Men Doris – du poserar ju

Livet är gott mot dom goda. I dag fick jag fint sällskap av Baldur o Co på långa turen.

Baldur får gå först och känna att han har hår på bröstet, och Juppe får traska efter och veta att det i alla fall inte är hans underbara saftiga rumpa som ryker först. Win-win.

Värme i luften bitvis. En pust från frysboxen bitvis. Men trivsamt ändå.

Och  – all denna lycka. Mitt inre jublar när Juppe spetsar öronen och satsar framåt. Min fantastiska kompis håller ju faktiskt för ridning.

Långa rundan tar två timmar typ. Jag satt på Juppes rygg hela tiden.

På hemvägen vann Juppe en power walk-tävling mot Baldur med all sin energi. Han gick så höftbenen vickade och benen gick som pistonger.

Han visste vad som väntade. Grönt gräs som belöning.

Det är så roligt och så avslappnande att grabbarna verkligen tycker om varandra. Inget blir till riktig tävling, inte ens powerwalk. Baldur får tölta ifatt utan att Juppe blir sur, och vice versa.

Så skönt.

Det blev en ljuvlig ledig dag helt enkelt.

Och en del av grundlyckan är det helt okomplicerade och njutbara sociala umgänget över åldersgränser i stallet. Det är så mycket värt för mig.

Juppe stretchade efter turen och sa ett trevligt hejdå.

Sedär. Där ligger ju en Doris och halvlurar.

Doris tittade på mig under halvslutna ögonlock. Väldigt lik en annan fux jag känner nära.

Förstår inte vad du menar, sa Doris.

Jag blev bara plötsligt sött, trött när du dök upp – med din kamera.

Visst är det lägligt?

Sötnöt, sa jag. Släpp ned mulen mot backen och ge efter. Du är nog trött på riktigt.

Tyst och fota istället, sa Doris.

Jag är ju van att lyda order, så det var inga problem.

Bra, sa Doris.

Snuskgubbar

Kvällsvecka. En är trött. En kommer ofta på besök i valackflocken när det är siesta.

Men? Vad sjutton är det för ställen som gubbsen väljer att tupplura på?

Den här killen har omsorgsfullt valt ut en av bajsställena. Ler i sömnen gör han också, omgiven av rogivande dofter.

Baldur låg planterad i största bajshögen, toaletten bredvid ligghallen. Bajshörnet som är mest populärt av kvantiteten på bollar att döma.

Han log också nöjt.

Granne med honom låg Juppe.

Men lilla vän! Inte låg jag i någon bajshög, sa Juppe fryntligt.

Det hängde bajsbollar från de långa stråna på hans mage.

Jag sa inget.

Jag berättade heller inte att jag köpt tre nya tvättsvampar. En av dem har en mer rivig kvalitet, för att ta bort flugskräp på bilen.

Om jag skrattade hest inombords? Ja, det gjorde jag. Någon gång blir det tvättväder, det blir det.

En mer renlig division av snarkande grabbar.

Kulighet 1:

Jag och Juppe har övat på snören och skit över kullen som är granne med ovalbanan. Det tyckte vi var roligt båda två! (Longering med kapson och lina).

Juppe fick knata uppför och nedför kullen och lite på sniskan med. Som belöning fick han stanna och beta lite då och då.

Han var väldigt lydig och jag väldigt sträng. Det var helt ookej att beta när han själv tyckte det var lagom.

En gång försökte han smita undan genom att vända sig mot mig istället för att knata på. Då bytte vi ställe och gick in på ovalen och knatade för att sedan återvända. Polletten trillade ned.

Både Juppe och jag blev andfådda. 🙂

Kulighet 2:

I dag får Juppe fötterna fixade. Å så härligt att få rida på en kompis med nya skor i morgon. I dag orkade jag inte ta mig ur soffläge. Sista jobbkvällen väntar, så det är jag värd.

Juppe testar: Vetkintape – veterinär kinesiologisk tejp

Japp. Djursjukgymnasten Cajsa Eriksson var ju på besök hos Juppe. Det besöket gav mod i barm.

Cajsa tittade ju på Juppes läbbiga dipp i trav på volt och klurade på om han egentligen har ont, eller om han har lärt sig ett knasigt sätt att använda sin kropp på. I vilket fall som helst så är det bäst för Juppe att han tar ut rörelserna mer med frambenen, både rakt fram och åt sidan.

Hur?

Ja, ett sätt som vi ska testa nu jag och Juppesnupp är att tejpa ett kryss på hans onda bog. Ungefär som människor kan bli tejpade av sin sjukgymnast för att förbättra en hållning eller förhindra en olämplig rörelse.

Här kan du läsa mer om kinesiologi.

Så här ska vi göra:

Jo. Jag var sannerligen skeptisk. Ett tejpat kryss. Vad ska det hjälpa på en 400-kiloskropp?

Men inte dissa förrän en testat. Och si, Juppe rörde sig mycket bättre med krysset dittejpat. Så fascinerande knasigt.

Tejpen retade fram en ökad rörelse på frambenet och hela hästen rörde sig annorlunda.

Så, Japp. Vi fick två rullar tejp att börja använda. Jag ska klippa till krysset när det är dags att göra markarbete och kanske vid ridpass. I skogen är underlaget nog stimulans.

När jag hämtade Juppe i hagen dagen efter hängde krysset delvis kvar. Jag såg hur min kompis muttrade.

Jag ska använda upp de där rullarna. Sedan ska jag och Juppe utvärdera.

Och ikväll. Jag red igen onsdagslektionen som jag kommer att missa på grund av att jag jobbar kväll. Juppe och jag var med första söndagslektionsgänget och körde gaedingakeppni.

Nej. Vi körde inte 110 procent. Men kanske 70-80 procent i alla fall. Och det kändes så bra, så bra.

Min Juppe är fortfarande underbart lättväxlad. I första traven smidde han, men det rättade vi till på den fantastiska långsidan när man får välja valfri repris på en gångart.

Fin kväll. Fantastisk häst.

Och ja, Annicas uppmaning till att hålla igen behövs. Nu ska inget behöva gå fel för att jag har för bråttom.

Där håller jag kanske inte riktigt med Cajsa Eriksson, som tycker att jag ska ställa krav nu på en gång att Juppe ska använda sin kropp rätt. Å andra sidan ser ju inte hon oss i vår vardag. Varken Juppe eller jag kommer till vår rätt när vi är nervösa och ska fixa longering i trav.

Ett år efter eländesbeskedet: jämnt med muskler och mjuk som smör

Juppe känns ju jättefin. Snygg är han också.

Men, ständigt detta men. Jag har inte känt mig säker på att jag gör rätt som tränar honom som jag gör nu. Jag ville ha ett kvitto på det jag kände.

Då ringer en lämpligast efter djursjukgymnasten Cajsa Eriksson. Jag och Juppe har träffat henne förut, när vi var som mest eländiga och hängde på hästkliniken Mälaren och kliniken i Kvicksund.

Vi har gått från hopp till förtvivlan. Om jag kritiserar veterinären för lite motstridiga bud? Inte alls, jag älskar honom för hans otvetydiga ställningstagande för – Juppe.

Juppe gillade Cajsa direkt. Det märktes tydligt. Cajsa jobbar tajt med veterinären Chris Johnston, som ju är Juppes veterinär. Och tänka sig, Cajsa är lika direkt och rak som amerikanen, hon är inte rädd för att säga vad hon tycker – till exempel i det här inlägget på Hippson.

Här har Cajsa (t v) landat i stallet med kompisen Paddy (kakaobrun valp i egen tjusig bur). Stallkompisen Gunilla är ditkommenderad som moraliskt stöd och extraöron. Det är alltid bra att ha extraöron.

Jag har upptäckt att jag blir så nervös när det handlar om Juppe och onda bogar att bara hälften av det som sägs av veterinärer och Cajsor går in.

Äntligen. En egen Paddy till mig, sa Juppe.

Nope, sa Cajsa och började klämma. Hon använde inte snälla tummar, eftersom islänningar är duktiga på att dölja smärta får man ofta ta i mer på dessa för att de ska avslöja smärta eller obehag.

Cajsa klämde och klämde. Och jag pratade om vad vi brukar göra jag och snuppelupp. Nervös var jag för att det sista Chris sa var att Juppe inte ska gå på böjt spår. Måhända blir det skäll nu. Vi har gått på böjt spår.

Men, nix.

Juppe är mjuk som smör i kroppen. Han är jämnt musklad. Ja, han har muskler. Jag har inte upptäckt någonting oroande.

Jag har varit orolig för att det är något mysko med Juppes nacke eller hals (korkskruven när vi är ute och rider). Men näej. Juppe är ju som en kissekatt, han böjde glatt på halsen åt alla håll. (Jävla häst, du vet hur du ska spela på ömma mattenerver).

Eller glatt och glatt. Men han gjorde det i alla fall. Det här är en stretchövning som Cajsa tycker att jag ska göra på Juppe, liksom böj nedåt vid sidan om benen, det ger en liten böjning av nacken som är skön och bra.

Det här ska jag också göra på min kompis (även om jag tänker att just den här behöver nog ingen häst som bor i lösdrift, det här är ju liksom killarnas favoritposition).

Och visst skulle vi longera. Fy för den lede. Longera i trav. Hu.

Visst var Juppe halt. Men det visste vi ju. Men:

-Jag undrar om Juppe verkligen har ont? sa Cajsa och klädde i ord vad jag själv känt.

-Jag undrar om han lärt sig att skydda sina framben. Om han inte rör benen uppåt för att han tror att det gör ont. Hm, sa Cajsa.

Vi fick i läxa att fortsätta gå i skogen där Juppe måste lyfta på alla ben. Och att köra markövningar med bommar lite hipp-som-happt. Där kan Juppe gå i sidled över parallella bommar, allt som gör att han måste stäcka frambenen rakt fram och åt sidan.

-Ja, jag sa ju att jag skulle låna ut boken med bomövningar till dig, sa stallägaren Annica när jag avlade rapport.

Visst. Så är det. Jag tror att många ”kan ha rätt” så att säga. Och framförallt, jag är så oändligt, oändligt tacksam för att jag har så många som supportat mig och Juppe. Som orkat lyssna på mitt gnäll och som orkar ge uppmuntran.

Det är inte en insats om gjort att Juppe är så bra som han är. Det är många bäckar små, däribland jag. Jag och min envishet och uthållighet. Men bara däribland.

Det är sommarhage, men inte bara. Det är straightness-training (som gjorde att jag vågade ställa krav på Juppe, och som gjorde att Juppe vågade tro att han kan stå jämt på alla fyra ben. Tack Karin Wåhlin!) Men inte bara. Det är kompisstöd, promenadsällskap på fantastiska Bäjeby gård.

Många, många, många saker. Ungefär som det afrikanska ordspråket att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Lite så är det med mig och Juppe. Vi har haft tur att möta så många fina och hjälpsamma människor.

Det är väl ungefär det här jag orkade i dag. I morron kommer det mer om det som Cajsa föreslog som steg två i Juppes väg mot styrka och rätt sätt att använda sin kropp.

Men visst var Cajsas besök en enorm lättnad! Jag är så glad, så glad. Nej, Juppe är inte ”frisk”. Han har sin skada. Men han klarar mycket. Och kanske mer?

Vi firade på torsdagskvällen med en timme i skogen med trevligt sällskap. Ikväll orkade jag inte, men vänta bara Juppe.

I morgon blir det spännande!

Min fanclub.

Det blev lite markarbete för Juppe och mig i dag. Vi har blivit riktigt bra kompisar med snören och skit.

Jag var hemma från jobbet i dag, vaknade mitt i natten med ont i bihålorna och kunde stört omöjligt somna om.

Det blev i alla fall en ljuvlig sen eftermiddag i stallet. Sommarvärme och en hel skrälldus med människor som stod på stallbacken och njöt.

Juppe, Juppe, i morrn blir det spännande!

Cajsa som är massör-någonting-en-av-två-i-Sverige-med-den-utbildningen som du träffade på Hästkliniken Mälaren kommer och ska kika på dig.

Ska du börja ta inträde?

Jag förstår ju att alla vill titta på mig, men det vore bra om du såg till att det blev mer godisar åt mig. Ta inträde.

Nja, sa jag. Det blir nog liksom jag som får punga ut med en slant istället. Hon ska kika på din bog, du vet gropen man ser till exempel på bilden här ovanför. Titta på hur du känns i muskler och sådär.

Grop i bogen? Nej, det låter inte bekant. Det har jag aldrig haft. Jag tror du ska åka hem och lägga dig och vila lite.

Men det ska bli trevligt att träffa Cajsa! Hon drog mig så härligt i överläppen sist vi sågs.

Och vilken överläpp sedan. Jag förstår att hon gillar den, det gör jag också, sa Juppe.

Du kanske borde lägga till ett namn till Juppe, sa jag. Bonaparte kanske?

Hm. Ingen dum klang, ingen dum klang alls. Men hur vet man vilken gård jag kommer från då? Det går inte för sig.

Gött att du har självförtroende, sa jag till Juppe. Ett bra självförtroende är aldrig missklädsamt, skryt däremot får man hoppa över.

Ska bli spännande i morgon, som sagt. Jag tycker du känns så himla stark och fin. Även om du är stelare i ena sidan och det känns som att du är lite spänd i halsmusklerna. Blir finemang att någon kikar på dig så får vi höra vad en expert säger.

Du är rolig du, sa Juppe.

Expert. Vad sägs om att solen skiner, mina kliiga hårstrån trillar av och det fläktar lagom. Där fick du något från en expert.

Annica sa att hon svor över dig i dag, sa jag till Juppe för att ta ned honom på jorden. Hon satt i traktorn och skulle köra ut mat till er. Alla stod upp – utom du. Du låg som en flundra på backen.

Rör i alla fall på ett öra, tänkte Annica. Men det gjorde du inte. Förrän hon slog av traktorn.

Naturligtvis, sa Juppe mästrande. Hästar är konstruerade för att spara energi. Herregud. Inte kan vi hispa upp oss för en liten traktor som vi vet kommer varje dag. Jag väntar tills Annica slår upp dörren till traktorn. Det är då käket levereras. Då räcker de sista kalorierna fram tills höhögen.

Japp.

Vi traskade två timmar i solen

Tänk att vi skulle få så fint väder på lediga dagen. Kommer inte ens ihåg hur många dagar sedan det är sedan jag hälsade på Juppe. Livet har bara varit jobb. Inte bra.

Att börja jobba 11 eller 12 på dagen och knoga på i 8 timmar eller mer betyder faktiskt att det inte blir någon fritid i någon ände av dagen. En tur till stallet tar minst tre timmar. Och nä, jag orkar inte ställa klockan så tidigt när jag jobbar till sent.

Men i dag var det dags! Jag och Juppe skakade ut våra stela kroppar i två timmar i skogen. Ah. Så skönt. Det enda som fattades oss var sällskap. Alla andra drog iväg i sällskap om två.

Bah, sa Juppe som bara fick äta när jag sa okej till det.

Stroke fick han halvvägs också när vi mötte kompisar från ett annat stall. Hästen som kom först i det sällskapet fick också en stroke. Med hundar brukar man ju öva hundmöten, jättebra att öva hästmöten också. 🙂

Lite mumselimums efter vägen. Men bäst av allt är att komma hem igen och få grovmula i sig färsk gräs vid ovalen.

Andas Juppe! sa jag. Mhjjlljojoffooffögggmmmmfff, sa Juppe.

Hm, undrar om det verkligen är nyttigt att din manke har samma vinkel som stalltaket, sa jag.

Juppe blundade.

Tack för i dag Juppe, sa jag. Juppe vände rumpan till och hittade en tuss överblivet hö.

Sen gick han utan att säga hejdå.

Då gick jag fram till Dynan och gosade med honom. Plockade bort lite vinterpäls ur ansiktet och pratade lite.

Så det så.

Just det, sa Dynan.

Juppe får så bråttom, så bråttom hem

Ja, ja. Somligt är läbbigt, annat är det inte. En tankbil med extra allt får inte ens Juppe att vibrera på en nosvinge. Inte ens när han ska klämma sig mellan bilen och väggen trots att det är trångt. Det är bara trivsamt, speciellt när det står en glad gubbe där och säger hej.

Det syns att Juppe känner sig duktig, det är han ju och får både beröm och godis efter slutfört uppdrag så att säga.

Han är kort sagt en ambitiös pålle.

I dag var det dags att sitta upp. Regnsnöslask tidigare i veckan hade mjukat upp grusvägen lite trevligt igen.

Lite spänt var det, men inte så farligt. Jag fick jobba som en tok när jag red för att han inte skulle krumma. Men min pålle frustade som en ångmaskin både på vägen upp mot sommarstugan vid Hallbo och hem igen. Knappa fem kilometer alltså.

Juppe fick galoppera en raksträcka, tänkte det skulle få honom att flåsa lite och lugna ned sig på vägen hem.

Det räckte inte. Han får så himla bråttom.

När jag sa skritt blev det komiskt. Han ökade takten på skritten så att det kändes som att sitta på en tusenfoting. Sådär alltså.

Till slut tyckte han att lite smyggalopp också var skritt.

Vi började om och började om. Något gör jag fel för Juppe hetsar liksom upp sig mer och mer och blir mer och mer ivrig att komma hem. Till slut är det troligtvis ett hästätande troll bakom rumpan också. 

Jag får inte riktigt hejd på det hela. När jag fått Juppe att trava nästan okej en sträcka (utan att öka till galopp eller tölt) så hoppade jag av och så traskade vi tillsammans istället. Det går bra efter lite backningar och stopp och sänka huvudet.

Då infinner sig ron.

Önskar bara att jag fick till det uppsuttet också. Men det kommer nog, tycker det blir lite bättre för varje ridtur.

Tillbaks i hagen var killarna någonstans i nirvana.

Mackan blir helt lealös när jag klappar honom lite i ansiktet och stryker över ögonen. Då kollapsar han liksom.

Dynan låg och kikade lite misstänksamt på mig, uppklämd mot trygga vindskyddsväggen.

Han vill inte att jag ska komma nära – så då gör jag inte det så klart.

Frami gjorde sitt bästa för att se majestätisk ut, som en vakthäst. Konstanta dippningar med huvudet avslöjade honom, han lurade till på vakten.

Jag är redo för rond två! sa Juppe. Nu tar vi dom, alla trollen.

Äh, sa jag. Vi hinner. Ta en middagslur du, du har jobbat så duktigt – i dag med. Du ser ytterst, ytterst lite trött ut i ögat.

Vad tycker ni – är vi bra på slutor?

 

Vad har man goda stallkamrater till om inte som kameramän (bestämmer att det är som sjuksköterska, det är en kameraman även om det är kvinna).

Näej. Det blev inte den harmoniska stund jag trodde. Jag och Juppe var lite småosams i början, det gick över. Jag ska inte skylla på Juppe – det var jag som blev distraherad av traktor och av Huldas jobb.

Jag kan tydligen inte koncentrera mig när det händer saker runtomkring. Blir en bra grej att öva på.

Jag vet inte hur en korrekt sluta ska göras. Men jag tror vi är på rätt väg jag och Juppe. Det här är ändå inte en av våra bästa dagar.

Jag tycker Juppe är genialisk. Han tyckte det var ett mysterium de första gångerna han skulle böja ut rumpan i en ostkrok. Nu gör han det utan att tveka i båda varven.

Vi testar att göra det ute på grusvägar och på ovalen och lite varstans. Vi grejar det.

Dessutom är han nästan aldrig grinig. Skäms när jag är det. Men jag riktigt kände hur jag slickade öronen bakåt när snögloppet hällde över oss och jag blev distraherad av omgivningen. Jag som gillar väder. Skärpning.

Tror jag är lite grundtrött helt enkelt. Blir bra med ledigt fram till fredag.

Vem behöver vindflöjlar när hästen har hovskägg?

Vilken fantastisk dag! Så nöjd och glad och leeeeeeedig.

Jag och Juppe funderade på att ta långa rundan men nöjde oss med dryga timmen över Gullans glänta. Jädrar vad det blåste.

Det blåste så mycket att jag inte ens visste om jag ville in i skogen. Inte så sugen på att få en gren i skallen.

Men jo, vi gick. Juppe var inte överlycklig första delen av promenaden (tänk att jag visste det på förhand), men halvvägs tinade han upp. Vi småvisslade och vände mularna mot vinden.

Tårarna rann på oss båda.

Juppe fick bara äta gräs där han tycker livet är som läbbigast. Vid jakttornet där det smattrade av takplåten över tornet och av lite plast.

Här är den – Gullans glänta. En superhärlig uppvuxen liten glänta. Jag och Juppe passade på att träna på volter och böjning av våra kroppar, jag gick baklänges runt stammarna och Juppe följde efter.

Sista raksträckan mot stallet passade vi på att göra slutor i båda varven. Ha!

Juppe ser ut som en krigarhäst med stolt hållning och jag behöver inget spö för att han ska förstå att rumpan ska ut. Eller – går det till och med lättare utan spö?

En så superduktig häst får förstås äta massor med färskt gräs.

Godis?

Nu är jag så sugen på att ta straightnesslektion igen så att vi får visa upp våra slutor. Och så vill jag ha mer inspiration för vårt markarbete. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi fortsätter med markarbete nu och inte blir överivriga. Jag tror inte det är bra om jag rider Juppe för mycket.

Vad hände med att springa supersuperfort, sa Juppe.

Vi hinner sa jag.

Sisten ned till grabbarna? sa Juppe.

Äh, sa jag. Fusk. Du har ju fyra ben och jag har bara två.

Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.