inte gör och hur skadade muskler eventuellt kan läka och . . . varför är en operation helt plötsligt inte aktuell?
Men si det går inte. För tvåhundrafemtielva hästar står på kö för att undersökas. Man får ungefär lika mycket tid som när man själv är hos farbror doktorn. Och det är nog lika bra.
Inte grobbla. Bara bobbla.
En sån där stor sak får behandling av equiterapeuten i en av tre bås.
Och där står Chris och drar upp otäcka prylar i en spruta.

Och i bås två står jag och Juppe. Juppes bog tvättas inför sprutan.
Och hästarnas bihang står och stampar i fikahörnan.
 Och Juppe och jag står och väntar på att tvätten ska få verka ordentligt.

En stor kompis står på vibrationsplattan efter behandling och solar samtidigt.

När jag kliar min kompis får jag kli tillbaks.
Det är så det funkar.

Inte kul. Men Juppe står snällt och låter Chris spruta in i bogen.
Vilken häst jag har.
– Jag är mest glad för din skull. Det här var verkligen roligt, sa Chris.
Chris var nöjd med att Juppe var ohalt och att jag kan pusta ut ett tag.
Min hjärna hinner nog ifatt den också, även om den stretar emot och säger att Juppe kommer att bli lika halt igen när kortisonet slutar verka och han börjar röra på sig mer. Nu är det nu. Och nu är det bra. (Stackars Chris, fy vilken eländig kund att ha som inte blir glad när hästen är ohalt).

”Inte ett steg fel”

Helt slut i rutan. Borde vara vansinnigt glad. Juppe var helt fin i longering. Mirakel. Halleluja.

ÄR DU INTE GLAD! Hojtade Chris Johnston glatt åt mig.

Öäh, svarade jag. Jag har knappt sovit något i natt och det här har pågått sedan april (aptrist svar).

Juppe fick en ny stor dos kortison av samma sort han fick vid förra besöket. Juppe får hänga med kompisar i lösdriften – det verkar vara ett vinnande koncept. Och i mars hör vi av oss till Chris om ny tid igen.

Jo, jag är glad. Och rädd. Och vågar inte riktigt tro att det kan vara så enkelt. Mer orkar jag inte blogga i kväll. Mer i morrn. Försiktigt glad, kan man vara det?

Hältan släcktes till 90 procent

Jag skulle vilja köpa ett eget slott till min man i julklapp, eller något annat som han kanske uppskattar mer. Hans lediga dagar går åt till mina nervsammanbrott, hur kul är det på en skala?

I dag åkte vi (ja, han, mannen vid ratten) till Kvicksund igen. Vi kompade ut en timme tidigare och han fick med sig en mänsklig trasa på passagerarplats. Typ.

Irrelevant reflektion: i går sa Chris på det mest försvenskade amerikanskt belevade sätt – jag har pratat med din vän också. Jaha, sa jag. Jag borde nog ha svarat – åh, min man menar du. Är man artig och socialt skolad på amerikanskt manér förutsätter man inte något. Ha, ha. Gulligt.

Jag var mentalt redo för att hämta en presumtiv slaktkorv. Något som skulle ha hamnat i frysen om han levt på Island.

In på Equirehab, gå längs alla boxar – än en gång mötas av storhästar som slickar öronen bakåt och ser ut som sjöodjur redo att hugga. Varför blir de så?

Och så nästan längst ned mot behandlingsrummet, två pigga öron och två väldans, väldans glada ögon. Älskade vän.

En klapp och en godis (noterade att han inte hade vatten på boxen, grrrr, irritation. Det är väl en självklarhet att en häst alltid ska ha vatten?).

Juppe ville följa med, men jag gick själv in och letade upp Chris som verkar jobba jämt tamejruttan.

Jag vågade inte säga ett pip. Chris fick upptäcka mig på egen hand och det gjorde han. När en storhäst var avklarad kom han fram och berättade att han släckt Juppes hälta till nittio procent. Höll på att svimma av lättnad.

Vad betyder det? sa jag. Operation?

– Jag bedövade på två ställen, bursan och leden. Juppe har fått massor av kortison i dag. Jag vill att han kommer tillbaks om två- tre veckor. Jag har en plan, men jag vill titta på honom igen.

Det köpte jag rakt över. Glad som en lärka. Eller mer som en vimsig gråsparv som flugit in i ett fönster. Skulle jag ha lämnat kortnummer? Äh, han vet ju var jag bor, det kommer väl en räkning.

Min känsla är att det inte kommer att hända något dramatiskt med Juppe under de här två-tre veckorna, kortison till trots. Men de här veckorna kanske behövs för att Chris ska hinna tänka och höra sig för om sätt att angripa Juppes skada.

– Vi ska fixa den här hästen, sa Chris när han såg mina klotrunda tvivlande ögon. Ljuv musik i en pjoskig mattes öron. Men den här matten är också lite luttrad nu. Lite slokörad. Men kompisen Juppe var glad och tänkte aldrig i livet gå in i transporten. Han frustade glatt bara av att få promenera utanför stallet.

Han förvandlades till isländsk åsna. Som tur var förutsåg jag det här och fick hjälp av en storhästman som på ett milt och förstående sätt puttade på Juppe. Det är det enda som hjälper, ett fast grepp om rumpan och en försäkran om att det inte är Juppe som avgör om han ska åka hem eller inte.

Suck. Men det är ju faktiskt en piss i Mississippi. Och så älskar jag snälla hästmänniskor, det vimlar av dom.

Den här bilden ska jag ha på näthinnan när jag somnar. Det är hit vi vill – yogajuppe värmer upp för nya äventyr. Det är dit vi vill. Fan trot, men säger Chris att hästen ska fixas så:

Ingen bra dag alls

Ja, vad ska jag säga? Jag skulle vara Juppes bodyguard och se till att han inte fick sprutor i onödan. I dag fick han tre, och i morgon får han fler. Han sover över på Equirehab i Kvicksund.

Veterinären Chris Johnston har slutat på Mälarkliniken och tog emot i Kvicksund istället. Jag vill att han fortsätter ha koll på Juppe.

I dag trodde jag att jag skulle få höra: fortsätt rida Juppe så ordnar det sig nog med tiden. Nope.

 Chris hjälper till med inskrivning av Juppe.

 Juppe landar på ett nytt ställe, och öronen pekar framåt som alltid.
Det finns nog godis här också.

 Och som alltid. Börja med att trava i en gång.
Det gick helt enkelt inte. Juppe ville inte.

Då blir det longering.
Helvete.
Juppe dippade lika illa som första gångerna vi var till klinik.
 2-3 gradig hälta sa Johnston när vi stod i ridhuset.
Tre, sa han till djurskötaren när det var dags att skriva journal senare.
Jag bad om att få rida Juppe också, för jag ville höra vad Johnston såg när jag satt upp.
Läbbigt.
Men som alltid när jag hoppar upp på Juppe så försvinner faktiskt alla tvivel på mig och hans förmåga.
Jag njuter.
Det är väl en personlighetsstörning. Jag har helt enkelt inga tvivel på oss.

Men jag kände också vad Johnston såg.
Kraftig hälta. Och hälta i båda varven.
 Läbbiga ridhuset utan fönster som ändå var okej efter ett var varv.
Underbara Juppe.

 Mina fötter stack ut som antenner. Men det skiter jag i.

Och in i behandlingsrummet igen.
Jag vill inte, sa Juppe.
Du måste sa jag. 🙁
 Raka. Inför spruta. Juppe vet hur det går till.

Ändå står han där snällt och väntar.

 En spruta i bursan i bogen.
Chris Johnston vill ta reda på om han kan släcka hältan med det.
In i boxen och vänta på att bedövningen verkar.

Ja, ni ser. Människor har också kroppsspåk.
 Juppes hälta släckte aldrig. Trots tre sprutor.

Juppe ställer upp på det mesta.
Helt ny miljö, mysko prylar.
Trevlig värmländsk djurskötare. Då är allt okej tänkte vi båda. :0) 

Nope. Ingen släckt hälta.
Juppe på nattklubb?
Nej, inför spruta tre hoppade vi in i hästsolariet och värmde oss lite.
Nu hade dag gått över i kväll och en dag tog ut sin rätt.
En plyschkille trivs inte här! sa Juppe.
Han höll på att flyta bort i extravärmen. Vi klev ut så klart. 

I jakten på hältans orsak bad Christ Johnston om spattröntgen på vänster bakben.
Ska vi sedera? undrade värmländskan.  
Sedera? sa Juppe.
Matte? 
 Närå. Ingen fick spruta. Och djurskötaren flyttade Juppes ben som hon ville.
Bilderna blev perfekta.

Juppe är en så fantastisk häst.

Och jag är inte en så illa matte heller.

 Det är en så stor tröst att ha trevliga, varmhjärtade, proffsiga djurskötare vid klinikbesök.

Icke sa nicke. Inte antydan till spatt här.

– Jag kan inte säga, hoppa upp på hästen och rid du bara. Det är inte juste, sa Chris Johnston.
Och ja, jag kan inte annat än hålla med.
Jag har ridit Juppe på en grusväg och på en oval. I ett ridhus blev det plågsamt tydligt att han är halt i båda varven.
Har han ont? snörvlade jag fram.
– Jag tror inte att han går och lider, men han har ont. Annars skulle han inte halta, sa Johnston.
– Tid hjälper inte, sa han också som svar på vad jag har gott om.
Chris Johnston var störd och bekymrad över att inte ha kunnat släcka hältan med bedövning. Han vill kunna göra det för att veta vad han ska råda oss till. Hans hypotes är att Juppe ska opereras igen. han tror fortfarande att Juppe har ont när bicepsmuskeln glider över trasigt skelett.
Men – för att kunna säga det till en kirurg måste han ha hittat sättet att släcka hältan. Och sedan är det ändå upp till kirurgen att fatta beslutet om det är okej att genomföra operationen, om kirurgen tror på den.
Hade Juppe varit människa hade det inte varit tal om saken.
Men å andra sidan så skickar en människa som inte fått hjälp av en operation en anmälan till en myndighet och får kanske lida ett helt liv. Varje operation innebär en stor risk. En häst som genomgår en operation utan tänkt resultat blir avlivad.
– Jag har inte gett upp. Åk hem och försök tänka på något annat, sa Johnston.
Tankarna virvlar så klart. Och jag vill att jag ska ha tänkt rätt i det jag skrev före dagens klinikbesök. Men så är det inte.
Det går inte att vifta bort en hälta i båda varven.
Jag har också skrivit att Juppe ska ha ett värdigt hästliv, kunna använda alla sina gångarter. I dag ville han inte trava, han gjorde det när jag satt upp och för att jag bad om det.

Lite nervös är jag allt

Blä. Orkade inte åka till stallet efter en övertidstimme på jobbet.

Sitter och tänker på veterinärbesöket på torsdag istället. Jag är rätt bestämd på vad jag vill (tror jag).

Jag vet att Juppe fortfarande är halt i höger varv i trav. I mitt huvud betyder det att det gör ont på Juppe när hans bicepsmuskel byter läge när han jobbar på böjt spår.

Nu när jag sitter upp lite mer på Juppe och har provat lite olika gångarter så tänker jag: galopp på rakt spår – nemas problemas (när Juppe fattar vad jag vill). Jag är osäker på om det är likadant i båda galopperna, jag är för stissig för att känna efter vilken galopp vi kör i.

Trav, nja, känns lite knaggligt även på rakt spår ibland. Kan bero på att jag är livrädd för att det ska göra ont på Juppe. Juppe har ju också ett stort travsteg, gör det ont att ta ut stegen?

Tölt. En fröjd. Vet inte vad det beror på, men här är vi inte skraja varken jag eller Juppe. Här har vi ju fått höra att vi är markbundna, är tölt lättare att utföra för min kompis? Han kan välja själv hur han lägger steget så att säga?

Skritt. Märker aldrig något. Juppe vill framåt, öronen spetsade. Ut, ut på äventyr.

Back, kul. Tycker vi båda.

Min kompis är lika lättväxlad som alltid, hans tid i skolan sitter som berget.

Så hur tänker jag då?

Jag är rädd för att veterinären vill triangelmärka Juppe, han har ju varit halt sedan slutet av april. Jag vill inte triangelmärka Juppe, det skulle kännas som att ge upp på honom. Som att jag sviker. Jag tror bergfast att ingen kan veta hur han rör sig om ett år. Det kan ju förstås vara önsketänkande.
Jag vet också att jag inte behöver försäkringspengarna (dumt kanske någon tänker), jag hoppas ändå någonstans att jag och Juppe ska tävla någon mer gång. Vi vill glänsa tillsammans.

Jag är också rädd för att veterinären säger att Juppe har ont. Att jag faktiskt inte bör rida honom för att han inte riktigt orkar med det. Att Juppe spetsar öronen för att han är lojal och för att han är en typisk islandshäst som döljer smärta till vilket pris som helst.

Jag är rädd för att veterinären säger att den här typen av skada hos en häst inte har en god prognos, att det tvärtom inte läker utan bara blir skörare och sämre.

Jag vill inte att Juppe får sprutor eller behandlingar ”i onödan”. Nu har han stått ut med så mycket, blivit sövd två gånger. Fått oändligt antal sprutor. Blivit böjd och bänd och varit så snäll, så snäll. Nu är det min plikt att säga stopp till allt som inte tvärsäkert hjälper honom. Enough is enough.

Jag vill inte att Juppe ska stå i sjukhage i onödan. Han har fått sitt hästliv tillbaka när han klev ut i sitt kompisgäng igen. Det syns på honom att han mår bra.

Jag har inte bråttom. Tid läker många saker.

Jag är livrädd för att mitt tänk krockar med veterinärens. Då tänker jag inte köpa det rakt av utan höra vad en annan veterinär säger.

Over and out.

Nej. Inte helt. Ett nytt kurstillfälle med min översteguru Toni har dykt upp i slutet av februari. Tänk? Tänk om det funkar att vara med på den, på Juppes villkor? Så underbart det vore.

Okej på skritt från veterinären

Tack snälla ni som läser och kommer med snälla, medkännande och uppmuntrande kommentarer. Det värmer.

I dag ringde jag till Hästkliniken Mälaren och berättade att jag ville resonera med Chris Johnston. Och så har han slutat vid kliniken!

Fick ett telefonnummer till honom och lämnade meddelande, minuten efter ringde han upp. Jag vill ha den kontinuiteten att Chris som hela tiden sett Juppe följer upp honom. Jag ska be kliniken att mejla Juppes journaler till Chris.

En bit in i december är det dags för besök igen hos veterinären, men den här gången får vi åka till Equirehab i Kvicksund. Spelar ingen roll för oss, ungefär lika långt som till Sigtuna.

Jag förklarade att jag och Juppe traskade på en timme om dagen, och att jag ville veta om jag gör något som är dumt eller kan skada honom. Men det är helt okej att skritta, både vid hand och uppsuttet.

Det firade vi med en halvtimmes promenad på grusvägen som uppvärmning, jag vill absolut inte sitta på Juppe innan han är varm. Sedan siktade vi på ovalen och gjorde tempoväxlingar i skritt. Det är så jädra svårt att få en uppmärksam häst när man inte får göra sidvärtsrörelser eller ställa.

Vi var bra ändå tycker jag. Både jag och Juppe tycker att det är kul. Det märks också att han fort blir trött. Slutade när jag märkte det.

Det är irap Agria inte vill betala

Nope. Fel av mig. Det var inte staketskadan Agria mejlade om för att berätta att de betalade noll kronor. Det var behandlingen med irap.

Och det var ju dubbelt väntat. Det berättade veterinären Chris Johnston före behandlingen.

3 000 för en behandlingsomgång med irap, det lär vara Sveriges billigaste nota för det. Jag tycker inte det är farligt faktiskt.

Och annars? Jodå, Juppe ser gladare ut hela han, och det gör väl jag också. Det hänger säkert ihop.

Juppe skuttade högt när mattraktorn råkade skrapa i något på gården, allt är väl spännande nu – igen. Suck.

Men så härligt det är att bara få gå runt stallet och beta lite och se en GLAD Juppe! Han är nöjd med lite just nu. Å andra sidan – det är ju jag också. :-))))))))

Så här ser såret ut nu

Jag kan inte alls bedöma om det här är ett fint sår, men jag tror det.

Torrt och snyggt.

Biten som började blöda i går var bara rosa i dag.

Jag börjar bli ett proffs på killar i paket. I dag gick det snabbt att få till ett bandage. Skönt att kompressen inte hade fastnat i såret som jag var rädd för.

Lite klumpigt blev det över hasen men, men.

Och så fick jag nyss mejl från Agria där det står att jag får 0 kronor i ersättning. Suck.

Det blir spännande att få räkningen då.

Eftersom jag är ganska nypåläst på försäkringar så kommer det faktiskt inte som en total överraskning. Det blir ännu en mager månad, med andra ord. Men spänstig hoppas jag.

Rackarns, skena en vecka till

Förhoppningsfull häst (allra mest förhoppningsfull är kanske damen bakom kameran). Ska skenan bort i dag?

Svaret blev nope.

Såret ser jättebra ut. Kanske att det finns antydan till svallkött på en av sårytorna, jag ska hålla koll. Annars, allt läker fint. Stygnen togs bort i dag. Juppe var en hjälte, det gör ont bekräftade veterinären. Man måste ju faktiskt in och rota lite för att få tag på stygnen.

Juppe höll masken som han alltid gör. På gott och ont.

Att behålla stygnen gör mer skada än nytta efter två veckor. Kroppen reagerar mot den främmande materian och sätter igång processer som inte gynnar sårläkningen alls.

Så stygn bort även om sår sitter på lite dumma ställen, som det gör på Juppe.

Jag hängde med i bandageringsprocessen för att lära mig göra ett egen paket nästa tisdag. Då utan skena. Då kan också Juppe få komma ut i sjukhage igen om allt är med oss. Till och med få ta en liten promenad.

Vill allt vara på vår sida nu så ska Juppe vara igångsatt och presentabel för Chris om en månad sisådär. Då får vi veta om irap-sprutorna gjort nytta.

Så här högt räcker det om jag bandagerar nästa vecka.
Då är det ju ingen skena att klä in i vadd. 

Vid hasen löper akillessenan, den ska man vara rädd om och se till att inget tryck hamnar enbart och hårt på den. På varje sida ska jag göra en liten korv av vadd för att bredda ytan att bandagera mot.
Vid hasen, kör gasbinda i åttor – löst.

Veterinären körde med metaforer som jag greppade. På övriga benet och speciellt över skadorna och längre ned kan man ta i rejält när man drar på gasbindan över fluffet. När bandaget är stadigt nog ska det låta som en mogen pumpa när man knackar på det med nageln.

Got it.

Och så ett varv med självgreppande bandagetejp överst.

Det ska jag väl klara.

Gör jag inte det så sa veterinären att hon åker förbi Västerås på onsdagar. 🙂

Och så var det dags för sista irap-sprutan för Juppes grundbehandling av bogen.

Två sprutor ligger kvar i frysen, kan vara bra att ha om kompletterande behandling behövs.

Stackars Juppe vet vad som komma skall när sprutor tas fram. Ändå står han snällt och stilla. Hjärtknipande.

Klart grabben fick ett ton godis och massor av beröm. Han är fantastisk min häst.