Brännande favorit i repris

Denna var det länge sedan jag skapade. Det var länge sedan jag mixade den så nu tycker jag att det är dags igen. 

Bubblans Brännare………………………. Laktosfri mjölk, is, kakao, flytande honung och färsk  chili .  

Mixa och njut av den värme som skjutsar runt i kropp och i knopp  

 

Vilken uppstart

Alltså nu sitter jag varvar ner på min ”favo” restaurang Invito och bara tokandas, fyller hela mig med långa och djupa andetag. Summerar samtidigt en galet intensiv men otroligt rolig och händelserik första vecka på jobbet. Ja, första veckan påriktig igen kan man kanske säga. Eleverna har ju äntligen kommit tillbaka.  Det  har varit så ipass mycket att jag faktist stundtals glömt bort att ta lunch. Som tur är har jag ett par av mina fina vänner ifrån Happiness som också jobbar på skolan. En av dem har flitigt skickat meddelanden till mig när klockan slagit över 13.00 , den tiden då köket börjar plocka bort maten.  Hade min vän inte gjort det så hade jag förmodligen missat lunchen varje dag. Hur många människor fungerar på så vis?  Jag tycker nog att det är mer vanligt att den här medmänskligheten stannar i tanken. Fast hos mina Happinessvänner förvandlas fina och omsorgsfulla tankar mer eller mindre alltid till direkta, schyssta handlingar. Genuint och otroligt medmänskligt är vad det är. Mer Happinesshandlingar till världen som jag brukar säga. 

 

Liten blir STOR

Alltså lilla ”E” börjar i det närmaste bli redo för att inta titeln ”dagisbarn” påriktigt. Om ett par dagar är inskolningsperioden nämligen över.  Liten börjar helt klart bli större men långt ifrån stor såklart (hehe). Största syster var med en stund på slutet av inskolningen idag och när vi klev utanför dörren då det var dags att åka hem så stod mellansyster utanför och väntade. Hon tillhör de största barnen på förskolan och kommer alldeles säkert finnas för ”Lillan” varje dag ute på gården. Ja hon har många omkring sig och det gör mig så otroligt varm och glad varje dag. 

 

Vi måste agera!!

Under min mammaledighet stötte jag på en tråkig och dyster läsning i ST. Den handlade om drogen Spice. Det var flera ungdomar inblandade.

Jag hann gå några vändor i skogen och fler tråkiga händelser rörande samma ämne stötte jag på i min närhet. Det fick mig att bestämma mig. När jag började arbeta igen efter min ledighet (januari2015)  bokade jag  ett möte rätt direkt med min chef, rektor Pascal  Brisson på Engelska skolan i Sundsvall. Efter det mötet blev Framtidsgalan på Tonhallen den 11 september ett faktum och den kvällen är bara början på så mycket mer.

Ingen kan göra allt men Alla kan göra något. Det är aldrig försent att göra någonting och det går aldrig att göra för mycket. Sist men absolut viktigast: Ensam är defenetivt inte starkast! 
 

Ett dygn med mina nära

Eftersom pappa fyllde 70 år i början av sommaren så bestämde  vi oss för att ordentligt fira honom/rå om honom innan skolan börjar. Jag, min bror och våra familjer. Där är vi nu. Ja vi har kommit till dagen då vi ska sammanstråla och tillsammans åka med Vikingline till Mariehamn. Alla är med utom min Jeppe. För honom är hockey fortfarande lite viktigare.(hehe)  Roberts två barn är hemma med farmor och farfar och det är  anledningen till att han åker bil och inte buss som oss andra. Han vill komma hem och lösa av sin mamma och pappa imorgon söndag så snart han kan . De hjälper oss ju med barnen varannan helg och varannan onsdag, så detta är ett exteadygn vi är tacksamma för. Ett exteadygn att bara få möjligheten att ägna åt mina barn som jag alltid slår ett extra slag för.  

 

Kvällsäventyr 

Ikväll blev det en kvällsresa upp till Kramfors med ett långt ofrivilligt stopp efter vägen. Vi blev stillastående i bilkö ca. 2 timmar. Själva syftet med resan var att se Jeppes (min sons) första hockeymatch, en träningsvariant mot Kramfors. Matchen började 19.00,  vi anlände fyra minuter innan slutsignalen.  Det blev en förlängning på fyra minuter också. Såklart är det ledsamt att vi missade i stort sett hela matchen, men tacksamma att komma fram oskadda är en stark känsla som tar överhand då man passerar en olycksplats. 

Väl tillbaka i Sundsvall hamnade vi i Max drive-in. Något jag längtade efter redan då jag stod i den långa bilkön flera timmar tidigare. Tråkigt att kvällen blev som den blev, men en hyfsad nöjd hockeykille kom hem strax efter oss. En sådan här gång är jag extra glad att jag har så fina stora barn omkring mig som jag verkligen har. Utan dem skulle jag känna mig väldigt ensam många gånger. Om inte de hade följt med mig ikväll tex, ja då hade jag ju åkt helt själv, eller då hade jag såklart tagit med SuperEllie! Min sambo kan jag sällan räkna med, isåfall måste han be om hjälp för att lämna sina  två små. För en träningsmatch som ikväll är det inte att tänka på, och speciellt inte då de var bortlånade igår. Två dagar på rad är sällsynt, det händer endast  varannan helg.  Nu håller jag verkligen  tummarna för att det blir fler hockeymatcher i vinter. Det är nämligen någonting  jag verkligen ser framemot. De håller på att ta ut laget nu, så ännu är ingenting klart .

Sov gott, det ska jag nu försöka göra.  

   

Samlingsdag

Idag samlas vi alla, lärarae som övrig personal på min skola. Det ryktas om att det kommer rätt många nya ansikten till oss och då främst ifrån Canada. När jag började på skolan för 4 år sedan var vi ungefär 15 som var nya och endast jag och ett par,tre  till som var svenskar.  Alltså,  den känslan kommer jag aldrig att glömma. Känslan att som ingå i en amerikansk film eller show som uppkom då vi första gången träffades i personalrummet på morgonen för en fika. Precis som vi ska göra nu om en timme.

Jag har en cool arbetsplats 👍 

 

En månad kvar

zNu är det till att lägga in slutväxeln i någonting som precis växlat igång känns det  som. Det för att det går verkligen inte att få nog när man väl sätter igång. Det är omöjligt att begränsa sig!  Frustrationen sprider sig i hela mig och den smittar lite lätt min omgivning märker jag. En månad kvar till själva Galakvällen betyder enormt mycket med jobb. Det känns som  om förberedelserna aldrig  tar slut , det känns som om jag skulle behöva vinna  lite mer med tid. Det är tur att jag har möjligheten att få med mig min vän på skogsprommisar när jag får sådana spontana infall, ja de gånger jag inte lyckats somna med Ellie under hennes nattning förstås. Åsa bor inte långt ifrån och hon är en sådan vän som gärna hakar på. Planerat som spontant💕