Latmaskar? Alls icke

Jag har bara inte haft så stor lust att blogga. Men – jag och Juppe har tagit första ridturen i skymningsljus. Nu funkar det faktiskt med nöd och näppe efter jobbet.

Juppe blir lätt spänd när vi rider ut ensamma, så jag kräver inte så mycket mer än att han ska sänka sitt huvud även när jag sitter på. Vill inte ha någon högre fart när han är en linjal.

Lektionen i onsdags med Mackan var sådär (inte hans fel). Jag hade totalt missat att det skulle regna. Inte så lätt att fatta trav och dessutom hoppa över hinder när man har en grinig isglass på ryggen.

Och så här hade jag och Juppe det i går kväll:

Juppe fick en lååååång och härlig helkroppsborstning. Tror det sitter extra fint nu när alla håren ska av.

Frid och harmoni.

Undrar om man kan lära en häst att blinka bara med ena ögat. Om svaret är ja gör nog Juppe en flirtblink bättre än jag.

Vi tog snabelutrustning på för jag känner att det är dags att påminna Juppe om att använda sin kropp rätt. Han halkar lätt in i gamla mönster när jag sitter upp.

Gosmulen var så duktig! Han kopplade på bakbenen och baske mig om vi inte börjar få lite kläm på det där med tomatform (samling) och sluta (där rumpan ska puta).

Någon hade lämnat en hög lucernhack i foderrännan. Smaskens hälsar Juppe. Perfekt fredagkväll alltså.

Markarbete på fläckvis lömsk stallplan

Jomen. Ibland är jag fiffilurig.

Borstade och pratade med Juppe både länge och väl, sedan var det kapson på och ut på en skymningsmörk stallplan.

Skitbra, tänkte jag.

Lite bilar som kommer och åker, läbbiga soptunnor, spöket i Annicas och Magnus häck, trollet som bor vid knuten på ladan.

Nu gör vi läxan i markarbete.

Jag tänker att det är bra att Juppe lär sig att lyssna på mig och arbeta istället för att titta på spöken. Det gick riktigt bra, han blev riktigt, riktigt grinig när det var dags för en sluta längs med lagårdsväggen. En traktor i rumpan och dessutom en rad soptunnor som stod och hånlog.

Juppe ville inte. Men han tog i, han böjde ihop sig till en snygg tomat och tog i under lite bläng och fnys. Tadaaaa, där satt den! Då slutade vi och gick tillbaks till stallmyset. Tror jag har lite lätt för att ge efter och tycka synd om Juppe, men inte ikväll.

Spöket som gömmer sig vid lagårdsknuten?

Vårtrötta islandshästar – men söta

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 🙂

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Jag är inte allergisk!

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 🙂

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Juppe testar: visualise sportswear på matte

Hoppade på lektion för Karin Wåhlin i dag, bra att känna pressen när resten av straightness-gänget i stallet övar och är duktiga.

Tur hade jag. Karin ville testa en kollektion med ridkläder på någon som inte är rädd för att vara med på bild 🙂 Självklart gjorde jag och Juppe honnör och ställde upp.

Visualise sportswear heter kollektionen. Finns på fejan också. Fanns det en svensk återförsäljare? Har glömt. Återkommer.

Tur att det blev delvis uppsutten lektion i dag, jag är verkligen inte i form. Mer som en sladdrig ballong om jag ska vara ärlig.

Såhär kanske det ser ut som en ganska vanlig jacka. Men icke. Kolla in de smart placerade revärerna som löper både längs armar, över axlarna på både fram och baksidan och som markerar linjen för ryggraden. Även det både på fram och baksida.

Vitsen? Ja ni ser själva. Det går inte att prata sig ur en sned sits. Linjerna talar ett mycket tydligt språk. Vore jag ridfröken skulle jag tvinga på varenda elev den här. Tur att jag inte är ridfröken.

Den älskade fickparkeringsbara hästen och jag gjorde också premiärtur med bettlös ridning. Kapson på helt enkelt. Har inte ens vett att vara rädd. Jag känner mig så trygg med Juppe.

Jag älskar varje rött hårstrå på hans kropp. Han ställer upp på det mesta. Även om det passar honom bra att bli lite rädd för prylar ibland.

Jag är väldigt svankryggig och skulle försöka få svanken att flyta ut. Ack ja.

Jävla fötter. Men ränderna är bra.

Här kände jag att gränsen gick för min förståelse för Juppe. Han blev ”rädd” för min ridkappa. Men ränderna är ju fortfarande bra. Ryttarens balans blir ju otroligt tydlig.

Men vad gör lite spök. Inte ett dugg. Juppe är så otroligt positiv, han är kul att jobba tillsammans med både på ridbanan och i skogen. En helt suverän kompis.

Sa jag det att jag älskar min häst?

Titta. Varenda litet tippat höftben blir synligt.

Det ska också finnas ett program att köpa som gör att det går att analysera bilder där man jackan på sig. Suveränt för den som är noga med detaljerna.

Tänk att jag vågar trava på Juppe. Tänk så mycket som har hänt på ett år.

Vi jobbade med att få till bananen på volt. Jag ska komma ihåg att hjälpa till med innerskänkeln när bakbenet är på väg upp. Vilken skillnad det gör!

Och ja, vi travar på volt. I båda varven. Visst, ibland känner jag ett felsteg men Juppe rättar till sig och jobbar utan knyck och ryck när han går rätt och fint samlad och i balans.

Glömde fråga Karin vad jag ska göra när Juppe gör motsatsen till det här, krummar ihop sig bakom lodlinjen. Han gör gärna det när han tycker att arbetet blir jobbigt. Det är hans sätt att smita.

Det blev en fin lektion med lite påminnelser om det vi ska jobba med. Slutor där Juppe faktiskt kan inta formen av en snygg banan. Jag ska flytta min boll bakåt och komma ihåg halvhalter. Och innerskänkeln på volt.

Att rida i kapson gick finfint. Juppe är lite vårbusig, men det tycker jag att man kan få vara. Och inte busig som att han vill få av mig, utan lite lättare döv sisådär. När jag känner mig piggare ska jag ta itu med det.

Härligt vårmjuka grusvägar

Det är tur en har hurtiga stallkompisar. Jag hade inte orkat ta mig och Juppe på tur i dag om inte Karin stått och hoppat av lust och energi. En ridtur på Mackan räckte inte för henne, det fick bli en till på Frami.

Det började sådär. Här står den försvarslösa hästen helt utsatt för en ovanligt glupsk sadelvagn.

Men iväg kom vi. Och förbi vagnen igen till och med.

Så härligt med sol på näsan och riktigt framtinade vägar. Det bidde en tur i skogen och faktiskt några rakor med galopp. Vi chockade pållarna genom att vända mularna bort från stallet, gossarna fattade snabbt att det var okej att springa. Tut tuuuuut.

Jag och Juppe tog en extra vända galopp. Han behöver få ur sig energi. Det behöver inte jag. Jag behöver få energi. Känner mig som en överkokt blekgrön sparris efter den här vinterns hundrade förkylning. Gnäll, gnäll. Vill orka mer.

Men snälla du, sa Juppe. Du tror väl inte på allvar att jag var rädd på RIKTIGT för en liten sadelvagn?

Och du ska vara journalist? Hå, så lättlurade får man inte vara.

En Juppe ser faran, bedömer risken och såhär: skakar rädslan av sig. Det där med att hästar är flyktdjur tycker jag är lite överdrivet faktiskt. Nog för att jag gillar att jogga, men fly?

Du ser lite svettig ut Juppe. Var det jobbigt?

Jobbigt? Det där vara bara uppvärmning för en Juppe. En spinkig människofis förstår inte vad hästjobbigt är. Jag har minsann sett hur du ser ut när du springer en långsida på ridbanan. Och hur du låter sedan . . .

Pip, flås. Pip, flås, låter du.

Gulligt.

Det är tur att du inte är född till häst. Oj, oj, oj. Hur skulle det gå.

En Juppe däremot. Två strån med hö i magen, sedan är han redo för uppvärmning. Cirka en mil är lagom att jogga.

Det är då man känner att benen har vaknat.

Jodå. Då är man redo för sisådär fyra, fem mil till – före lunch.

HUR skulle du ha sett ut efter en joggingtur på fem mil? Jag bara frågar. Ho, ho, ho.

Syns i morrn Juppe, sa jag då. Och hur det än är med de där milen så blev det kanske fem-sex kilometer i dag. En trivsam tur. Och tur att du bar mig, för jag hade verkligen inte orkat springa. Eller gå.

Finfina tassar igen på Juppe

Hovis har varit i farten i dag. Jag tror att både jag och Juppe är lika nöjda.

Jag kan tycka att Juppes baktassar fortfarande är lite långa, men hovis har en bra förklaring. Nu är han nöjd med Juppes hovväggar och det elände som varit (inte tack vare nuvarande hovis!).

Juppe har hovar som pekar mycket framför honom. Vissa hästar har hovar som växer rakt nedåt, icke så på Juppesnupp. Där växer hovarna i riktning – framåt.

Det är som det är och inget att göra något åt.

Nu tycker hovis att Juppes hovar är i balans. Baktrakterna har han sparat något på. Hade han tagit mer av höjden på hovarna hade det sett ut som ”kalleanka”. Jag köper det. Rakt av.

Det syns att Juppe har en bra benställning och trivs. Då trivs jag.

Bad också Annica att titta på Juppes hals. Jag har i förtvivlan försökt googla fram hur en väl musklad hals ska se ut. Det finns en miljon olika åsikter om det. Och tvåhundra miljoner olika bilder.

Juppe är lite kantig där fram, och framför bogbladet så att säga är det lite urholkat. Där behövs mer muskler.

Det förstod jag nog själv, men ville ha någon klok som också sa det högt.

Juppe är fin över ryggen och har byggt mycket muskler över baken och på bakbenen (så nöjd, så nöjd). Ännu har det inte hunnit bli effekt där fram. Det kommer, jag vet det. Jag och Juppe ska inte stressa. Men vi vill ha koll.

Koll? sa Juppe.

Vi vill ut på äventyr!

Spana ut över fria vidder. Höra hovklappret dåna över läbbiga broar som den modiga Juppe bemästrar. Sträcka ut. Ta i. Köra mulen mot vinden och trivas.

Öh. Det blev inte något av det. Det blev promenaden mellan hagen och stallet. Ynkligt, jag vet. Men efter den hundrade förkylningen den här vintern är det ungefär vad jag orkade.

Jag trodde att jag skulle orka rida i dag. Men näej. Batteriet tog slut.

Och så här såg Juppe ut i går när han utnämnde mig till den tråkigaste människan på jorden:

Kunde han sälja mig för tre hårda lakritsgodisar skulle han göra det.

Även om jag fick lite godkänt i dag när jag fick tre tanter att stå och klämma på honom och beundra hans otroligt vackert rödhåriga kropp.

Juppe skulle behöva springa milen

Det här ser ju fridfullt ut. Det var det också.

Skönt och fridfullt trots blåst.

Jag är slut i rutan så jag tänkte att Juppe skulle få sadel på. Men äh, det fick bli träns och barbacka istället. Tänk vad självklart det är att hoppa upp barbacka nu.

Juppe är allt bra trind och bra påpälsad är han också. Superbekväm att rida barbacka på faktiskt.

Ångrade mig bara lite när jag märkte hur pigg Juppe är. Det är ju himla kul, men spontana galoppfattningar när man sitter barbacka är sådär. Glada grymtningar fick han också ur sig (så lät Mackan i går också, undrar om det är vårgrymtningar).

Skritt, skritt, skritt och ut på frusna gräset i mitten av ovalen för att få till stora fina perfekta volter. Halt på mitten innan byte av varv. Mycket kontrollerbart och prydligt.

Tölt på ovalen. Bort gick riktigt fint, mot stallet grymtades det en hel del och kastades med fina huvudet. Nu tror jag inte att Juppe är på väg att bli förlamad längre utan misstänker helt enkelt olydnad. Brist på hyfs.

Ett helt varv körde vi i tölt. Det är rekord för oss på himla lång tid.

Juppe var glad och tuffade på, men jag tyckte inte riktigt att jag hörde det där tjoffe-tjoffe som det ska vara.

In på gräset igen. Volter och till slut tölt i serpentiner i gräset. Juppe blev eld och lågor, det var tydligen skitkul!

Skritta och pusta och upp i tölt igen på ovalen åt andra hållet. Nu hörde jag det: tjoffe, tjoffe. Eller black’n’decker som vissa vill ha det till. Så glad, så glad!

Det var Juppe med. Så glad så jag fick hoppa av. Han blev liksom bara mer och mer i gasen.

Inte tordes jag galoppera heller, jag tror det är för hårt på ovalen nu när det är fruset. Himla svårt att veta i vilket fall, jag vill alltid be någon annan om råd/åsikter innan jag vågar mig på galopp på ett vinterunderlag.

Fin kväll.

Ett fogligt djur myser loss med hösilage.

Gode gud, är det fettvalkar jag ser på halsen, strax före bogbladet? Hm. Vi ska göra som Juppe vill, bara grusvägarna blir trivsamt vårmjuka.

Lyx-Juppe testar: Hrimnir tredelat bett

Det är klart en Juppe är värd ett nytt bett för en tusenlapp! En Juppe förväntar sig högsta kvalitet.

Säger tandis att gamla bettet är kasst, då köper matte ett nytt. Till exempel när matte är på Vintermästerskapen i Strömsholm och strosar i Karin Åbergs butik.

Yep. Det blev alltså det här:

Bett Hrimnir tredelat

Ni ser ju själva. Varje bett är röntgat för att upptäcka sprickor. Och så får man en snygg vikingaplutterutt på sidan av D-bettet. Precis som en vikingahäst vill ha det.

Kostade faktiskt inte ens en tusing. Bara 995.

Kände mig lagom intelligent när jag letade efter märkningen som skulle vara i vänstra nedre hörnet av bettet. Jag tycker det är så himla svårt att veta att bettet är fäst rätt vid huvudlaget.

Bra med märkningen.

Bra med en Juppe som är van vid en matte som lyser med ficklampa lite här och lite där, till exempel för att leta efter märken på bettet.

En Juppe är alltid lugn. Det är faktiskt det som är särskilt utmärkande för en Juppe. Lugnet i alla lägen, sa Juppe.

Hm. Man ser ju inte riktigt bettet, även om du är snygg ur den där vinkeln, sa jag.

En Juppe är som sagt alltid lugn, sa Juppe. Tålmodig, vänlig. Modigt möter Juppen alla faror, även om han inte har halsen som en giraff. Det får matten ha.

Där satt den! sa jag. Och så ser man att du har lite läppstift efter jobbet på ovalen också. Inte för mycket, utan lagom med skum. Precis som tandis sa att det skulle vara.

Men hur skönt är det med den där nosgrimman egentligen? Det ser knäppt ut att ha den över ringen på bettet. Jag kanske ska skita i den helt enkelt.

En Juppe är trygg i sin manlighet. En Juppe tycker att killar kan ha läppstift. Men nosgrimmor har juppar inga åsikter om.