Sociala medier

Jag har tillbringat en stund på morgonen vid havet.
Bara lyssnat till vågbrusets ljuva musik.
Bara jag tillsammans med mig själv på stranden.
Det är bland det mest fantastiska stunder jag vet.
Det är verkligen balsam för själen.
Sköna kontraster till vårat annars ständigt uppkopplade liv.
Jag är inte motståndare till detta.
Nej greppar man bara det hela för sig själv och finner sin egna goda balans i att vara ”på” varvat med att vara ”av” så finner jag många fördelar med tex. sociala medier.
Som nu då jag är med dottern utomlands. Skönt att genom telefonen och några knapptryck ha koll på sina där hemma.
Att själv få bjuda på sina semesterupplevelser.
Jag anser själv att jag försöker sprida glada/inspirerande och upplyftande saker med det jag uttrycker.
Min förhoppning är att den harmoni och den glädje jag oftast känner med det jag tar mig för ska smitta och spridas vidare.
Om inte då är det ju bara att låta bli att läsa/följa.
Allt sitter ju såklart i betraktarens ögon och alla passar ju inte alla.
Så är det ju med massor i livet inte bara statusar/inlägg på FB och texter i diverse bloggar 😉 .
Om man väljer att hänga upp sig på saker istället för att släppa och gå vidare tror jag att man har ett litet problem.
För mig har FB och blogg blivit de perfekta hjälpmedlen till att få nya kontakter som rätt ofta lett till nya uppdrag.
Min stora kärlek kontaktade mig också via Facebook, ja han hade följt mig där ett tag tydligen 😉 .
Jag förstår att han inte riktigt hade koll på om jag levde själv eller inte för tidigare har jag aldrig blandat in mitt privatliv där.
Nu är det annorlunda.
Nu bjuder jag gärna på någon kärleksuppdatering lite nu och lite då.
Jag tycker det är rätt gulligt ska jag erkänna då min ”R” viskar i mitt öra:
det där fotot på dig och mig som vi knäppte, tagga mig!
Egentligen hur fånigt som helst, men vem bestämmer att man inte får vara så emellanåt?
Finns väl andra saker än kärlek att reta sig på för omgivningen. Vem mår dåligt av positiva inputs från vardagen?
Som sagt, man väljer själv som betraktare om man vill hänga med eller ej.
Jag kommer aldrig förstå personer runt omkring som lägger sig i och klagar på andra.
Det finns så många saker jag också tycket blir förrycker emellanåt.
Tex. alla uppdateringar på sina små barn. De väljer ju inte själva att fronta för ”världen” sovande i diverse poser, ett finger i näsan sökande efter något, diverse avslöjande videos osv.
Fast jag går inte och retar mig på det.
Vi är ju alla olika och väljer därför olika vis att både skriva och framställa olika saker.
Jag kan ju välja om jag trycket på ”gilla” knappen eller inte lika mycket som jag kan välja bort att följa.
Varför ha det jobbigt då man kan välja att ha det bra?!

20131030-090137.jpg

20131030-090147.jpg

20131030-090202.jpg

Sanningen segrar..

Det ögat inte ser gråter heller inte är ett trisst talesätt tycker jag.
Trisst på så vis att om ögat sedan av någon anledning ändå råkar se , ja om sanningen man antingen ljugit om eller av någon anledning undanhållit kommer fram, då gråter ju ögat mer än vad det hade gjort i allra första början.
Jag ska inte påstå att jag aldrig gömt mig bakom denna tråkiga klyscha, men av erfarenhet och med konsekvenser av ett sådant handlade kommer jag aldrig att gå in i nya relationer (vänner/kärlek) och inte vara ärlig.
Jag tycker nämligen krasst att ljuga i smått är lika med att ljuga i stort.
Det är säkert många som inte håller med, men för mig är det så att ett förtroende och en tro på någon/något naggas lika mycket i kanten av små som stora lögner.

Lögner kanske inte alltid är medvetna.
Ibland kanske man också önskar så mycket att man är ”perfekt” och därför blundar för sina sämre sidor. Ljuger lite för sig själv.Rätt gulligt är ju det också på något vis. Då har man ju åtminstone en tanke och strävan åt ett positivt håll med och för sig själv.
Att reta sig på andra, att skylla på alla andra, hitta fel på den ena och den andra, att aldrig se sig själv göra misstag eller fel, eller då man väl erkänner fel alltid hitta en negativ anledning hos någon annan för att det ska bli ursäkten till att man själv gjort ett misstag eller fel..
Hmmmm… Det ogillar jag.
Hur jobbigt det än är att se sina egna fel och brister, hur jobbigt det än är att sedan jobba på dem så mår man ju så mycket bättre och man blir en så mycket mer harmonisk och hel människa därefter.
Jag tror dessutom att det för med sig att man slutar hitta fel hos ”alla andra”.
Om fokus blir att vara sanningsenlig och bra med sig själv tror jag också man blir vänligare och snällare mot sin omvärld.
Jag tror man blir både vänligare i sin själ och får som ett varmare och större hjärta 🙂

20131029-094337.jpg

Ta dagen som den kommer

Det är så lätt att hamna i ett mönster. I vanor som kanske inte alltid är så sunda för sig själv men som man inte förstår och kan bryta förrän man just blir medveten om dem.
Jag har hur många exempel som helst för mig själv genom åren.
Mitt arbete på skolan tex har krävt lite extra av mig den senaste tiden. Kanske inte arbetet i sig men många saker runt omkring har påverkat mig och gjort mig lite orkeslös.
Det är ingenting jag tänkt på förrän nu,
ja när kontrasterna blir som totala.
De senaste dagarna har nämligen enbart bestått av återhämtning, vila och åter vila.
Från morgon till kväll.
Jag och dottern har åkt en vecka till Turkiet.
Frukost, stranden, lunch, stranden igen..
Så har dagarna hittills sett ut.
Temperaturen håller i sig till ca. 16.00 om dagarna.
Det blir därför perfekt att därefter ta sig upp till rummet för att byta om och ge sig ut på en liten träningsrunda.
Hittas har det bara varit långa strandpromenader vi utfört.
Så skönt.
Denna semester är något som jag verkligen behöver just nu.
Tid för relax, massor med tid till återhämtning!
Men saknar Jesper, Robert och hans gulliga ungar såklart!!

20131028-164029.jpg

20131028-164046.jpg

20131028-164054.jpg

20131028-164103.jpg

Nu är det dags..

Vi har pratat om det länge och nu är det äntligen dags!
Dottern och jag flyger iväg precis nu snart till Turkiet.
En vecka sol och bad och bara relax.
Vi har varit på samma ställe bara hon och jag tidigare men då var hon bara fyra år gammal.
Hon hängde med mig på en av mina träningsresor!
Jag har genom åren varit på samma plats några gånger men nu som sagt roligt med en nostalgitripp bara Ebba och jag.
Sonen har fullt upp med hockey denna vecka och ville därför inte följa med
Min Robert ville nog följa med men kunde inte….
Jag kommer verkligen sakna de som är hemma. Robert de små barnen min Jeppe. Vi har på väldigt kort tid svetsats ihop till en familj.
En vecka går rätt fort och det blir såklart superhärligt med massa
Ebba-mamma ”mysdagar”.

Att ha någon som verkligen från hela sitt hjärta visar att han kommer att sakna mig därhemma är en fantastisk men mycket ovan känsla för mig..
Har nog aldrig riktigt känt så tidigare.
LOVE R!!

20131025-220659.jpg

20131025-220714.jpg

20131025-220727.jpg

20131025-220740.jpg

Kontrasterna i vardagen gör skillnaden

Satt länge kvar på mitt arbete ikväll.
Efter en dags arbete med full rulle på agendan är det verkligen skönt att sitta kvar en stund och samla ihop både sig själv och dagen.
Mina barn har varit upptagna på varsitt håll, min sambo har varit bortrest ytterligare en kväll i jobbet.
Såklart jag skulle kunna finnas hemma för hans småtroll, men det finns också en farmor och farfar med i bilden som mer än mest är villiga att hjälpa till.
Innan jag träffade min stora kärlek har jag förstått att deras hjälp varit ovärderlig.
Nu börjar de nog landa mer och mer i rollen att finnas till lite mer som ”vanlig” farmor och farfar, det verkar till och med som om barnen greppar det med.
Från början då de små skulle berätta för mig vilka som bodde i deras hus i Haga så ingick nämligen alltid farmor och farfar i faniljepaketet.
Gulligt och annorlunda.
Ja för mig en helt ny och främmande situation.
Så ikväll var dom alltså barnvakt och jag passade på att jobba lite längre.
Det riktigt ven mot fönsterrutorna utanför mitt kontor.
En längtan att få komma ut grep plötsligt tag i mig.
Jag har en otroligt spontan vän som nästan alltid hänger på då jag får ett sådant infall.
Cissi och jag, promenad genom stan’.
Hur mysigt som helst. Jag ska medge att det var länge sedan jag hade en lyxig stund för mig själv.
Ingenting jag direkt tänkt på att jag saknat men som jag uppskattar då jag väl är i. Det är minst sagt full fart i mitt nya liv.
Såklart det är otroligt roligt att kunna bidra, finnas och hjälpa till så fort det behövs, men
extra viktigt blir det därför att emellanåt stanna upp och göra något helt annat.
Som ikväll, ta en skön promenad tillsammans med en god vän.
Höstvindarna blåste nytt liv i både kropp och själ.
Om några dagar är det solen och värmen som gäller.
Det är väl just därför jag njuter lite extra här och nu.
Kontrasterna gör den perfekta skillnaden och sätter guldkant på vardagen. Ja det tycker åtminstone jag.

20131024-234508.jpg

20131024-234535.jpg

Börjat om..

Under lång tid i mitt rätt långa liv har jag gått med en innerlig längtan att få till det här med familjeliv på riktigt.
För mig har det alltid betytt en strävan efter att hitta någon att få trivas med och att få leva varje dag med,ja kort och gott att få dela vardagen tillsammans med någon.
Av någon underlig anledning har det tagit tid. Jag hamnade väldigt länge i ett knepigt särboliv med flera mils avstånd.
Något jag år ett kände var helt fel men inte förrän år fem tog mig ur på riktigt.
Nu äntligen har jag hittar hem.
Med i det efterlängtade familjelivet kom två små barn med.
Något jag rätt snart förstod är en mycket speciell historia.
Jag har alltså träffat en prins som varit nästintill ensam pappa på heltid sedan yngsta barnet var 7 månader.
För mig är det en rätt främmande och ny situation. Som skild från barnens pappa har vi haft barnen varannan vecka, dessutom var barnen inte i baby stadiet då.
Numer då de är ännu större så väljer de lite självs också hur och vart dom vill vara.
Liten familj blev alltså stor familj.
Därför har vi nu köpt ett stort hus dom kommer att passa oss alla tillsammans alldeles utmärkt.
Pappa betyder otroligt mycket för de här små barnen. Det såklart eftersom de finns med honom mer eller mindre nästan jämt.
Han om någon är deras trygghet och deras allt.
Jag är på något löjligt vis så imponerad av denne människa.
Han är fantastisk för sina barn.
Därför är det kul att få komma med i det här faniljepaketet.
Hämta på dagis, följa med på aktiviteter, baka tillsammans med barnen, fixa klipptid hos frisören, läsa go’natt sagor, sjunga och trösta hör numer till min vardag då pappan behöver avlastning.
Ikväll är det jobb i Östetsund för min sambo som gäller.
Jag har tagit hand om barnen hemma.
Ja nu är jag i det ljuvs småbarnslivet på nytt. Jag trivs, barnen verkar gilla det också!

20131022-224507.jpg

20131022-224615.jpg

Lugnet skapar effektivitet eller…

Lugnt och skönt arbetsklimat på jobbet i dag. Varken barn eller lärare på plats.
Idag får jag massor av gjort tänkte jag innan jag drog iväg i morse.
Kan inte påstå att det riktigt blev så.
Varken mer eller mindre än vanligt blev det vilket betyder rätt mycket ändå om det skulle bedömas.
Ärligt så saknade jag kidzen på skolan, det var alldeles för tyst och lugnt utan dem!
Att alltid höra engelska språket lite här och lite där från mina kollegor hör också jobbardagen till för mig.
Ingen chef som stod vid ingången för att hälsa välkommen. Våran rektor på skolan gör det precis varje morgon i vanliga fall.
Visst kan jag bli trött då jag tex. drar igång smoothies eftermiddagar och bjuder alla då de går hem. När jag inland räknat till över 600 smakprovet vissa tillfällen, såklart det gör en lite tillfälligt trött, men hellre så än att vara på en spöklik o totalt tyst arbetsplats som idag.
Visst, nu är det en mysig helg att se framemot, men jag längtar samtidigt lite till måndag då alla kommer åter på mitt jobb !

20131018-173315.jpg

20131018-173326.jpg

20131018-173343.jpg

20131018-173351.jpg

20131018-173358.jpg

Likt en tonåring..

Det kom ett mail till mig den 23 april i år.
Ett mail som så här i efterhand totalt vänt upp och ner på hela mig och mitt liv i positiv bemärkelse.
Det stod:
”Om man inte frågar får man heller inte veta. Hur ligger det egentligen till för dig, är du i ett förhållande eller är du själv?
Jag har varit fascinerad av dig på avstånd i flera år..osv…”
Mailet avslutades också på ett hövligt vis:
Hoppas du inte tar illa upp.
Ha det så bra, R

Jag svarade på två minuter:
Tack .. Jag är själv!

Min dotter som har fått sett detta i efterhand tyckte att jag betedde mig värre än en tonåring, vad hon nu menade med det (hihi)
Så snabbt borde jag ju absolut inte ha svarat minsann!
Det känns lire olikt mig faktiskt, men glad för det är jag. Nu sitter jag nämligen här med familj, nyköpt hus och något som blänker på mitt vänstra ringfinger.

Jag älskar en kille som älskar en tjej.
Som älskar en kille som älskar mig!

Det är en ramsa jag flitigt använde då jag var liten..
Plötsligt känner jag mig sådär liten och överdrivet kär…
Men nu påriktigt!

Jag älskar mitt liv, jag älskar min vardag mer och mer för var dag som går!

20131016-231450.jpg

Bortskämdhet- Det absolut värsta jag vet

Bortskämdhet, elakhet, egoism är väl något som hör ihop kan jag tycka.
Något jag påriktigt är allergisk mot och har så hopplöst svårt att förhålla mig till.
Det är inte så lätt för våra barn att lära sig att bli något annat då vi är väldigt många vuxna som är och beter oss just på det viset.
Sedan är det ju inte heller alltid lätt som vuxen att handskas med tjuriga trotsiga barn men som kanske är just så för att de egentligen skriker efter gränser och lite ordning och reda..
Själv har jag haft rätt tur.
Det var inte så jobbigt att uppfostra mina barn som små, de var rätt snälla;-)

För den skull betyder det ju inte att det inte fanns saker man fick kämpa med och försöka bryta.
Framförallt grabben hamnade i ihållande mönster..
Det var en himla kamp då han skulle sluta med välling från flaska minns jag för att ta ett exempel.
Efter några dagar konsekvent handlande så gick det ju.
Det gällde att inte ge sig, tro att man var snäll då man gav efter vid de tillfällen då det skreks och grinades.

Det här med att överösa de små med saker är också något jag funderat över. Är det verkligen nödvändigt?!
Även om jag har haft möjlighet att göra det är det aldrig något jag överdrivet gjort hoppas jag.
Jag tycker nämligen man ser allt för ofta otacksamhet i ett överdrivet konsumerande från mottagaren.
Saker och ting tappar snabbt sitt värde, mycket vill ha mer principen kickar igång rätt snabbt även hos de allra minsta.
Det här med att grina och skrika för att få som man vill fungerar ju om resultatet blir att man just får som man vill. Det finns ju ingen anledning att sluta med det om det ger vinst gång efter gång.
Visst, man kan såklart vara trött som förälder men frågan är om man blir piggare genom att ge vika?!
Jag tror det är lite som det här med att träna. De flesta av oss vet att regelbunden träning ger en hälsovinst rätt fort, ja man blir garanterat piggare i och orkar därför med sin vardag mycket bättre. Steget till att göra det och att dessutom fortsätta att vara konsekvent kan ändå bli både långt och stort av någon anledning.

När min grabb var liten besökte vi en leksaksaffär. Vi gick runt och kikade men stördes rätt snart av ett vansinnesutbrott från en liten tjej.
Jag minns hur den här flickan förvandlades från söt och gullig till något helt annat i mina ögon.
Samtidigt var jag ju fullt överens med mig själv om att det var ju inte hennes fel på något vis.
Nej över denna sparkande och hysteriskt skrikande flicka på golvet stod hennes mamma och försökte diskutera ned henne. Hon använde den snälla, bedjande och förklarande rösten.
Ju mer mamman pratade desto mer skrek flickan. Jag slutade räkna efter fem gånger hon använde meningen..
-Men snälla lilla gumman, vi ska ju inte handla något idag. Flickan höll krampaktigt i någon typ av klänning i rosa.
Jag förmådde mig inte att gå ut, kunde inte låta bli att iakta detta spel.
Tillslut blev min grabb leds och vi försvann ut ur butiken, det känns som om det var en kvart senare.
Jag sa till honom då vi var utanför:
– Jesper om du någonsin skulle bete dig så som flickan i affären gjorde så skulle jag ta dig under armen och direkt lyfta ut dig.
Min grabb kollade upp på mig och kontrade snabbt:
– Men mamma, det kommer aldrig någonsin att hända för jag vill verkligen inte ha någon rosa prinsessklänning 🙂
Svårt att glömma en sådan här episod..