Nu börjar Juppe bli blank och fin som en säl

Jo, jo. Fläckvis blank och fin börjar han bli min kompis. Nu syns gropen i skadade bogen tydligare också. Jag kikar på gropen med skräckblandad förtjusning. Förtjusning för att Juppe funkar så bra trots skadan.

Nu får jag röra och greja där också utan att Juppe blir misstänksam.

En halvtimme rörde vi på oss på ovalen. Eftersom jag var på fest i går och jobbat hela dagen i trädgården i dag så fick Juppe springa.

Juppe får bestämma själv vilken fart han vill ha i galoppen, i dag bjöd han på en långsida med riktig räserfart! Ha, ha. Njuter.

Kompisen är så van att jag bara vill att han kör en gångart på långsidan att han självmant bryter av före kortsidan. Nu har jag utökat kraven på Juppe till ett helt varv i en gångart – det tyckte han var kul. Och jobbigt.

Ett varv klarar han lätt vad jag än väljer för gångart, men jag är noga med att han ska skritta och varva ned och vila inför nästa ansträngning.

Kanske lite hönsmammaattityd. Men så är det.

Tillbaks i hagen kände sig Juppe rik (se bilden ovan). Dels har han tryckt en påse hö, fått beta groteskt mycket och så är grabbarna i andra änden av hagen och pillar med höhögar där. Det betyder en hel rad av höhögar för Juppe att njuta av.

Du, kan du tugga lite hö åt mig? sa Juppe. Jag känner mig lite sliten faktiskt.

Du klarar det Juppe, sa jag. Och kanske möjligtvis är det så att vi får springa lite till du och jag för att minska midjemåttet på både dig och mig.

Usch, sa Juppe. Det tar vi till hösten när det är lite svalt och skönt. Nu ska vi träna på att fylla ut pälsen ordentligt. Du är lite glest behårad, men det är bara snyggt tycker jag. Kör med pälsglans bara så märker ingen något.

Japp, du är i all fall blank och fin utan pälsglans Juppe. Men, mja. Jag får nog kolla till cykeln så att vi kan cykla lite tillsammans. Du behöver ju inte kånka på mig, men röra på oss lite mer ska vi göra.

Jag är utbränd, sa Juppe. Ta hänsyn.

Idag tränade vi på hundpromenad

Vi älskar sällskap. I dag fick vi sällskap.

Du, grabben, varför har du så lång tunga? undrade Juppe när promenadkompisen flämtade efter en timmes rask promenad.

Grabb? Även en dam kan vara skönt behårad, sa Wilma (?). Hm, sa Juppe och tänkte kanske på tjejbaciller och slabbedaskaren till puss han fick innan vi började gå.

Jag är så nöjd med att Juppe är så lydig när vi är ute och går. Det går att säga ”varsågod” och låta honom beta några tuggor och sedan gå vidare utan kamp.

Det är en positiv bieffekt av ett ändlöst promenerande.

Vajna och Barbie med bihang hängde med.

Juppe muttrade något om att han minsann inte har någonting (förutom mig då). Inte så mycket som en egen liten katt. Eller slaskig hund.

Voffelina poserade genast med allvar i blick. Klart Juppe ska ha en egen hund.

Han är lite jobbig att vara ute och gå med, annars går han att rekommendera.

En vill ju gärna vara en positiv förebild för rasen, sa voffelina och log.

Kan ni inte sätta er tillsammans så jag får ett kort? sa jag.

Då blev det helt plötsligt lite . . . ansträngt.

Hund och hästspråk är i alla fall rätt likt varandras i vissa fall. Tittar en bort så är man både ointresserad och ganska artig. I alla fall inte påstridig.

En multira – blåtira på mulen – mycket manligt

Juppe har attityd. En ny attityd. Eller nygammal attityd, det är väl jag som glömt bort kanske.

Nu är han tillbaks, den rätt så retfulle och bråkstakige Juppe. Inte mot mig, men mot hagkompisarna.

Biffig, vacker och med akut behov att vara dominant. Över någon.

Men Juppe? Du har en . . . knöggel på näsan. Vad har du gjort. Det är en bula där, mitt på!

Fnitter, hö, hö. Äsch, det är väl inte så mummel, mummel, sa Juppe.

Juppe. Det är väl inte så att du muckar på något vis med kompisarna?

Nejgudnej. Vill du ta en närbild av multiran?

JA VARSÅGOD, HÄR ÄR DEN, sa eller skrek Juppe upphetsat.

Vänta, vänta, var då? sa jag. Det är lite tjockt där på mitten va?

Det vill jag lova, sa Juppe. Ser du rispan?

Nä, nä. Vänta, sa jag och vred på objektivet.

Nu då? sa Juppe. Visst är den magnifik? Manlig? Fruktansvärd att beskåda?

En reva längs hela den ståtliga mulen.

Jamen vad i? sa jag. Har du fastnat i en gren eller? Rullat dig knasigt?

NU FÅR DU SKÄRPA DIG FAKTISKT, sa Juppe.

DET VAR EN KAMP PÅ LIV OCH DÖD.

Kolla in min hingstnacke. Det var den som räddade mig. Alla muskler som spelar under den smidiga huden. Redo att användas.

Ja, ja, sa jag.

Jag tycker inte att du låter så där särskilt entusiastisk, eller uppmuntrande heller för den delen, sa Juppe. Vill du att jag ska ha ett bakben i paket kanske?

Nämen skärp dig, sa jag på strängt mattemanér. Någon måtta får det väl vara.

Kul att du känner dig stark och frisk, men nu gäller det att vi tänker taktiskt och långsiktigt här, sa jag.

Hö, hö, hö. Gulligt, sa Juppe.

Sedan gick vi och övade på det där med att gå på en transport.

Då var jag inte så gullig längre.

Men det gick bra. Juppe var sannerligen skeptisk. Blåste gjorde det. Men han gick efter mig upp på släpet (jag var så listigt att jag packat en påse hö, och så ytterst listig att han inte fick äta så mycket i stallet = motivationsfaktor).

Jag försökte verkligen att hänga med 110 procent på vad som rörde sig i Juppes hjärna. Att be honom backa och gå av innan han kom på tanken.

Phu. Det är inte lätt. Min puls gick ohjälpligt upp, Juppes med. Men vi grejade det.

Juppe stod förtröstansfullt kvar och åt hö ur påse i slöpet en bra stund.

Sedan tog vi paus och longerade oss över kullen nära ovalen. Så gick vi tillbaks till pass två i släpet. Gick ännu bätte.

Juppe blir rädd för ljud, det är bara så. Han lyder mig när jag säger NEJ och ber honom vara kvar i släpet, när jag visar att jag har kollen och vaktar honom. Men trygg och glad är han inte.

Jag hoppas det kommer. Jag vill inte att han bara ska acceptera släpet, jag vill att han ska trivas där, precis som han trivs i en box.

Hej Juppe! Ska vi . . . he, he, leka lite? sa Baldur. En klippa i Juppes liv.

Tyst fåntratt, sa Juppe. Hon glor.

Ni är ju outsägligt grabbigt äckliga sa jag. Hur i hela friden kan ni äta från rator? Ni äter ju från en toalett!

Tehe, sa Juppe.

Hejdåhejdå, sa han sen.

Coolt – vi övade gaedingakeppni

Till och med jag ser hur självmedveten Juppe ser ut. Nöjd med sig själv.

I kväll hade vi den makalösa turen att hamna i skottlinjen för en lektion, jag frågade om jag fick rida igen en missad lektion på min Juppesnupp och det fick jag.

Gänget skulle öva gaedingakeppni. Tävlingsformen där det är hästen som är i fokus, det är hästen som tävlar och ryttaren är bara ett bihang. Vinnaren blir en gaedingur – en drömhäst som alla vill ta med sig hem.

Smarta Annica lät oss starta först, så vi inte skulle värma och förbereda oss i evigheter.

Och visst är han en dröm min pålle. Lättväxlad och så fin, så fin, så fin. Inte någon gaedingagalopp än, men det förväntar jag mig verkligen inte. Och det tror jag inte skulle vara bra heller (även om ni kan spana in Juppes helt liksidiga muskelkuddar på bogen här ovanför, just sayin).

Det där med form och tygelkontakt måste vi öva på.

Fin kväll. Juppe betade resten av lektionen och fullständigt glödde av trivsel.

Vi firade med att ta horsies.

Du, den där antennen gillar jag sa Juppe. Nu ser det i alla fall ut som om du har ett piggt öra.

Måste gå till frissan fnissade jag. Och synkade som vi är så blundade vi båda på sista horsieförsöket.

Snuskgubbar

Kvällsvecka. En är trött. En kommer ofta på besök i valackflocken när det är siesta.

Men? Vad sjutton är det för ställen som gubbsen väljer att tupplura på?

Den här killen har omsorgsfullt valt ut en av bajsställena. Ler i sömnen gör han också, omgiven av rogivande dofter.

Baldur låg planterad i största bajshögen, toaletten bredvid ligghallen. Bajshörnet som är mest populärt av kvantiteten på bollar att döma.

Han log också nöjt.

Granne med honom låg Juppe.

Men lilla vän! Inte låg jag i någon bajshög, sa Juppe fryntligt.

Det hängde bajsbollar från de långa stråna på hans mage.

Jag sa inget.

Jag berättade heller inte att jag köpt tre nya tvättsvampar. En av dem har en mer rivig kvalitet, för att ta bort flugskräp på bilen.

Om jag skrattade hest inombords? Ja, det gjorde jag. Någon gång blir det tvättväder, det blir det.

En mer renlig division av snarkande grabbar.

Kulighet 1:

Jag och Juppe har övat på snören och skit över kullen som är granne med ovalbanan. Det tyckte vi var roligt båda två! (Longering med kapson och lina).

Juppe fick knata uppför och nedför kullen och lite på sniskan med. Som belöning fick han stanna och beta lite då och då.

Han var väldigt lydig och jag väldigt sträng. Det var helt ookej att beta när han själv tyckte det var lagom.

En gång försökte han smita undan genom att vända sig mot mig istället för att knata på. Då bytte vi ställe och gick in på ovalen och knatade för att sedan återvända. Polletten trillade ned.

Både Juppe och jag blev andfådda. 🙂

Kulighet 2:

I dag får Juppe fötterna fixade. Å så härligt att få rida på en kompis med nya skor i morgon. I dag orkade jag inte ta mig ur soffläge. Sista jobbkvällen väntar, så det är jag värd.

Juppe testar: Vetkintape – veterinär kinesiologisk tejp

Japp. Djursjukgymnasten Cajsa Eriksson var ju på besök hos Juppe. Det besöket gav mod i barm.

Cajsa tittade ju på Juppes läbbiga dipp i trav på volt och klurade på om han egentligen har ont, eller om han har lärt sig ett knasigt sätt att använda sin kropp på. I vilket fall som helst så är det bäst för Juppe att han tar ut rörelserna mer med frambenen, både rakt fram och åt sidan.

Hur?

Ja, ett sätt som vi ska testa nu jag och Juppesnupp är att tejpa ett kryss på hans onda bog. Ungefär som människor kan bli tejpade av sin sjukgymnast för att förbättra en hållning eller förhindra en olämplig rörelse.

Här kan du läsa mer om kinesiologi.

Så här ska vi göra:

Jo. Jag var sannerligen skeptisk. Ett tejpat kryss. Vad ska det hjälpa på en 400-kiloskropp?

Men inte dissa förrän en testat. Och si, Juppe rörde sig mycket bättre med krysset dittejpat. Så fascinerande knasigt.

Tejpen retade fram en ökad rörelse på frambenet och hela hästen rörde sig annorlunda.

Så, Japp. Vi fick två rullar tejp att börja använda. Jag ska klippa till krysset när det är dags att göra markarbete och kanske vid ridpass. I skogen är underlaget nog stimulans.

När jag hämtade Juppe i hagen dagen efter hängde krysset delvis kvar. Jag såg hur min kompis muttrade.

Jag ska använda upp de där rullarna. Sedan ska jag och Juppe utvärdera.

Och ikväll. Jag red igen onsdagslektionen som jag kommer att missa på grund av att jag jobbar kväll. Juppe och jag var med första söndagslektionsgänget och körde gaedingakeppni.

Nej. Vi körde inte 110 procent. Men kanske 70-80 procent i alla fall. Och det kändes så bra, så bra.

Min Juppe är fortfarande underbart lättväxlad. I första traven smidde han, men det rättade vi till på den fantastiska långsidan när man får välja valfri repris på en gångart.

Fin kväll. Fantastisk häst.

Och ja, Annicas uppmaning till att hålla igen behövs. Nu ska inget behöva gå fel för att jag har för bråttom.

Där håller jag kanske inte riktigt med Cajsa Eriksson, som tycker att jag ska ställa krav nu på en gång att Juppe ska använda sin kropp rätt. Å andra sidan ser ju inte hon oss i vår vardag. Varken Juppe eller jag kommer till vår rätt när vi är nervösa och ska fixa longering i trav.

Nu är Juppe stark nog för ridlektion

Mitt stackars huvud är bara en enda gröt av olika jobbtider och veckodagar som bara tröskas igenom. Men – tack vare att onsdagen var en utbildningsdag så blev kvällen fri. Lektionsdags!

Eftersom Mackan som jag alltid lånar och rider på onsdagar är på påsklov i sin sommarstuga i Köping så sadlade jag på Juppe.

Vi hänger på så mycket vi orkar, sa jag till fröken Annica som tyckte det var en bra idé att ta Juppe.

Om han orkade! Vi travade, vi töltade, vi galopperade på volt. Visst, somligt var svårt – men det kändes aldrig otäckt.

Efteråt sa Annica det där som jag längtat efter att höra: nu är Juppe stark nog att vara med på lektion igen.

Han ser jädrigt stark och maffig ut, sa hon också.

Jo. Så känns det ju.

Men riktigt än har det nog inte landat i hjärnan.

OCH, nu ska jag och Juppe inte bli överivriga så att vi drar på oss någon dum skada av överträning. Vi ska fortsätta med straightness och promenader och allt annat som vi gör.

Men min kompis känns riktigt stark och glad.

När han var som tanigast hade han bara en tom påse på ena sidan av bogen ovanför benen – där på framsidan. De där två bullarna var liksom bara en och – en tom påse.

Nu finns två mjuka muskelbullar där. Lika stora vad jag kan känna.

Jag ska skriva mer om hur jag ser på träningen under året som gått i ett inlägg längre fram, i kväll orkar jag inte.

Torsdagen fick Juppe vila och i dag gömde sig min kompis när jag kom i hagen. Ganska effektivt, men inte helt.

Tittut!

Jag var sen i starten och jobbet väntade, så det blev mer hö och avskalning av hårstrån från Juppes ståtliga kropp.

Rätt okej tyckte vi båda två.

Ack ja. Hårstrån överallt.

Jag känner att jag måste få iväg mig och Juppe till veterinären för att få lite själsro (i min själ då och så får det smitta Juppes).

Jag vill höra vad Chris Johnston har att säga om Juppe som han ser ut nu, om Juppe envisas med att halta på volt i trav och om Chris kan se på Juppes bakben om någon är tokigt där, det som är parallellen till onda bogen.

Jag tror inte det. Men jag vill höra.

Bah, sa Juppe.

En timme i skogen

Vi skrattar SMHI:s hot om snöflingor rakt i mulen. Kvällen blev ju jättefin och solig.

Om Juppe har en ny vårgrimma? Har påven en lustig mössa? Grimman kommer från Imperial riding och den korallorangea färgen matchar förstås matskålen. Och så är grimman strösslad med stjärnor och peacemärken. Tufft.

 

Juppe har lätt för att spänna sig, men vi knogade på. Ikväll satt jag på kompisens rygg.

Tycker ändå att det går bättre för varje tur, trots att vi ofta rider utan sällskap. En gång hoppade Juppe över ett litet dike med mig och en gång klev jag av och hoppade bredvid honom. Sånt tycker han är kul den lilla grisen.

Sedan dök det upp troll och så blev det lite blött och läbbigt om hovarna, det gillar verkligen inte Juppe. Men – han lyssnade på mig och klev lugnt.

Med lite galopp, lite tölt och mest skritt tog ändå lilla skogsrundan över Gullans glänta lite drygt en timme. Perfekt tur att ta efter eller före jobbet nu när det är lite ljusare ute. Den ska vi satsa på.

Jag borstar och borstar och borstar på min kompis, det yr hår omkring oss. Nu längtar jag efter att han får sin sommarkostym på. Då blir han inte så svettig heller när han rör på sig.

Hagens chef Frami är borta på påsksemester, liksom Mackan.

Jag funderade på om det skulle bli oroligt i grabbflocken då, men icke. Lugn och frid och ro.

Lite snöflingor, lite löshoppning

Planen var en långpromenad. Det blev ändrade planer. Det började blåsa och virvla snöflingor och så tröt orken. Och söta föl fanns det att kika på också i stallet, bara titta inte klappa.

Söta fölisar kan ju förstås lätt bli smittade av allt möjligt, de är som förskoleungar på äventyr. Har inte tänkt så förut. De har ju inte sett så mycket av världen och mött så många människor och andra hästar.

Juppe var på min linje.

Fast jag känner att vi egentligen behöver äventyr och lite strapatser för att rensa våra huvuden. Ridbanan blir trälig i längden.

Men i dag stod det två hinder där minsann, jag släpade fram fyra bommar och sedan var vi på g.

Juppe var lite trög i starten men knogade på som han alltid gör. Jag tror inte att han tyckte att det var speciellt roligt att hoppa, han gjorde det mest för att vara duktig och snäll.

Vi blev flåsiga båda två.

Bra jacka det där, sa Juppe. Skönt att veta var jag har dig.

Juppe är gosig och vill gärna klia och klappa på mig i hagen.

Fölisarna som flyttat hemifrån tittade storögt på oss. Jag var jätteläbbig, ändå var det noga att stå längst fram så man kunde titta på det läbbiga riktigt bra.

Sedan var det skönt att snutta lite på skruvarna i gallret.

Jag tror att Juppe skulle bli en bra fritidsfarbror. Han bryr sig inte om små kryp nämnvärt, jag tror inte han skulle jaga eller vara dum mot dom.

Ska vi inte ta en utan blixt, undrade Juppe. Så det gjorde vi.

Nä, blixt var bättre.

Hästmassage – vilken grej det är!

Hästar är verkligen sin kropp, det är fantastiskt. Men det ska jag skriva mer om längre ned.

Först börjar vi med sötdöden:

Den här söta ettåringen var på besök i stallet med sin mamma och sina mattar. Det är något fel på min hjärna, jag har glömt vad sötfölet heter. Det var i alla fall dags att vänja sig av med ha full uppmärksamhet av mamma. Kort sagt, dags att flytta hemifrån.

Fölis var inte planerad utan föddes mitt i vintern. En liten tuffing som blivit mer hanterad än de flesta föl, utan att vara jobbig. Bara lite mer van vid människor.

Visst vill man ha en sån här?

Alltså, frillan. Och färgen. Ögonen. Attityden. Tror jag har fått fölfeber. Den här lilla donnan ska tydligen bli silversvart. Det är ju svårt att tro, men så är det.

Fölnappning kanske?

Ibland (eller ganska ofta) blir jag så stolt över min hispiga häst. Han är ängslig för vissa saker, men så oändligt snäll och modig med andra saker.

Den här grabben är uppväxt i flock och för honom är det inga problem att säga ett avmätt och farbroderligt hejhej till ett föl.

Ett föl som var mycket intresserat och ute på äventyr. Farbror Juppe bevärdigade henne knappt med en blick, nos, nos. Hej, hej, lilla plutt. Absolut inget att bli det minsta upprörd för.

Barn får samma behandling.

Tänk att de vet, eller förstår.

NU är det dags för det där med att hästar verkligen är ett med sin kropp.

Snälla stallkompisen som är utbildad massör har erbjudit sig att massera Juppe. Jag tycker att han är spänd i nacken.

Massören höll med.

Just nu är hon inne på en massagemetod där ett av beröringssätten beskrivs som att klappa gulan på ett okokt ägg, ni vet sådär lätt så den inte spricker.

Baha. 400 kilo djur och ett klapp för att inte förstöra hinnan på ett ägg?

Det funkar.

Juppe fick stå lös på ridbanan (ety han är ett förunderligt snällt, vackert och ståtligt djur).

Stallkompisen har försökt massera förut, då var Juppe mer reserverad. Nu gick det bra. Han klev undan när han tyckte det blev jobbigt (fantastiskt att kunna ha honom lös så han kan berätta).

Och när han väl accepterade och slappnade av, gäspningar, ögonlock som klappade ihop och läppar som darrade.

Ska försöka härma massagen så gott jag kan. Tror det här är fantastiskt bra, inte minst för en häst med en skada.

Tillbaks i hagen frågade jag Juppe om han var trött.

Har aldrig varit spänstigare faktiskt, sa Juppe.

Superpigg. Redo för lite äventyr. Jodå.

I morrn ska vi tölta med töltpolis. Det blir kul, sa jag.

Jagudja, sa Juppe.

Okej, ses i morrn då. Hoppas vi är piggare då, töltpolisen lär i alla fall vara det.