Bildbomb på en fantastisk Juppe

Straightnesslektion i dag för bästa Karin. Tamejtusan om inte hon också tyckte att vi var så där bra och vackra och biffiga som vi kände oss. Sluta – tjohooo. Lång och låg som jag trodde att vi glömt – nemas problemas (blir bara problem när vi är nervösa båda två).

Vi ska öva på trav, där jag kan räkna takten och Juppe hålla takten. Vi ska öva på att gå från skritt till trav och skritt och trav.

Gå över till längre sekvenser sa Karin. Mängdträning.

Så det ska vi.

Wohooooo.

Visst är jag bra, sa Juppe nöjt.

Jättebra, sa jag. Nu travar vi ned till grabbarna!

Vad i! sa Frami med hangarounds.

Ska vi äta upp dom?

Näej. Pep killen till höger. Jag törs inte.

Så vi slapp bli mellis jag och Juppe.

Det är lite Åsa-Nisse över de där grabbarna, sa Juppe självmedvetet.

Tsss, sa två snövita änglar till hästar som finbetade graciöst bredvid varandra.

Tsss, sa två svarta som bara skulle ”klia” varandra vänligt.

Vad ska vi gör då? sa svarta rumpan närmast kameran och lät väldigt lik en av gamarna i djungelboken.

Ahhh. Kallar du det pälsglans sa du, sa Juppe och fnittrade.

Glääääääns över sjö och straaaaaand. Äh, nä, den är jag trött på.

Vi tar den här, vrålade Juppe. Jösses sa jag. På tyska dessutom? Var får du allt från? (Följ gärna länken till youtube och sätt på ljudet för absolut rätt juppeupplevelse).

”Papa wie ein Pfeil
sprang hinauf auf die Seil,
eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.
Er spreizte die Beine
ganz breit auseinand’,
sprang hoch in die Luft
und stand auf die Hand.
Eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.”

Det som är lite bra med dig är att du sjunger när vi rider i skogen, sa Juppe.

”Er lachte: “Haha, haha”
und machte: ”Hoho hoho”,
ganz sachte: “Haha haha”
und rief: “Eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp.”

Cheeesus, sa jag.

Jag kan ju inte tyska. Jag skulle knappast bräka fram en gammal tysk schlager.

”Oh, mein Papa war eine wunderbare Clown.
Oh, mein Papa war eine große Kinstler.
Hoch auf die Seil, wie war er herrlich anzuschau’n!
Oh, mein Papa war eine schöne Mann.”

Nä, nu blir jag snart orolig, sa jag.

Vi kanske tränar för hårt trots allt. Det kanske sätter sig på hjärnan på vissa hästar? De tappar sitt hästspråk och går över till tyska?

Jag ville bara visa att jag har många strängar på min lyra, sa Juppe.

Och du. Den där sjukgymnast-Cajsa. Du kan väl tala ett allvarsord med henne nästa gång.

Hon sa att jag var korkad.

Jag vet, sa jag. Jag hörde det. Men jag tror att hon bara ville skoja lite, för att jag var så nervös och sådär.

Vi får hoppas det, sa Juppe. För en Juppe är inte korkad för att han inte äter upp en Cajsas högra hand för att komma åt en godis. Tanten ville att jag skulle stretcha, så då gjorde jag det.

En Juppe är vänlig och klok och låter bli att äta upp fingar och sånt.

Har inte påstått annat, sa jag.

Äh, jag vet, sa Juppe.

Vad ska vi gör?

Ja, vad ska vi gör?

Hm. Låg mig gissa. Hästen som rullade sig för dig i favoritgropen måste ha varit vit, sa jag till Juppe som helst plötsligt såg ut som en skimmel.

Wow! skrek Frami. Häng med!

Vadå, vadå, vadå? undrade jag.

Kolla! Brudarna springer!

Heja! sa Juppe. Må bäste man, äh, märr vinna.

Inte ska du behöva stå där och vifta hjälplöst med kameran, sa Juppe. Blir det bra såhär? Lite från sidan? Syns bröstmusklerna?

Jag kan också sa Frami. Kolla, här har vi en popplanschgullig Frami.

Och här, ÄNNU gulligare.

Och nu, manligt macho.

Nu. Ensam, bekymrad cowboy.

Nu då, nu då. Muskulös hals och bestämd haka.

Jättefint Frami. Men en grej kan man inte anklaga hästar för – jag har inte sett en häst med en fyrkantig och rejäl haka. Men pampig hals har du absolut.

Äh. Nu då? Sa Frami.

Mjaeh, sa jag.

Ett år efter eländesbeskedet: jämnt med muskler och mjuk som smör

Juppe känns ju jättefin. Snygg är han också.

Men, ständigt detta men. Jag har inte känt mig säker på att jag gör rätt som tränar honom som jag gör nu. Jag ville ha ett kvitto på det jag kände.

Då ringer en lämpligast efter djursjukgymnasten Cajsa Eriksson. Jag och Juppe har träffat henne förut, när vi var som mest eländiga och hängde på hästkliniken Mälaren och kliniken i Kvicksund.

Vi har gått från hopp till förtvivlan. Om jag kritiserar veterinären för lite motstridiga bud? Inte alls, jag älskar honom för hans otvetydiga ställningstagande för – Juppe.

Juppe gillade Cajsa direkt. Det märktes tydligt. Cajsa jobbar tajt med veterinären Chris Johnston, som ju är Juppes veterinär. Och tänka sig, Cajsa är lika direkt och rak som amerikanen, hon är inte rädd för att säga vad hon tycker – till exempel i det här inlägget på Hippson.

Här har Cajsa (t v) landat i stallet med kompisen Paddy (kakaobrun valp i egen tjusig bur). Stallkompisen Gunilla är ditkommenderad som moraliskt stöd och extraöron. Det är alltid bra att ha extraöron.

Jag har upptäckt att jag blir så nervös när det handlar om Juppe och onda bogar att bara hälften av det som sägs av veterinärer och Cajsor går in.

Äntligen. En egen Paddy till mig, sa Juppe.

Nope, sa Cajsa och började klämma. Hon använde inte snälla tummar, eftersom islänningar är duktiga på att dölja smärta får man ofta ta i mer på dessa för att de ska avslöja smärta eller obehag.

Cajsa klämde och klämde. Och jag pratade om vad vi brukar göra jag och snuppelupp. Nervös var jag för att det sista Chris sa var att Juppe inte ska gå på böjt spår. Måhända blir det skäll nu. Vi har gått på böjt spår.

Men, nix.

Juppe är mjuk som smör i kroppen. Han är jämnt musklad. Ja, han har muskler. Jag har inte upptäckt någonting oroande.

Jag har varit orolig för att det är något mysko med Juppes nacke eller hals (korkskruven när vi är ute och rider). Men näej. Juppe är ju som en kissekatt, han böjde glatt på halsen åt alla håll. (Jävla häst, du vet hur du ska spela på ömma mattenerver).

Eller glatt och glatt. Men han gjorde det i alla fall. Det här är en stretchövning som Cajsa tycker att jag ska göra på Juppe, liksom böj nedåt vid sidan om benen, det ger en liten böjning av nacken som är skön och bra.

Det här ska jag också göra på min kompis (även om jag tänker att just den här behöver nog ingen häst som bor i lösdrift, det här är ju liksom killarnas favoritposition).

Och visst skulle vi longera. Fy för den lede. Longera i trav. Hu.

Visst var Juppe halt. Men det visste vi ju. Men:

-Jag undrar om Juppe verkligen har ont? sa Cajsa och klädde i ord vad jag själv känt.

-Jag undrar om han lärt sig att skydda sina framben. Om han inte rör benen uppåt för att han tror att det gör ont. Hm, sa Cajsa.

Vi fick i läxa att fortsätta gå i skogen där Juppe måste lyfta på alla ben. Och att köra markövningar med bommar lite hipp-som-happt. Där kan Juppe gå i sidled över parallella bommar, allt som gör att han måste stäcka frambenen rakt fram och åt sidan.

-Ja, jag sa ju att jag skulle låna ut boken med bomövningar till dig, sa stallägaren Annica när jag avlade rapport.

Visst. Så är det. Jag tror att många ”kan ha rätt” så att säga. Och framförallt, jag är så oändligt, oändligt tacksam för att jag har så många som supportat mig och Juppe. Som orkat lyssna på mitt gnäll och som orkar ge uppmuntran.

Det är inte en insats om gjort att Juppe är så bra som han är. Det är många bäckar små, däribland jag. Jag och min envishet och uthållighet. Men bara däribland.

Det är sommarhage, men inte bara. Det är straightness-training (som gjorde att jag vågade ställa krav på Juppe, och som gjorde att Juppe vågade tro att han kan stå jämt på alla fyra ben. Tack Karin Wåhlin!) Men inte bara. Det är kompisstöd, promenadsällskap på fantastiska Bäjeby gård.

Många, många, många saker. Ungefär som det afrikanska ordspråket att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Lite så är det med mig och Juppe. Vi har haft tur att möta så många fina och hjälpsamma människor.

Det är väl ungefär det här jag orkade i dag. I morron kommer det mer om det som Cajsa föreslog som steg två i Juppes väg mot styrka och rätt sätt att använda sin kropp.

Men visst var Cajsas besök en enorm lättnad! Jag är så glad, så glad. Nej, Juppe är inte ”frisk”. Han har sin skada. Men han klarar mycket. Och kanske mer?

Vi firade på torsdagskvällen med en timme i skogen med trevligt sällskap. Ikväll orkade jag inte, men vänta bara Juppe.

Vad tycker ni – är vi bra på slutor?

 

Vad har man goda stallkamrater till om inte som kameramän (bestämmer att det är som sjuksköterska, det är en kameraman även om det är kvinna).

Näej. Det blev inte den harmoniska stund jag trodde. Jag och Juppe var lite småosams i början, det gick över. Jag ska inte skylla på Juppe – det var jag som blev distraherad av traktor och av Huldas jobb.

Jag kan tydligen inte koncentrera mig när det händer saker runtomkring. Blir en bra grej att öva på.

Jag vet inte hur en korrekt sluta ska göras. Men jag tror vi är på rätt väg jag och Juppe. Det här är ändå inte en av våra bästa dagar.

Jag tycker Juppe är genialisk. Han tyckte det var ett mysterium de första gångerna han skulle böja ut rumpan i en ostkrok. Nu gör han det utan att tveka i båda varven.

Vi testar att göra det ute på grusvägar och på ovalen och lite varstans. Vi grejar det.

Dessutom är han nästan aldrig grinig. Skäms när jag är det. Men jag riktigt kände hur jag slickade öronen bakåt när snögloppet hällde över oss och jag blev distraherad av omgivningen. Jag som gillar väder. Skärpning.

Tror jag är lite grundtrött helt enkelt. Blir bra med ledigt fram till fredag.

Jag tror vi har det – slutor i båda varven

Jadå. Trött som en gnu. Inte mycket ork, men orka släpa sig ut på ridbanan för att öva på någon liten grej – det orkar vi.

Juppe gjorde sitt bästa för att bli upprörd över att han hörde röster i stallet. Stön. När vi diskuterat rimligheten i det så släppte det.

Han fick till finfina slutor i båda varven! Och jag som hade glömt spöet också. Ha! Vi som var så bäst gick in i stallet och mumsade på hö igen.

Min mildögda kompis.

Latmaskar? Alls icke

Jag har bara inte haft så stor lust att blogga. Men – jag och Juppe har tagit första ridturen i skymningsljus. Nu funkar det faktiskt med nöd och näppe efter jobbet.

Juppe blir lätt spänd när vi rider ut ensamma, så jag kräver inte så mycket mer än att han ska sänka sitt huvud även när jag sitter på. Vill inte ha någon högre fart när han är en linjal.

Lektionen i onsdags med Mackan var sådär (inte hans fel). Jag hade totalt missat att det skulle regna. Inte så lätt att fatta trav och dessutom hoppa över hinder när man har en grinig isglass på ryggen.

Och så här hade jag och Juppe det i går kväll:

Juppe fick en lååååång och härlig helkroppsborstning. Tror det sitter extra fint nu när alla håren ska av.

Frid och harmoni.

Undrar om man kan lära en häst att blinka bara med ena ögat. Om svaret är ja gör nog Juppe en flirtblink bättre än jag.

Vi tog snabelutrustning på för jag känner att det är dags att påminna Juppe om att använda sin kropp rätt. Han halkar lätt in i gamla mönster när jag sitter upp.

Gosmulen var så duktig! Han kopplade på bakbenen och baske mig om vi inte börjar få lite kläm på det där med tomatform (samling) och sluta (där rumpan ska puta).

Någon hade lämnat en hög lucernhack i foderrännan. Smaskens hälsar Juppe. Perfekt fredagkväll alltså.

Juppe testar: visualise sportswear på matte

Hoppade på lektion för Karin Wåhlin i dag, bra att känna pressen när resten av straightness-gänget i stallet övar och är duktiga.

Tur hade jag. Karin ville testa en kollektion med ridkläder på någon som inte är rädd för att vara med på bild 🙂 Självklart gjorde jag och Juppe honnör och ställde upp.

Visualise sportswear heter kollektionen. Finns på fejan också. Fanns det en svensk återförsäljare? Har glömt. Återkommer.

Tur att det blev delvis uppsutten lektion i dag, jag är verkligen inte i form. Mer som en sladdrig ballong om jag ska vara ärlig.

Såhär kanske det ser ut som en ganska vanlig jacka. Men icke. Kolla in de smart placerade revärerna som löper både längs armar, över axlarna på både fram och baksidan och som markerar linjen för ryggraden. Även det både på fram och baksida.

Vitsen? Ja ni ser själva. Det går inte att prata sig ur en sned sits. Linjerna talar ett mycket tydligt språk. Vore jag ridfröken skulle jag tvinga på varenda elev den här. Tur att jag inte är ridfröken.

Den älskade fickparkeringsbara hästen och jag gjorde också premiärtur med bettlös ridning. Kapson på helt enkelt. Har inte ens vett att vara rädd. Jag känner mig så trygg med Juppe.

Jag älskar varje rött hårstrå på hans kropp. Han ställer upp på det mesta. Även om det passar honom bra att bli lite rädd för prylar ibland.

Jag är väldigt svankryggig och skulle försöka få svanken att flyta ut. Ack ja.

Jävla fötter. Men ränderna är bra.

Här kände jag att gränsen gick för min förståelse för Juppe. Han blev ”rädd” för min ridkappa. Men ränderna är ju fortfarande bra. Ryttarens balans blir ju otroligt tydlig.

Men vad gör lite spök. Inte ett dugg. Juppe är så otroligt positiv, han är kul att jobba tillsammans med både på ridbanan och i skogen. En helt suverän kompis.

Sa jag det att jag älskar min häst?

Titta. Varenda litet tippat höftben blir synligt.

Det ska också finnas ett program att köpa som gör att det går att analysera bilder där man jackan på sig. Suveränt för den som är noga med detaljerna.

Tänk att jag vågar trava på Juppe. Tänk så mycket som har hänt på ett år.

Vi jobbade med att få till bananen på volt. Jag ska komma ihåg att hjälpa till med innerskänkeln när bakbenet är på väg upp. Vilken skillnad det gör!

Och ja, vi travar på volt. I båda varven. Visst, ibland känner jag ett felsteg men Juppe rättar till sig och jobbar utan knyck och ryck när han går rätt och fint samlad och i balans.

Glömde fråga Karin vad jag ska göra när Juppe gör motsatsen till det här, krummar ihop sig bakom lodlinjen. Han gör gärna det när han tycker att arbetet blir jobbigt. Det är hans sätt att smita.

Det blev en fin lektion med lite påminnelser om det vi ska jobba med. Slutor där Juppe faktiskt kan inta formen av en snygg banan. Jag ska flytta min boll bakåt och komma ihåg halvhalter. Och innerskänkeln på volt.

Att rida i kapson gick finfint. Juppe är lite vårbusig, men det tycker jag att man kan få vara. Och inte busig som att han vill få av mig, utan lite lättare döv sisådär. När jag känner mig piggare ska jag ta itu med det.

En sluta handlar om bakben – inte bananböj

Tur vi har en flexibel fröken. Mitt i morgonkaffet (förmiddag = lat lördag) fick jag okej på straightnesslektion. Häpp, slarvborst av tänder och hopp ur morgonrock och i stallkläder.

På väg till stallet hann jag tänka på mysteriet med övningen sluta. Hur, hur, hur ska jag få Juppe att böja sig som en banan och ändå gå framåt?

Svar. Det ska jag inte.

Tänk så fel man kan fatta. Eller tappa (kunskaper). Eller glappa i sina hjärnvindlingar.

Juppe frustade glatt på väg till ridbanan, han älskar faktiskt att vara på ridbanan.

Med hjälp så fick vi ju till jättefina slutor. Och jag som har trott och tänkt att vitsen med en sluta är att Juppe ska stretcha sig i utsidan av bananböjen fick släppa det helt.

Det handlar ju om dessa eviga, aviga bakben. Om att Juppe ska lära sig ta vikt på dom, i en sluta är det helt okej att trippa bara benen tar vikt. Jag har så lätt att tänka att kliv ska vara långa.

Juppes panna ska peka rakt fram, sedan ska jag se till att yttre bakbenet kliver in under honom och tar vikt. Det andra också förstås.

Det var ett helt nytt sätt att tänka för mig som fattat fel. Så mycket lättare det blev! Eller inte lätt, men i alla fall möjligt att träna på och att lösa.

Ha!

Erkände också att hela lektionen där jag satt upp på Juppe på något sätt har försvunnit. Jag menar verkligen – puts väck. Jag kommer inte ihåg en enda instruktion, jag kommer bara ihåg hur himla härligt det vara att Juppe var noga med sin kropp och sina ben och att jag fick honom att sluta springa framåt och att jobba istället. Har ingen aning om hur.

Det är för att du var helt närvarande då, i stunden, tröstade fröken Karin. Huvudet hade inte fullt upp med att tänka, du gjorde.

Tänker man så blir det ju lite mer okej.

När vi var färdiga var det dags för Baldurs första straightness-lektion. Så kul att se, även för lill-husse som satt på mammas arm när medryttaren Johanna och Baldur jobbade.

Är det inte världens sötaste overall så säg?

Och som alltid handlar det om vem som har koll på vems fötter.

Sedan är utmaningen att få hästen att slappna av i halsen och tänja överlinjen. Det låter kanske enkelt men det är det inte.

Har man en häst som vill ha koll är det lätt att det där huvudet åker upp som ett periskop, eller lite listigt åker ned i backen där det lätt går att kika runt på allt runtomkring.

I mellanläget där vi vill ha hästens huvud är det rätt dålig sikt bakåt och åt sidorna. En människomage döljer sikten framåt dessutom. Jobbigt läge för en del. Då lämnar hästen över kontrollen till sin människa.

Visst ser man ändå hur vilsamt det är för spända hästhalsar? Och så skönt för överlinjen när man får till stretchen ordentligt.

Nästa steg, att via huvudet – skelettet egentligen – få fatt i hästens höft. Att genom huvudet faktiskt kunna flytta alla fyra ben så att de står jämnt.

Ett litet tryck – Baldur flyttade ett framben.

Det är så kul att titta på både människor och djur som är helt inne i ett arbete. Det är fint tycker jag. Hundra procent koncentration.

För mig är det här baske mig enda sättet att lära mig något på. Någon som visar. Att få möjlighet att prova själv. Få respons på det. Få glömma bort. Påminnas. Och så till slut så sitter ett moment.

Både jag och Juppe var så nöjda efter passet. Vi jobbade inte stenhårt, det kan jag inte säga. Jag hade för många frågor till Karin för att vi skulle hinna göra det. Men det vi gjorde blev bra!

Jag vill att Juppe själv ska ta ansvar för att röra sig rätt. Att han ska lära sig hur det känns när det är rätt och själv vilja dit.

Inte kasta sig så både bogar och ben ryker åt alla håll. Utan lite mer som en balettjuppe, med koll.

Patti blev sömnig när jag stod och fotade Juppe, han parkerade sig för en tupplur i vindskyddet.

Sekunden efter att jag klivit ur hagen gjorde Juppe honom sällskap, på behörigt och respektfullt avstånd, strax utanför vindskyddet.

Tjohoooo – en liten snutt av samlad trav

Lektion i kväll igen. Så jädra kul. Vi är inne i ett Bettina-Juppe-flow.

Jag tror att både jag och Juppe har gjort plats för lite nya kunskaper. Polletterna har plats att trilla ned.

Dels börjar jag fatta det där med diagonaler och hur jag påverkar ett ytterben med en innertygel. (Wow!) Sedan får jag inte till det så långa stunder, men ändå. Och Juppe lyssnar på mig och har fin energi och glatt humör.

Han försöker och försöker och försöker tillsammans med mig.

Varje gång han gjort något riktigt extra tar han en sväng in till mitten och fröken Karin Wåhlin. Han vill ha beröm.

Såg du hur duktig jag var?!

Jag ser till och med härifrån där jag står hur duktig du är, svarade Karin.

Nu kan vi få till skritt-halt-back-trav. Ha, ha, haaaaaaa. Och för att förvirra både mig och Juppe, skritt-halt-tölt. Juppe är otroligt känslig för mitt kroppsspråk – det är jag med. Tänker jag fel eller faller bort så gör inte min kropp rätt. Då blir allt pannkaka.

Men tar jag ett rejält travsteg framåt och tänker TRAV så blir det så. Måste få till ett tölt-kommando också. Tölt till exempel, kan ju passa bra. Det är ändå stor skillnad mot trrrrraaaaavvvaaaaa.

Och en gång blev det till och med en snygg och fin samlad trav. Jisses, vilken kväll.

Jag var så till mig att jag glömde fota. Så jag kör bilder som mannenvännen tog efter kadriljen, jag tycker de visar hur vi jobbar ihop jag och Juppe. Och jag tycker de visar det där med kroppsspråket också.

Here we go. Håll i er. Jag kan tydligen inte välja bort särskilt många bilder, men ni är kanske vana vid det här laget:

Kompisen vill hänga med mig. När jag jagar bajs i hagen också (räddar min hushållskompost med hästbajs full med mikroorganismer).

Se sån stil vi har på tassarna. Impad av mina benlyft?

Och steglängden?

Läxa: öva på att styra upp det där med tyglar och kapson och spö. Snören och skit, kort sagt.

Fattar inte att jag tycker att det är så besvärligt. Mycket mer avspänt utan snören och skit. Juppe hakar ju på ändå, för att han vill.

Tokig tant som lägger ned mycket tid på sin fantastiska häst (inte ser han så jädra skadad ut i bogen?). Tur tanten har en snäll man som förstår det där med att det är viktigt att åka till stallet. Mannen har sina intressen, jag mina.

Hur det än är så går det ju sällan att göra ett stallbesök på under tre timmar. Fattar inte, men så är det.

Tvärnit!

?

Så skönt att det är mer än okej att ge en godis som uppmuntran i straightness training också. Det skulle jag ha gjort i alla fall, men bra att det anses okej – till och med som en nödvändighet.

Jag tycker lite synd om människor som inte vågar släppa garden och leka. Å andra sidan tycker väl sådana människor att jag är en jobbig typ som borde skärpa till mig.

Titta. På volt runt mig, utan snören och skit.

Och jag är så koncentrerad på min kropp att visa vägen rätt att jag ser ut som en flaxande pippi. Men Juppe lyssnar. Och ännu bättre. Han förstår.

Bäbibarracuda: jag älskar dom. Vilken underhållning!

Godis och beröm. Motivationsbränsle för en juppesnupp. Eller, ja, jag går ju också igång på ungefär detsamma.

Det handlar väl om att våga säga att – jösses, vad du är bra!

Någonstans där kan underverk ske. Och en tant vågar träna sin häst med permanent skada i bogen och både tanten och den skadade hästen glömmer bort att oroa sig för bogar och annat och bara gör.

”Ni har det så bra tillsammans”

Ah. Lektion med Karin Wåhlin igen. Yes.

Och alltid börjar det med samma fråga: vad har ni gjort då? Ja, vad har vi gjort? Gnetat med sluta, försökt få till den där bananen i Juppe och det är så himla svårt. Tröttnat på ridbanan, galopperat, promenerat och lekt. Och börjat om igen.

Eftersom jag tagit hem kapsonen för att putsa och sedan glömt ta med den fick det bli träns. Tyglarna satte vi i nosgrimman. Det blir ju nästan som en kapson.

Vi visade lite hur vi traskar på volt, det blev bättre när jag sträckte upp mig och gjorde halvhalter med kroppen.

Han är duktig på att lyssna på mig Juppesnupp. Sedan var det det där med sluta – och med bananen. Juppe blir lätt mer som en linjal, eller till och med böjd åt fel håll.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur människor i det här läget klarar att lista ut själva hur de ska gå vidare med träningen av sin häst. Jag behöver hjälp, så är det bara.

Eftersom vi hade tyglar som utrustning i dag så försökte jag hålla i innertygeln när jag gick baklänges snett framför Juppe, nästan framför.

När Juppe lyfter sitt yttre bakben ska jag krama i innertygeln. Inte peta med spö, eller fiska med det för att få med mig rumpan. Bara gå normalt (fast baklänges) och krama, krama, krama med tygeln när bakbenet diagonalt mot innertygeln är lyft i ett steg framåt.

Vad händer då?

Jo, Juppe flyttar som genom magi sin rumpa ut från spåret. Fantastiskt. Det räckte att jag tänkte sluta för att det skulle bli en.

Och – Juppe hade i alla fall fläckvis en korrekt ställning av huvudet. Han är på väg att bli en prydlig banan.

Jag som trodde att han kanske helt enkelt inte kunde bli en banan. Stackars bogen och så vidare, och så vidare.

Klart han kan bli en banan. Bara han fattar grejen. Bara han fattar vad jag vill och att jag fattar vad jag ska be honom om.

Lite fin trav på det som grädde på moset. Här är det svårt att be om samling utan att det blir tölt. Visserligen fin tölt men det är ju inte meningen. Något att öva på minsann. Övergångar.

Usch, vi ska öva på tyglar och snören och skit också. Vi måste få koll på det.

Nu är vi laddade och sugna igen jag och Juppe. Men hjälp över de där trösklarna behövs för både min kompis och för mig.

När jag försöker skaka loss hans nacke för att få rätt ställning slänger Juppe skamlöst och njutningsfyllt ut snoppen. Härligt med gos.

Jag kan röra mig tillsammans med Juppe utan att känna mig osäker ett enda dugg. Han har superkoll på mig och stannar när jag vill. Jag känner bara välvilja, och ibland blir vännen uttråkad. Men vem blir inte det?

”Vad bra ni har det tillsammans” sa Karin. Och ja, visst har vi det!

Bättre häst kan ingen ha.

Gosemosen efter träningspasset.

Vi gillar att bara hänga med varandra ett tag. De andra grabbarna var i nedre hagen, så vi fick vara i fred också.

När jag fått fota ett tag brukar Juppe kliva fram och klia både mig och kameran med läppen.

Han blir så härligt skrynklig runt ögonen och ser så snällögd ut när vi pratar i hagen.

Du, bländskyddet på objektivet håller på att trilla av, väste Juppe ur mungipan. En snygg häst har inget emot att bilden blir inramad, men det är ju tråkigt om jag ska få solreflexer på alla mina porträtt hädanefter.

Iiihhh, sa jag när jag såg en rejäl tuss med hår på backen.

Äh, bry dig inte om det, sa Juppe. Du ser ju att det bara är en obetydlig svarthårig häst som blivit av med lite spret. Ingen fara. För mig alltså.