Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.

En timme i skogen

Vi skrattar SMHI:s hot om snöflingor rakt i mulen. Kvällen blev ju jättefin och solig.

Om Juppe har en ny vårgrimma? Har påven en lustig mössa? Grimman kommer från Imperial riding och den korallorangea färgen matchar förstås matskålen. Och så är grimman strösslad med stjärnor och peacemärken. Tufft.

 

Juppe har lätt för att spänna sig, men vi knogade på. Ikväll satt jag på kompisens rygg.

Tycker ändå att det går bättre för varje tur, trots att vi ofta rider utan sällskap. En gång hoppade Juppe över ett litet dike med mig och en gång klev jag av och hoppade bredvid honom. Sånt tycker han är kul den lilla grisen.

Sedan dök det upp troll och så blev det lite blött och läbbigt om hovarna, det gillar verkligen inte Juppe. Men – han lyssnade på mig och klev lugnt.

Med lite galopp, lite tölt och mest skritt tog ändå lilla skogsrundan över Gullans glänta lite drygt en timme. Perfekt tur att ta efter eller före jobbet nu när det är lite ljusare ute. Den ska vi satsa på.

Jag borstar och borstar och borstar på min kompis, det yr hår omkring oss. Nu längtar jag efter att han får sin sommarkostym på. Då blir han inte så svettig heller när han rör på sig.

Hagens chef Frami är borta på påsksemester, liksom Mackan.

Jag funderade på om det skulle bli oroligt i grabbflocken då, men icke. Lugn och frid och ro.

Lite snöflingor, lite löshoppning

Planen var en långpromenad. Det blev ändrade planer. Det började blåsa och virvla snöflingor och så tröt orken. Och söta föl fanns det att kika på också i stallet, bara titta inte klappa.

Söta fölisar kan ju förstås lätt bli smittade av allt möjligt, de är som förskoleungar på äventyr. Har inte tänkt så förut. De har ju inte sett så mycket av världen och mött så många människor och andra hästar.

Juppe var på min linje.

Fast jag känner att vi egentligen behöver äventyr och lite strapatser för att rensa våra huvuden. Ridbanan blir trälig i längden.

Men i dag stod det två hinder där minsann, jag släpade fram fyra bommar och sedan var vi på g.

Juppe var lite trög i starten men knogade på som han alltid gör. Jag tror inte att han tyckte att det var speciellt roligt att hoppa, han gjorde det mest för att vara duktig och snäll.

Vi blev flåsiga båda två.

Bra jacka det där, sa Juppe. Skönt att veta var jag har dig.

Juppe är gosig och vill gärna klia och klappa på mig i hagen.

Fölisarna som flyttat hemifrån tittade storögt på oss. Jag var jätteläbbig, ändå var det noga att stå längst fram så man kunde titta på det läbbiga riktigt bra.

Sedan var det skönt att snutta lite på skruvarna i gallret.

Jag tror att Juppe skulle bli en bra fritidsfarbror. Han bryr sig inte om små kryp nämnvärt, jag tror inte han skulle jaga eller vara dum mot dom.

Ska vi inte ta en utan blixt, undrade Juppe. Så det gjorde vi.

Nä, blixt var bättre.

Dubbdäcken av på framvagnen

Jag och Juppe tävlar i att vara mest mosig. Bloggandet går trögt men jag är i stallet nästan varje dag.

Fick dåligt samvete när Juppe faktiskt fick tölta en hel del på vägen mot Hallbo i förrgår. Tillbaks i stallet var han sjöblöt av svett.

I går blev det markarbete med snabelutrustning på. Min genialiske häst gjorde fina slutor i båda varven en hel långsida var på ovalen. Fantastiskt!

Varje dag försvinner några bollar av hamsterstorlek av vinterpälsen. Skönt det.

Första bästa lediga och soliga dag ska jag tvätta Juppes svans. Längtar. Bort med lera, bort med gegga.

I går lyckades jag få av brodden på Juppes framvagn också. Gött. Då är det bara baktassarna kvar.

Patti har tydligen rollen i flocken som nanny

Mina tider när jag jobbar kväll infaller ofta med förmiddagstuppluren i grabbflocken. Tydligen är det så att Patti har hedersuppdraget att kolla läget när flocken nannar.

Chefen Frami och alla andra som är sömniga ligger strösslade runt en vit trygg häststaty.

Flockens lemur på vakt, det är Patti.

Mackan njuter i vårsolen. Han gillar att bli klappad när han ligger ned. Då blundar han.

Juppesnupp var jätteduktig. Vi red på vårmjuk grusväg upp till Hallbo och tillbaks. Det fick räcka. Det blir knappt fem kilometer.

När vi har tjafsat färdigt om att det inte är Juppe som bestämmer farten, jag har fått fart på mina höfter så att de hänger med Juppe istället för att motverka hans rörelser, jag får ha tygeln och Juppe har kopplat in bakbenen – då känns det himla bra!

Juppe frustade när han töltade i dag!

Det går inte fort alls. Det går faktiskt himla långsamt. Och visst borde Juppe ha bakbenen mer med sig, men det är viktigt att ha kul också. Det hade vi båda två i dag.

Juppe ville inte sluta tölta, jag fick be honom.

Fast nog var han rätt slut i rutan när vi kom tillbaks till stallet. Trött, lite flåsig och svettig. Det är inte lätt att springa i vinteroverall.

Grabbarna vaknade till så smått när det var dags för Juppe att ta en tupplur (tror jag i alla fall att han gjorde när jag gått).

Skulle gärna ha lagt mig i halmen själv. Osannolikt trött inför kvällens pass på jobbet. Löjligt trött. Skönt med lite sol på nästippen i alla fall och lite frisk luft.

One rein stop – världens bästa grej

Jag jobbar kväll, då kliver man in på jobbet klockan 14 och släpps ut 23.

Fördel – en hinner ta en runda på sin häst i solskenet.

Förmiddagen var ganska sval, både jag och Juppe trivdes i våra vinterkappor. Juppe var en blandning mellan lugn och frust och lite nerviga hopp på grund av blåsten. Större delen av promenaden gick faktiskt jättebra. Det var någonstans i skogen det blev jätteläbbigt.

Jag klandrar inte Juppe. Han gör grejer jag inte hör. Och ibland ser han spöken som jag inte ser. Men det är inte okej att springa.

Det är länge sedan jag fick göra one rein stop på Juppe. På den här promenaden fick vi öva mycket på det.

Juppe tar entygeltaget jättebra, jag tror till och med att han trivs. Han springer några varv som en makaron och slipper få mungipor som en beagle. Till slut stannar han självmant och ser lite filosofisk ut. Då går det att prata.

Ack ja.

Men det är också ett bra tag sedan jag och Juppe var ute på äventyr ensamma, där jag sitter på ryggen. Det är inte alla hästar som klarar det. Det gör vi och det kommer att bli bättre med mer övning. Fin start på veckan helt enkelt.

Och tänk bara att kunna stå utomhus och solen och borsta och äta hö.

Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Juppe fick vara sur i dag – han gick lektion i går!

Fredagskvällen började med en besvikelse för Karin. Frami hade dragit av sig en sko i leran. Vi som skulle rida kompislektion på Frami respektive Mackan.

Men – då stod ju redan Juppe i en lånad box och såg ut att ha det lyxigt med privat hösilage i en rejäl tuss. Snabba beslut. Ut med Frami i hagen och ut med Juppe på skötselplats istället.

Det där tidigare spontaninhoppet med Juppe på en lektion gav mod. Häpp.

Jädrar så kul det var. Vi töltade på åttor och travade och gjorde galoppfattningar. Naturligtvis med rejäla skrittpauser när Juppe behövde, perfekt med kompislektion där. Då fick Mackan slita lite extra . . .

När jag väl blev lösgjord i huvudet så att det kunde sprida sig i kroppen så hade vi roligt! Det märks inte på Juppe att han har en skada. Flåset är inte det bästa, speciellt inte på ett tungt underlag. Men han orkade! Han hade K-U-L!

I dag ville jag ta det lugnt helt enkelt. Promenera och låta honom mjuka upp eventuell och högst trolig träningsvärk.

Vi fick fint sällskap! Shettisdamen Doris ägnade varken Juppe eller Fengur någon större uppmärksamhet. Å andra sidan gjorde inte grabbarna någon stor affär av att Doris var med heller.

Juppe har ju till och med haft en shettis som handhäst, det bodde ju en liten kille i hans förra stall. Eller bor rättare sagt.

Juppe var rent ut sagt trulig. Gick som en snigel. Doris körde med lätthet om.

Men vad gör det när man jobbat som ett lokomotiv dagen innan. Och inte såg han trasig ut heller. Träningsvärk och vackra röda hår som lossar kan väl göra alla lite buttra.

Sol som gluttade mellan moln och fågelkvitter. Fina grejer.

Foto: Maria Miller

Fengur tyckte det var spännande med sällskap och gick och hummade åt både Doris och Juppe för att verkligen kolla att de var med. Perfekt turledare.

Fin dag helt enkelt. Och massor med lossade röda hårstrån, mycket trivsamt för en borstande matte.

Vi behövde de där knappa fem kilometrarna båda två. Juppe var trött när han kom ut till hagen, kompisarna höll siesta.

Så här fin var han när jag hämtade 🙂

Tystnad – tagning, vrålade Baldur när han såg kameran. Men Ess stegrade bara en gång, sedan var han färdigt tyckte han.

Favvo-Dynan är alltid en försynt gentleman. Tassar artigt efter till grinden.

Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Juppe testar: visualise sportswear på matte

Hoppade på lektion för Karin Wåhlin i dag, bra att känna pressen när resten av straightness-gänget i stallet övar och är duktiga.

Tur hade jag. Karin ville testa en kollektion med ridkläder på någon som inte är rädd för att vara med på bild 🙂 Självklart gjorde jag och Juppe honnör och ställde upp.

Visualise sportswear heter kollektionen. Finns på fejan också. Fanns det en svensk återförsäljare? Har glömt. Återkommer.

Tur att det blev delvis uppsutten lektion i dag, jag är verkligen inte i form. Mer som en sladdrig ballong om jag ska vara ärlig.

Såhär kanske det ser ut som en ganska vanlig jacka. Men icke. Kolla in de smart placerade revärerna som löper både längs armar, över axlarna på både fram och baksidan och som markerar linjen för ryggraden. Även det både på fram och baksida.

Vitsen? Ja ni ser själva. Det går inte att prata sig ur en sned sits. Linjerna talar ett mycket tydligt språk. Vore jag ridfröken skulle jag tvinga på varenda elev den här. Tur att jag inte är ridfröken.

Den älskade fickparkeringsbara hästen och jag gjorde också premiärtur med bettlös ridning. Kapson på helt enkelt. Har inte ens vett att vara rädd. Jag känner mig så trygg med Juppe.

Jag älskar varje rött hårstrå på hans kropp. Han ställer upp på det mesta. Även om det passar honom bra att bli lite rädd för prylar ibland.

Jag är väldigt svankryggig och skulle försöka få svanken att flyta ut. Ack ja.

Jävla fötter. Men ränderna är bra.

Här kände jag att gränsen gick för min förståelse för Juppe. Han blev ”rädd” för min ridkappa. Men ränderna är ju fortfarande bra. Ryttarens balans blir ju otroligt tydlig.

Men vad gör lite spök. Inte ett dugg. Juppe är så otroligt positiv, han är kul att jobba tillsammans med både på ridbanan och i skogen. En helt suverän kompis.

Sa jag det att jag älskar min häst?

Titta. Varenda litet tippat höftben blir synligt.

Det ska också finnas ett program att köpa som gör att det går att analysera bilder där man jackan på sig. Suveränt för den som är noga med detaljerna.

Tänk att jag vågar trava på Juppe. Tänk så mycket som har hänt på ett år.

Vi jobbade med att få till bananen på volt. Jag ska komma ihåg att hjälpa till med innerskänkeln när bakbenet är på väg upp. Vilken skillnad det gör!

Och ja, vi travar på volt. I båda varven. Visst, ibland känner jag ett felsteg men Juppe rättar till sig och jobbar utan knyck och ryck när han går rätt och fint samlad och i balans.

Glömde fråga Karin vad jag ska göra när Juppe gör motsatsen till det här, krummar ihop sig bakom lodlinjen. Han gör gärna det när han tycker att arbetet blir jobbigt. Det är hans sätt att smita.

Det blev en fin lektion med lite påminnelser om det vi ska jobba med. Slutor där Juppe faktiskt kan inta formen av en snygg banan. Jag ska flytta min boll bakåt och komma ihåg halvhalter. Och innerskänkeln på volt.

Att rida i kapson gick finfint. Juppe är lite vårbusig, men det tycker jag att man kan få vara. Och inte busig som att han vill få av mig, utan lite lättare döv sisådär. När jag känner mig piggare ska jag ta itu med det.