Vem behöver vindflöjlar när hästen har hovskägg?

Vilken fantastisk dag! Så nöjd och glad och leeeeeeedig.

Jag och Juppe funderade på att ta långa rundan men nöjde oss med dryga timmen över Gullans glänta. Jädrar vad det blåste.

Det blåste så mycket att jag inte ens visste om jag ville in i skogen. Inte så sugen på att få en gren i skallen.

Men jo, vi gick. Juppe var inte överlycklig första delen av promenaden (tänk att jag visste det på förhand), men halvvägs tinade han upp. Vi småvisslade och vände mularna mot vinden.

Tårarna rann på oss båda.

Juppe fick bara äta gräs där han tycker livet är som läbbigast. Vid jakttornet där det smattrade av takplåten över tornet och av lite plast.

Här är den – Gullans glänta. En superhärlig uppvuxen liten glänta. Jag och Juppe passade på att träna på volter och böjning av våra kroppar, jag gick baklänges runt stammarna och Juppe följde efter.

Sista raksträckan mot stallet passade vi på att göra slutor i båda varven. Ha!

Juppe ser ut som en krigarhäst med stolt hållning och jag behöver inget spö för att han ska förstå att rumpan ska ut. Eller – går det till och med lättare utan spö?

En så superduktig häst får förstås äta massor med färskt gräs.

Godis?

Nu är jag så sugen på att ta straightnesslektion igen så att vi får visa upp våra slutor. Och så vill jag ha mer inspiration för vårt markarbete. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi fortsätter med markarbete nu och inte blir överivriga. Jag tror inte det är bra om jag rider Juppe för mycket.

Vad hände med att springa supersuperfort, sa Juppe.

Vi hinner sa jag.

Sisten ned till grabbarna? sa Juppe.

Äh, sa jag. Fusk. Du har ju fyra ben och jag har bara två.

Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.

En timme i skogen

Vi skrattar SMHI:s hot om snöflingor rakt i mulen. Kvällen blev ju jättefin och solig.

Om Juppe har en ny vårgrimma? Har påven en lustig mössa? Grimman kommer från Imperial riding och den korallorangea färgen matchar förstås matskålen. Och så är grimman strösslad med stjärnor och peacemärken. Tufft.

 

Juppe har lätt för att spänna sig, men vi knogade på. Ikväll satt jag på kompisens rygg.

Tycker ändå att det går bättre för varje tur, trots att vi ofta rider utan sällskap. En gång hoppade Juppe över ett litet dike med mig och en gång klev jag av och hoppade bredvid honom. Sånt tycker han är kul den lilla grisen.

Sedan dök det upp troll och så blev det lite blött och läbbigt om hovarna, det gillar verkligen inte Juppe. Men – han lyssnade på mig och klev lugnt.

Med lite galopp, lite tölt och mest skritt tog ändå lilla skogsrundan över Gullans glänta lite drygt en timme. Perfekt tur att ta efter eller före jobbet nu när det är lite ljusare ute. Den ska vi satsa på.

Jag borstar och borstar och borstar på min kompis, det yr hår omkring oss. Nu längtar jag efter att han får sin sommarkostym på. Då blir han inte så svettig heller när han rör på sig.

Hagens chef Frami är borta på påsksemester, liksom Mackan.

Jag funderade på om det skulle bli oroligt i grabbflocken då, men icke. Lugn och frid och ro.

Lite snöflingor, lite löshoppning

Planen var en långpromenad. Det blev ändrade planer. Det började blåsa och virvla snöflingor och så tröt orken. Och söta föl fanns det att kika på också i stallet, bara titta inte klappa.

Söta fölisar kan ju förstås lätt bli smittade av allt möjligt, de är som förskoleungar på äventyr. Har inte tänkt så förut. De har ju inte sett så mycket av världen och mött så många människor och andra hästar.

Juppe var på min linje.

Fast jag känner att vi egentligen behöver äventyr och lite strapatser för att rensa våra huvuden. Ridbanan blir trälig i längden.

Men i dag stod det två hinder där minsann, jag släpade fram fyra bommar och sedan var vi på g.

Juppe var lite trög i starten men knogade på som han alltid gör. Jag tror inte att han tyckte att det var speciellt roligt att hoppa, han gjorde det mest för att vara duktig och snäll.

Vi blev flåsiga båda två.

Bra jacka det där, sa Juppe. Skönt att veta var jag har dig.

Juppe är gosig och vill gärna klia och klappa på mig i hagen.

Fölisarna som flyttat hemifrån tittade storögt på oss. Jag var jätteläbbig, ändå var det noga att stå längst fram så man kunde titta på det läbbiga riktigt bra.

Sedan var det skönt att snutta lite på skruvarna i gallret.

Jag tror att Juppe skulle bli en bra fritidsfarbror. Han bryr sig inte om små kryp nämnvärt, jag tror inte han skulle jaga eller vara dum mot dom.

Ska vi inte ta en utan blixt, undrade Juppe. Så det gjorde vi.

Nä, blixt var bättre.

Hästmassage – vilken grej det är!

Hästar är verkligen sin kropp, det är fantastiskt. Men det ska jag skriva mer om längre ned.

Först börjar vi med sötdöden:

Den här söta ettåringen var på besök i stallet med sin mamma och sina mattar. Det är något fel på min hjärna, jag har glömt vad sötfölet heter. Det var i alla fall dags att vänja sig av med ha full uppmärksamhet av mamma. Kort sagt, dags att flytta hemifrån.

Fölis var inte planerad utan föddes mitt i vintern. En liten tuffing som blivit mer hanterad än de flesta föl, utan att vara jobbig. Bara lite mer van vid människor.

Visst vill man ha en sån här?

Alltså, frillan. Och färgen. Ögonen. Attityden. Tror jag har fått fölfeber. Den här lilla donnan ska tydligen bli silversvart. Det är ju svårt att tro, men så är det.

Fölnappning kanske?

Ibland (eller ganska ofta) blir jag så stolt över min hispiga häst. Han är ängslig för vissa saker, men så oändligt snäll och modig med andra saker.

Den här grabben är uppväxt i flock och för honom är det inga problem att säga ett avmätt och farbroderligt hejhej till ett föl.

Ett föl som var mycket intresserat och ute på äventyr. Farbror Juppe bevärdigade henne knappt med en blick, nos, nos. Hej, hej, lilla plutt. Absolut inget att bli det minsta upprörd för.

Barn får samma behandling.

Tänk att de vet, eller förstår.

NU är det dags för det där med att hästar verkligen är ett med sin kropp.

Snälla stallkompisen som är utbildad massör har erbjudit sig att massera Juppe. Jag tycker att han är spänd i nacken.

Massören höll med.

Just nu är hon inne på en massagemetod där ett av beröringssätten beskrivs som att klappa gulan på ett okokt ägg, ni vet sådär lätt så den inte spricker.

Baha. 400 kilo djur och ett klapp för att inte förstöra hinnan på ett ägg?

Det funkar.

Juppe fick stå lös på ridbanan (ety han är ett förunderligt snällt, vackert och ståtligt djur).

Stallkompisen har försökt massera förut, då var Juppe mer reserverad. Nu gick det bra. Han klev undan när han tyckte det blev jobbigt (fantastiskt att kunna ha honom lös så han kan berätta).

Och när han väl accepterade och slappnade av, gäspningar, ögonlock som klappade ihop och läppar som darrade.

Ska försöka härma massagen så gott jag kan. Tror det här är fantastiskt bra, inte minst för en häst med en skada.

Tillbaks i hagen frågade jag Juppe om han var trött.

Har aldrig varit spänstigare faktiskt, sa Juppe.

Superpigg. Redo för lite äventyr. Jodå.

I morrn ska vi tölta med töltpolis. Det blir kul, sa jag.

Jagudja, sa Juppe.

Okej, ses i morrn då. Hoppas vi är piggare då, töltpolisen lär i alla fall vara det.

 

Strakbent promenad + The Barracuda is back!

Foto: Maria Miller

Det var nog tur att vi fick trivsamt sällskap av trygga Vajna. Juppe har så himla lätt för att spänna sig när jag sitter på hans rygg.

Och spänner sig Juppe så hamnar jag omedelbart i en tankeloop om juppar som går på bogen och blir trasiga.

Han ville inte riktigt slappna av någon gång när jag satt på. Först när jag satt av och gick före var det prima liv.

Vanesak, visst. Men jag hoppas att det också är lite lösa röda vackra hår som ställer till det. Vårhisp.

Bäjebys härligaste lilla huligan är tillbaks också efter inridning. Allas vår Bäbibarracuda har fått sällskap i en specialhage för killar som behöver gå på fri tillgång av hösilage.

Sedär, det är inte bara Juppe som har frisörskills. Baldur också. Har man en Bäbi att testa på så får man ju passa på.

Blä.

De missade en mager häst, sa Juppe. Titta här, bara ynkliga strån.

Jag sa inget eftersom jag är en fläckvis snäll matte.

Titta, Baldur dog. Gud va bra, sa Bäbibarracuda.

Nähä.

På’t igen.

Vapenvila en liten stund. Svältande häst i bakgrunden.

Lägg av då! vrålade Baldur.

Eller hur! sa Bäbi.

Så kul att han är tillbaks. Har faktiskt saknat den lymmeln.

Dubbdäcken av på framvagnen

Jag och Juppe tävlar i att vara mest mosig. Bloggandet går trögt men jag är i stallet nästan varje dag.

Fick dåligt samvete när Juppe faktiskt fick tölta en hel del på vägen mot Hallbo i förrgår. Tillbaks i stallet var han sjöblöt av svett.

I går blev det markarbete med snabelutrustning på. Min genialiske häst gjorde fina slutor i båda varven en hel långsida var på ovalen. Fantastiskt!

Varje dag försvinner några bollar av hamsterstorlek av vinterpälsen. Skönt det.

Första bästa lediga och soliga dag ska jag tvätta Juppes svans. Längtar. Bort med lera, bort med gegga.

I går lyckades jag få av brodden på Juppes framvagn också. Gött. Då är det bara baktassarna kvar.

Patti har tydligen rollen i flocken som nanny

Mina tider när jag jobbar kväll infaller ofta med förmiddagstuppluren i grabbflocken. Tydligen är det så att Patti har hedersuppdraget att kolla läget när flocken nannar.

Chefen Frami och alla andra som är sömniga ligger strösslade runt en vit trygg häststaty.

Flockens lemur på vakt, det är Patti.

Mackan njuter i vårsolen. Han gillar att bli klappad när han ligger ned. Då blundar han.

Juppesnupp var jätteduktig. Vi red på vårmjuk grusväg upp till Hallbo och tillbaks. Det fick räcka. Det blir knappt fem kilometer.

När vi har tjafsat färdigt om att det inte är Juppe som bestämmer farten, jag har fått fart på mina höfter så att de hänger med Juppe istället för att motverka hans rörelser, jag får ha tygeln och Juppe har kopplat in bakbenen – då känns det himla bra!

Juppe frustade när han töltade i dag!

Det går inte fort alls. Det går faktiskt himla långsamt. Och visst borde Juppe ha bakbenen mer med sig, men det är viktigt att ha kul också. Det hade vi båda två i dag.

Juppe ville inte sluta tölta, jag fick be honom.

Fast nog var han rätt slut i rutan när vi kom tillbaks till stallet. Trött, lite flåsig och svettig. Det är inte lätt att springa i vinteroverall.

Grabbarna vaknade till så smått när det var dags för Juppe att ta en tupplur (tror jag i alla fall att han gjorde när jag gått).

Skulle gärna ha lagt mig i halmen själv. Osannolikt trött inför kvällens pass på jobbet. Löjligt trött. Skönt med lite sol på nästippen i alla fall och lite frisk luft.

One rein stop – världens bästa grej

Jag jobbar kväll, då kliver man in på jobbet klockan 14 och släpps ut 23.

Fördel – en hinner ta en runda på sin häst i solskenet.

Förmiddagen var ganska sval, både jag och Juppe trivdes i våra vinterkappor. Juppe var en blandning mellan lugn och frust och lite nerviga hopp på grund av blåsten. Större delen av promenaden gick faktiskt jättebra. Det var någonstans i skogen det blev jätteläbbigt.

Jag klandrar inte Juppe. Han gör grejer jag inte hör. Och ibland ser han spöken som jag inte ser. Men det är inte okej att springa.

Det är länge sedan jag fick göra one rein stop på Juppe. På den här promenaden fick vi öva mycket på det.

Juppe tar entygeltaget jättebra, jag tror till och med att han trivs. Han springer några varv som en makaron och slipper få mungipor som en beagle. Till slut stannar han självmant och ser lite filosofisk ut. Då går det att prata.

Ack ja.

Men det är också ett bra tag sedan jag och Juppe var ute på äventyr ensamma, där jag sitter på ryggen. Det är inte alla hästar som klarar det. Det gör vi och det kommer att bli bättre med mer övning. Fin start på veckan helt enkelt.

Och tänk bara att kunna stå utomhus och solen och borsta och äta hö.

Kvalmigt vårväder för hårfager islandshäst

Tog med bollen ut till ridbanan för att jag tänkte att min ståtliga häst ville lira lite.

Jag kickade bollen och den fooooooor ivääääääg.

Juppe tittade nollställt på bollen.

Han gick snällt några varv, gjorde riktigt fina försök till slutor.

Men näej. Juppe var inte på humör.

Det är okej tänkte jag då. Man måste inte vara på humör jämt. Vi går ut i hagen och bara chillar lite.

Det är så varmt, pustade Juppe.

Vänta, jag glömde vad jag skulle gnälla på.

Du, är det inte hemskt varmt och kvavt. Kvalmigt rentav?

Ge mig lite vind! sa Juppe.

Det blåser ju halv orkan, sa jag.

På Island är det här bara som en liten fis, sa Juppe.

(Hur nu en häst som är född i Sverige kan veta det. Okej, okej, mamma är islandsfödd, men ändå).

Jag KVÄVS. Eller börjar yra. Jag känner mig yr! sa Juppe.

Har jag benen upp? Eller jag menar öronen såklart. Öronen uppåt?

Titta, jag har frossbrytningar!

Okej. Vi irrar in i skogen. Bra idé, sa Juppe.

Jag orkar inte. Varje steg tar emot.

Du tycker inte att du överdriver lite Juppe? Bara lite?

Det är väl ändå svalt på natten? Och så borstar ju jag så jag får aparmar varje dag. Det lossar ju ändå massor av hårstrån.

En Juppe överdriver aldrig. Du har det bra du, som är slät och skär och kan ta på dig kläder.

Kompisarna ser ju rätt pigga ut i alla fall, sa jag till Juppe. De tycker visst det är spännande med mattebesök i hagen.

Stick, sa Juppe. Jag har värmeslag och det smittar.

Nu går vi.

Du vad var det du hade med istället för mina underbara lakritsgodisar?

Havreknäcke heter det. Det äter jag till frukost varje dag.

Du. Gör inte om det.

Älskade hästar får lakritsgodisar. Andra får havreknäcke.

Capisce?

Var får du allt ifrån, sa jag. Hur kan en häst som står i en hage härma maffiaboss-italienska?

Där fick du något att fundera på hela vägen till hästbutiken, sa Juppe.