Fel fokus

Människor som saknar respekt för andra och formligen gör som det passar dem, styr och ställer med sin omvärld så det blir precis som de vill blir jag så otroligt leds och irriterad på.
Fast lika leds och irriterad jag blir på dem blir jag samtidigt på mig själv som lägger ner kraft och energi på att överhuvudtaget bry mig.
Jag tycker att jag har hanterat det mycket bättre förr, men om jag tänker efter förstår jag varför det ordagrant blir kortslutning för mig numer.
Jag har aldrig någonsin haft en sådan typ av person så nära mig tidigare som jag faktiskt har nu.
Nej, det är inte min sambo eller någon som har anknytning till mina biologiska barn

(tack och lov).

Hade det varit så, ja men då hade jag ju faktiskt också kunnat välja mina sätt lite mer att agera utirån  i diverse situationer.
Visst, lätt att vara profet från sidan kan man ju tycka och såklart  är det många gånger kanske så.
Att lida av psykisk ohälsa är dessutom otroligt sorgligt och en stor del av mig lider verkligen med personer som är drabbade.
Samtidigt när det gäller vissa fall kan blir jag både lite frustrerad och arg.
Om man nu erbjuds så mycket hjälp och får redskap men mer eller mindre  struntar i att omsätta det till sig själv gång efter  gång. Fortsätter att missköta sig?
Fortsätter att vara arrogant, rakt oförskämd och respektlös mot personer som ALLTID finns där och sopar upp, räddar upp och tar hand om?!
Känslorna svämmar förmodligen totalt över för mig då det dessutom finns barn inblandade.
Tankarna för mig går rätt snabbt till de här kämpande tjejerna/kvinnorna som skulle bli de perfekta mödrarna men inte kan få barn, jag känner flera stycken.
ORÄTTVIST!
Den dagen jag slutar tycka och bara förhåller mig tror jag aldrig kommer att komma.
Tyvärr får man dras med lite huvudvärk och massor med egna tankar på vägen.
För att prata om det är inte alltid det enklaste.

Tid för reflektion

Visst jobbar jag en del, men mammaledigheten tar fortfarande över hand och det är verkligen underbart.
Så här skulle jag kunna tänka mig att ha det lång tid framöver.
Det enda problemet med det i mitt fall är att det förmodligen skulle födas alldeles för många nya projekt. Åtminstone i tanken.
De flesta som känner mig vet att många av mina idéer genomförs förr eller senare, det handlar bara om att hålla fast vid tanken tills det är läge för genomförande.
Framtidsgalan är ett bra exempel.
Ett projekt som länge fått vila men som nu aktivt ska få nytt liv igen.
Åtminstone om jag får bestämma 😉 .
Tiden i skogen under mina promenader tillsammans med min bäbis får mig verkligen att fundera.
Jag reflekterar kring det mesta som inträffar i mitt liv och runtomkring just nu.
Pusselbitarna börjar falla på plats en efter en och det känns som om saker omkring mig som sker där både alkohol och droger finns med som en gemensam nämnare i skolan och på nära håll hjälper till att blåsa nytt liv till mitt vilande men ständigt aktuella och viktiga projekt Framtidsgalan.
Underrubriken har alltid lytt:
För en drogfri värld, också den en viktig mening som tyvärr ständigt är aktuell att arbeta för.
Det positiva för min del, ja om man krasst får se det egoistiskt för mig och mina största barn är att inse vilken tur de (vi) har som har en så otroligt bra pappa.
En person som fungerar att helt fullt dela föräldrarskapet med trots att vi lever som skilda.
Delad vårdnad har vi alltid haft och såklart ska det vara så då ansvaret tas lika mycket från båda.
Det ser inte alltid ut så.
Något jag också bevittnar på nära håll och därför påminner mig själv att jag som sagt är otroligt lyckligt lottad som tillsammans med barnens pappa fungerar som bra förebilder åt våra gemensamma barn trots att vi är separerade.

20141227-034540.jpg

En tanke

Jag är långt ifrån ensam om att stanna upp för en stund i dag. Stanna i stunden och bra reflektera, fundera och minnas det fruktansvärda och ofattbara som hände för exakt tio år sedan.
En våg drog plötsligt in så enorm att den skördade mängder av människors liv.
Människor som valt att på olika vis tillbringa sin tid över julen i Thailand och andra ställen som också blev drabbade av samma otäcka mardrömsvåg.
De här personerna som så tydligt beskrev känslan av att tappa greppet om sina nära älskade. Hur de såg dem svepas med och i den stunden tvingas leva vidare med känslan att aldrig någonsin igen få mötas.
Att där och just då avslutades deras drömsemester, deras liv tillsammans är något jag tydligt kom ihåg som starkt inslag på nyheterna flera veckor och månader efter.
En vän jag lärt känna förlorade sin mamma i Tsunamin.
Fler jag har koppling till har förlorat sina nära under samma katastrof.
Jag följer dem aktivt både nära och på avstånd och blir mäkta imponerad över deras ork och deras vidare driv.
Att klara av att leva vidare på ett så bra vis.?!
Ödmjukhet och respektfullhet är något mina vänner verkligen blivit mästare på att anamma.
Om det är något det fruktansvärda lärt dem så är det just kanske det.
Att vara snäll och schysst mot sina medmänniskor för att man aldrig vet hur länge man får vara med varandra är något gemensamt mina drabbade vänner har.
Det är såklart inte så att jag tycker att fler borde drabbas av tuffa händelser i sitt liv, men många borde vakna upp och skärpa till sig.
Hur många är det inte som spottar.slår och sparkar på sina nära?
De som de nästa sekund påstår att de älskar mest av allt.
Undra hur de personerna skulle överleva en plötslig separation i en naturkatastrof?!
Nej….
Att vara rädda om varandra så länge vi har varandra är något vi ska fundera ordentligt på.
Extra mycket av min tankekraft ger jag för tillfället till min vän
Jessica Falk.❤

Snabbt är det över

Tänk att det man ändå lägger rätt mycket tid på att förbereda.
Det man bygger upp en
stor längtan och förväntan inför så snabbt och direkt är överstökat och klart?!!
Jag tänker såklart på självaste julafton.
Det fjärde ljuset har nu brunnit ner och den enorma mängden klappar under granen har formligen våldsskördats.
Ställer man sig utanför så ser det faktiskt ut som en enorm paketslakt.
Som vanligt är jag lika kluven i frågan angående mängd julklappar.
En stor del av mig älskar detta kring alla paketen, en del av mig tycker att det blir för mycket. Eller kanske snarare hur det hela tas emot.
Det rycks och det slits. Det är knappt att någon hinner med eller överhuvudtaget bryr sig om var klapparna kommer ifrån.
Det gör mig ledsen.
Vårat otroliga överflöd som som tycks verka för att mycket bara vill ha ännumer.
När blir vi nöjda om vi bara blir matade med allt vi pekar på och ”vill ha”?
Våran värld är helt klart orättvis.
Fast att få för mycket av allt
(ej räknat RIKTIG kärlek) tror jag skapar massor av egoism och arrogans. Lagom är något som ofta glöms bort eller är det kanske så att ”lagom” definieras så olika?
Såklart är det väl så med tanke på att vi alla just är så olika.

Fina foton på min minsta tomte är ett fantastiskt minne från julen 2014.
Att mina stora barn dessutom fanns med mig(oss) delar såklart den härliga må-bra-känslan i
mitt hjärta!
Ett år kvar till nästa års hysteri.

20141227-004407.jpg

20141227-004416.jpg

Första julen med Ellie

Jag

Det är fantastiskt att få ha en liten solstråle vid sin sida precis varje dag.
Ellie är nu 7 månader och växer för varje dag.
Första julen ser jag otroligt mycket framemot precis som hennes större syskon.
Vi kommer att fira hemma, premiär i vårat gemensamma hem.
Alla kommer hit och det ser de små barnen framemot mycket.
De värdesätter familjelivet enormt mycket och lillasyster betyder verkligen massor för dem i deras liv ❤

20141219-075843.jpg

20141219-075853.jpg

Dags att fota

Sist jag var hos Emma i hennes och Pärs Studio Unik bestämde vi att nästa gång det är dags för fotografering ska Ellie ha lärt sig att sitta själv.
Då kändes det som en evighet tills den dagen skulle komma, nu och sedan en månad tillbaka är vi där.
Helt galet vad tiden går fort.
I morgon är det dags att föreviga lite sittfoton på våran Super Ellie:-)

Vi ska absolut passa på att ta lite julfoton också när vi liks är i fokus av en riktig fotograf

Framtida tankar

Lite konstigt är det att tänka tanken angående hur det ser ut för mig om en månad.
Jag jobbar full tid igen är det bestämt.
Både roligt och gruvsamt. Tiden har sprungit iväg.
Min mammaledighet, vart tog den vägen?
Helt och fullt har den inte någon gång infunnit sig, men visst har jag varit väldigt mycket ledig och njutit tillsammans med min bäbis.
Visst ska det bli roligt att komma tillbaka till jobbet igen.
Framförallt då jag för tillfället smider framtidsplaner som jag hoppas och tror jag får börja jobba med igen våren 2015. i min plan räknar jag med att min arbetsgivare blir en av flera viktiga uppbackande parter.
Framtidsgalan är något som kan bli min verklighet i vardagen igen.

20141213-204934.jpg

Viktigt arbete

Ännu ett viktigt men tabu ämne verkar kvinnojouren för just nu.
Jag följer denna organisation och deras arbete och måste säga att de ständigt verkar för bra saker i förebyggande syfte.
De finns och de märks, men framförallt berör punkter som det inte alltid talas så högt om.
Just nu satsar de på en matkassar som ställer sig emot mäns våld mot kvinnor i hemmet.
Det finns en brutal baksida är budskapet med ett till synes lyckligt par på fotot.
Sök upp kvinnojouren och läs mer!

Länge sedan

Alltså…
Länge sedan jag bloggade nu.
Ibland händer det så otroligt många saker som tar överhand i mitt huvud.
Eftersom jag ofta skriver och förmedlar vad jag tänker så har det blivit ett naturligt stopp i mitt skrivande.
Jag har ju trots allt en inspirations
blogg.
Att skriva är dock ett väldigt bra sätt att avreagera sig på.
Massor av saker behöver man snabbt få ur sig, så fungerar åtminstone jag för att må bra och inte samla på mig en alltför stor växande frustration som på något vis måste få komma ut och gärna förr istället för senare.
Istället för att blogga en tid har jag därför valt att skriva i en hederlig gammal dagbok.

Något som också var länge sedan hemma i vårat hus är fruktsallad med min speciella (mycket enkla) hallonsås.
Det får minsann bli en sån’ laddning ikväll!

20141209-085923.jpg